Asteroid City (2023)

Jag har lite svårt att förstå mig på Wes Anderson med hans nya film Asteroid City. Det verkar nästan som att han gjort en film som ska visa oss Wes Anderson-fans hur det känns för dem som inte är fans. Eller så vill han bara ge oss alla fingret...

Asteroid City är en vimsig historia med en mycket fin och putsad ytan som skriker av pastellfärger. Berättelsen är svårpenetrerad och på ytan meningslös men å andra sidan bjuder Wes på en sagolik mängd kända skådespelare som kompensation.

Jag såg nyligen filmen och jag kan inte påstå att jag var speciellt road. Mycket lite i filmen betydde något och jag hade svårt att komma in på livet på karaktärerna. Det var nog bara Scarlett Johanssons karaktär som jag brydde mig om, den sorgsna filmstjärnan. Sen var det lustigt med de tre små systrarna, som spelas av trillingar varav två är enäggstvillingar i verkligheten.

Den smale rymdmannen var en kul uppenbarelse. Det var roligt när rymdmannen lämnade tillbaka asteroiden. Det var också roligt när morfadern spelad av Tom Hanks träffade dotterdöttrarna. Men resten var bara konstigt för konstigheternas skull, eller?

För mig kända skådespelare i filmen: Jason Schwartzman, Scarlett Johansson, Edward Norton, Bryan Cranston, Maya Hawke, Rupert Friend, Jeffrey Wright, Hope Davis, Liev Schreiber, Tom Hanks, Matt Dillon, Steve Carell, Tilda Swinton, Jeff Goldblum, Adrien Brody, Hong Chau, Willem Dafoe, Margot Robbie. En imponerande lång lista men för vad...?

Betyg: 2/5

The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

Re-watch: Scott Pilgrim vs. the World (2010)

Under sommarens ljusaste dagar på resa från Hunnebostrand till Skövde svängde jag förbi Patrik nere i Göteborg. Efter en stämningsförstärkande promenad på den gigantiska Östra Kyrkogården var det dags för någon upplyftande film. Vi skulle se om en kul film och efter lite letande i Patriks filmhylla föll valet på Scott Pilgrim. Jag har sett den tidigare och skrivit om den på bloggen, här.

Filmen sprudlar av kreativitet och berättarglädje. Det är en perfekt film om man bara är ute efter att bli lite glad, och det är ju inte så lite om man tänker efter. Ett skratt förlänger livet heter det ju. Det är otroligt skönt att se om filmer ibland. Man kan bara flyta med och behöver inte koncentrera sig så mycket. Filmen kan bli som en snuttefilt eller ett god vän som inte ställer en massa krav på en. Man kan låta filmen skölja över sig och bara plocka ut russinen ur kakan, bara det bästa; Anna Kendrick bara för att, Mary Elizabeth Winstead som Ramona Flowers, Ellen Wong som Knives, Young Neil, Stephen Stills, Jason Schwartzman som Gideon, ja det finns så många härliga karaktärer. Självklart är rumskompisarna Scott och Wallace också sköna typer. Kieran Culkin i rollen som Wallace är helt hysterisk.

Jag la märke till hur mycket den liknar Eternal shunshine of the spotless mind. Har någon annan sett det? Edgar Wrights lek med stilen gör att den också påminner om en serietidning, en stark krydda i anrättningen. Det var en av de sakerna som var starkast för mig vid första titten. Filmen håller bra än idag. Den var i alla fall nästan det perfekta valet för kvällen i fråga. Tack till Patrik för sällskap, filmval och husrum för natten.

Betyg: 4/5

Mozart in the Jungle - Season 4 (2018)

Första säsongen av Mozart in the jungle är ju otroligt bra. Rolig, bra drama, fantastisk musik, en mix av klassiskt och moderna och några fullständigt lysande skådespelarprestationer. Det var nästan givet att serien skulle tappa under efterföljande säsonger. Under säsong 3 tyckte jag att både Rodrigo och Hai-lai blivit mindre intressanta och jag misstänkte att det skulle bli ännu blekare i S4.

Döm om min förvåning när serien gjorde något som jag aldrig hade kunnat förutse. Den definierade om sig, gled in i en närliggande men ny genre!



Låt mig ta några steg tillbaka. Säsong 4 är mindre rolig än tidigare säsonger. Rodrigo är mindre rolig också. Han har kommit för långt från konsten. Istället är han indragen i det kommersiella spelat runt orkestern med ett lågvattenmärke när han gör reklam för tacos. Han är inte lycklig. Serien är inte lycklig. Samma sak med förhållandet mellan Rodrigo och Hai-Lai, det bjuder varken på humor eller drama. Det är ett ganska tråkigt förhållande för att vara en motor för en tv-serie. Samma sak känner Rodrigo och Hai-Lai. De känner att de måste ändras, även om de har olika idéer om hur en sådan ändring kan vara. Till sist står Rodrigo inte ut. Hai-Lai bryter också igen sina egna murar och i slutet av säsongen har allt förändrats.

