Nightmare Alley (2021)

Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.

Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.

Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.

Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.

Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.

Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.

Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.

Betyg: 2/5

Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?

A Ghost Story (2017)

Jag har upptäckt att jag ofta gillar filmer som handlar om tidens oförståeliga form och funktion. Jag räknar här inte in filmer om tidsloopar vilka sällan får en riktigt bra upplösning som det verkar. "Måndag hela veckan" är såklart filmen som bekräftar regeln där. Nej, jag menar de som ser på tiden på ett nästan filosofiskt sätt. Tänk filmer som "Arrival", "Interstellar" eller varför inte "2001 - a space odyssey".

"A ghost story" har en till synes enkel handling men det är en film som har ett komplext och utmanande innehåll. Den handlar bland annat om tiden och hur den upplevs. Den handlar lika mycket om sorgearbete, saknad och önskan att lämna något bestående efter sig när man lämna jordelivet. Livets storhet och litenhet. Människans önskan att lämna avtryck...

"A ghost story" är en film om ett spöke som inte är en skräckfilm men som ändå kan verka skrämmande för den tänkande åskådaren, på samma sätt som det kan verka skrämmande att tänka på att universum är oändligt stort. "A ghost story" är en liten American Independent-film som ställer de stora frågorna. Den är berättad i ett mycket långsamt tempo. Det finns en fantastisk scen med en stillastående kamera som visar när kvinnan (Rooney Mara) sitter på köksgolvet och äter en hel matpaj. Hypnotisk scen och en vattendelare bland dem som lämnar sina åsikter om filmen på imdb. Skit i de idioterna.



En annan film från 2017 som påminner om denna på grund av tempot är "Columbus". Till synes enkla historier men så mycket mer. En annan film som jag påmindes om flera gånger var Terrence Malicks "The tree of life". "A ghost story" skulle kunna vara den lilla indy-versionen av det spektaklet. Jag håller "A ghost stor"y som den bra mycket bättre filmen av de två.

Varför är då en så långsam och stilla film som denna så bra? Idéerna bakom filmen är hyperintressanta, skådespeleriet är bra och filmklippningen är otroligt bra. Man känner att man är i händerna på en filmmakare som vet hur man gör.



Casey Affleck, som spelade skjortan av Hollywood i "Manchester by the Sea" häromåret, spelar mannen och han är lika briljant här. Vi ser honom i olika skepnader, och han har i denna film bevisat att vi kan addera talang för att stå väldigt still väldigt långa stunder. Tiden har ingen betydelse för ett spöke.

På en bjudning jag hade häromsistens kom frågan upp om man "får" gilla filmer med Casey Affleck i på grund av de anklagelser om dåligt beteende som finns mot honom. Det är en mycket svår och komplex fråga. Dels är jag inte insatt i anklagelserna mot honom, och än mer oinsatt i vad som faktiskt har hänt. Dels gissar jag att mycket av kulturen skulle få tvättas bort om man skulle börja nagelfara huruvida författare, regissörer, skådespelare, musiker och målare var god människor som aldrig gjort några fel. Antar att vi skulle få kasta alla Bergmans och Strindbergs alster i papperskorgen till att börja med... Vår diskussion om Affleck handlade inte om vad han hade gjort eller inte gjort, utan om den principiella frågeställningen. Kunde lika gärna handlat om någon annan...



Jag blev så hänförd av "A ghost story" att jag direkt efter titten bestämde att den skulle ha en plats på min topplista över filmerna från 2017. Till slut hamnade den på plats sex på min top 10 från 2017.

Jag ger a ghost story en femma och kämpar vidare med mina tankar om livet efter detta och hur tiden egentligen fungerar.

Betyg: 5/5

 

Her (2013)

Samantha: Hello. I'm here.

Her är en helt galen film. Theo blir förälskad i sitt operativsystemet. Ja, du läste rätt! I en nära framtid bygger ett nytt operativsystem på AI, artificiell intelligens. Theo får hem sin nya dator och hon presenterar sig som Samantha. När hon startats upp börjar hon lära sig saker, utbildar sig och utvecklar en personlighet. Hon utvecklar känslor. Samantha och Theo blir förälskade. Andra människor blir vänner eller ovänner med sina operativsystem. Jag älskar detta. Det en fantastiskt spännande science fiction, inte fantasy-sci-fi med aliens som talar engelska, utan idébaserad sci-fi om en nära framtid där spännande filosofiska frågor behandlas.

