Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.

The French Dispatch (2021)

Om någon annan regissör hade gjort denna film hade man kunnat anklaga regissören för plagiat av Wes. För detta mina damer och herrar är den mest "Wes Anderson"-iga film jag någonsin sett. Wes Anderson har "out Wes Anderson" himself, om jag får uttrycka mig på utländska.

Hans nya film "The French Dispatch" är som ett kärleksbarn mellan "The Grand Budapest Hotel", Tage Danielssons "Picassos äventyr" och  Davide Manulis "The Legend of Kaspar Hauser".

Filmen är sanslöst lös i hullet. Det känns som att jag inte riktigt förstår vad filmen handlar om... Ständige samarbetspartnern Bill Murray spelar en snubbe som driver en fysisk tidning, någon form av magasin. Filmen består av ett antal löst sammanhållna delar som i bild och ljud beskriver artiklar i de olika sektionerna av blaskan. 

Jag älskar anslaget, tonaliteten, skådespelarna (det finns en massa kändisar här!), humorn och den allmänna galenskapen. Samtidigt somnar jag hela tiden framför filmen. Den är så flyktig att jag inte riktigt kan greppa den och jag blir dåsig. Detta är den andra filmen från Wes Andersson som jag oundvikligen somnar till. Första var "The Grand Budapest Hotel". Jag såg den på bio men trots det kunde jag inte hålla mig vaken. Jag trodde att det  var mitt fel på grund av extrem tröttma, men efter att ha sett den en andra gång på bio (!!) kunder jag konstatera att exakt samma sak hände igen. Och nu sker det med "The French Dispatch" också. 

Två av filmens kapitel stod ut. Jag älskade Tilda Swintons J.K.L Berendsen och hennes föreläsning om den galne konstnären (Benicio del Toro) och hans musa (Léa Seydoux). Det är galet på det där underbart oväntade sättet. Det är bisarrt till och med och jag älskar humorn. 

Det andra kapitlet som jag vaknade till under var den om studentupproret med unge vackre studenten (Timothée Chalamet) och journalisten (Frances McDormand). Jag har länge varit lite osäker på vad jag tycker om Chamalet egentligen. Han känns så stiff då han ofta spelar trista och pretentiöst seriösa roller, på gränsen till pompösa. Ett exempel är hans tråkmåns  i "Dune", om det nu är det han är, tråkig alltså? Men här tyckte jag att han var ganska rolig. Frances kan humor såklart, finns det något hon inte kan?

Allt som allt var detta obegripligt och hysteriskt men också frustrerande oengagerade och ibland sövande. Men det är helt klart att de roligaste delarna i filmen är bland det roligaste jag sett i filmer från 2021. Det måste vara värt något i alla fall?

Betyg: 3/5

Alita: Battle Angel (2019)

Alita: Battle Angel var en otroligt stor positiv överraskning. Jag älskade denna fantasy i sci-fi-miljö. Det är en avlägsen framtid på jorden, efter ett brutalt krig mot kolonierna på Mars. Sagan om krigsroboten Alita med ett mänskligt hjärta och en mänskliga själ drabbade mig mer än vad jag kunde ana. Jag älskar uppenbarligen typen av historier där huvudpersonen har glömt allt och måste upptäcka sig själv och vad de kan göra. Det återkommer här i massor och vi har sett det i sagor som Bourne identity och Long kiss goodnight. Jag fick bokstavligen gåshud när Alita automatiskt intog en stridsposition när hon blev överraskad av den stora klumpiga robotpolisen i inledningen av filmen. Då visste jag redan att vi var hemma... Jag älskar Alitas rena hjärta och obändiga vilja.

Filmen är regisserad av Roberto Rodriguez vilket överraskar mig lite. Det är en mix av live action och full animation av Alita. Då hon är en humanoid robot funkar det perfekt med animationen. Jag har inga problem med uncanny valley. Filmen är supersnygg och miljöerna, karaktärerna och historien i filmen funkar fullt ut. det är mindre överraskande att James Cameron är en av producenterna bakom filmen. Han verkar ju vara mycket intresserad av teknisk utveckling i sina alster och detta var nog den bästa filmen med mix av animation och live action jag sett. Cameron har varit med och skrivit manus också och det var ett orosmoment. Hans manus har ju inte varit hans forte i senare verks (tänker på dig avatar). Men filmen bygger ju på en manga med namnet Battle Angel Alita och det gick kanske inte att helt pajja den bra storyn.

