Pearl Jam Twenty (2011)

Det är uppenbart att musikjournalisten och regissören Cameron Crowe är otroligt intresserad av musik och då blir det som en "match made in Heaven" när han tar sig an en karriäromspännande dokumentär om grungebandet Pearl Jam. Jag hade länge haft filmen på min radar men aldrig kommit till skott, men när Carl tipsade om den på 52 Directors fick jag tummen ur och såg filmen.

Killarna i bandet var med redan i Crowes spelfilm från 1992 Singles som utspelas i grungens mecka Seattle. Pearl Jam grundades runt 1990 när Jeff Ament och Stone Gossard från bandet Mother Love Bone startade upp ett nytt band efter att sångaren Andrew Wood avlidit efter en överdos. Chris Corneell från Soundgarden spelade in en hyllningsskiva till Andrew där Jeff och Stone var med som heter Temple of the Dog och som är supremely rekommenderbar. På de inspelningarna deltog också surferdude Eddie Vedder från Los Angeles. Runt Temple of the Dog-eran startade så Jeff, Stone och Eddie tillsammans med Mike McCready och Dave Krusen Pearl Jam.

Cameron Crowes dokumentär är riktigt najs. Den har en mycket lös struktur och är långt från en kronologisk beskrivning med "talking heads". Den fokuserar på faser i bandets historia. Filmen är som indelad i kapitel i en hyfsat kronologisk ordning, men det är ändå inte en komplett historiebeskrivning. Det känns som att den kanske hoppar fram och tillbaka i tiden några gånger också.

Vid sidan av en massa härliga liveklipp får vi se intervjuer med Jeff, Stone, Eddie och Mike samt Chris Cornell och andra som har varit nära bandet som "the Godfather of Grunge" Neil Young och regissören David Lynch. Pearl Jam definieras till stor del av deras liveframträdanden. De har sedan turnén 2000 sett till att fansen kan köpa alla konserter (?) från deras hemsida. Det är en omsorg om fansen som jag hyllar!

Vi får endast korta kommentarer utklippta från längre intervjuer som sedan följs upp av svettiga och ösiga livebilder från olika konserter, till exempel från den galna spelningen på Pink Pop 1992. Även nyare shower representeras. Okey, filmen kan kännas rörig om man vill få allt vad bandet gjort "dokumenterat" i strikt kronologisk ordning, men jag väljer att bara låta filmen skölja över mig och njuta av de olika liveklippen man får se.

Under slutet av filmen satt jag och undrade om inte dokumentären skulle ta upp dödsolyckan på Roskilde under Pearl Jams konsert sommaren 2000. Det vore helt osannolikt om de inte tog upp det tänkte jag och mycket riktigt kommer det med mot slutet. Händelsen var så fundamental att bandet ändrades för alltid och detta behandlas alltså till slut. Bra gjort, Cameron.

1995 gjorde Neil Young en platta med Pearl Jam. Det var mellan deras tredje och fjärde skiva och de tog ett litet break. Eddie var bara med på några spår. Neil skrev all musik och han och bandet (minus Eddie) åkte på en sommarturné i Europa. Jag såg dem på Sjöhistoriska i Stockholm. Detta tas upp kortfattat, lite marginellt. Men Neil är med i filmen på fler ställen, han uttalar sig om några saker och hela filmen avslutas med en sång med Neil Young och Pearl Jam från The Bridge School konserten 2010. De framför en av Neils mer lugna och vackra sånger, Walk with me. Fint slut på en mycket bra musikdokumentär.

Betyg: 4/5

52 Directors: David Lynch

David Lynch är en amerikansk visionär född 1946. Jag blev medveten om honom i och med Twin Peaks. 1990 bodde jag i en studentkorridor i Uppsala och alla jag kände pratade om Twin Peaks. CNN avslöjade vem som mördade Laura Palmer före avsnittet hade visats i Sverige. Det var före internet.

