Dune: Part Two (2024)

Denis Villeneuve har gjort det igen. Han har till och med överträffat sin första Dune-film med denna magnifika uppföljare. Världsbygget är otroligt bra och det är en häftig upplevelse att få följa med till Arrakis på äventyr igen. Foto, production design, kostymer och framför allt ljuddesign är rent ut sagt makalöst. Detta är en typ av filmskapande som endast ett fåtal filmmakare lyckas med.

Om styrkan i filmen ligger i världsbygget gäller mina reservationer rollfigurerna och deras relationer. Båda filmerna är så otroligt snyggt gjorda att de får ett högt betyg per automatik, men jag saknar ett starkt engagemang för någon av rollfigurerna i filmen. Konstigt, ingen favorit!

Jag kände exakt samma sak i den första filmen. Då tänkte jag att det nog berodde på att den nästan uteslutande sysslade med att etablera världen och sagans handling. Men när jag nu såg om den häromveckan tyckte jag att den funkade mycket bättre. Jag gissar att på grund av att filmen var så massiv och gav så många intryck behövde jag se om den för att till fullo uppskatta den. Och jag tror att det blir exakt likadant med denna film. Jag ser fram emot att se om den.

Rollfigurerna är uppenbarligen lite mindre prioriterade än politiken i dessa filmer och det är absolut på minussidan. Man får väl ändå anta att Paul är huvudpersonen, men jag får trots det inte riktigt grepp på honom. Han är som bäst när han umgås med sina vänner i armén som Duncan och Gurney men det blir mycket svagare när denna film helt plötsligt ger en vajb av YA romance med Paul och Chani som två hormonstinna tonåringar ute i öknen. Jag förstår handlingen i filmens, men jag känner inte deras kärlek i magen. 

I slutet av filmen uppfattar jag det som att Paul blir mörkare, dystrare och framför allt farligare. Tyvärr tycker jag inte att Timothée Chalamet riktigt klarar av den biten av rollen. När han använder "the voice" mot Reverend Mother Mohaim känns det mer som att det är "the vocie" som är mäktigt än att det är Paul själv. Det är gimmicken, inte hans personlighet som är hotfull. Jag klurar lite på Jessica också, är hon ond, god eller mitt emellan? Det är lite oklart vad Bene Gesserit egentligen är ute efter, men jag antar att det visar sig i tredje filmen...

Filmens villains är däremot bra presenterade. Här står psykopaten Feyd-Rautha ut. Jag trodde först att han spelades av Bill Skarsgård men det var tydligen Austin Butler. Han gjorde det bra i vilket fall. Stellan är ungefär som han var i första filmen, tyvärr får vi inte se så mycket av honom. Javier Bardem som den religiösa fanatikern Stilgar var underhållande och stod för den lilla gnuttan humor som filmen bjuder på. 

Generellt sett skulle filmen mått bra av några långsamma och lugna scener där rollfigurerna bara hängde med varandra och på så sätt byggde relationerna från grunden. Denis skulle lagt in några "Joss"-scener helt enkelt.

Filmens actionscener var genomgående bra och barmhärtigt korta. Här visar Denis finess i att inte dra ut dem så förbannat mycket som tex i valfri superhjältefilm. Betyget blir högt och samma som jag gav Dune efter första titten, men jag tror som sagt att denna kan växa vid omtitt.

Betyg: 4/5

The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

Dune (2021)

Världsbygge är en mycket viktig komponent i sci-fi och fantasyfilmer. Dune som är något av en fantasy sci-fi har ett otroligt starkt världsbygge. I och med att det är Denis Villeneuve som gjort filmen blir ingen överraskad. Han är den för närvarande överlägset starkaste regissören av dem alla. 

Jag såg filmen på IMAX med den megastora duken och en öronbedövande ljudnivå i högtalarsystemet. Jag kände mig helt indragen i filmen på ett sätt som jag inte varit sedan Villeneuves Blade Runner 2049.

Filmen är magisk i sina ambitioner och den tar sig själv superseriöst. Var och varannan scen avslutas på ett mäktigt eller dramatiskt sätt och musiken understöder dessa känslor på ett närmast tortyrliknande sätt. Filmen har mig i sitt grepp som om min hjärna vore förlamad. Under visningen, som bara flög förbi, kunde jag inte om jag så velat ta mig ur världen som spelades upp framför mina ögon. Film när den är som mäktigast.

Tyvärr failar filmen också, och detta är sannerligen inte en fläckfri film. Filmen misslyckas med att på riktigt göra mig fullt investerad i dess karaktärer. Detta trots att det är en lång film.

Jag fattar inte varför det blivit så för de ger huvudkaraktärerna scener där vi ska lära känna dem närmare. Kan de scenerna varit för korta eller låg regissörens fokus så mycket på miljöerna att han glömde de ack så viktiga karaktärerna? I både Arrival och Blade runner 2049 var detta mycket bättre behandlat så det är inte som att regissören inte kan detta.

I Dune möter vi många coola och vackra karaktärer. Framför allt Oscar Isaac och Timothée Chalamet var coola som fan och oändligt vackra. Men var det för mycket? Också Jason Momoa, Josh Brolin och Zendaya var coola och snygga. Den enda karaktären på den "goda" sidan som var okarakteristiskt osnygg och ocool var Rebecca Fergusons Jessica, och ändock var det just hennes karaktär jag brydde mig mest om, eller på grund av kanske...

Skurkarna spelades av Stellan, Dave Bautista och David Dastmalchian (den lustige polka-dot killen i The suicide squad) och de var ganska bra alla tre. Man bjöds på lite underhållning, lite weirdness, lite rysningar och lite äckel, lite av allt men inte mycket av något... För lite säger magen.

I slutändan kan jag inte annat än ge filmen höga betyg, mest för världsbygget och dess set-up av en mycket spännande andra del som jag verkligen hoppas kommer få grönt ljus. 

Jag kan bara hoppas att kommande tv-serier i samma genre lyckas lika bra med världsbyggena. Jag tänker på den redan startade Foundation (på Apple+) och Amazon Primes Wheel o Time samt Lord of the Rings prequelen. Det finns fler serier i pipen också. 

Dune är en spännande episk historia med tunga religiösa undertoner, sökande efter messias, slutna sekter med kvinnliga magikers och hyllningar av naturfolk (med ont om vatten). Kopplingar till världsbygget i Wheel of Time kändes tydliga. Man undrar hur mycket Robert Jordan hade tagit intryck av Frank Herberts böcker när han skrev sin serie.

Betyg: 4/5

Lady Bird (2017)

Jag har alltid gillat det jag sett av Greta Gerwig på duken. Hur hon är som privat har jag ingen aning om då jag inte följer henne på sociala medier. Nu har hon gjort sin första film på ett eget manus, delvis självbiografiskt. Kärestan Noah Baumbach erbjöd sig tydligen att regissera men hon avböjde. Bra gjort Greta.

Jag ville så gärna älska filmen. Men redan innan jag såg den hade jag börjat höra att den var fantastisk och kanske en av årets bästa filmer. Ibland förstärker sådant försnack upplevelsen, men oftast blir förväntningarna en onödig tanke i huvudet som måste hanteras under hela filmens gång. Damn, you Curious Mind. Jag känner mig alltså typiskt nog snopen efter jag sett denna film. Den är bra men den är inte alls så bra som dess rykte gör gällande.



Filmen, som påminner en hel del om The edge of seventeen, handlar om Christine "Lady bird" McPhearsons sista år på high school. Den fokuserar på tre trådar; relationen till hennes hårdhudade mor, hennes drömmar om college och hennes relation till sin far, samt hennes flört med killar och hur det påverkar hennes relation till sin bästa kompis. Jag fann alla delar bra men relationen mellan Lady bird och hennes mor är den mest minnesvärda, inte minst på grund av skådespeleriet från Laurie Metcalf som spelar modern Marion. Tracy Letts spelar pappan på ett som alltid förträffligt sätt. Bra skådis. Även Lucas Hedges i rollen som en av Lady birds pojkvänner under året är bra.

Tyvärr är jag inte helt såld på Saoirse Ronan som spelar huvudrollen. Det är något med henne som lämnar mig oberörd och inte speciellt imponerad. Därmed kommer hela filmupplevelsen i gungning. Jag minns inte så mycket av Hanna men det är en film som jag måste se om vad det lider. Via den kan jag kanske få upp henne några pinnhål. Men i dagsläget är hon inte en favorit. Är hon för kall? För genomskinlig? För undvikande? För sluten? Jag vet inte exakt vad det är men för mig känns det som att avståndet mellan henne och hur Greta Gerwig själv är på film är gigantiskt. Typ så långt som det går. Ronan är mer lik sådana som Kirsten Dunst, Nicole Kidman och Cate Blanchett (på tal om Hanna)...



Det kanske är så att jag var på ett okompatibelt humör när jag såg filmen. Man kan ju faktiskt helt omvärdera en film vid en omtitt. Men det är samtidigt inte supervanligt om jag ska vara ärlig. Låt oss hoppas att detta kan vara en sådan film. Som det är nu så är jag milt intresserad och en omtitt kan kanske dölja sig i framtidens sköte. Men efter första titten är jag frustrerande onöjd. En tydlig indikator är att filmen trots allt inte väger speciellt tungt i mitt huvud i alla fall. Jag ger därmed Lady bird tre drömmar om östkusten av fem möjliga.

Betyg: 3/5  

Fler tankar om filmen och hur filmen uppfattas efter visning:
Jojjenito