Jag har inte läst mangan och jag var i övrigt ganska ospoilad när jag satt mig ner för att se filmen. Storyn leder upp mot en slutfajt mot en ond man i staden uppe i skyn. En bra bit in i filmen inser jag att de omöjligtvis kan hinna med all handling som förväntas. Hmmm, vid närmare efterforskning visar det sig att James Cameron hade (minst) en trilogi i tankarna. Det var därför han bytte ordningen på orden i titeln. Filmerna skulle heta Alita. Battle Angel, Alita: Fallen Angel och Alita: Avenging Angel. Efter denna första film hoppas jag verkligen att de två uppföljarna blir av. Vi fick ju också något av en cliff hanger i slutet där vi till slut fick se ansiktet av den onde mannen, nästan lika olycksbådande som Thanos i de tidiga Avengers-filmerna.

Jag gillade detta skarpt då det är en av de bättre jag sett i denna smala genre, godhjärtade fantasyäventyr i sci-fi-miljöer, och nu skulle jag gärna spendera mer tid med den lilla hårda Alita. Hon påminner mig så om Egwene. Alita skulle helt klart ha valt Green Ajah!

Betyg: 5/5 

MCU rewatch: The Incredible Hulk (2008)

Damn, hur har det blivit så att jag sett The incredible Hulk tre gånger? Jag gillar ju inte ens filmen. Jag såg den både 2014 och 2010. Den andra gången vagt omedveten om den första titten. Jag var i alla fall inte imponerad. När vi nu under första säsongen av Shinypodden ska se om alla MCU-filmerna var jag "tvungen" att se den igen. Min filmiska nemesis!

Jag hoppades dock på att jag skulle gilla filmen lite mer nu när jag har sett mer av MCU, och blivit ännu mer förtjust i världen som spelas upp där.



Vad är det då som är dåligt med denna film? Allt! Den passar helt enkelt inte in i serien ens. Enligt info beror det mycket på att Edward Norton skrev om manus och tog bort alla referenser till övriga MCU-världen han kunde hitta. Detta är mycket trist då det faktum att filmerna som delar av en större enhet är bättre än som "stand alone". Just att serien av filmer får en tv-serieliknande dynamik med en lång, lång story arc är bra. Det ville tydligen Norton inte veta av.

Sen är Hulken och Bruce Banner en av de minst intressanta figurerna i hela MCU. Det krävs något extra för att jag ska intressera mig och Norton ger mig det inte. Det blir så mycket bättre när Mark Ruffalo spelar honom i senare filmer. Kärleksparet här i The Incredible Hulk med Edward Norton och Liv Tyler är anskrämligt dåligt. Det beror säkert på flera saker, som dåligt manus, usel personregi och att Liv Tyler är en av världens sämsta skådespelerskor. Scenerna uppe på en klippa i regnet må ha varit en homage till King Kong men de funkade inte alls.

Filmens big bad är General Ross och hans supersoldatexperiment "gone terribly wrong" - The Abomination. Fy fan vad uselt skrivet och genomfört. Om man inte tappat tilltron till filmen redan då, så slår The Abomination sannerligen in den sista spiken i kistan. Usch och fy.



Filmen saknar en livsviktig humor för en så fjantig historia som detta, men inte ens det kunde Norton bjuda på. Jag har gillar den gode Edward i flera filmer tidigare, mest noterbart i Rounders mot Mat Damon, men nu börjar jag bli grön av ilska över vad han gjorde mot denna film och MCU-serien.

Det enda som var helt ok var de inledande scenerna från favelan i Rio. Cool miljö och häftig feeling för en kort stund.

Sämsta var Liv Tyler, The Abomination, "slaget" på universitetets gräsmatta (!), hela slutstriden på Manhattan.

Jag kan inte annat än att ge filmen en etta. Igen! Damn, varför gör filmen så här mot mig??

Betyg: 1/5

Lyssna på oss snacka om The Incrdible Hulk i Shinypodden.

Birdman or (The Unexpected Virtue Of Ignorance) (2014)

Efter filmen funderade jag och Johan på vad tusan handlade den om? Vi förstod vad som hände i filmen. Eller ja, det mesta i alla fall. Vad vi undrade över var varför gjorde Iñárritu filmen? Vad var hans idé med den? Vad var hans "elevator pitch" till cheferna på filmbolaget? Vi kunde inte komma på det hur vi än brottades med frågan. Jag har läst att han ville göra en komedi på sitt sätt, men även en komedi måste ju ha någon form av grundidé... Handlar filmen om åldrande? Handlar den om finkultur kontra skräpet som kommer från Hollywood? Detta är självklart en ytterst pretentiös film, ett pretto-dravel skulle man kunna säga, och ingen blir speciellt förvånad med tanke på vem som ligger bakom filmen, men det måste väl ändå finnas någon glimt i ögat som ligger till grund för allt jobb...

