Nightmare Alley (2021)

Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.

Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.

Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.

Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.

Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.

Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.

Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.

Betyg: 2/5

Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?

I'm Thinking of Ending Things (2020)

Missed opportunity! Damn, detta var nog en film jag hade kunnat uppskatta ganska mycket...

Men ack, jag var antagligen på helt fel humör när jag såg den för jag fattade ingenting! Jag fann den extremt sövande och alldeles för lång, olidligt lång. Jag hade mycket svårt att hålla mig vaken och med tanke på dess innehåll blev det som att driva in och ut i drömmar både när jag var vaken och sovande.

Som min bloggarkompis Jojjenito sa är det nog bättre när Charlie Kaufman endast skriver manus och låter någon mindre vrickad person regissera. När Kaufman gör både och blir det lätt allt för... "artistiskt". 

Här har han försökt sig på att filmatisera Iain Reids roman från 2016 med samma titel. Jag har inte läst boken men jag har förstått att den ansågs svårfilmad då mycket av boken är inre monologer och tankar hos Jakes flickvän. Det känns lite typiskt att Kaufman skulle falla just för denna bok...

Så vi får se Jesse Plemons, Jessie Buckley, Toni Colette och David Thewlis i en klaustrofobisk och tidsförvirrad saga om en ung asocial man som tar hem sin nya flickvän på middag hos föräldrarna.

Inget som syns på duken är äkta, men hela filmens handling finns där på duken. Den påminner mig om filmer som Lost highway och Mulholland Dr. men denna är ännu snårigare att ta sig igenom. Inte heller lika tajt filmad eller regisserad. Den är helt enkelt inte i samma klass som filmer från den gode Lynch.

Jag sov mig igenom delar av filmen och därför känns det orättvist att ge den ett lågt betyg, men det är kanske just därför den ska ha ett lågt betyg! Eller hur, va? Och nu när jag har dyrkat upp filmen känns det helt meningslöst att se om den, mysteriefilm som den är, så jag får helt enkelt logga denna under "missed opportunities".

Betyg: 2/5

Knives Out (2019)

Martin Scorsese är omåttligt hyllad av recensenter och kollegor i filmbranschen. Han tycker mycket bra om sig själv, för hur kan han undgå att göra det efter alla klappar i ryggen han fått. Därmed anser han sig uppenbarligen ha rätten att avgöra vad som är god filmkonst eller ej. Han har låtit meddela världen att superhjältefilmer i allmänhet och MCU i synnerhet är skit. Detta utan att sett en enda MCU-film. Vad herr Scorsese givit till filmhistorien vet de flesta. Vad han inte givit filmhistorien är filmer med annat är vita amerikanska män i huvudrollen. Heter man inte Robert De Niro, Leonardo DiCaprio, Daniel Day Lewis eller liknande är det ingen idé att söka sig till den upphöjde herr Scorsese* ;-)

En person som inte endast har privilegierade vita män i fokus i sina filmer är Rian Johnson, ni vet han som på egen hand försökte omkullkasta giganten Star Wars. Här har han gjort en kärleksfull pastich på detektivfilmsgenren. Och i huvudrollen ser vi kubanskan Ana de Armas. Kvinna! Icke vit! Icke amerikan!

Under inledningen intervjuar gentlemannadetektiven från södern familjemedlemmarna. De misstänkta uppmanas sitta ner i en fåtölj framför en rund installation med knivar som pekar innåt mot ett litet hål i mitten. Det ser ut som att de sitter på "the iron throne", men egentligen ser vi att de sitter framför en donut. Huruvida detta kommer få en betydelse för upplösningen av mysteriet återstår att se! Och nej, det var ingen spoiler...