Det var lite annorlunda att skriva denna revy då jag redan deltagit i grabbarnas podd och pratat om filmen, så denna text blir en liten repetition och kanske komplettering till podden. Vi hade ett skönt snack om denna film, gå gärna in och lyssna. Avsnittet hittar ni här på Har du inte sett den?. Vårt snack om Her är mellan 27:50 till 51:30, men lyssna på hela avsnittet när ni redan är igång för tusan.

Joaquin Phoenix är sannerligen inte en favoritskådis men han är magiskt bra i denna film. Han är med i princip varje scen och allt som ofta är han helt ensam i bild. Samantha voicas av Scarlett Johansson men henne ser vi alltså aldrig. Ändå är Joaquin så bra att han gör romansen mellan Theo och Samantha helt trovärdig. Jag skulle vilja säga att Phoenix faktiskt övertrumfar sin egen roll från The Master, så bra är han här.

Scarlett Johansson måste också få mycket beröm då hon endast med sin röst ger liv och kropp åt Samantha. Det känns som att hon verkligen är där hos Theo. Man lär känna henne i filmen. Som sagt, denna film kan ge en obehagskänslor när man tänker på den möjliga framtiden där människor till slut endast interagerar med maskiner. Isaac Asimov har skrivit en bra bok på det temat, The naked sun.

Jag hade inte läst på vilka som skulle dyka upp i denna film och en av de största överraskningarna var Amy Adams, en favoritskådis. Ni vet Amy Adams, från alla de där romantiska komedierna! Här i Her har hon blonderat hår och hon såg både yngre och smalare ut än hur jag kom ihåg henne och jag var faktiskt lite osäker på om det var hon först. Har Amy Adams en yngre syster tänkte jag. En snabb slagning på mobilen under filmens gång gjorde att jag slapp sitta och brottas med frågan. Tokigheter!

En skön detalj i filmen är att Theo egentligen inte är en enstöring. Visst, han är deprimerad efter en uppslitande skilsmässa i filmens inledning. Rooney Mara som spelar hans ex är dock helt normal, jobbar som advokat eller liknande. Filmen hade blivit sämre om Theo målats upp som en kuf för då hade konceptet att det i framtiden skulle vara helt normalt att bli ihop med sitt operativsystem kunna avfärdats för att han var en knasboll.

En av de häftigaste sakerna med bra sci-fi kan vara framtidsskildringarna i form av miljöer, kläder och hela städers utseende. I Her är det nästan som idag, men allt är lite off. Alla snubbar verkar vara hipsters som Markus var inne på. Byxorna är uppdragna till naveln. Filmen är inspelad i Los Angeles och Shanghai och jag älskade den lilla touchen med Shanghai och bilderna över nattens ljus fick mig att längta tillbaka dit. Fotot är mycket bra i denna film. Grymt stämningsfullt.

Filmen innehåller många favoritscener. Theos kompisrelation med Amy Adams är väldigt bra. Speciellt några scener i hennes lägenhet och i hissen minns jag väl. En av filmens roligaste scener är då vi får se dataspelet som hon designar, det om att vara en "perfect mom". Jag gillade också det spel Theo spelade, skärmen tredimensionell i rummet, han sprang genom att krafsa med händerna som om han gjorde "hundsim" och den lilla vita figuren som voicas av Spike Jonze själv.

Filmen har två sexscener vilka båda var mycket intressanta, dels den mellan Samantha och Theo, dels den med en tredje part inblandad. Speciellt den första var innovativ. En annan scen som jag tydligt kommer ihåg var dialogen mellan Theo och Samantha då han upptäcker hennes "otrohet". Mycket känslosam scen som känns så naturlig trots att den utspelas mellan en kille och ett os.

Scenen när Samantha och Theo spelade The moon song är nog ändå bästa scenen, i alla fall efter första titten.

Her är en film som gör att jag känner mig omtumlad, nyfiken, oroad, melankolisk och förhoppningsfull inför en framtid där filmmakare gör egensinniga och personliga filmer.

Och jag älskar slutet! Har du sett om filmen än Johan?

Med risk för en devalvering av högsta betyget följer jag mitt hjärta och ger Her fem fantastiska filmskapare av fem möjliga. Det är kanske Spike Jonze som ligger etta på "måste ses" listan?

Betyg: 5/5

Trailer.