Lynch har en egen stil och många av hans filmer är mystiska och kan förefalla svåra att förstå. Ibland gör han en rak historia också. Han är också en regissör som man som filmbloggare bara måste älska. Allt annat skulle vara som att svära i kyrkan. Men ärligt talat har jag upplevt frustration lika ofta som upphöjd filmisk lycka med hans filmer.



Without further ado...

David Lynch topp 5

5. Twin Peaks: The Return (2017)

Förunderlig och ibland helt galen serie med en tät och underbar stämning. Höga toppar och djupa dalar, men aldrig ointressant. En tv-serie som är en del av den trend där gränsen mellan film och tv-serie börjar suddas ut.

4. Lost highway (1997)

Fantastisk film som är galet skum, skrämmande, lockande och intressant. Patricia Arquette är oförglömlig.

3. Twin Peaks - Season 1 (1990)

En tv-serie som många anser förändrade tv-landskapet för alltid. Fantastiska karaktärer och en spännande, skrämmande och mystisk historia. Serien är som en extra lång film vilket gör att den får plats på denna lista.

2. Mulholland Drive (2001)

En personlig favorit och en av de häftigaste filmer jag sett. Hjärngymnastiken får man på köpet. Fantastisk skådespelarprestation av Naomi Watts.

1. The Straight Story (1999)

David Lynch bevisar att han kan göra mer än galna historier. Detta är en simpel dramafilm som är oemotståndligt bra. Richard Farnsworth i sin sista roll är underbar. Hans bror likaså.



Japp, jag får villigt erkänna att jag fuskat med min lista men så får det bli denna gång. Allt Lynch gör är väldigt filmiskt så det känns inte helt fel. Jag upplever att hans filmer och tv-serier är av samma slag. Jag hade inga fler filmer från Lynch som jag verkligen brinner för. Jag gissar att Blue velvet och Dune hade fått plats annars.

Jag har i vilket fall sett alla David Lynch tio filmer:

1. Eraserhead (1977)
2. The elephant man (1980)
3. Dune (1984)
4. Blue velvet (1986)
5. Wild at heart (1990)
6. Twin Peaks: Fire walk with me (1992)
7. Lost highway (1997)
8. The straight story (1999)
9. Mulholland Drive (2001)
10. Inland Empire (2006)

Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian har att säga om David Lynch filmer.

Inland Empire (2006)

Är David Lynchs Inland Empire pretentiöst dravel? Frågan känns berättigad. Visst, frågan får en negativ konnotation när jag la till ordet "dravel". Pretentiös behöver dock inte vara en negativ sak. Det finns ju flera betydelser av ordet pretentiös, exempelvis att göra någon form av anspråk på artistisk höjd. Det kan också handla om att ställa höga krav på sin egen skicklighet. Båda dessa saker kan säkert tillskrivas David Lynch. Han verkar inte vilja välja den enkla vägen eller ducka för utmanande eller krävande projekt.

Här har vi en film som är tre timmar med Laura Dern som huvudperson som är med i princip alla scener i hela filmen. Laura Dern har i intervju sagt att hon själv inte förstår vad filmen handlar om! Det gör mig förvånad men också lite imponerad av Lynch. Han spänner bågen även om resultaten inte alltid blir perfekta. Men det kan också kännas skönt för oss i publiken som inte heller förstår vad tusan filmen handlar om.

Du ska tydligen inte, enligt kända filmbloggare, försöka förstå handlingen i denna film utan bara uppleva den känslomässigt som om att filmen skulle tala direkt till ditt psyke och undermedvetna. Om man ändå försöker bryta ner filmen kan det vara så att den berättar tre eller fyra eller kanske fler berättelser samtidigt och att de alla är lagda ovanpå varandra, vilket också antyder en vis galenskap eller kanske så höga ambitioner att man kan kalla det pretentiöst?

