DogMan (2023)

Luc Bessons senaste film är en mix av genrer och stilar där drama blandas med action och en hel del magisk realism på det. Jag kan tänka mig att filmen är en vattendelare men jag gillade den mycket.

Filmen inleds under natten när polisen stoppar en skåpbil. Chauffören är en vuxen vit man i drag med peruken på sné, läppstiftet smetat och klänningen i oordning. Han är också blodig lite här och där, som om det skvätt. När chauffören knappt svarar på tal och dessutom inte vill öppna bakluckan på skåpbilen blir polisen än mer misstänksamma. När de öppnar dörren hoppar 30-talet hundar ut ur bilen och springer iväg längs gatan. Vad är detta? frågar polisen sig, och vi åskådare frågar oss samma sak.

Chauffören, Douglas (Caleb Landry Jones) låses in i ett förhörsrum på polisstationen och polisen ringer in jourhavande psykolog Evelyn (Jojo T. Gibbs). Det är via Evelyns intervjuer med Douglas vi lär känna honom och hans livsöde. Samt hur det kom sig att han kunde prata med hundarna.

My gosh, detta var något speciellt. En unik film. Jag gillar det mesta som Luc Besson regisserat, i alla fall hans sci-fi och actionfilmer. Detta var delvis nya marker men jag gillade det mycket. Jag kan älska sagor som befinner sig mellan det verkliga och fantasins värld. Besson bjuder också på en rejäl fajt mot slutet, action och pang pang.

Caleb Landry Jones spelar huvudpersonen Douglas och han är nog också den enda skådespelaren jag känner igen. Han är otrolig i denna film. Han bär hela filmen på sina axlar, ger den en gravitas som kändes överraskande. Hans hängivenhet till rollen är central och han ger sin Douglas en blandning av stoiskt lugn, beslutsamhet och sorgsenhet. Men hans Douglas saknar aldrig syfte med det han gör han och vi hejar på honom som man gör ibland. Filmen är allt annat än käck, ett stort vemod omfamnar den från första scenen.

Bra jobbat Luc!

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 1. Shinypodden hittas där poddar finns, eller kolla här.

The Dead Don't Die (2019)

"This is definitely going to end badly."

Jim Jarmusch har en skön egen stil som jag gillar mycket. Även när han gör nischade genrefilmer blir det på hans vis. "Only lovers left alive" är en otroligt stilistiskt vacker och välspelad vampyrfilm som osade av vemod. Nu har han gjort en zombiefilm också och jag är såklart jättenyfiken.

Adam Driver och Bill Murray leder en stjärncast som också innehåller Tilda Swinton, Tom Waits, Chloë Sevigny, Steve Buscemi, Danny Glover, Caleb Landry Jones, Selena Gomez och Iggy Pop. Det är en fröjd att se alla  dessa skådisar.

Om "Only lovers left alive" var en lament över det oändliga i att vara odödlig är "The dead don't die" en bister synd på mänskligheten av idag som sitter stilla och ser världen rasa samma runt omkring sig. Ingen gör något, alla bryr sig bara om sina egna små liv. Inte ens när zombies börjar ta över den lilla sömnig och snälla amerikanska småstaden Centerville händer något. Folk fortsätter sina liv i sakta mak, försöker förstrött spika upp en planka på insidan av fönstret så att monstren inte kan ta sig in, men det hjälper ju inte länge. Folk gör inget mer. Invånarna i Centerville beter sig som nybyggarna på Miranda precis före de la sig ner och dog. Samma slutresultat också.

Det finns få karaktärer att riktigt gilla i denna film (Officer Peterson och Zelda kanske), men desto fler skådespelarinsatser att hylla. Mina favoriter är Tilda Swinton som den skotska begravningsentreprenören med ett samurajsvärd, Adam Drivers krassa polis, Bill Murrays sömniga polischef, Tom Waits filosofiska överlevare som tagen ur Buster Scruggs, Steve Buscemis rasistiske fårfarmare och Caleb Landry Jones' insatta zombiefilmsnörd.