Det fascinerande är att jag upplever att hela tv-serien har genomgått en liknande ”skärseld” som Rodrigo! Den har också fått nog av allt dravel och vill söka sig till något annat. Detta är inte längre en quirky komedi. Serien har blivit ett drama med vissa inslag av lågmäld humor. När jag började se mönstret att serien och Rodrigo utvecklades parallellt framför våra ögon fick jag upp ögonen för säsongen. Den blev mycket mer intressant och förbaskat överraskande.

Till och med Malcolm McDowell var bra i denna säsong. Han hade annars varit ett av de svagare korten i de tidigare säsongerna.



En höjdpunkt i säsongen var när de åkte till Tokyo. De tre avsnitten fick mig att bli ännu mer sugen på att resa dit på semester... Avsnittet som regisserades av Jason Schwartzmann var flummigt men bra. det påminde mig om något som David LÖynch skulle kunnat göra. Som en outake från Twin Peaks The Return till och med.

Inför säsong 5, som jag antar kommer komma, har vi ingen aning om vad som väntas skall. Det är precis som det ska vara! Jag ser fram emot den.

Betyg: 3+/5

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)

Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.

Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.

Mozart In The Jungle - Season 3 (2016)

Säsong 3 tar vid med innehåll som liknar säsong 2, dvs en hel del handling vilket tar fokus från de bästa med serien som bara är att vara, inte jaga handling.

Första halvan om fem avsnitt utspelas i Venedig där Rodrigo ska hjälpa en gammal operadiva, La Fiamma, tillbaka till strålkastarljuset. Monica Bellucci spelar divan både lustfyllt och exakt. Hai-Lai dyker upp med Andrew Shaw Orchestra och får promt sparken precis när hon är inom räckhåll för Rodrigo. Hailey spelar en central roll i dramat som regisseras av La Fiamma. De första fem avsnitten är så täta att för att kunna absorbera det som skedde krävs minst en omtitt.

Andra halvan om fem avsnitt utspelas (äntligen) i New York. Förutom ett avsnitt som är skrivet och regisserat av Roman Coppola. Han frångår serien vanliga stil och hela avsnittet är en dokumentärfilm om hur symfoniorkestern uppträder på fängelset Rikers Island utanför NYC. Det är som om Roman tror sig vara en annan Joss och börjar laborera med formatet på sin serie. Det avsnittet är på sin höjd småintressant.

Tyvärr fann jag det svårt att riktigt komma in i säsongen. Det är fortfarande en mysig serie och jag såg hela säsongen i tre intensiva sittningar. Detta år började jag gilla den gamle maestron Thomas Pembridge (Malcolm McDowell) lite mer. Annars är fortfarande Rodrigo (Gael García Berna) och Hailey (Lola Kirke) självklart favoriterna. Plus att man aldrig får glömma Pavel (Sandro Isaack).

Sista avsnittet är dock otroligt bra. En hel säsongs innehåll intryckt i en enda episode som det känns. Avslutningen var majestätisk med mötet mellan Hai Lai och Maria Anna M.

Jag vill ha mer!

Betyg: 3/5

Mozart In The Jungle - Season 2 (2015)

De tio avsnitten i säsong 2 av Mozart in the jungle blev lätt avverkade. Serien har fortfarande en riktigt skön stämning. Under de tre första avsnitten händer inte så mycket, det är mest småputtrigt. Det är som livet självt som Frans uttryckte det. Under andra halvan av serien har filmskaparna lagt in för mycket handling tycker jag. Dels åker hela New York Symfony på en sydamerikaresa vilket är ganska tråkig då avsnitten från New York har mycket skönare feeling, dels är det en massa fokus på en löneförhandling mellan musikerna och ledningen. Denna serie är kanske som Seinfeld, en serie som är bäst när den inte har någon handling?

Säsongens klart bästa avsnitt var nummer 4 "Touche Maestro, touche".  Episoden är regisserad av Jason Schwartzman och det innehåller några ljuvliga scener då Hailey festar med en massa kända musikers som gästskådespelar i serien som sig själva. Där är Lang Lang (pianist), Joshua Bell (violinist), Emanuel Ax (pianist), Alan Gilbert (dirigent) och duon Andrew Andrew (dj's). Avsnittet har också en scen som visas under musik av Daft Punk Veridis Quo, en av de bästa scener jag sett i en tv-serie på länge.

