Another Simple Favor (2025)

Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5

The Creator (2023)

Vad som kunde ha blivit en tankeväckande science fiction om farorna med AI blev en av årets besvikelser. Tala om "missed opportunities"!

Ett av de största potentiella problemen med sci-fi är dåligt underbyggda "logiska regler" i den påhittade världen. Det är en otroligt viktig del av världsbygget i sci-fi. För att världen ska kännas trovärdig måste dess interna logik etableras och författare och filmmakare måste sedan hålla sig till den. De får inte bryta dess regler, då rasar illusionen. Denna film faller i bitar när det gäller just de byggstenar som den borde stått trygg på. Man kan säga att denna film om AI är så långt ifrån Isaac Asimovs tre lagar om robotics det går att komma... 

Det lilla jag visste var att den handlade om ett krig mellan människor och AI och jakten på ett farligt vapen som AI byggt. Synopsisen drar tankarna till The Terminator-universat med elaka, brutala, nästan oövervinnliga AI som saknar empati. Men icke. Detta är inte alls en sådan film, nej långt därifrån. I kontrast är den olustigt nog mer närbesläktad med James Camerons Avatar.

Jag hade svårt under filmen att förstå varför AI i denna framtidsvision var farligt. Var var den otäcka fienden som tvingade mänskligheten ("USA") att kriga? Jag har fortfarande efter titten svårt att förstå vad hotet som filmens hela premiss byggde på egentligen bestod i. Sci-fi som byggs upp på så svaga grunder som denna kommer obönhörligen sakna stakes och så blev det också med denna eländiga film.

Istället är de flesta AI vi träffar milda, ljuvliga varelser som närmast kan jämföras med buddistiska munkar. De AI som vi ser strida mot "USA" beskrivs snarast som fattiga bönder i "Vietnam". Alla militärer från "USA" (förutom huvudpersonen) var överdrivna, karikatyrer av "Den onde soldaten". Scenen i slutet när det onda "USA" besegrats och de goda AI springer över risfälten med röda fanor gjorde att jag kräktes lite i munnen. Det är inte annat än att man kan bli trött på Hollywood och deras tekniker att lura in publiken i biograferna...

Japp, detta är alltså en allegori över Vietnamkriget, likt District 9 var en dito över apartheid i Sydafrika, vilket skulle varit helt ok om den saluförts som det. Fast i så fall hade jag inte varit speciellt sugen på att se filmen.

Jag kan inte undgå att tycka att det är synd att filmen inte behandlade den mycket aktuella frågeställningen huruvida utvecklingen inom AI är ett hot mot mänskligheten eller ej. Det hotet skulle ju i så fall gälla både USA, Sverige och hela mänskligheten inklusive små länder i Asien! Det blir tröttsamt med en oinbjuden tillbakablick på ett drygt 50 år gammalt krig.

En annan aspekt som filmen kunde intresserat sig för, men nu endast skrapade ytan på, är om en AI kan utvecklas mot att bli som om den vore mänsklig. När får en AI en själ helt enkelt. Även här är "de logiska reglerna" så nedprioriterade att de inte ens existerar. Filmer som Blade Runner, Blade Runner 2049 och kanske framför allt Steven Spielbergs A.I. Artificial Intelligence utforskar den frågan mycket bättre.

Sedan kan man kanske undra om filmen endast hade ambitionen att vara en häftig ambitionslös actionfilm, men tyvärr gav den inte så mycket i den genren heller. Vill man ha cool action utan några intellektuella funderingar kan man plocka upp Rebel Moon istället.

Nej, detta var inte kul. Usel film. Inte bra på att utforska om AI är ett hot. Inte bra som antikrigsfilm. Inte bra som filosofisk betraktelse över en teknikutveckling vi bara sett början på... Usel!

Betyg: 1/5

Finding Nemo (2003)

Jag vet att jag hade sett Hitta Nemo tidigare men jag kom inte ihåg speciellt mycket från filmen. Hade jag sett den under dåliga förhållanden som på en nattflygning mellan kontinenterna eller var den helt enkelt så blek att jag glömt den? Eftersom uppföljaren Finding Dory skulle visas på Malmö Filmdagar ville jag i alla fall se om föregångaren och då givetvis med originalrösterna. Alla talar amerikanska! Jag hade för mig att Finding Nemo var riktigt bra. Jag tror i alla fall att den är en av de mest älskade av filmerna från Pixar.