För pretentiöst kan ju också ha en negativ klang. Det kan betyda stroppighet, överlägsenhet, arrogans, övermod, högfärdighet och förmätenhet också. Alla dessa ord kan kanske passa när man beskriver hur Lynch behandlar sin publik. Det kan verka som att han vill att filmen inte ska ska förstås av publiken för att det skulle ju betyda att han är så mycket smartare än dem?

Jag fann denna film spännande i ambition och omfång men rent ut sagt tråkig att sitta igenom. Det handlar inte om den helt obegripliga handlingen eller de totalt oklara bevekelsegrunderna för karaktärernas handlingar, det handlar om hur engagerad och underhållen jag blir. Vilket är minimalt, i alla fallen.

Fotot var undermåligt, denna film ser ut som en mycket billig amatörfilm eller någon sunkigare tv-serie då det kommer till "production value". Han kör som vanligt med mycket närbilder för att göra åskådaren obekväm och desorienterad. Till detta skjuter han in med upprivande "jump scares". Jag finner inte skrämseltekniken speciellt elegant, det är simpla lösningar som används. Skrämmande scener som byggs upp i handlingen och som jag kan förstå utifrån karaktärers utveckling är bättre. Nu hoppar man till bara för att det dyker upp oväntade saker i bilden helt random.

Filmen verkar handla och spelats in i Östeuropa, vad det nu ska vara bra för? Filmen glider in i en sunkig värld så att den känns mycket mer som något från Lars von Trier än Lynch egen Mulholland Dr.

Enda peppen jag kan komma på att skriva om detta var användandet av Nina Simones Sinnerman, en suverän låt som användes till fulländning i The Thomas Crown affair, och här fungerar den också ok.

Jag kan gilla Lynch skummare filmer, det är inte det som är problemet, det är alltså inte mysteriet jag vänder mig mot. Filmer som Mulholland Dr. och Lost highway har också mycket att fundera på, filmer man måste "lista ut" för att förstå. Det som gjorde Inland Empire så mycket svagare var att jag aldrig kände att dess mystik dolde något spännande, eller att filmen innehöll något av värde.

Kan det vara så att Lynch var trött på att göra film och bara gjorde denna film för att få fansen att sluta tjata om fler filmer?

Tyvärr gav filmen mig mer tristess än mental exercis. Däremot var det som alltid kul att diskutera filmen med kända filmbloggare och jag tackar Jojjenito och Carl för deras bidrag i diskussionen (och till denna text).

Inland Empire, efter första och kanske enda titten... Fail.

Betyg: 2/5

Twin Peaks - Season 3 (2017)

Oi, SPOILERS. Läses på egen risk.


Om man slår upp det engelska ordet "audacity" på dictionary.com får man svaret:

Audacity
noun, plural audacities.
1. boldness or daring, especially with confident or arrogant disregard for personal safety, conventional thought, or other restrictions.
2. effrontery or insolence; shameless boldness:
3. Usually, audacities. audacious or particularly bold or daring acts or statements.

Audacity kan översättas till djärvhet på svenska. "Audacity" är det ord jag tänker på när jag försöker summera David Lynch och Mark Frosts Twin Peaks The Return.

Twin Peaks The Return är sannerligen inte perfekt men gudars vilken spännande resa det var. Vilken bedrift detta är. Lynch ger fingret år alla konventioner och mal på utan att oroa sig för publik, kritiker eller sin uppdragsgivare. Det börjar med att vi tittar på en tom glasbur. Symboliken är övertydlig. "Burken" är tom men ändock sitter vi där och stirrar. Och när det är så fantasieggande som detta så blir jag glad. Och glädje är den starkaste känslan jag har när jag sett klart serien. Inte för dess innehåll, det är svart som tjära, utan för att det kan finnas en tv-serie som denna anno 2017. Serien är lika befriande som provocerande och jag älskar den. Episode 8, wow ett tv-serieavsnitt som inte borde kunna existera. Det är helt galet!