Nu några dagar sedan är det enda jag kan komma på att detta kanske är ett stort komplicerat "fuck you" till Christian Bale. Har Iñárritu någon anledning att vilja förnedra Bale? Birdman, eller Batman som det lika gärna kunde vara, handlar om en äldre actionfilmshjälte på dekis som vill bevisa sitt värde genom att sätta upp en seriös pjäs på Broadway. Det lustiga är att hans inre röst pratar precis som Bale pratar som Batman i Nolans trilogi. I övrigt påminner Riggan (Birdman (Michael Keaton)) en hel del om Bale. Ganska torr, inte speciellt sympatisk eller charmig. Plus att han tackade nej till den fjärde Batman-filmen. Om man letar finns det många fler ledtrådar i denna film.

Jomenvisst, denna film - Birdman or (The unexpected virtue of ignorance) hade en hel del som var bra. Jag har tänkt på flera scener om och om igen sedan jag såg filmen. Vi har två MYCKET starka skådespelarinsatser i Emma Stone och Edward Norton. De stack ut i ett fält av flera erkänt bra skådisar. Norton var magnetisk i fler scener än den han var naken i. Känslan och stämningen i filmen var också riktigt najs. Är det så att jag gillar filmer i teatervärlden?

Men, men, allt är inte frid och fröjd. Tyvärr var jag rejält underväldigad av Michael Keatons insats och vad tusan gjorde de med Naomi Watts? Att ha en sådan bra skådespelerska och inte få ut mer eller bättre är nästan oförlåtligt.

Denna film är kanske en sådan film som minnet av filmen, siluetten av filmen i ens minne, är bättre än vad filmen var under själva visningen. Det var i alla fall något som skavde i mig direkt när filmen var slut. Då låg den på ett svagt betyg.

Nu ger jag Birman tre flygande hjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

The Incredible Hulk (2008) (re-revy)

Hade jag inte sett hela The Incredible Hulk? Mycket osäker. Jo. Jag kom ihåg fragment av näst sista striden. Jag hade sett den på tv, absolut inte på bio i alla fall. Sugen på något lättsamt valde jag att se hela filmen i helgen som gick. Jag kom ihåg den som svag, min hjärna hade i alla falla tvättat sig från minnen från filmen mycket effektivt. Men med flera lyckade Marvel-filmer i bagaget ville jag se om denna ändå inte kunde vara något.

Men ack. Fy fan vad usel den är! Det är pinsamt. Hur kunde jag ge den en tvåa förra gången? Egentligen är det smått otroligt vilken variation på kvalité det är på filmerna från Marvel, från ettor (plural!) till femma, ja, The Avengers borde väl vara uppjackad till en femma vid det här laget... Nästan samma abnorma spridning som inom Bond-biblioteket!

Detta var den andra filmen från Marvel Studios ambitiösa och underbara Cinematic Universe-projekt. Phase 1 ledde upp till The Avengers och just nu pågår Phase 2 vilken kommer leda upp till Avengers: Age uf Ultron.

Tillbaka till hulken. Detta är ännu en comic book movie helt utan humor eller ens den mista glimten i ögat. Den patetiskt allvarliga tonen i filmen understöds av en fruktansvärd filmmusik.

Skådespeleriet är under all kritik där William Hurt som elak general och Liv Tyler som sångarens dotter når nya låga höjder i dåligt skådespeleri. Edward Norton kan vara mycket bra men i denna rollen var han mycket spinkig.

Handlingen och fajterna var yta utan ett uns av innehåll. Värdelöst. Filmen är ologisk, och då menar jag inte fantasyinehållet som man alltid får i en Marvel-film. Men inom filmens ramar funkade den inte heller. Hade generalen gått "rouge", eller hade han militärledningen bakom sig? Mycket oklart och extremt dåligt etablerat. Scenen på gräsplätten utanför universitetet var ofantligt dålig och helt orimlig. Handlingen i filmen är frustrerande "liten". Antingen är Hulken en stor grej (pun intended) och då borde hela militärapparaten vara involverad. Nu känns det som att generalen nästan är en vilding som kör detta i ett privat och personligt spår. Helt plötsligt smäller man upp en universitets-park. Hallå, skulle inte någon från övriga militären lägga märke till detta? Bara en av flera frustrerande saker med den dåliga handlingen.