Men ack, nu när jag såg om den upptäckte jag att den faktiskt är ganska trist. Detta är uppenbarligen en film som riktar sig till de yngre i publiken. Visst, den har som alla Pixarfilmer massor med popkulturella referenser men de är grunda och inte speciellt inspirerande. De har tex en "Psycho"-scen. Men det enda de gör är att spela Psycho-musiken, ni vet i-i-i, i bakgrunden. Det räcker inte... För att ett sådant skämt ska bli ännu bättre borde de haft skämtet i en scen där referensen hade större tyngd, i en scen som på något mer sätt än den pålagda musiken anknyter till originalet.

Men det börjar bli tydligt för mig att Pixars filmografi kan delas upp i två högar, dels de som mer riktar sig till de yngre människorna, ofta med talande djur eller bilar, dels de filmer som riktar sig till alla åldrar. För mig är grupperna en lika tydlig uppdelning i kvalité. De bra Pixarfilmerna är Toy Story-filmerna, Monsters, Inc., Wall-E och Inside out. De svagare är Finding Nemo, A bug's life och framför allt Cars. Mellanskiktet som jag nog måste se om för att kunna placera är The incredibles, Ratatouille och Brave. Övriga har jag inte sett än (Up, Monsters University, The good dinosaur).

Så, Finding Nemo då. Ok... Nej, men jag var lite lätt uttråkad. Trots det förlåtande draget av "road movie" lättade den aldrig. Jag tror inte att det är att djuren pratar och har mänskliga egenskaper och karaktärsdrag, det köper jag i andra filmer (tex Shrek som exempel). Jag tyckte att Nemo är ganska tråkig figur och relativt lite humor byggdes runt honom. Dory var snäppet roligare men inte mycket mer. När de dude-iga sköldpaddorna kom flygande var måttet rågat och jag insåg att humorn gick mig förbi i denna film.

Det enda som man kan höja ögonbrynen inför är den mörka inledningen av filmen, ett drag som jag kan känna mig glad för att killarna på Pixar väljer att göra... Filmens bästa parti var annars sekvenserna från akvariet. Där fann jag mina favoritkaraktärer i filmen och den bästa handlingen. Den elaka flickan, den luttrade veteranen, de lustiga typerna. Nästan lite Toy Story-vibb där. Dessutom gillade jag låten Beyond the sea som är La Mer med engelsk text. La mer, ni vet som var med i L.A. story.

Vid sidan av allt detta hade jag också en obehaglig tanke i huvudet mest under hela filmen. Tydligen har filmens framgång gjort att folk runt omkring köper clownfiskar i massor. Vet inte om arten är hotad direkt men det är helt bisarrt då budskapet i filmen är att fisken vill undfly fängelset och återvända till sitt hem. Den är oskyldig med domarrösterna 3-2, jag fattade aldrig ens vad dess brott var. Jag vet att det inte är filmmakarnas budskap eller intentioner, lugna ner sig nu Sofia, men jag äcklas av fenomenet och kunde inte undgå att tänka på de oönskade konsekvenserna av filmen.

Finding Nemo är en av de svagare Pixar-filmerna i min bok, men den är långt från dålig-dålig. De har en hög lägstanivå, Pixar. Filmen är helt ok, en film som för övrigt skulle passa bra på en nattlig flygning mellan kontinenterna. Jag kommer fortfarande inte ihåg var jag såg filmen första gången.

Jag ger Finding Nemo två "Mine" av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rolig detalj från eftertexterna

Minioner (2015)

Jag hade en liten tjuvstart på årets semester förra veckan då jag var nere på västkusten. En av kvällarna skulle jag gå på bio med systerbarn på 9 respektive 12 år. Vi valde noggrant ut filmen Minioner. Urvalet var filmen Minioner. Barnen var mycket förväntansfulla då vi anlände till bion på Folkets Hus i Hunnebostrand. Efter biljettköp satt vi i entrésalen och väntade på insläpp. Barnen fick i uppdrag att berätta handlingen i de tidigare filmerna. Minioner är ju en spin off från Dumma mej och Dumma mej 2.

Filmen visades i 3D och man fick låna glasögon av bion. Salen var hel ok med bra lutning mellan raderna. En stor en satt sig framför den lilla men vi kunde snabbt byta plats och alla blev glada. Filmen visades bara med svenska röster. Jag hade mycket hellre sett den med de amerikanska rösterna, men det alternativet fanns inte. Systerbarnen pratar amerikanska plus att de kan läsa så det hade inte varit något problem för dem heller. Det är lite synd att det ska vara så svårt att få se animerade filmer med originalröster.