Knives out påminner lite om Johnsons andra film The Brothers Bloom med Rachel Weisz, Adrien Brody och Mark Ruffalo, en film jag njöt av på filmfestivalen 2008. Men denna film är ännu mer skruvad, miljöerna och karaktärerna känns overkliga, som en förstärkt och lite vriden verklighet. Rian Johnson har samlat en dröm-cast runt sig. Don Johnson spelar dryg familjefader helt suveränt. Jamie Lee Curtis är lika bra hon, passar super i rollen som pengakåt arvtagerska. Michael Shannon, Toni Collette och Christopher Plummer är alla bra. Detektiven Benoit Blanc spelas av allas vår James Bond - Daniel Craig. Han har lagt sig till med en sydstatsdialekt som får en att sitta upp i stolen med rak rygg. Vad är detta? Han låter som Professor G.H. Dorr från Coens The Ladykillers.

Ana de Armas spelar den anställda Martha. Hon är oskuldsfull men har ändå pondus nog att stå upp mot sina motspelare, eller nja, någorlunda i alla fall. Filmen domineras på ett lustigt sätt av den andra bästa Chris, nästan den bästa Chris till och med. Chris Evans är helt underbar som det bortskämda vuxna barnet med det udda namnet Ransom. Scenerna mellan de Armas och Evans var höjdpunkter, likaså alla scener med Don Johnson.

Filmens mysterium är inte det bästa i en popkulturell värld däri både Agatha Christie och Sir Arthur Conan Doyle har verkat, men den dög bra för vad som krävdes. Denna film är mer en satir och kommentar av nutiden med fokus på vita mot de andra, dvs de privilegierade onda mot det upphöjt goda. Rian Johnson vet hur en slipsten ska dras i "times of woke". Det är övertydligt och banalt, men charmigt!

Filmen är en fröjd att se på. Perfekt och lättsam underhållning för hela slanten, som balsam för själen efter ett socialrealistiskt drama som Mickey and the Bear.

Betyg: 4/5

Filmen sågs med en hel hoper av kompisar. Hoppa nu över och kolla vad Johan skriver om filmen.
Mr Christian har också skrivit om den. Och Carl skriver om film på Letterboxd, så även denna. Sofia joinade in lite senare.

*) se även kommentarer om herr Scorsese och hans uttalanden om MCU i min revy av The Lighthouse.

Enough Said (2013)

Eva: I'm tired of being funny.

Tredje och sista filmen på filmfestens första söndag blev Nicole Holofcener's Enough said. Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq och Britta och det dröjde inte länge efter filmen startat innan jag märkte att detta var den starkaste filmen hittills på festivalen. Det var som att träffa några gamla kära vänner. En varm underbar känsla.

Julia Louis-Dreyfus spelar Eva en frånskild ensamstående mor till en tonårig dotter. Det var fantastiskt att få träffa henne igen. Det var ju Elaine tio år efter Seinfeld! Även om hon här heter Eva var det samma karaktär men lite mindre skruvad än vad Elaine var i tv-serien. Precis som tidigare är hon supercharmig och lever mycket på en underbar humor och snabbtänkta ibland ironiska kommentarer men alltid med hjärta och hjärna.

Eva (Julia Louis-Dreyfus)

I filmen dejtar hon en frånskild man med tonårig dotter. Albert spelas av James Gandolfini i hans näst sista filmroll. Det går inte att se filmen utan att tänka på att han tyvärr dog en kort tid efter filmen spelades in. Men, han ser ju ut att må helt ok. Visst lite mage och så, men ändå. Hur gammal var han då han gick bort? 52? Oroväckande. Gandolfini är i alla fall helt magiskt bra i rollen som Albert. Han spelar den sävlige och trygge men ändå lite sorgsne Albert till perfektion. Här erkänner jag direkt att jag älskar karaktärerna och mitt betyg blir kanske svajigt av detta, men samtidigt är betyg som sätts med magen och hjärtat oftast det mest rätta. Skillnaden mot filmen Drinking buddies där jag inte gillade karaktärerna är stor, där har magen gått i allians med hjärnan i kriget om rätt betyg.