Hela sub-ploten om the Abomination var usel, endast överträffad av the Newborn i Alien Ressurection i uselhet.

Jodå jag hade sett den och revyn hittar du här.

Nej nu blev jag extremt uttråkad över denna film. Ok, låt oss istället lista alla Marvel Cinematic Universe-filmer som jag ser på dem nu:

1. Marvel's The Avengers (2012)
2. Captain America: The Winter soldier (2014) *
3. Iron Man (2008)
4. Thor (2011)
5. Iron Man 2 (2010)
6. Iron Man 3 (2013) *
7. Thor: The Dark World (2013) *
8. Captain America: The First Avenger (2011)
9. The incredible Hulk (2008)

* = Phase Two

För filmen som re-revyas The Incredible Hulk ger jag den denna gång en dålig adaption av fem möjliga.

Betyg: 1/5

The Grand Budapest Hotel (2014)

Årets Wes Anderson-film blev för mig som återinträdet för en månraket i jordens atmosfär. Åker den för brant ner brinner den upp, åker den för flackt studsar den bara på ytan och kastas ut i rymden igen. Det var det senare som hände mig. Jag kom aldrig in i filmen utan studsade på ytan och kastades ut i mörkret igen.

Varför hände då detta nesliga undrar vän av ordning? Allt var upplagt för en bra biokväll. Det var i torsdags, jag och Decennier-brodern Christian skulle se filmen nere på Grand. Problemet var att jag var svintrött och så fort vi satt oss i de sköna stolarna, den bra raden med oändligt mycket benutrymme, nickade jag till. Rejält. Jag sov mig i princip igenom de första tjugo minuterna eller vad det kan ha varit. Det första jag kommer ihåg var en begravning och en scen där ett testamente skulle läsas upp.

Efter den starten känns det inte rättvist att ge filmen ett betyg. Jag måste snarast se om filmen, så snart den kommit ut på dvd. Normalt sett älskar jag Anderson's stämningsfyllda filmer, hans underfundiga berättelser med lika starka karaktärer som färgglada miljöer. Hans senaste film Moonrise Kingdom är hans bästa film hittills, den första som slagit till och med Rushmore på fingrarna.

Av det jag såg i mitt sömndruckna tillstånd verkar det som att Ralph Fiennes var mycket underhållande, en blandning av stilar i filmen (var där motion capture också?), samt att handlingen var mycket mer invecklad än normalt i en Anderson-film. Men är det verkligen bra? Den förra filmen med en rejäl story var väl Life aquatic och den kommer jag ihåg som hans svagaste film.

Nej, för att göra denna film rättvisa måste jag se om den. Nu tror jag att den skulle hamna på ett positivt betyg, kanske en trea, kanske en fyra eller kanske till och med en femma. Allt beror på hur man absorberas av filmens känsla, story och karaktärerna.

Kvällen som sådan blev dock lyckad. Efter lite välbehövlig vila under filmen gick vi vidare och tog oss en bit KÖTT på Broncos Bar. Där tittade vi storögt på klientelet som i hög grad bestod i michelingubbenliknande muskelbyggare. Under måltid och efter snackade vi film, Decennier och topplistor. En trevlig kväll helt enkelt.

Betyget väntar jag med till jag sett om filmen.

Om vi har tur har Christian något mer vettigt att skriva om filmen.

The Bourne Legacy (2012)

Jason Bourne was just the tip of the iceberg.

Bourne-trilogin från 2002, 2004 och 2007 är bland de bästa actionfilmerna jag sett. De eleverade genren när de kom. 80-talets actionkomedier lyftes till 90-talets actiondängare och på 2000-talet tog Bourne oss till den smarta och lite mer realistiska actionfilmen. Bourne-filmerna visade vägen och var antagligen katalysatorn till en modernisering av både Bond- och Batman-franchiserna. Både till utseende, allvar och realism.

Nu har dock Mr. Bourne himself, Matt Damon, hoppat av och istället fortsätter sagan med en annan agent från the Treadstone project. The Bourne Legacy handlar om Aaron Cross, spelad av Jeremy Renner. Jag hade mixade förväntningar på filmen. Kunde Tony Gilroy (tidigare manusförfattare till trilogin, nu både manus och regi) fortsätta leverera på hög nivå? Kunde han utveckla konceptet?