Detta var dock en renodlad barnfilm så det där med "alla talar svenska" är lite mer rimligt då det gäller denna film än vissa andra animerade filmer som uppenbarligen vänder sig till en vuxen publik också. Filmen var gullig och på sina platser ganska underhållande. De små gula minionerna var ok, inte speciellt speciella om du frågar mig. Vi fick en snabbrepetition av människans historia i denna film. Största delen utspelades dock i slutet av sextiotalet och då fick vi en del "Forrest Gump"-scener med minioner som deltagare i viktiga händelser. De fick med både månlandningen, Queen Elizabeth II och the Beatles.

Handlingen var nog tunn. Jag har i alla fall glömt vad den handlade om Det var mer än en vecka sedan jag såg filmen! Efter en timme frågade första barnet om hur mycket som var kvar. Jag undrade om de behövde gå på toaletten men det var lugnt! Puh.

Efter filmen var alla tre miniatyrerna mycket nöjda, jo en kompis till den lilla följde med på filmen. Tolvåringen gav den betyg 4/5. Jag ljög och sa att jag skulle ge den en trea. Men nej, detta var helt ok för stunden. Det bästa med filmen var just att vi gick på bio ihop. DET var mycket trevligt och barnens mormor fick vila sig en stund också. Men det ges inga frisedlar på Fripps Filmrevyer så jag måste rösta med hjärtat. Jag ger Minioner två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Ice Storm (1997)

"´The ice storm" av Ang Lee. Detta är et renodlat drama. Inget annat, bara drama. Ibland är man sugen på komedi, ibland på action. Andra dagar kan det vara skräckisar, sci-fi eller rom coms. Men vissa dagar passar det bäst med ett riktigt rejält och mustigt drama. Sådana dagar ska du ta dig en funderare på denna film.

Tiden är tidigt sjuttiotal under brinnande Vietnamkrig och pågående Watergate-skandal. Vi får följa två grannfamiljer i en välbärgad förort i New England någonstans. Handlingen utspelas några dagar före en isstorm drar fram över bygden, därav filmens namn. Bland annat.

Det finns mycket att gilla med denna filmen. Jag tror att jag hade gillat den skarpt om jag såg den när den kom ut och jag är säker på att den stått bra emot tidens tand. Filmen känns obunden till tiden den är gjord. Visst är det kul med filmer som hör till tiden de gjordes, speciellt om man har en nostalgisk känsla för filmen i fråga. Men ett starkt tecken på kvalitet är då filmen skär genom tiden och levererar lika bra då som nu som sen. Detta är en sådan film.

Vad är det då som var så bra med filmen? Miljöerna och hur Lee fångat det tidiga sjuttiotalet är sensationellt bra. Detta kan inte bära en hel film (hör du det Richard Kelly med "The Box"?) men det är en viktig och effektiv detalj i en film som denna.

Skådespeleriet är givetvis av central betydelse och det får vi i massor i denna film. Och bra kvalisort på skådisarna var det också. De som sticker ut mest var Kevin Kline, Sigourney Weaver, Joan Allen, Tobey Maguire, Christina Ricci (!) och Elijah Wood. Den som alltid underbara Allison Janney är med i några få scener och hon stjäl dem rakt framför näsan på alla de andra. Hon är för bra Janney, filmens pärla och en välkomnad glimt i ögat! Tobey Maguire var också överraskande bra i denna film. Det var en roll som passade honom bättre än vissa andra klättrande roller... Heck, alla var bra.

Handlingen är enkel på ytan men sannerligen mustig om man bara tittar under ytan. Det handlar om karaktärernas missnöje med livet. Vad hände? Hur blev det så här? Ang Lee visar med finess och elegans hur en isande kyla krupit in i äktenskapen och filmskapandet värmer mitt dunkande filmälskande hjärta. Kylan i karaktärernas liv tinas varken upp av illa dold otrohet, alkohol eller ens "nycklarna i skålen"-leken.

Ungdomarna har sina egna bekymmer. Om det svåra med att växa upp, passa in, gå under radarn, förstå vad sex är, hur man gör och med vem man gör det. Apapap, ta inte de pillerna tillsammans med alkohol!