Jag gillar filmen, snäppet under älskar. Slutet är akilleshälen. Jag har inga problem med tonaliteten, det är underbyggt i resten av filmen, men det kändes lite slappt, nästan som om Jarmusch hade haft svårt att formulera vad han ville med det.

Slutet är ett litet minus, men i övrigt är detta en av de bästa zombiefilmerna jag sett. Filmen är mycket rolig på det där lite nedtonade sättet.

"A wild animal, or perhaps several wild animals."

Betyg: 4/5

Get Out (2017)

Get out är en av de filmer som kommer definiera filmåret 2017. Den är något nytt och spännande och gav mig en helt ny typ av skräckfilmskomedi. Till skillnad från roliga men ospännande filmer som Zombieland eller Shaun of the dead var denna både nervpirrande så att jag knappt kunde andas och oväntad rolig på ett becksvart vis. Stämningen under första halvan kunde skäras med kniv och jag var helt slut i nerverna när filmens idé sent omsider börjades skönjas. Då avtog som brukligt den isande spänningen. Samtidigt är filmen en suverän satir med svart absurd humor. Dessutom har den ett underbart slut som inte går av för hackor. Only in the movies!



Att filmen är skriven och regisserad av en debutant känns mäkta imponerande. Jordan Peele har mest arbetat som skådespelare och framför allt i tv-serier. Nu snart 40 år gammal har han gjort sin första film och den är sensationellt bra i det perspektivet. Det känns som att man är i trygga händer filmen igenom, och då menar jag det filmiska hantverket. Då det gäller känslan från filmens handling är den det motsatta. Att stämningen på festen ute på landet kändes så hotfull att man inte kunde sitta stilla säger en hel del om hur bra filmens regissör är, men också mycket om dagens samhälle.

Skådespeleriet är också världselit och där givetvis Daniel Kaluuya i rollen som Chris står ut. Han har en närvaro som krävs för rollen och det skiner igenom. Förmågan att låta stora tårar bildas och rinna nerför kinden är ovanlig. Bradley Whitford är en gammal favorit och han är också mycket bra i denna film. Det är inte en helt lätt roll han har här. Catherine Keener är ok men inte riktigt lika bra som jag hade förväntat mig. Jag tycker att hon med sitt skådespeleri avslöjar för mycket om sin karaktär. Oklart vad som går fel dock, det är bara en känsla jag fick. Betty Gabriel i rollen som hemhjälpen Georgina var dock ypperlig. Det finns en scen med henne som var en av filmårets scener alla kategorier. Så bra.



En av filmens viktigaste roller är Rose och hon spelas av Allison Williams. Samtidigt som hon gör rollen intill perfektion är hon också förvillande lik Kiera Knightly och det drar trots allt ner lite. Trist med ovidkommande och ovälkomna frågor som rumlar runt i huvudet under titten. Är det samma alien-haka de har kanske?

Och nu kommer vi till handlingen... Nej, det gör vi inte. Se filmen så ospoilad som möjligt. Det är den värd. Se den på bio för att i bästa fall få höra hur publiken lever sig in handlingens bergochdalbana. Detta är en imponerande filmdebut, en mustig blandning av skräck, obehag, komedi, politik, spänning och utlösning.

Jag ger Get out fyra "sunken places" av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

American Made (2017)

American made är ytterligare en i raden av BOATS-filmer om "sköna typer" som håller på med olagligheter som översvämmat marknaden de senaste åren. Sub-genren som blandar komedi och drama med suddiga referenser till verkliga händelser blev kanske populär efter framgångarna med The wolf of Wall Street? Martin Scorseses hejdlösa skröna om Jordan Belforts härjningar i den finansiella världen är fortfarande den klart bästa av filmerna.