Side Effects (2013)

Depression is the inability to construct a future.

Månadens filmväljare i Filmspanarna var Jojjenito. Jag litade fullt ut på hans val, det skulle ju bli Soderbergh. Av olika lyckliga omständigheter hade jag inte läst något, hört något eller sett något om denna film. Därmed fick jag den ovanliga glädjen att gå in på en biovisning i goda vänners lag utan att ens veta vilken genre av film vi skulle se.

Johan berättade att Soderbergh har hotat med att detta skulle bli hans sista film. Först och främst låter det lite pretentiöst att förkunna något sådan, tror han att han är Ziggy Stardust eller? Men det gjorde ju bara hela visningen mer spännande. För visst skulle man kunna tro att den sista filmen borde vara något speciellt. Tyvärr går det nästan inte att skriva om filmen utan att spoila den, så om du vill se filmen bör du göra det först och komma tillbaka och läsa min revy vid ett senare tillfälle. Och visst är filmen värd att se, så mycket kan jag avslöja.

Ok, nu till filmen. Det tog ett bra tag innan jag förstod att detta var en crime/thriller. Först trodde jag att det var en Contagion-liknande uppgörelse med psykvården generellt sett och psykofarmakaindustrin specifikt. Men efter ett tag ändrade filmen karaktär och blev till en thriller.

Jude Law spelar huvudrollen och han är riktigt stabil. Kanske inte spektakulär men ändock bra på något sätt. Han börjar få Michael Douglas kvaliteter, den gode Jude. Den kvinnliga huvudrollen spelas av Kate Mara's syster. Hon är inte alls lika bra som Kate. Men de är så lika att jag satt och förnimmade Kate bakom ytan på syrran. Den tredje kändisen i rollistan var Catherine Zeta-Jones. Som vanligt vacker? Nej, hon var inte lika blomstrande som hon kan vara. Något skavde. När vi gick ut från bion kom jag på att hon hade fått en hint av Joker-sminkning. Det röda läppstiftet hade målats med en antydan till Jokerns målade spetsiga leende. CZJ visade sig mycket riktigt vara en ful fisk.

Jag tyckte personligen att filmens inledning var mycket lovande. Ämnet var lockande och problematiken med läkare som skriver ut piller samtidigt som de är betalda av industrin är spännande. Vem är skyldig sedan när allt går åt skogen? Spännande, men tyvärr var det inte det filmen handlade om. Istället var det en thriller. Och som sådan var den rent ut sagt dålig. Thrillerdelen av filmen var slarvigt skriven och slappt regisserad. Låt mig föra upp ett exempel. Emily går i sömnen som en bieffekt av sina mediciner. Under en sådan episod händer en sak som inte kan tas tillbaka. Hon skadar sin make. Senare i filmen får vi en alternativ förklaring till vad som hände i den scenen. Och hela filmen bygger på denna alternativa förklaring. Men ändå luras vi åskådare eftersom Emily "spelar" hela scenen ut ända in tills det att hon lägger sig i sängen för att sova. Detta efter maken fallit. Helt orimligt. Soderbergh klipper in i en flashback hur Emily tränar på 911 samtalet innan hon ringer polisen. Men som sagt när vi ser scenen tidigare i filmen luras vi. Denna typ av tillrättalagda fuskande tycker jag är sloppy film making. Det är vad jag tycker.

Men filmen är ganska bra ändå, någon i gänget dubbade filmen till en film noir. Inspirerat och klockrent. Allt är där; den olycklige, femme fatalen, den orimligt komplicerade komplotten, en femme fatale till. Allt! Är det en film värdig som Soderbergh's sista film? Nej, långt därifrån, då skulle han valt en film som Traffic eller The girlfriend experience. Denna är mellow yellow, in the middle of the road. Jag tror nog att han satsar vidare mot nästa OS!

Jag ger Side effects tre lyckopiller av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vad tycker mina Filmspanarvänner? Kolla här:

Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café

The Girl With The Dragon Tattoo (2011)

I want you to help me catch a killer of women.