Det tog en lång stund innan jag kom till skott att se denna fina film. Tack Decennier för att jag äntligen fick en spark i baken att se den! Detta är en ruskigt bra film.

Jag get "The ice storm" fyra olyckor man kunde se på långt håll av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Bad Words (2013)

Är Jason Bateman en av mina favoriter? Inte direkt men jag har väl gillat honom i filmer som Juno, Extract och Horrible bosses antar jag. Nu har han i alla fall regisserat sin första film. Han spelar också huvudrollen.

Detta var en mycket uppfriskande film. Helt hejdlös och allt annat än "politisk korrekt". Bateman är Guy Trilby, en 40-årig man som funnit ett kryphål i regelverket för en landsomfattande stavningstävling för elever i mellanstadiet. Med sig på resan inom tävlingen har han en journalist som ska skriva historien om honom. Hon spelas av indiefilmveteranen Kathryn Hahn.

Filmen är dialogdriven och den har en uppsjö av bra skådespelarprestationer också. Övriga framträdande roller görs av Allison Janney, Philip Baker Hall och den lille pojken Rohan Chand. Ja just det en liten pojke spelar en stor roll i denna film. Lyckligtvis är han stabil och inte alls så där jobbig som barnskådespelare ibland är.

Detta är en rolig film med en hel del fula ord. Vi får bland annat en av filmårets mest ordrika utskällning (restaurangscenen). Men egentligen har filmen hjärtat på helt rätt ställe och den är väldigt mysig.

Jag gillade Batemans första film så mycket att jag ger den fyra svordomar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Trust Me (2013)

Clark Gregg har fått ett lite oväntat uppsving i och med hans roll som den mycket sympatiske Agent Coulson i The Avengers och den nu pågående Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. Med filmen Trust me har har han precis som Lake Bell med In a world... skrivit manus, regisserat och spelar huvudrollen i en film som utspelar sig inom filmbranschen.

Gregg spelar Howard en agent för barnskådespelare som kämpar på i bakvattnet till de stora och kända agenterna. I filmens inledning får vi se hur han blir blåst av sin nemesis, den glassiga agenten Aldo, lustfyllt spelad av favoriten Sam Rockwell. När så Howard av en slump blir vald som agent åt 13-åriga stjärnskottet Lydia ser det ut som att lyckan ska vända för honom. Men saker är aldrig enkla för Howard...

Trust me är mer intressant än vad jag först trodde direkt efter jag sett filmen. Den inleds som en typisk "quirky" komedi där Gregg i första hand skojar med sin huvudpersons motgångar och oförmåga. Howard åker omkring med en trasig hands free till sin mobil. Inte allt för originellt men bilden av den snälle men lite misslyckade "hjälten" går fram.

Sedan utvecklas filmen till ett renodlat drama där det blir väldigt långt mellan skratten. Allt eftersom Howard hjälper Lydia mer och mer kompliceras historien och flera nya komponenter adderas till filmen. Från quirky till klassisk American independent-drama alltså. Men sedan fortsätter filmen att utvecklas och mot slutet är den mer en neo-noir och till det adderas en hel del känslor och humanistiskt patos.

Bra film av Clark Gregg, skådisen. Detta var tydligen hans andra långfilm. Han har i denna film omgett sig med flera fina skådespelare som Allison Janney, Sam Rockwell, Amanda Peet, William H. Macy och Molly Shannon. Nykomlingen Saxon Sharbino som spelar unga Lydia är dock den som gör störst intryck på mig. Riktigt vass insats.

Jag gillade filmen. Den innehöll mer än vad som syntes på ytan.

Jag ger Trust me tre änglar av fem möjliga.

Betyg: 3/5


Om visningen: Efter Enemy begav sig jag, Movies-Noir och bror sin, bort mot Klarabiografen. När vi anlände upp på våning tre var där en lång kö. Djupa suckar och tandagnissel. Mitt skämtsamma förslag om att tränga oss som Movies-Noir's kvinnliga "vän" ofta gör avslogs snabbt. "Vän"? Ja, ni vet tjejen som omnämnts både detta år och förra året i hans beskrivningar från köandet... Men väl inne i salongen hittade vi tre plaster uppe på vänstra sidan. Det var bra platser. Det är en bra biograf med bra lutning som gör att man ser bra från alla platser. Vad tyckte då Movies-Noir om filmen? Kolla här.