Fler dugliga och till och med bra filmer har adderats sedan dess, filmer som The big short och War dogs är mycket underhållande. Men så har vi svansen såklart också. Filmer som inte håller måttet. Gold från 2016 var trots bra skådespelare en tråkig film och ny har vi ännu en riktigt svag och tråkig rackare, gjord i Amerika.



Filmen har trots allt Tom Cruise som dragplåster och han är en få riktigt stora Filmstjärnor i mina ögon. Man blir sällan riktigt besviken. Och här är Tom i princip det enda som är bra med filmen. Tom är Tom. För övrigt är det en intressant historia som behandlas. Tyvärr lyckas inte regissören Doug Liman göra något tillräckligt bra av materialet. Detta hade kanske kunnat vara bättre lämpat för en dokumentär kan jag tycka.

En sak som var lite intressant var ändock biroller i filmen. Domhnall Gleeson fortsätter att dyka upp i film efter film. Vad är det som gör att han hamnar i "alla " filmer. Nu har han synts i Star Wars, Ex Machina, The Revenant, Calvary, Harry Potter med flera. Imponerande lista filmer. Jag har egentligen inget problem med honom, men jag ser kanske inte hans storhet lika mycket som dagens casting experter.



En hårt "type castad" skådesplare som vi nästan alltid får se spela den vidrigaste och läbbigaste white trashen man kan tänkas är Caleb Landry Jones. Du har sett honom i Twin Peaks The return och Get out. I Three billboards fick han spela en mycket trevligare karaktär. Han är osedvanligt creepy. Rödsprängda och utstående ögon. Brrrr.

Mrs Seal spelas av Sarah Wright, ett (nästan) nytt ansikte för mig. Hon gjorde inte samma intryck som Margot Robbie i Wolf. Två favoritskådespelare syntes i bild men var nästan brottsligt underutnyttjade, Lola Kirke från Mozart in the Jungle samt Jesse Plemons från Friday Night Lights. En del av deras scener hamnade på klipparens golv kanske? Men jag hade gärna sett mer av dem.



När jag funderade på om jag skulle se filmen råkade jag se delar av en scen där Barry skulle starta med sitt plan från en allt för kort landningsbana. Den scenen gjorde mig nyfiken och adderat med "true star quality" Tom Cruise blev det en titt i alla fall. Det var olyckligt, scenen i fråga är filmens bästa. Filmen i övrigt är ungefär lika tråkig som Gold.

Jag ger American made två amerikanska presidenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

The Florida Project (2017)

Sean Bakers nya film heter The Florida Project. Här får vi följa några barn ur socialgrupp 5 som lever utan fast punkt, i detta fall semipermanent på ett sunkigt motell i utkanten, men inom synhåll från Disney World i Orlando, Florida. Huvudpersonen är lilla Moonee sex år som bor med sin ensamstående och smått labila mamma Halley. Fullproppad med tatueringar och spinkig som en heroinist och totalt vårdslös med sitt och dotterns liv är Halley inte idealbilden av en mamma direkt. Moonee tar efter med kaxig attityd, hård yta och en stor portion "street smartness". Hon har sitt kompisgäng med Scooty och Jancey i spetsen. Det lilla gänget springer vart de än ska... Till glasskiosken för att tigga pengar av rika turister som sedan går till glassinköp, till det misslyckade radhusprojektet med en massa tomma hus, eller mellan de sunkiga motellen där de bor. Mestadels går tiden åt till att reta vuxna så mycket som möjligt. Det är sommarlov och vad annat kan man göra?

Filmen har ingen speciell handling. Vi får följa Monnee under några dagar och lära känna hennes närmiljö. Mamman Halley är en viktig figur, kompisarna likaså. En annan är motellets manager, Bobby. Tillika den enda fadersgestalt Moonee har och som lyckligtvis har ett bra hjärta, men han kan bara görs så mycket. Stilen i The Florida Project påminner mycket om den i Bakers förra film Tangerine. Filmerna är färgkodade och det verkar som att han gärna filmar skymningen i motljus. Handhållen kamera verkar vara preferensen och man känner sig som åskådare som att man befinner sig mitt bland karaktärerna. Det ger en speciell närvarokänsla som jag älskar. Tangerine var helt inspelad på en iPhone med vissa extratillbehör. Denna film är inspelad på 35 mm, riktig film. Endast sista scenen när flickorna springer in i Disney World är filmad på en iPhone "guerilla style" utan tillstånd från den stora nöjesparken.