Svaren är Ja, och Nej. Filmen är en spännande och underhållande "smart" actionfilm. Men samtidigt är detta en återupprepning av gamla hittar. Någon utveckling av konceptet (det filmiska konceptet) finns inte. Handlingsmässigt försöker Gilroy ta konceptet vidare. Han erbjuder en förklaring varför agenterna från Treadstone är så överlägsna. Han blandar in en totalt osannolik historia där allt bygger på att agenterna tar piller och blir genmanipulerade på något sätt.

Detta var inte bra! Det är mer spännande när man inte vet hela sanningen. En stor del av charmen, om man kan säga så, hos Bourne var ju att man inte exakt visste vad som hänt med honom. Hans egen minnesförlust gav oss i publiken chansen att inte veta hur han blivit så effektiv. Jag såg det alltid som en kombination av avancerad träning och en avsaknad av mentala spärrar, dvs Bourne tar större risker än vad en normal människa, eller till och med en normal elitsoldat gör. Att det handlade om gröna och blå piller tar udden av denna historia å de grövsta. Mycket bläigt.

Jeremy Renner gör dock ett gott jobb med sin rollkaraktär. Han funkar i rollen, något som han antydde men inte fick visa fullt ut i MI 4, där Tom Cruise inte ville ha konkurrens(?). Den kvinnliga forskaren som slår sig ihop med Cross spelas av favoriten Rachel Weisz. Deras relation påminner en hel del om relationen mellan Bourne och den rödhåriga kanadensiskan i boken The Bourne Identity, vilket var en liten oväntad bonus.

Filmen kryllar av excellenta biroller och Edward Norton lyser klarast. Han är som vanligt mycket bra och han är som bäst när han förklarar den hemliga agentorganisationens roll i spelet. Flera av karaktärerna från de tidigare filmerna dyker också upp; Pam Landry, Noah Vosen och Dr. Albert Hirsch. Det var coolt att de förlagt denna film parallellt med slutet av The Bourne Ultimatum, även om det redan gjorts (överlappen mellan del två och tre).

Filmen var spännande och mycket kompetent gjort. Handling tog tyvärr fel väg och drog iväg ut på en irrfärd som lämnade mig ledsen vid vägkanten.

Totalt sett ger jag dock filmen ett vagt positivt betyg och The Bourne legacy får tre blå piller av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Moonrise Kingdom (2012)

Sam: Why do you always use binoculars?
Suzy: It helps me see things closer. Even if they're not very far away. I pretend it's my magic power.

Det är väl dokumenterat att vissa regissörer har en polariserande effekt på oss filmälskare. Att vissa filmmakare blir som en mänsklig vattendelare, där vissa inte gillar dem alls, medan vi konnässörer älskar dem. Wes Anderson är en sådan regissör. Jag gillar honom skarpt, men det finns fler av er där ute som är kallsinniga inför den manschesterkavajprydde akademikern från Houston, Texas (visst hade man önskat att han var från New England? Eller i alla fall från Austin, Texas?)

Den kritik som jag har hört om den gode Wes är att hans filmer skulle sätta stil över innehåll, men där håller jag inte med. Hans filmer har förvisso en särpräglad stil, men det är inte den som binder ihop kakan för mig. Jag anser att hans största förtjänst är att han sätter känsla över innehåll. För mig är Wes Anderson's filmer så sköna just på grund av den stämning de försätter mig i. Ok, jag är den förste att erkänna att alla hans filmer kanske inte är tipp topp, men hans totala kropp av kreativitet måste ändå göra honom till en av de främsta visionärerna inom film i dagens samhälle.

Jag såg hans senaste film Moonrise Kingdom i helgen och jag blev totalt paff av filmen. Vilken maxad filmupplevelse! Fantastisk. Jag satt med ett brett leende i ansiktet under hela filmen, det var säkerligen fånigt också. Jag älskade historien om Sam och Suzy. Filmen är bättre än Rushmore till och med. Wes Anderson's bästa film till dags dato. Ingen tvekan. Ah, med liten tvekan då.

Skådespelarna som backade upp de unga tu var perfekta för en Wes Anderson-film. Ed Norton, Bruce Willis, Bill Murray och Frances McDormand var lika bra, allihop. Karaktärerna var mer eller mindre vrickade men de alla fyra spelade dem helt straight up. Suveränt. Tilda Swinton gjorde den lilla rollen som Social Services over the top vilket funkade för mig. Wes kompis Jason Schwartzman tilläts också ta ut svängarna litet men det har han på något sätt arbetat ihop till, så många filmer han varit med i  nu.