Albert (James Gandolfini) och Eva

Storyn i Enough said är att Eva börjar dejta Albert ungefär samtidigt som hon får en ny kund, Marianne. Eva blir långsamt mer och mer vän med Marianne och de börjar umgås privat. De pratar om sina respektive ex-män och Marianne har inte mycket gott att säga om sitt ex. Det visar sig givetvis att hennes ex är just Albert.

Marianne (Catherine Keener)

Som i många bra American independent-filmer finns här en massa bra skådespelare i birollerna. Här sticker Toni Collette och Ben Falcone ut som Hilary och Will, goda vänner till Eva.

Toni Collette och Ben Falcone

En ung Michelle Williams?

Not: tjejen som spelar Eva's dotters kompis, Tavi Gevinson, ser ut som en blandning av en ung Michelle Williams och Carey Mulligan.

Enough said är en jättebra film. Värmen! Humorn! Välkommen tillbaka Elaine, R.I.P. James...

Jag ger Enough said fyra lökfria guacamole av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Om visningen. Filmen visades Park, aj jag får ont i rumpan bara att tänka på det. Jag och Vanessa kom dit tidigt och det såg ut att bli halvfullt (blev nästan fullt till slut). Vi slog oss ner en bit ut till vänster så att Johan och Britta skulle kunna hitta oss lättare när de dök upp lite senare. Efter ett tag, men långt innan reklamen började, kom en lång, lång, kille in på raden framför och slår sig ner precis framför mig. Helt osannolikt! Det fanns en massa platser in mot mitten på både hans och vår rad. Jag vände mig mot Vanessa och hon höll på att skratta läppen av sig. Jag suckade menande och vi reste oss upp för att flytta in en fyra fem platser. Men då vi flyttade oss måste han framför blivit triggad av vår rörelse och.. "jaha man skulle kanske flytta in lite", så han flyttar in och sätter sig rakt framför mig igen!! Äh, va fan. Vanessa skrattar nu så att hon nästan gråter. Det slutade med att vi flyttade in ytterligare två steg, så långt det gick till platserna bredvid några som redan satt sig. Jag fick till slut fritt synfält. Men resultatet blev tyvärr att Johan fick sitta bakom den långe snubben. Ahh, Johan är nu lite längre än vad jag är (jag kände mig som om jag var kort som Magnus Uggla denna kväll), men han var ändå lite störd hörde jag efter filmen. Tänkte inte på den konsekvensen då vi flyttade in för andra gången... Sorry Johan.

Elaine

The Way, Way Back (2013)

Owen: We'll need to have faster conversations.

Jag tror att jag har fått en ny man crush! Nej, nej, nej, inte Steve Carell. Dummer, Sam Rockwell såklart! Han är som vanligt otroligt bra och han har en bakgrundsutstrålning som jag finner oemotståndlig. I The way, way back spelar han den coola snubben som ger stöd åt filmens 14-åriga huvudperson, Duncan.

Det är sommartider och vad kan passa bättre än en film på eftermiddagen? Jag och filmspanarkompisen Joel mötte upp för att gå och se denna film. Det blev en fantastiskt trevlig afton som startade med tre kulor glass ute i solen och slutade med den andra riktigt starka filmen under detta annars så hittills svaga filmår.

You're a three.

Det var bra förutsättningar då vi bänkade oss i salongen eftersom jag inte visste något om filmen alls. Jag hade inte ens sett trailern till filmen och än mindre läst eller hört något om den. Den påminde om Little miss Sunshine i och med att både Steve Carell och Toni Collette var med. Man kan ju bara garva åt marknadsföringen. Usch, det måste vara så svårt att göra sig hörd genom genom det massmediala bruset som debutanter. Det är alltså inte regissören för Juno, inte heller producenten för Juno, utan studion som gav oss Juno som gjort denna film. Långsökt, men förhoppningsvis får denna filmen den stora publik den förtjänar. På vår visning dök flera gäng tonåriga tjejer upp och jag förundrades lite över vad som lockat dem till bion. Trailern? Flera skådespelare från Little miss Sunshine? Vad annars? Inte för att jag klagar, det är trevligt att de hittar till en film som denna och inte bara går och ser The bling ring.