Skådespelarna är otroligt bra. Enda kända namnet är Willem Dafoe i rollen som Bobby. Kan det vankas Oscarsnominering för bästa manlige biroll tro? Moonee spelas av Brooklynn Prince som var sex år när filmen spelades. Hon är faktiskt sensationellt bra. Mamman Halley spelas av tjugotreåriga Bria Vinaite och hon gör sin roll bra men det är svårt att tycka om hennes karaktär fullt ut. Självklart känner jag empati med henne och hennes situation. Det verkar som att ansvaret för barnet är betungande för henne. Trots det misslyckas hon undvika att bli gravid igen under filmens gång. Ytterligare ett barn utan fader som ska växa upp hos denna utflippade unga kvinna. Det är som en ändlös rundgång.

Vi ser filmen genom Moonees ögon och de sociala myndigheterna målas upp som fienden såklart. Man kan stilla undra om detta ändå inte var ett fall där de kanske hade en poäng med sitt ingripande...



Filmen är stark och det säger jag trots att jag såg filmen på festivalen där den visades utan textning. Hade gärna sett att de slagit på engelsk textning för mycket av dialogen skedde i miljöer där ljudbilden dränkte dialogen. VI hade alla som såg filmen svårt att höra vad de sa på grund av den röriga ljudbilden och en av oss har amerikanska som modersmål. Till viss del fungerade dock filmen nästan som en stumfilm. Som åskådare följe man lätt med i alla mer eller mindre dramatiska händelser utan att uppfatta all dialog. Men det var såklart en del av finliret som gick förlorat. Jag och Carl messade varandra under kvällen efter visningen med tolkningar och synpunkter på filmen. Den har ett djup och mening som jag saknade i Bakers förra film Tangerine. Jag hoppas kunna se filmen med engelsk textning vid tillfälle så kan kanske några av mina och Carls funderingar få sina förklaringar.

Disney World hette under utvecklingsstadiet "The Florida Project".

Jag ger The Florida Project fyra sätt att tjäna pengar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Three Billboards Outside Ebbing, Missouri (2017)

Three Billboards outside Ebbing, Missouri är så bra att jag valde att se om den nu när den dök upp på filmfestivalen. Jag hade redan sett den i en av de första visningarna i världen när den visade på Malmö filmdagar i september. Sedan dess hade filmen legat i huvudet och jäst till sig. Jag var mycket nyfiken på hur jag skulle gilla den efter en andra titt. Jag kan med glädje och viss lättnad konstatera att denna visning bara cementerade min åsikt om filmen. Den tar sig med god marginal upp på högsta betyget! En av årets filmer som säkert kommer låter höra av sig i oscarsracet samt på min egna subjektiva årslistan framåt våren.

Jag bör nog varna för spoiler så de av er som vill se den helt ospoilad bör göra det först och återkomma till denna text senare.



Filmen är melankolisk och sorglig, ett renodlat drama med en hel del roliga situationer och agerande. Lyckligtvis ligger humorn i karaktärerna och situationer långt från det oseriösa och antiallvarliga i renodlade komedier. Filmen är skriven och regisserad av Martin McDonagh som tidigare gjort In bruges och Seven Psychopaths, två bra men mycket mer lättsamma filmer. De båda tidigare filmerna har en tydligare mix av drama, action och komedi. McDonagh har helt klart med denna film tagit ett steg mot mer seriösa filmer. Om jag ska likna filmen med andra verk skulle jag säga att den är som en blandning mellan förra årets stora överraskning Manchester by the Sea ,på grund av hur tung av sorg filmerna är, och någon av bröderna Coens bättre filmer, på grund av stämning, karaktärsflora och dialog.

