Father Mother Sister Brother (2025)

Jim Jarmusch är en unik filmregissör och en som jag allt som oftast älskar. Ibland är hans filmer lite svåra att förstå, tja, alla kommer väl ihåg debacklet med The Limits of Control? Men han har också ljuvliga filmer som Paterson, Only Lovers Left Alive, Broken Flowers och Dead Man på sitt samvete.

Det senaste alstret är den tredelade episodiska filmen Father Mother Sister Brother. Jag brukar inte vara jätteförtjust i dessa antalogier men denna gång funkar det ganska bra ändå. Alla tre handlar om familjerelationer och dynamiken mellan föräldrar och de vuxna barnen. 

I den första kortfilmen åker syskonen Jeff (Adam Driver) och Emily (Mayim Bialik) på besök hos sin lurendrejare till fader (Tom Waits).

I den andra betraktelsen åker syskonen Timothea (Cate Blanchett) och Lilith (Vicky Krieps) på besök hos sin iskalla och kärlekslösa moder (Charlotte Rampling).

I det avslutande meditationen åker tvillingarna Skye (Indya Moore) och Billy (Luka Sabbat) till sitt barndomshem efter att deras föräldrar dött i en olycka.

Alla tre segmenten är händelsefattiga på handling men proppfulla med kommunikation, mestadel icke verbal sådan. Det som sägs är oftast meningslöst och det som inte sägs betyder allt i världen. Detta är en av Jarmuschs mer svårbegripliga filmer. Skådespelarna står i första rummet och det är ett ljuvligt skådespel vi får se.  

I den första står Mayim Bialik ut med sina tysta reaktioner på vad som sägs och inte sägs i rummet. Hon spelar det skeptiska barnet och hennes minspel är underhållande, speciellt när hon ser sin bror vara mer och mer naiv.

I den andra är det Cate Blanchett som tar hem priset. Jag tyckte först att hon spelade över för mycket, att det syntes att hon var med i en film. Men jag insåg snart att det var karaktären som skådespelade inför sin moder. Lite hjärtskärande sannerligen. Well done, Cate.

Den tredje akten är den mest drabbande. På ytan tar de vuxna tvillingarna avsked från deras föräldras lägenhet, men det är givetvis ett avsked av mamma och pappa vi ser. Det kändes ända in i själen.

Betyg: 3,5/5 

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Jag har älskat Sagan om ringen-trilogin sedan den kom ut. Att få se Tolkiens värld komma till liv på bio var en dröm som gick i uppfyllelse. I tider där vi vadar till midjan i usla adaptioner är Peter Jacksons adaption av Tolkiens älskade trilogi ett ljus i mörkret.

Av de tre håller jag den första filmen som klart starkast. Berättelsen är tajtast, misstagen hålls till ett minimum och trots att hoberna och de andra går hela tiden är filmen aldrig tråkig. Till detta tycker jag musiken är ännu bättre i ettan relativt de övriga två.

Filmen brukar ses runt jul men i år blev det lite tidigare då systersonen Jonas med flickvän Vanja kom på besök. Vi såg the Extended Edition vilket rekommenderas av kännarna. Efter Elrond's Council blev det paus med middag, hemmagjord pizza modell vegetarisk.

Filmen kan delas in i ett antal kapitel. Vi inleder med Bilbos 111:e fördelsedag och hans avsked. Denna del är 100% nostalgi, mysig med de fridfulla hoberna och deras pipor men också spännande med en lite nervig Gandalf och hans mumlande om ringar. En perfekt inledning på sagan.

Därefter har vi hobernas flykt från The Shire. Jag har alltid älskat spänningen, speciellt när de tar in på The Prancing Pony i Bree och där träffar på Aragorn. En scen jag inte gillar är när hoberna gömmer sig under en rot vid skogsvägen och en svart ryttare stannar precis vid dem. Förstår inte hur ryttaren kunde missa ringen när den är så nära honom. Kastar ut frågan till läsarna, hur tolkar ni den scenen? Scenerna på den mörka vägen återanvändes för övrigt av Robert Jordan och vi känner igen oss i det första kapitlet av The Eye of the World, första boken av The Wheel of Time. Jordan gjorde ingen hemlighet av att hans första bok var en homage till Tolkien och The Lord of the Rings.

Tredje kapitlet är Aragorn och hoberna ute i vildmarken, "second breakfast" och hobernas förtjusning i stekta tomater med bacon med efterföljande ödesdigra kamp på Weathertop. Den andra halvan av scenen är en av filmens svagare. Även om det är förståeligt att byta ut Glorfindel till Arwen, hade det för oss alla som läst Silmarillion varit underbart att få se Glorfindel i dessa scener. Istället får vi Arwen och en dåligt iscensatt hästkapplöpning mot the Nazgûl. Rida zick-zack i en julgransodling?