Annars är Hailey (Lola Kirke), Rodrigo (Gael Garcia Bernal), Pavel (Sandro Isaack), Lizzie (Hanna Dunne) och Bradford Sharpe (Jason Schwartzman) fortfarande favoriterna. Däremot har jag svårt för Malcolm McDowell i rollen som den äldre maestron Thomas. Säsongens gästas av Gretchen Mol som spelar musikernas inhyrda advokat. Jag fick aldrig någon feeling för henne och hon spelade en äcklig karaktär. Det kändes mycket oklart vad hon gjorde där och vad de ville med den karaktären.

En lustig detalj var att Rodrigo mötte både Amadeus och Ludwig under säsongen. En annan lustig detalj men på grund av att den var så fånig var den nya vinjetten. Galet oskön och den påminde mig om vinjetten till Rosa Pantern-filmerna vilket inte alls passar till serien övriga feeling

Sista scenen mellan Rodrigo, Hailey och Eric var intressant. När Eric säger att han röstat som musikerna ville uppfattar man att han ljuger för att inte göra Hailey besviken, men det ser ut som att Rodrigo förstod vad som hänt. Eller hur läste ni den scenen?

Tappade något jämfört med säsong 1 men jag kommer utan tvekan titta vidare på säsong 3.

Betyg: 3/5

Mozart In The Jungle - Season 1 (2014)

Jag var på besök hos min vän Frans över nyår. När jag kommit fram och knackade på ytterdörren dröjde det lite längre än vanligt innan han öppnade. Det visade sig att andra säsongen av "Mozart in the jungle" just släppts av Amazon och Frans hade varit djupt insjunken i ett avsnitt när jag anlände. Det stod snart klart att Frans tyckte att det var en utmärkt idé att jag skulle se denna serie. Första säsongen hade släppts i december 2014 och andra ett år senare. Precis som Netflix brukar göra släppte Amazon alla tio avsnitten samma dag.

Jag var avvaktande till en början, medveten om att listan av tv-serier som jag tänker se, vill se och blivit uppmanad eller tipsad att se redan förefaller vara oändlig. Men under vistelsen hos Frans såg vi dock de två första avsnitten av serien tillsammans. Det hade inte gått mer än 5 minuter av första episoden så visste jag att jag var fast.

Känslan i serien är underbar. Den utspelas i New York City och vid sidan av det suveräna manuset, de fantastiska skådespelarna och den magnifika musiken är serien något av en kärlekshyllning till staden som aldrig sover. Serien bygger på en bok av Blair Tindal som heter "Mozart in The Jungle: Sex, Drugs and Classical Music". Hon är en oboespelare som utbildade sig vid Manhattan School of Music. Boken och serien bygger löst på hennes erfarenheter in de tre ämnena, sex, drugs och classical music.

I serien får vi följa Hailey Rutledge en ung oboespelare som försöker slå sig fram på den klassiska musikens hårda arena. Hon aspirerar till att få en plats i New York Symphony (en påhittad symfoniorkester). Serien startar med att orkesterledningen ersätter den gamla maestron med ett underbarn från Sydamerika, Rodrigo De Souza.

"Hai-Lai" (Hailey) spelas av Lola Kirke som vi njöt av i Noah Baumbachs Mistress America. Hon är ljuvlig. Rodrigo, spelad av Gael Garcis Bernal, är dock seriens stjärna och han är helt fantastisk i sitt manér, sin tajming, dialog, humor. Serien är för övrigt mycket väl castad, ett måste för att en serie som bygger på feeling och castens personkemi ska fungera.

Serien är skapad, producerad och delvis skriven av Jason Schwartzman och Roman Coppola, ni vet Wes Anderson's polare. Roman och Jason har också regisserat några avsnitt vardera och Schwartzman spelar en återkommande birollskaraktär.

När jag såg sista avsnittet av säsong 1 under scenen från premiärkonserten insåg jag hur otroligt lik Jason Schwartzman är den något äldre kollegan Stanley Tucci. De har ju precis samma ögon!

"Mozart in the jungle" är rock'n'roll! Det är en mycket njutbar serie. Jag ser fram emot säsong 2.

Betyg: 4/5

Notis: Docentens spaning om att orkestrarnas snyggaste kvinnor nästan alltid spelar cello verkar bevisas i denna serie också. En av seriens vackraste kvinnor Cynthia (Saffron Burrows) spelar just cello.