Förr i tiden läste jag mycket mer. Numera blir det bara några enstaka böcker per år. Eftersom det är så sparsamt med läsningen har jag sedan länge slutat att läsa kriminalromaner. Det blir inget påskekrim för mig inte. Jag skriver allt detta för att förklara varför jag när Stieg Larssons Millenium-trilogi kom i ropet inte var så snabb att ta mig an böckerna. Men desto mer populära de blev, desto fler som läste böckerna, desto mer troligt blev det att jag också skulle läsa dem. Det är som med Melodifestivalen. Även om jag inte är ett stort fan så vill jag ändå hålla mig informerad, och jag kanske tittar lite på programmet, bara för att det är så många andra som gör det samma. Samhällsorientering. Att veta vad de andra pratar om. Att vara en del av samhället.

Nåväl, jag läste alltså Millenium-trilogin till slut. Vilken fantastisk spänning! Och vilken besvikelse jag kände då böckerna inte var bättre. Jag hade fått uppfattningen att dessa böcker höjde sig över mängden och erbjöd något bättre, något nyare. Men icke. Böckerna är bra, men inte bättre. Besvikelsen var inte lika stor som med Dan Browns Da Vinci-koden dock. Den boken var ett riktigt magplask insåg jag efter ha sträckläst den.

När man började prata om filmatisering av Millenium var jag måttligt intresserad. Svensk film med dålig dialog, övertydligheter och sunkig känsla osv. Jag har dock nu sett alla tre filmerna och de pendlar mellan svaga till normala tvåor. De är medelmåttiga filmer med en kvinnlig huvudrolls-innehavare som jag inte alls tycker är så bra som hon framställs i media. Framför allt var det en ganska dålig överföring från böcker till film. Böckerna var bättre än filmerna så att säga. Inget ovanligt med det i och för sig.

Och nu något år senare har jag sett den amerikanske versionen av första delen, "The girl with the dragon tattoo". Många har ropat ut i förtvivlan - varför göra en re-make på den svenska versionen? Samma fråga ställdes mer befogat om "Let me in" jämfört med den svenska förlagan "Låt den rätte komma in". I detta fall var jag tämligen nyfiken på den amerikanska filmen om Pippi och Kalle då den var regisserad av favoritregissören David Fincher, och då han hade en del vettiga skådespelare med sig, och det utspelas i Sverige. Det skulle bli kul att se de svenska miljöerna hanterade av Hollywood. Just det var trist med "Let me in", att de flyttat handlingen till någonstans i USA.

Hur var då "The girl with the dragon tattoo"? Jättebra! Filmen är mycket tajtare än den svenska, mer effektiv i sitt berättandet. Med enkla och snabba grepp sätts karaktärerna och handlingen upp. Jag tyckte den biten var väldigt bra gjort. Det är alltid svårt att ge de oinvigda möjlighet att förstå historien, och samtidigt inte göra de redan invigda uttråkade eller arga. Joss Whedon vet hur svårt det är och han har bevisat att det går att göra på ett bra sätt. Rent generellt sätt tycker jag att de i denna film lyckats bättre med överföringen från bok till film. Jag kommer knappt ihåg den svenska filmen (ett säkert tecken som något att den inte var bra), men jag har för mig att den saknade flera viktiga scener. Till exempel scenen mot slutet av boken, då Lisbeth kommer med en julklapp till Mikael. Jag kom ihåg den scenen som en av de bästa (viktigaste) i hela boken, men den försvann på något sätt i den svenska filmen. Tror jag.

Jag gillar Daniel Craig i rollen som Kalle, förlåt Mikael Blomkvist. Jag kunde inte undvika att lägga märke till vilken stolt näsrygg han har. Sen måste jag säga att jag blev imponerad av Rooney Maras insats som Pippi, förlåt Lisbeth. Hon komittade sig verkligen till denna roll. Nakenhet och väldtäktsscener är nog trots allt mer tabu i amerikansk film än i svensk. Var hon värd nomineringen för bästa kvinnliga huvudroll? Jo kanske, men jag hade hellre gett den till Elizabeth Olsen i och för sig.

Allt som allt var jag riktigt underhållen av denna crime/thriller-film. Den var ju riktigt spännande! Till sist måste jag väl nämna lite om de spektakulära förtexterna. Det var verkligen häftigt, likt det man gör i Bond-filmerna. Jag förtår dock inte riktigt vad de oljedrypande bilderna skulle symbolisera. Mer än att Lisbeth var en hejare på att köra motorcykel? Nä, det kan det inte varit. Väl?

Som nöjd konsument kan jag lätt rekommendera denna film. Jag ger "The girl with the dragon tattoo" tre män som hatar kvinnor av fem möjliga.

Betyg: 3/5