Ung kärlek kanske lockar den unga publiken?

Vi får hoppas att publiken väljer rätt, och chansen finns ju då studion levererar en så bra film som denna. Den är i samma klass som Juno, som jag älskar, men kanske än mer jämförbar med en annan favorit The station agent. Dialogen är superb och regissörerna har på ett snyggt sätt fått skådespelarna att ge färgstarka karaktärer utan att för den skull överdriva. Filmen andas underspel och finess. Trots Allsion Janneys bullriga figur hävdar jag att filmen inte är "överspelad".

Häromdan pratade vi om preferenser här på bloggen. Jag älskar genren American Independent, detta samlingsnamn för amerikanska filmerna som görs långt från Hollywood-fabriken där dollarn styr. Filmer som likt denna oftast bygger på en bra dialog och suveräna skådespelare. Många kända skådespelare ställer upp i de små produktionerna trots att de inte tjänar lika mycket dollars, för att de vill vara med i just denna typ av film. Jag älskar genren och det är en av anledningarna till att jag trivs så bra på Stockholms Filmfestival där de har en hel sektion med AI.

Skådespelarna var det. Nykomlingen Liam James gör Duncan bra. Han startar som en mycket sluten och nördig kille men blommar ut allt eftersom hans Duncan får bättre självförtroende. Det är en gradvis och nyanserad förändring som vi ser på duken. Grannflickan Susanna spelas av en annan ung en, AnnaSophia Robb. De var båda bra, men filmens verkliga tyngd finns i ett suveränt galleri som spelas av vuxna skådisar. Allison Janney är underbar som sin ständigt druckna och festglada granne. Är hon inte suverän, Allison Janney, så säg? Amanda Peet är lysande som den flörtiga grannfrun som ser sommaren som sitt tillfälle att få vara wild and crazy again. Ungdomen är alltid saknad så snart den lämnat oss. Och Steve Carell är ljuvligt sliskig i sitt dryga sätt mot Owen. Deras förhållande måste bygga på förtroende och respekt? Yeah, right.

Men filmens mest magnetiska karaktär är såklart Sam Rockwell's Owen. Hans namn står en bit ner i rollistan men redan när han dyker upp en bit in i filmen känner man att där har vi en intressant figur. Och mot slutet av filmen ville jag att det inte skulle ta slut. Jag ville spendera mer tid med Owen, Caitlin, Roddy, Lewis och de andra där på vattenlandet. Vilket perfekt sommarjobb han hade, Duncan.

Filmen är regisserad av en duo skådespelare som gör debut som regissörer med denna film. Nat Faxon och Jim Rash har både skrivit och regisserat och jag kommer vara mycket nyfiken på vad de hittar på nästa gång. De är också med i filmen som Owens anställda Roddy (den coola surferkillen) och den konstiga Lewis (han med pedoglasögonen och det tunna håret). Aha, nu trillade polletten ner. Jag ser att Faxon och Rash skrivit manus till The descendants. Dessa filmer påminner om varandra i känslan.

The way, way back var hjärtvärmande samtidigt som den inte föll i någon av de vanliga fällorna. Lyckligtvis slapp vi ett kletigt sentimentalt slut. Som sagt, hela filmen är motsatsen till överdriven och den blir sååå mycket starkare av det.

Jag ger The way, way back fyra badbyxor av fem, men med en bullet.

Betyg: 4/5

Hitchcock (2012)

Hitch: Good evening.

