Jag såg Werner Herzogs Nosferatu: Phantom der Nacht från 1979 för en sådär åtta år sedan. Och inför titten av dagens film tänkte jag först se F.W Murnaus klassiska stumfilm Nosferatu: A Symphony of Horror från 1922 men jag hejdade mig. Det kunde lätt bli för mycket av Nosferatu eller Dracula som man också kan kalla honom. Och antagligen var ju ändå den bästa i temat första avsnittet av säsong fem!
Så jag gick in till Robert Eggers version med för höga förväntningar och enkom Werner och Buffy i ryggen. Oh my, vad lång den var. Den tog ju aldrig slut. För hur mycket Eggers och Lily-Rose Depp än försökte göra detta till en vass uppdatering av den kända historien var jag dödligt uttråkad från början till slutet. Ett slut som kunde blivit melankoliskt, romantiskt och nedtonat men som nu endast kom som en befrielse.
Det stod snart klart att den var klart sämre än Werners stilfulla och stämningsfulla film. Dessutom såg jag någon som hävdade att Werners version med knapp marginal slogs på fingrarna av Murnaus, så jag skulle väl antagligen lagt min tid på originalet istället...
Det finns väl egentligen inte mycket att klaga på i Eggers film förutom att hans försök att sticka ut känns utstuderat pretentiösa och att Lily-Rose ser så fruktansvärt ful ut. Hur mycket tid har de lagt ner på att få henne att se så ful ut kan jag bara spekulera om.
Tyvärr består Depps tolkning av rollen i att gå helt översyr och spela över så in i Norden. Det ska åmas och krälas, det ska vara nakenscener som känns help malplacé. Där regissörens och skådespelerskans talang tar slut åker kläderna av i rask takt? Men det är detta som kultursnobbarna tvingat fram från Hollywood. Den där extremt överskattade greken får bära ett stort ansvar här. För det var ju något liknande med Emma Stone i Poor Things. Eggers och Depp trodde sig funnit nykeln till framgång... Men att vara vulgär och äcklig är inte briljant skådespeleri i mina ögon, det liknar mer missfoster på cirkus för 100 år sedan.
Trist film.
Betyg: 1/5
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar