Re-Watch: Toy Story (1995)

 

Toy story är en underbart mysig film om vänskap och att finna vad man ska göra med sitt liv. När jag såg filmen första gången var jag mindre engagerad i karaktärerna, men nu vid en omtitt svallade känslovågorna över.

Jag tycker den har en perfekt mix av humor och känslor. Är det sentimentalt? Javisst, men jag köper det med hull och hår. Det är också kul att ges tid att se mer av birollskaraktärerna och en massa detaljer som jag missade under första titten.

Filmens äventyr centreras runt krisen som Woody genomgår när Andy får en ny modernare och mer "kompetent" leksak, Buzz Lightyear. Woody kastas ut på osäkerhetens hav och historien tar flera vändor innan han kan känna fast mark under fötterna igen. "You've got a friend in me" sjungs av Randy Newman och sången har flera bottnar i denna film. Andy har en vän i Woody, och Woody får en vän i Buzz. Vissa av de övriga leksakerna kastar Woody allt för lätt under bussen för att jag ska tycka att det är helt ok. Saknar en viss nivå av lojalitet här, guys! Men, jaja, de är ju bara leksaker ändå.

Jag roas av flera av figurerna; Slinky Dog, Rex, Mr. Potato Head, a bucket of soldiers och Bo Peep. Men filmens högsta skratt fick jag kanske av scenen med the aliens och deras gud The Claw. Grannpojken Sid är hemsk och scenerna i hans rum är kanske filmens bästa på många sätt.

Lite kul att Joss Whedon var med som "script doctor" i denna banbrytande film.

Betyg: 4/5

Varför såg jag om filmen? Bloggkompisen Jojjenito kör just nu ett Pixar-tema där han ska se igenom alla deras långfilmer. Då tar jag chansen att se om vissa av filmerna och fyller några av de hål i filmografin jag har kvar att se. Toy story-filmerna hänger ihop mer än vad man kan tro. Men det gick snart ett decennium mellan tvåan och trean och ytterligare ett mellan trean till fyran. Och när jag såg dem önskade jag att jag hade haft bättre koll på de tidigare filmerna. Nu när tillfälle gavs via Jojje valde jag att ta chansen att se om dem i snabb följd. På detta sätt kan jag på ett tydligare sätt observera alla kopplingar bakåt i serien.

Surfa nu över till Jojjenito och läs vad han tyckte om den första Toy Story-filmen.

Finding Dory (2016)

Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.

Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.

Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.

Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.

Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler texter från filmspanare som var med i Malmö:

Sofia

Fiffi

Johan

Finding Nemo (2003)

Jag vet att jag hade sett Hitta Nemo tidigare men jag kom inte ihåg speciellt mycket från filmen. Hade jag sett den under dåliga förhållanden som på en nattflygning mellan kontinenterna eller var den helt enkelt så blek att jag glömt den? Eftersom uppföljaren Finding Dory skulle visas på Malmö Filmdagar ville jag i alla fall se om föregångaren och då givetvis med originalrösterna. Alla talar amerikanska! Jag hade för mig att Finding Nemo var riktigt bra. Jag tror i alla fall att den är en av de mest älskade av filmerna från Pixar.

Men ack, nu när jag såg om den upptäckte jag att den faktiskt är ganska trist. Detta är uppenbarligen en film som riktar sig till de yngre i publiken. Visst, den har som alla Pixarfilmer massor med popkulturella referenser men de är grunda och inte speciellt inspirerande. De har tex en "Psycho"-scen. Men det enda de gör är att spela Psycho-musiken, ni vet i-i-i, i bakgrunden. Det räcker inte... För att ett sådant skämt ska bli ännu bättre borde de haft skämtet i en scen där referensen hade större tyngd, i en scen som på något mer sätt än den pålagda musiken anknyter till originalet.

Men det börjar bli tydligt för mig att Pixars filmografi kan delas upp i två högar, dels de som mer riktar sig till de yngre människorna, ofta med talande djur eller bilar, dels de filmer som riktar sig till alla åldrar. För mig är grupperna en lika tydlig uppdelning i kvalité. De bra Pixarfilmerna är Toy Story-filmerna, Monsters, Inc., Wall-E och Inside out. De svagare är Finding Nemo, A bug's life och framför allt Cars. Mellanskiktet som jag nog måste se om för att kunna placera är The incredibles, Ratatouille och Brave. Övriga har jag inte sett än (Up, Monsters University, The good dinosaur).

Så, Finding Nemo då. Ok... Nej, men jag var lite lätt uttråkad. Trots det förlåtande draget av "road movie" lättade den aldrig. Jag tror inte att det är att djuren pratar och har mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, det köper jag i andra filmer (tex Shrek som exempel). Jag tyckte att Nemo är ganska tråkig figur och relativt lite humor byggdes runt honom. Dory var snäppet roligare men inte mycket mer. När de dude-iga sköldpaddorna kom flygande var måttet rågat och jag insåg att humorn gick mig förbi i denna film.

Det enda som man kan höja ögonbrynen inför är den mörka inledningen av filmen, ett drag som jag kan känna mig glad för att killarna på Pixar väljer att göra... Filmens bästa parti var annars sekvenserna från akvariet. Där fann jag mina favoritkaraktärer i filmen och den bästa handlingen. Den elaka flickan, den luttrade veteranen, de lustiga typerna. Nästan lite Toy Story-vibb där. Dessutom gillade jag låten Beyond the sea som är La Mer med engelsk text. La mer, ni vet som var med i L.A. story.

Vid sidan av allt detta hade jag också en obehaglig tanke i huvudet mest under hela filmen. Tydligen har filmens framgång gjort att folk runt omkring köper clownfiskar i massor. Vet inte om arten är hotad direkt men det är helt bisarrt då budskapet i filmen är att fisken vill undfly fängelset och återvända till sitt hem. Den är oskyldig med domarrösterna 3-2, jag fattade aldrig ens vad dess brott var. Jag vet att det inte är filmmakarnas budskap eller intentioner, lugna ner sig nu Sofia, men jag äcklas av fenomenet och kunde inte undgå att tänka på de oönskade konsekvenserna av filmen.

Finding Nemo är en av de svagare Pixar-filmerna i min bok, men den är långt från dålig-dålig. De har en hög lägstanivå, Pixar. Filmen är helt ok, en film som för övrigt skulle passa bra på en nattlig flygning mellan kontinenterna. Jag kommer fortfarande inte ihåg var jag såg filmen första gången.

Jag ger Finding Nemo två "Mine" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rolig detalj från eftertexterna

John Carter (2012)

Virginia.

Jag tänkte att Andrew Stantons första live action-film John Carter kunde passa en kväll när jag var trött och hängig. Att den kanske kunde vara det där lättsamma äventyret som piggade upp lite. Men ack så fel jag hade. Djävlar vad dålig den var! Jag såg halva filmen först men kunde inte se klart. Det var för dåligt. Såg resten en söndagsmorgon med kaffekoppen i handen.

Andrew Stanton från Pixar. Vad har du gjort? Jag har givetvis inte läst Edgar Rice Burroughs böcker. Det var den gubben som skrev om Tarzan också. Det verkar som att hans böcker om John Carter har en massa fans, jag hoppas att det är av nostalgiska skäl. Fascinerad av filmens uselhet kollade jag några minuter på en bakom-filmen dokumentär och den inleddes med att Stanton och andra pratade om hur mycket de älskade böckerna som barn. Jag får en känsla av att det är den värsta typen av manschauvinistiskt sci-fi-fantasy, den typen av böcker som fick sci-fi att gå från en erkänd litterär genre till trashig pulp fiction, kiosklitteratur.

En anledning till att jag valde att se filmen var huvudrollsinnehavaren Taylor Kitsch, allas vår favorit - 33:an. Jag kan inte bedöma hans insats, då filmen är så undermålig att alla intentioner hos skådespelarna går om intet. Filmens få ok scener är de som utspelas på Jorden, men de är ack så korta. Filmens enda bra scen är en återblick som John Carter har där han minns hur han finner sin döda fru och dotter i ett nedbrunnet hus och den efterföljande begravningen. Men den scenen är kanske två minuter. Filmen är 132 minuter, dvs 130 minuter skräp. Dålig ratio.