Touchy Feely (2013)

Touchy feely var en av många American independents som jag såg i samband med årets filmfestival. Jag kanske spände bågen lite väl hårt med drygt tio filmer ur den kategorin? Kan det bli för mycket AI? Ja, kanske, och jag närmade mig nog gränsen detta år.

Denna film var en av de minsta bland de jag såg ur kategorin. Lågmäld i utförande, avsaknad av riktigt vasst innehåll, ganska alldagliga skådespelarprestationer och en generellt sett småputtrig feeling. Anledningen till att jag valde filmen var regissören Lynn Shelton som gjort Humpday och den ännu av mig osedda Your sister's sister.

Rosemarei DeWitt spelar Abby en massageterapeut som efter lite förvirring i privatlivet helt plötsligt får avsky för sin egen och sina kunders hud! Detta är andra filmen på festivalen som handlar om en masseuse då Julia Louis-Dreyfus spelade en sådan i Enough said också. Jag känner igen Rosemarie DeWitt så himla mycket men den enda film/serie jag kan tänka mig att jag sett henne i efter att gått igenom hennes lista på imdb är Ben Stiller-komedin The watch. Är det verkligen där jag sett henne? Oklart.

Abby får i alla fall problem då hon inte kan med hud längre. Vi får se extrema närbilder på mänsklig hud och den ser faktiskt både fascinerande men också lite absurd ut. Ser ut som någon slags ödemark. Den blänker och är skrovlig.

Vi får också lära känna Abbys bror Paul och hans dotter Jenny. Paul spelas väldigt bra av Josh Pais. Det måste vara en av de mest passiva och försynta karaktärer jag någonsin sett på film. Först tror man att han är förståndshandikappad, men sedan inser man att han bara är extremt försiktig och han är en "low talker". Hans dotter Jenny som inte kan bryta sig fri från sin far på grund av rädslan att bryta sönder honom spelas av Ellen Page. Fasen, vad hände med henne egentligen? Efter hennes sensationella genombrott i Juno har jag ännu inte sett henne i en enda roll där jag blivit speciellt nöjd med hennes insats igen. Är det felcasting eller har hon redan brunnit ut?

Touchy feely är alltså en lättviktig film, men den lilla tyngd den har ges av American Independent-veteranen Allison Janney som den flummiga energiterapeuten Bronwyn. Hon är alltid bra, Allison, men även för henne blir detta "minor Janney".

Filmen är kul för stunden. Den är lite ojämn, mest för att karaktären Paul är så vanvettigt svår att placera i inledningen. Men den tar sig efter ett tag och den är inte dålig. Dessutom får vi ett riktigt skönt musikaliskt live-framträdande av Tomo Nakayam i rollen som den försynte singer song-writern Henry (inte Rollins).

Filmens överraskning är då Ron Livingston dyker upp i en liten roll. Ha, han är ju med i var och varannan film i årets festival.

Ok, vad tycker jag då om Lynn Shelton? Nu har jag sett två av hennes filmer, Humpday och denna, och båda har varit besvikelser i någon mening. Ska jag kanske se Your sister's sister också och om den inte är bra så får det vara nog med film från Shelton?

Jag ger Touchy feely två ecstasy-trippar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Way, Way Back (2013)

Owen: We'll need to have faster conversations.

Jag tror att jag har fått en ny man crush! Nej, nej, nej, inte Steve Carell. Dummer, Sam Rockwell såklart! Han är som vanligt otroligt bra och han har en bakgrundsutstrålning som jag finner oemotståndlig. I The way, way back spelar han den coola snubben som ger stöd åt filmens 14-åriga huvudperson, Duncan.

Det är sommartider och vad kan passa bättre än en film på eftermiddagen? Jag och filmspanarkompisen Joel mötte upp för att gå och se denna film. Det blev en fantastiskt trevlig afton som startade med tre kulor glass ute i solen och slutade med den andra riktigt starka filmen under detta annars så hittills svaga filmår.

You're a three.