Jag var inte speciellt sugen på den nya filmen Hitchcock. Men eftersom den hade valts för månadens filmspanarträff var det bara att vispa upp så mycket entusiasm som det gick, och gå och se den med öppet sinne och öppna ögon. Det lilla jag hade hört om filmen var inte så lovande. Men med tanke på det magra utbud av filmer som visades i originalspråk* på eftermiddagen i lördags så hade vi inte så många alternativ. Jag sänder en liten påsen med sympati till Sofia som var Master of the Ceremonies denna månad. Hon fick inte den lättaste av uppgifter. Från och med detta år kör vi med ett ambulerande ansvar att koordinera, och därmed slutgiltigen bestämma, vilken film Filmspanarna ska se på träffarna.

*="Everyone speaks English"

Hitchcock handlar om tiden runt inspelningen av makarna Hitchcock's klassiker Psycho. Sir Anthony Hopkins i en gigantisk fat suit spelar den gode Alfred och Helen Mirren spelar Hitch's livspartner och tillika musa - Alma Reville. Den ljuvliga Scarlett Johansson spelar Janet Leigh som numera är odödlig efter den ikoniska duschscenen från Psycho. Andra kända skådespelare som dyker upp i filmen är Toni Collette som Hitch's frejdiga assistent, Michael Stuhlbarg som hans sympatiske agent, den enligt majoriteten träiga Jessica Biel som den luttrade och desillusionerade aktrisen Vera Miles, James D'Arcy som mammas pojke Anthony Perkins samt den gamle godingen Ralph Macchio som en galen författare (i hela en enda scen).

Fördelen med låga förväntningar är givetvis att man kan bli positivt överraskad. Jag måste säga att filmen var ganska njutbar faktiskt. Jag hade i alla fall inte tråkigt under visningen och det är positivt. Filmen tar dock inga risker över huvud taget. Den puttrar på lite men känns aldrig brännande eller speciellt intressant. Hitch har prestationsångest. Alma och Hitch har svårt att uttrycka känslor för varandra. Alma känner sig osedd av Hitch och hon umgås med en manlig vän. Hitch känner avundsjuka och prestationsångest. Alma skäller på Hitch över hans mathållning. Hitch smyger upp mitt i natten och sätter i sig ett antal burkar med gåslever... Många spännande känslor och relationer visas upp men allt är ändå så förtvivlat ordinärt.

Hitchcock handlar om produktionen av Psycho. Enligt denna biografiska film hade paret Hitchcock svårt att få finansiering till projektet och de satsade då egna privata pengar. Det var ett mycket riskabelt drag som till slut gick bra i alla fall. I scenerna på inspelningsplatsen briljerar Scarlett Johansson i rollen som Janet Leigh med sin strålande karisma, vilken glöd, men filmen väljer aldrig väg, den duttar bara lite i kanten här och där.

Egentligen finns det tre historier som alla kunde stått på egna ben om de bara utvecklats mer. Den mest intressanta storyn hade varit att få dyka ner djupare i relationen mellan Alfred och Alma, hur de hjälpte och stjälpte varandra. Hur de konkurrerade men samtidigt var beroende av varandra. En annan aspekt som aldrig utvecklades var Hitch's besatthet av en galen mördare som han byggde karaktären Norman Bates på. Detta visas med ett antal hallucinationer som Hitch får vid mer eller mindre stressade ögonblick. Till sist kunde filmen valt att fokusera mer på själva inspelningen. Det hade kunnat vara intressant för dem som är intresserade av vad som hände bakom kulisserna i Hollywood anno 1960.

I slutändan blev resultatet en lättmjölksfilm. Hitchcock borde inte kunna förnärma någon, men inte heller kämpa sig till några dödshårda fans. Alla och ingen av skådespelarna sticker ut. Ja, förutom Alfreds mage då...

Jag ger Hitchcock två knivdirigeranden av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Nu kanske du undrar vad de övriga i den lustiga Filmspanar-klubben tycker om filmen? Kolla här:
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? podcast
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
The Velvet Café (in English)
Plox - Om film
Rebecca på Mode + Film
Filmparadiset