Vad är det då som är dåligt med filmen? Allt som sker på Mars är så fånigt, så urbota dumt. Töntigt och fånigt kan vara jättekul och bra, men här verkar det som att de tagit storyn på allvar. Fånigt och töntigt utan humor eller glimten i ögat är allt som oftast vedervärdigt tycker jag. Handlingen är tunnare än vårisen en varm majdag. Personkemin mellan John Carter (Taylor Kitsch) och Dejah Thoris (Lynn Collins) är obefintlig. Lynn Collins må vara bildskön, men het är hon inte. Mitt engagemang för karaktärerna var lika mustigt som en soppa kokad på en spik.

Jag ger John Carter ett för högt betyg med en Jar-Jar Binks av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Toy Story 3 (2010)

Where's your kid now, Sheriff?

1995 släppte ett okänt litet bolag vid namn Pixar sin första långfilm "Toy Story". Femton år senare har vi här den tredje och avslutande filmen om Woody, Buzz och gänget.

Detta är filmkonst på högsta nivå. Det gör inget att det är animerat, den formen av film har sedan länge kommit för att stanna. Pixar lägger ner så otroligt mycket på handling, karaktärer, detaljer, dialog och kulturella referenser. Allt det som behövs för en bra film. Manuset tog 2,5 år att skriva! Trötta filmmakare som James Cameron borde ta sig en funderare nästa gång de ska göra världens dyraste film. Det kanske kan vara värt att fundera lite, lite, lite, lite på handling och karaktärer också.

"Toy Story 3" är en mycket värdig avslutning på denna trilogi. Andy ska åka till college och alla leksakerna ska läggas i förvaring på vinden, kastas eller skänkas bort. Kris hos våra vänner. Filmen är spännande, rolig och rörande. Det blev till och med lite dammigt i vardagsrummet där ett tag. Klassiska värden ställs på prov som trofasthet, ärlighet och vänskap. Hela filmen är helt underbaaar.

"Toy Story 3" får fyra livslånga vänskapsband av fem.

Betyg: 4/5

So long... partner.

A Bug's Life (1998)

It's the same year after year, they come, they eat, they leave; that's our lot in life. It's not a lot, but it's our life.

Jag ska skriva lite kort om den andra Pixar-filmen "A bug's life" som kom ut 1998. Efter succén med "Toy story" antar jag att det var närmast omöjligt att leva upp till "hypen". I mina ögon gick det i alla fall inte. "A bug's life" är mycket svag. Allt som lyckades med "Toy story" har misslyckats här. Figurerna är tråkiga, humorn är banal och handlingen är trött. Filmen bevisar att karaktär, dialog och handling fortfarande behövs oavsett vilket format eller vilken teknik som filmen är gjord med. Ett annat bra exempel på detta faktum är "Avatar", se min bistra revy här.

Jag har svårt att se vilken målgrupp "A bug's life" vänder sig till. Den kanske funkar för små barn, men den misslyckas med det som Pixar ofta lyckas med - att göra film som kan uppskattas av barn i alla åldrar. I alla fall enligt vad jag tycker. Jag är inte intresserad av animation som teknik, och nu när de har gjort så många fler animerade filmer kan man inte säga att det är poängen med filmen. Men det kanske var det då för drygt tio år sedan.

Handlingen känns igen. Myrstacken är terroriserad av burdusa gräshoppor och en liten myra får i uppdrag att bege sig ut i världen för att finna hjälp. Han stöter på en kringresande circus, med lustiga insekter i olika roller. De följer med vår myra omedvetna om vad uppdraget egentligen innebär. Det är "Sju samurajer" och "Three amigos" om igen. Nej, detta var inte min kopp av te. Jag ser då hellre om "Tre amigos"!

Filmen gav mig intet och den får därmed intet.

Betyg: 1/5