7 Chinese Brothers (2015)

The Overnight med Jason Schwartzman var en av de mest uppfriskande filmerna på filmfestivalen så här långt. Den första filmen under filmspanardagen på festivalen var en annan AI med Schwartzman i huvudrollen. Här spelar han Larry en mycket kufisk men sympatisk person. Larry lever ensam med sin hund och när vi möter honom har han just blivit sparkad från sitt jobb som diskare på en restaurang. Han verkar ta dagen med en klackspark. Ibland åker han och besöker sin gamla mormor som bor på ett ålderdomshem och han är kompis med en av killarna som arbetar där. Larry får jobb på en mekanisk verkstad och där blir han förtjust i den kvinnliga arbetsledaren. Det börjar kanske se ljusare ut för Larry i livet?

Detta är en alldeles förtjusande liten American Independent. Jag gillade att umgås med denna Larry. Jason Schwartzman innehar inte bara filmens huvudroll, han är med i varenda scen i hela filmen. Jag gillar hans stil. Larry är oberäknelig och underhållande. Han är en extremt ensam person och han verkar nästan oförmögen att ta tag i sitt liv. Varför vet vi inte. Vi får inte veta speciellt mycket om hans tidigare liv eller hur han har kommit till den mentala plats han nu befinner sig på. Det enda vi får veta är att hans mormor är han enda levande släkting. han har dock en skön relation med bästa kompisen, bulldogen Arrow. Hunden är för övrigt Jason Schwartzmans hund i verkliga livet också.

Denna film kommer inte upp i samma nivå som The Overnight men den ligger och jäser i huvudet på mig och den kan mycket väl växa med tiden. Flera av scenerna i filmen var sådana där sköna som man finner sig gå och tänka på flera dagar efter man sett filmen.

Titeln på filmen? Jag har ingen aning. Kommentera gärna om du vet vad det betyder.

Jag ger 7 Chinese brothers tre charmiga huvudpersoner av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Overnight (2015)

 

Storleken har ingen betydelse. Eller hur va? Det har vi matats med under hela vår uppväxt. Det är den förväntade åsikten som samhällets alla besserwissers har bestämt att folket ska ha. Men är det verkligen så? Här har vi en film som ställer den frågan och några fler. Svaren som ges är underhållande och vi belönas med gapskratt, igenkännande småleenden plus en och annan kvinnlig flämt i salongen. Var och en får söka de definitiva svaren inom sig själva.

Är detta en dramakomedi? Eller en crazykomedi? I vilket fall var det en film där två penisar och dess storlekar spelade huvudrollen. Läs vidare så ska jag berätta mer. The overnight handlar om paret Alex (Adam Scott) och Emily (Taylor Schilling) som just flyttat från Seattle till ett hippt område i Los Angeles. Ute med sonen i lekparken träffar de på hipsterparet Kurt (Jason Schwartzman) och Charlotte (fransyskan Judith Godrèche). Kurt bjuder frankt in Alex och Emily på middag så att de kan lära känna varandra lite närmare. Efter att barnen somnat tar middagsbjudningen vändningar som varken middagsgästerna eller vi i publiken kunde förväntat oss.

Jaja, detta var en mycket lustig film om sex, självkänsla, penisstorlek, fria förhållanden, äktenskapets monotoni och en massa annat. Jag tycker att alla fyra skådespelarna gör bra ifrån sig. Jason Schwartzman är bäst i början, Adam Scott och Judith Godrèche har båda bra partier i mitten av filmen och Taylor Schilling har några mycket roliga miner mot slutet av den galna natten. filmen påminner mig lite om en festivalfilm som sågs för en herrans massa år sedan - The Anniversary party.

Min initiala känsla efter jag sett filmen var att den låg i gränslandet mellan en seriösare dramakomedi och den galnare typen - crazykomedi. Jag tyckte först att den hade blivit bättre om den renodlats och antingen tagit sig an ämnet mer  seriöst (och kanske än mörkare), eller varit ännu mer galen (och mörkare). Som filmen är nu tyckte jag att den var underhållande och festlig på ett lättsamt sätt men den ligger på sin plats emellan "dramat" och "crazy", kanske lite i "safe zone"? Hur jag nu kan säga så när de två manliga huvudpersonerna går omkring spritt språngandes nakna i stora delar av filmen.

Kurt har i alla fall en rejält stor grej och Alex har en pytteliten rackare. Bådas personligheter har formats av deras fysiska förutsättningar. Precis som det antagligen är i verkliga livet alltså. Både Emily och Charlotte är nyfikna på vad som finns på andra sidan ängen. Är gräset grönare (eller större?) på andra sidan? Och hur känns det? Efter att ha låtit filmen sjunka in i mig över natten måste jag säga att den vuxit ganska mycket. Det är en film som jag skulle vilja se om snart igen, och se hur stor den egentligen är (filmen alltså!). Damn, den var ju riktigt bra! Japp, jag juckar upp den ett snäpp.

Jag ger The overnight fyra anustavlor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Filmen visades på filmfestivalen den 11:e och 12:e och sista visningen är den 19:e november.