Jag tycker det är lika meningslöst att dissekera eller ens diskutera handlingen i denna film som det är att göra detsamma på en dröm man haft. Och lika lite som jag kan beskriva en dröm jag haft, eller få någon annan att gilla en dröm jag upplevt, lika lite kan man diskutera sig fram till om Moonrise Kingdom är bra eller inte. Antingen gillar man känslan i filmen. Och alla dess färger. Eller så gillar man inte filmen. Men jag hoppas att du antingen gillar den eller ogillar den, var bara för guds skull inte likgiltig inför den!

Oftast när jag vaknar mitt i en bra dröm förstörs allt av att jag vaknar. Drömmen glider iväg som Joel Barish's minnen, och den grå vardagen tränger sig på. Men ibland, om jag har tur, och jag snabbt sjunker tillbaka in i drömlandskapet, kan jag återvända till den underbara filmen. Jag längtar redan till det är dags att se Moonrise Kingdom igen.

Jag ger Moonrise Kingdom fem miniature kayaks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

The Illusionist (2006)

I know I can't bring him down.

Visst är det kul med tvillingfilmer? Två till synes likadana filmer som kommer ut nästan samtidigt. Jag menar inte uppföljare, eller simpla rip offs på kända filmer, utan Hollywoods förmåga att fånga trender och parallellt göra filmer som påminner om varandra. Jag tänker till exempel på asteroidkatastroffilmerna "Armageddon" och "Deep impact" från slutet av 90-talet, eller "shoot out at O.K. Corral"- westernfilmerna "Tombstone" och "Wyatt Earp" från 1993/1994. Några år senare var det trollkarlsmysterierna "The prestige" och "The illusionist". På något sätt hade jag missat de två sistnämnda. På resan till min polare Frans i England i somras rådde vi delvis bot på detta. Frans rekommenderade och därmed spoilade "The illusionist".

Filmen är ett romantisk mysteri-drama med Edward Norton och Jessica Biel i huvudrollerna. En av Frasses favoritskådespelare (?) Paul Giamatti spelar den korrupte polisen som arbetar för Eisenheims nemesis. Norton i rollen som Eisenheim är bra, han är alltid bra, men jag saknar ibland glimten i ögat hos honom. Är allt verkligen så himla allvarligt? Paul Giamatti kan jag oftast inte med, men här är han lite mer sansad än normalt. Men det borde varit tvärtom! I just denna film borde han spelat en urdjävlig karaktär, allt för att höja insatserna. Vad är det för mening att ha en skurk som är balanserad och god innerst inne? Orimligt! Jessica Biel är vacker som få, men ack så blek i denna film. Hon försvinner dessutom i stora delar av filmen, vilket lämnar oss åskådare utan kvinnlig fägring och hopp. Nä, bättre att se henne hålla anti-valentinfesten i "Valentine's day".

"The illusionist" är en klassisk historia i en historisk miljö. Allt är perfekt utfört med miljö, kostym och karaktär. Filmen går i ett långsamt tempo, något som frenetiskt döljs av en uppdriven filmmusik. Det stora problemet för denna revyare är att det är själlöst. Jag finner ingen nerv, eller intresse för våra hjältars väl och ve. Jag blir inte berörd. Illa.

Jag ger "The illusionist" två besvikna suckar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Incredible Hulk (2008)

Don't make me hungry. You wouldn't like me when I'm hungry.

TV6 visade "The incredible Hulk" häromdan och var lite nyfiken på dem. Dels tycker jag om Edward Norton, dels är detta en av filmerna som kommer följas upp av Joss Whedons film "The Avengers". Om några år kommer nämligen en "samlingsfilm" där Iron Man (RDJ), Hulken (Edward Norton), Captain America, Nick Fury och andra serietidningshjältar alla deltar. Firefly-skaparen Whedon står bakom rodret när denna revy skrivs.

Vad kan man då säga om "The Incredible Hulk"? Den har nog så mycket action, men det var inte speciellt mycket som stack ut där. Edward Norton är oftast en mycket stabil skådespelare och här gör han väl ett bra jobb, eller? Nja, han sticker inte ut jättemycket i alla fall. Hans älskade Elisabeth Ross spelas av den som vanligt trista Liv Tyler. Nåväl, filmen var lite underhållande för stunden, men den kommer snart vara glömd.

Den får två hulkar av fem möjliga (Lou Ferrigno är den andre i filmen!)

Tony Stark: What would you say if I told you we're putting a team together?

Betyg: 2/5