Det var bra förutsättningar då vi bänkade oss i salongen eftersom jag inte visste något om filmen alls. Jag hade inte ens sett trailern till filmen och än mindre läst eller hört något om den. Den påminde om Little miss Sunshine i och med att både Steve Carell och Toni Collette var med. Man kan ju bara garva åt marknadsföringen. Usch, det måste vara så svårt att göra sig hörd genom genom det massmediala bruset som debutanter. Det är alltså inte regissören för Juno, inte heller producenten för Juno, utan studion som gav oss Juno som gjort denna film. Långsökt, men förhoppningsvis får denna filmen den stora publik den förtjänar. På vår visning dök flera gäng tonåriga tjejer upp och jag förundrades lite över vad som lockat dem till bion. Trailern? Flera skådespelare från Little miss Sunshine? Vad annars? Inte för att jag klagar, det är trevligt att de hittar till en film som denna och inte bara går och ser The bling ring.

Ung kärlek kanske lockar den unga publiken?

Vi får hoppas att publiken väljer rätt, och chansen finns ju då studion levererar en så bra film som denna. Den är i samma klass som Juno, som jag älskar, men kanske än mer jämförbar med en annan favorit The station agent. Dialogen är superb och regissörerna har på ett snyggt sätt fått skådespelarna att ge färgstarka karaktärer utan att för den skull överdriva. Filmen andas underspel och finess. Trots Allsion Janneys bullriga figur hävdar jag att filmen inte är "överspelad".

Häromdan pratade vi om preferenser här på bloggen. Jag älskar genren American Independent, detta samlingsnamn för amerikanska filmerna som görs långt från Hollywood-fabriken där dollarn styr. Filmer som likt denna oftast bygger på en bra dialog och suveräna skådespelare. Många kända skådespelare ställer upp i de små produktionerna trots att de inte tjänar lika mycket dollars, för att de vill vara med i just denna typ av film. Jag älskar genren och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra på Stockholms Filmfestival där de har en hel sektion med AI.

Skådespelarna var det. Nykomlingen Liam James gör Duncan bra. Han startar som en mycket sluten och nördig kille men blommar ut allt eftersom hans Duncan får bättre självförtroende. Det är en gradvis och nyanserad förändring som vi ser på duken. Grannflickan Susanna spelas av en annan ung en, AnnaSophia Robb. De var båda bra, men filmens verkliga tyngd finns i ett suveränt galleri som spelas av vuxna skådisar. Allison Janney är underbar som sin ständigt druckna och festglada granne. Är hon inte suverän, Allison Janney, så säg? Amanda Peet är lysande som den flörtiga grannfrun som ser sommaren som sitt tillfälle att få vara wild and crazy again. Ungdomen är alltid saknad så snart den lämnat oss. Och Steve Carell är ljuvligt sliskig i sitt dryga sätt mot Owen. Deras förhållande måste bygga på förtroende och respekt? Yeah, right.

Men filmens mest magnetiska karaktär är såklart Sam Rockwell's Owen. Hans namn står en bit ner i rollistan men redan när han dyker upp en bit in i filmen känner man att där har vi en intressant figur. Och mot slutet av filmen ville jag att det inte skulle ta slut. Jag ville spendera mer tid med Owen, Caitlin, Roddy, Lewis och de andra där på vattenlandet. Vilket perfekt sommarjobb han hade, Duncan.

Filmen är regisserad av en duo skådespelare som gör debut som regissörer med denna film. Nat Faxon och Jim Rash har både skrivit och regisserat och jag kommer vara mycket nyfiken på vad de hittar på nästa gång. De är också med i filmen som Owens anställda Roddy (den coola surferkillen) och den konstiga Lewis (han med pedoglasögonen och det tunna håret). Aha, nu trillade polletten ner. Jag ser att Faxon och Rash skrivit manus till The descendants. Dessa filmer påminner om varandra i känslan.

The way, way back var hjärtvärmande samtidigt som den inte föll i någon av de vanliga fällorna. Lyckligtvis slapp vi ett kletigt sentimentalt slut. Som sagt, hela filmen är motsatsen till överdriven och den blir sååå mycket starkare av det.

Jag ger The way, way back fyra badbyxor av fem, men med en bullet.

Betyg: 4/5

The West Wing - Season 6 (2004-2005)

Oh my. Ännu en säsong över i denna suveräna serie. Det är julledigt just nu och en av de bästa sakerna med ledigheter som denna är att man kan ligga i sängen och "se ett avsnitt till" utan att det påverkar jobbet dagen efter, för det är ju inget jobb dagen efter!

Säsong sex av The West Wing började inte så bra, de första avsnitten var bland det svagaste av hela serien än så länge. Det började med fredsförhandlingarna mellan israeler och palestinier på Camp David. Tämligen tråkigt, alldeles för mycket "handling" på bekostnad av det som är seriens styrka, det karaktärsdrivna dramat.