Det är ingen idé att beskriva handlingen. Det kan man läsa om på andra sajter eller varför inte lyssna på någon av de många poddar som behandlar serien. Jag valde att lyssna på Joanna och David i PeaksTV. De är supermysiga och har ett trevligt samtal.

Det är lätt att gräva ner sig i detaljer och dissekera serien till dess beståndsdelar. Risken är då stor att man trasslar in sig och till slut bara känner avsky. Jag tror att man mår bäst av att ta några steg bakåt och se på den med lite större perspektiv. Detta är en vitamininjektion i tv-serielandskapet. Tyvärr är den nog inte en tillräckligt stor ekonomisk framgång för att sätta mer än artistiska och kreativa märken i branschen.

Säsongen gick upp och ner. Den inleddes starkt, tappade lite, kom igen, chockade och upprörde och så vidare. Den var som bäst i avsnitt 15-16 för att till slut avslutas i mörker. Vi fick se några av tv-serievärldens mest konstiga och svårförståeliga tv-serieavsnitt och bara det måste hyllas. Lynch verkar velat ruska om oss tittare.



Om jag ändå ska ta mig för att lista mina önskningar på sådant som "kunde varit" annorlunda skulle jag velat spendera lite mer tid med den "riktiga" Cooper. Nu fick vi några få scener mellan sjukhusvistelsen och när han gick in i "twilight zone". Alldeles för lite. Men jag inser att en av Lynch tydligaste mål med The Return var att ge oss karaktärer som utvecklats. Detta blev inte den "fan service" som många kanske väntat sig. I princip ingen av karaktärerna var sig lik, och Cooper var det tydligaste beviset av detta. Men även Audrey, Bobby, Ben Horne, Sarah Palmer och flera andra gavs nya sidor som i alla fall jag inte väntat mig. Lite synd att vi inte fick se mer av favoriten Audrey kan jag tycka.

De enda som fick ett lyckligt slut var nog Norma och Big Ed. Så fina de var.



Det känns som att jag inte kan sammanfatta mina tankar om Twin Peaks S3 på ett särskilt bra sätt. Men jag kan bara fortsätta med mina osammanhängande "ramblings"...

Norma är hon Lynchs alter ego? I valet att tjäna mer pengar mot att hon ska ge avkall på sina artistiska mål väljer hon konsten först. Hon vill inte ge avkall på kvalitén på sina pajer. Är det inte på samma sätt som Lynch gör med denna serie? Många scener är plågsamt långa och långsamma. Candie som jagar flugan, Dougie som ritar barnsligt på sina "case files", långa långa scenen med Audrey när hon skäller på sin man, kvinna som sitter och tutar till förbannelse i trafikolyckan utanför The Double R Diner. Scener som är jobbiga eller helt fantastiska. Lynch ser oss i publiken som zombiesar. Inne i vår egen sociala nätverksvärldsbubbla ser vi inte världen runt oss. När en pojke blir överkörd av en lastbil står alla utom en gammal man och tittar på. Ingen reagerar när Dougie beter sig som en hjärndöd och återupprepar vad folk säger till honom. Är det så vi moderna människor är nu? Kan vi ens se det som Lynch målar upp som från den position vi är i?



Det bästa avsnittet var episode 13, det när börderna Mitchum firar med Dougie och ger bort BMW:ar och gym in the back yard. Senare i avsnittet bryter Evil Cooper arm.

En lustig detalj som folk kanske är upprörda för är att Lynch åter igen ger fler ledtrådar än vad som behövs. Se äldre filmer som Mulholland Dr eller Lost highway. Många scener är bara där utan mening. Lynch visar oss livet som sker mellan de stora händelserna. De små vardagliga scener som Linklaters Boyhood fokuserade på. Lynch har med en massa sådant här. Till exempel är de flesta avslutande scener från The Bang Bang Bar sådana. De har ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. De är bara där som livet självt. När du och jag går på AW och tar en öl och snackar om allt möjligt med kompisarna så har det heller ingen betydelse för Evil Coop, Dougie eller någon annan. Lynch är en lurig jäkel.