Filmens styrka är lite svårt att sätta fingret på. Jag la märke till hur stor del av filmen har perfekt tempo, scenerna kommer i rätt takt och var inte för långa eller korta. Klippningen är supertajt. Nu är detta inte en actionfylld film, den är klippt så som ett drama ska klippas för att fånga åskådarens uppmärksamhet och hålla kvar den i ett järngrepp.



En annan sak jag funderade på under titten var hur annorlunda karaktärerna betedde sig jämfört vad man är van vid i en historia av detta slag. Det var otroligt fräscht att se hela människor, komplexa karaktärer med många lager. Alla hade bättre och sämre sidor. Nästan ingen var helt ond och absolut ingen var helt perfekt. I filmer som denna, om mordfall och med teman sorg och hämnd är det allt för lätt att förenkla och generalisera karaktärerna.

Manus är lysande. Jag känner ingen disharmoni i dialogen och jag kan lätt tro på att det är karaktärerna som säger vad de säger och att de säger det på det sätt de gör. Intressant nog var den karaktär jag kände var lite lite svagare än hur jag mindes den filmens huvudperson Mildred. Karaktären är verkligen fantastisk och vi får se en bred "range" av känslor från henne där sorgen, bitterheten och hatet givetvis tar mest plats. Tyvärr var vissa scener när hon var som mest "bad ass" lite för mycket. Detta är en petitess men en gradskillnad nedtoning hade varit ännu bättre.



Vid andra titten satt jag mest hela tiden och gapade åt hur bra Sam Rockwell är i rollen som officer Dixon. Han är otroligt bra och brottsligt underskattad. Detta kan mycket väl vara hans bästa insats i karriären. Att förvalta en karaktär som Dixon och baxa honom genom den resa karaktären gör under filmen är mästerligt. Det är små detaljer i hans agerande, som ömhet mot hans förjävliga morsa eller hur han månar om sin sköldpadda, som hjälper till att förklara förändringen han genomgår. Hans fadersgestalt Willoughby var katalysatorn men grunden fanns inom honom hel tiden.



Även Woody Harrelson är briljant. Chief Willoughby och hans familj och deras öde var ytterligare en potentiell fallgrop som McDonagh hanterade mästerligt. Även där hade vi ett intressant grepp hur karaktären introduceras för att utvecklas under filmens gång. De första känslor vi som åskådare får rörande polisen är ilska för att de inte utreder mordet bättre. Vi ser det ur Mildreds ögon. Men allt eftersom filmen utvecklas lär vi oss att det är ett "cold case" denna film handlar om. Mordet skedde för mer än ett år sedan och det finns inga vittnen, ingen teknisk bevisning och inga DNA-matchningar har gett resultat. det är svårt att rent objektivt säga att polisen gör helt fel även om det ut Mildreds ögon är oförlåtligt att de inte haft kontakt med henne under de senaste sju månaderna. det är oväntade saker som denna insikt som gör att jag gillar filmen så mycket. Människor är komplexa och om de dessutom kastas in i komplexa situationer blir det ibland lätt att inte se alla sidor av saker och ting.

För jag älskar denna film. Den är suverän. Jag ger Thre billboards outside Ebbing, Missouri fem utmanande slut av fem möjliga.

Betyg: 5/5

PS, Lucas Hedges är i smöret. Manchester by the sea förra året, Three billboards outside Ebbing. Missouri i år. Bra jobbat hans agent.

Filmen har redan visats tre gånger på Stockholms filmfestival. Jag såg den både på Malmö Fiilmdagar i september och på filmfesten. Den får svensk premiär den 16:e februari 2018.

För fler revyer av denna film, se:
Movies-Noir
Jojenito
Fiffis Filmtajm