Samtidgt snubblade vi in i bytet av Chief of Staff från Leo till C. J. I och för sig lite oväntat då jag hade gissat på Will Bailey. Sedan kom dock Alan Alda och Jimmy Smits in i serien och räddade säsongen. När både demokraterna och republikanerna börja ordna sig inför det kommande presidentvalet tog säsongen fart. Alan Alda som den mycket sympatiske och moderate republikanen är otroligt bra. Spänningen under andra halvan av säsongen var dock vem som skulle bli demokraternas kandidat, fast då Josh valde sin "guy" var det över. Josh klarar allt.

Säsongen hade ett särskilt spännande slut. Nu är jag mycket sugen på säsong sju, seriens sista. Kortsiktigt undrar man ju vem läckan i Vista Huset är (Wikileaks-föraning?). Det verkar ju som att det skulle vara C. J. så hon är det säkert inte. Tänk istället på vem som är allra minst misstänkt, så kan man kanske hamna på Charlie?

Det allra mest spännande är dock vem som vinner valet och efterträder Bartlet. Det vore ganska coolt om de avslutar serien med att republikanerna vinner... Jag är och hoppas förbli ospoilad.

Säsongens vinnare? Lika enkelt som valet av VP för den demokratiske kandidaten var, måste priset gå till säsongens gigant Josh Lyman. Grattis till andra utmärkelsen. Ett hedersomnämnande går till den frejdiga korta blondinen Annabeth, hon var en uppfriskande fläkt i samma anda som Ainsley Hayes och Ryan Pierce.

Säsong sex avslutades otroligt bra och nu är det omöjligt att inte hasta vidare med den avslutande säsngon sju omedelbart. Dexter får vänta lite till...

Betyg: 4/5

Säsong 7 finner du här.

The West Wing - Season 5 (2003-2004)

Så, då var jag klar med säsong 5 av "The West Wing". Vi får följa president Bartlet och hans senior staff genom det sjätte året vid makten, i Vita Huset. Efter en överdos av film på årets filmfestival var det gôtt att åter sjunka in i tv-seriernas underbara värld.

"The West Wing" håller fortfarande en otroligt hög klass. Den intellektuella nivån på dialogen är förträfflig och samspelet mellan karaktärerna har djupnat än mer. Intressanta eller humoristiska scener utspelas där karaktärerna endast kommunicerar via ögonkast. Manusförfattarna, skådespelarna och vi, publiken, spelar tillsammans som vi vore en välrepeterad symfoniorkester!

Precis som för den sittande president Obama, i denna version av verkligheten, har president Bartlet problem med att få igenom budget och lagförslag då kongressen har en republikansk majoritet. Så sent som idag fick Obama igenom sitt stimulanspaketet trots motstånd både från demokrater och republikaner. Tillräckligt många röstade dock till slut för presidentens förslag. Detta efter okänt många timmars förhandlingar av "Josh". Precis som i serien alltså!

Ett av säsongens bästa avsnitt måste vara "The Supremes" där gänget letar efter en ny Supreme court justice. Säsongens mest annorlunda men tyvärr också svagaste är avsnittet "Access" som visar en "bakom nyheterna"-dokumentär om allas vår C. J. Cregg. Kul idé men inte så bra.

Säsongens vinnare undrar du nu. Jag tycker att det är dags att hylla de förträffliga bi-rollerna i "The West Wing". Vinsten delas av tre bifigurer som både för fram handlingen, men också allt som oftast är inblandade i de mest humoristiska sekvenserna. Vi har rikemanssonen Ryan Pierce som driver Josh till vansinne men som också har dolda förmågor. Den andra vinnaren är denna säsongs motsvarighet till Ainsley Hayes - Joe Quincey (Matthew Perry), ännu en supersmart republikan som börjar arbeta för administrationen. Även här får vi en del roliga stand-offs med Josh. Den allra lustigaste bifiguren är dock Tobys nya assistent Rina, charmig, kurvig, oftast klädd i korta kjolar och mycket smink. Det ska bli mycket kul att följa henne i senare säsonger, för jag hoppas att hon är kvar i serien. Fast som Plymen så riktigt sa: "Josh är din favorit". Korrekt!

Betyg: 4/5

Säsong 6 finner du här.