Men allt var inte bara kall intellektuell stimuli. På grund av att så många gått ur tiden var var och vartannat avsnitt tillägnat gamla välbekanta ansikten. Miguel Ferrer och David Bowie, vi saknar er. Den sista scenen med Margaret, the log lady, där hon kommenterade sin egen rädsla för döden var otroligt smärtsamt men likväl vacker. Jag höll handen för ansiktet efter den scenen.

Hawk: "Goodnight, Margaret. Goodbye, Margaret."

Twin Peaks The Return är i princip omöjlig att betygssätta. Men den är en "måste ses"-serie...

Betyg: 4/5

Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

 

Jag såg om Twin Peaks för två år sedan och tänkte se den efterföljande filmen också, men det blev aldrig av. När jag nu hörde från David och Joanna i deras podacst Peaks TV att Twin Peaks: Fire walk with me var "necessary viewing" inför säsong 3 fick jag ta och slå till. Sagt och gjort, jag har nu sett den 129 minuter långa versionen som fanns på min svenska dvd där hemma i hyllan. Det finns tydligen minst några andra versioner. En är 91 minuer och en annan är 134 minuter "David Lynch approved" eller liknande. Jag hoppas jag fick se det mesta av värde i alla fall.

Detta är en mycket skum film som verkligen är utmanande för mig som tittare. Å ena sidan är den en hyperintressant del av historien med många kopplingar bakåt till S1 och S2 samt enligt podden till S3 också. Men å andra sidan gillar jag inte att den var så hysteriskt deprimerande och mörk. Lauras skrik la en sordin på titten. Serien var som bäst under första säsongen och i inledningen av andra säsongen. När den var som bäst var den cool och "sexig". Filmen har inte alls den stämningen. Det är mer en thriller/drama/skräckis, men inte en cool sådan utan en tämligen dyster historia. Jag antar att David Lynch ville utforksa det monster som kanske lever i amerikanska fädrer i småstäder runt omkring på landsbygden. Ja kanske i andra ställen också för den delen.

Å ena sidan var det otroligt intressant att få lära känna Laura och förstå varför hon var en så splittrad person, allt från Homecoming queen och Meals on wheels till kokain och prostitution. Men å andra sidan var en av de viktigaste elementen i tidiga Twin Peaks mysteriet om vem Laura Palmer var och mystiken förloras lite när vi lär känna Laura i detalj.



Å ena sidan var jag förjust över alla kända ansikten som dök upp i små roller; David Bowie, Harry Dean Stanton, Chris Isaac, Heather Graham, Keifer Sutherland med flera. Men å andra sidan kändes en del av de återkommande ansiktena lite malplacerade som om Lynch tagit med dem enkom som "fan service". Även om jag älskar agent Cooper kändes hans deltagande lite random. Donna som har en viktig roll i filmen och serien spelas nu av en annan skådespelerska. Moira Kelly, känd från tv-serien The West Wing. När hon dök upp med sitt mörka lockiga hår blev jag lite flabebrgasted först men hon funkade helt ok. Undrar om hon dyker upp i S3. Lara Flynn Boyle lär ju inte dyka upp i alla fall. Tyvärr var inte favoriten från S1 Audrey Horne med i filmen. Det var attans!

Som helhet var filmen alldeles för ojämn för att jag skulle bli helt övertygad. Den blev inte en framgång på bio, utbuad i Cannes och allt. Men tydligen anses den på senare tid som ett mästerverk. Jag ser inte det senare i filmen. Den var bra i delar men lämnade mig med en sorgsen och uppriven känsla inombords så jag ger den blygsamma två Bob eller boobs av fem möjliga efter första titten.

Betyg: 2/5