Efter de räddat sig från the Nazgûl och nått Rivendell stannar filmen upp. En välbehövlig paus som kulminerar med Elrond's Council. Scenerna är helt ok och rådslaget är en höjdpunkt. Filmens dramatiska slutscener sätts noggrant upp här i mitten av filmen.

Pizza time!

Andra halvan domineras av två stora "battle scenes".

Det inleds med att Gandalf försöker ta the Fellowship över bergen, men den numera onde Sauroman stoppar dem med global nedkylning. Okaraktäristiskt nog lägger Gandalf ansvaret på Frodo att bestämma vägval och Frodo följer Gimlis råd om vägen under berget, via Morias gruvor. Detta känns som ett avsteg från boken, men det var så lång tid sedan jag läste den (dags för att återbesöka boken för övrigt). Om någon kommer ihåg huruvida detta stämmer med boken får ni gärna upplysa mig i kommentarerna. Det jag inte gillar med scenen är att Frodo på detta vis blir direkt ansvarig för Gandalfs fall. Men, men... inte en jättegrej och om det är detaljer som detta som är adaptionens mest iögonfallande problem så kan jag sova lugnt om natten.

Moria-sekvensen är otroliga. "We cannot get out. We cannot get out. They have taken the bridge and second hall. ...We cannot get out. The end comes… drums, drums in the deep. They are coming..."

Filmen hämtar sedan andan hos Galadriel och Celeborn. Det är fina och lite kusliga scener. The Extended Edition adderar inte så många säregna och viktiga scener generellt sett, men den förlängda scenen om Galadriels gåvor är guldet i denna version. Ytterligare en känslosam scen och något som vi läsare ville se på film.

Filmens sista sekvens gjorde att båda mina gäster i filmrummet satt som på nålar. Dramat och fajten vid Parth Galen är magisk. Boromirs död är som taget från sagornas värld. Det är här The Fellowship bryts sönder och det är här första filmen slutar.

En magisk fantasy-film helt enkelt.

Betyg: 5/5

Black Bag (2025)

 

För att ha slutat göra film är Steven Soderbergh ganska aktiv ändå. Han senaste är spionthrillern Black Bag med manus av amerikanen David Koepp. Han skrev manus till den första Mission: Impossible, och för flera av Spielbergs svagare alster dessutom.

Filmen känns dock mer som en brittisk spionfilm än en hollywood-rulle. Jag skulle mappa in den någonstans mellan Slow Horses och John le Carré. 

Filmen är en thriller där en förrädare inom MI6 jagas av alla och envar. I filmens fokus har vi det äkta paret George Woodhouse och Kathryn St. Jean spelade av Michael Fassbender och Cate Blanchett. Andra notabla skådespelare är ex-Bond Pierce Brosnan, ex-Moneypenny Naomie Harris, vår egen Gustav Skarsgård och ex-Praetorian Jack Tom Burke.

Filmen lever mycket på ett utsökt skådespeleri och en mästerlig regi. Filmen känns nästan lite klaustrofobisk då den mestadels utspelas inomhus, specifikt i Georges och Kathryns lyxiga town house i City. Filmen innehåller mycket lite våldsamheter för att vara en spionfilm och de få actionscener som finns är mer eller mindre nedprioriterade.

Filmen är spännande ända in i slutskedet, men behållningen består mer av skådisarna än mysteriet. Extra kul att se Brosnan igen. Här presenteras han som sliten och åldrad "silverrygg", mycket mer så än i den relativt nyliga filmen Fast Charlie. Cate Blanchett är såklart mycket bra på sitt iskalla sätt. 

Michael Fassbender är en historia för sig. Han var en av mina favoritskådisar tills Carl valde filmen The Counselor som extrafilm under andra säsongen av Coen Brothers-podden. Efter den filmen har Fassbenders ansikte blivit en symbol för ont i magen. Jag håller på att rehabilitera mig och neutralisera traumat av The Counselor med att se andra filmer med honom. 

Detta är helt klart en film som kan rekommenderas till alla fans av spionthrillers. Välgjord och bra film, men saknar eggen för att nå riktigt högt inom genren.

Betyg: 3/5

Tár (2022)

 

Tár är en fantastisk film för oss som kan uppskatta att gå på konserter på Berwaldhallen och se klassisk musik framföras av en symfoniorkester. Denna långa film uppehåller sig runt repetitionerna av Mahler femma som ska vara pricken över i:et för huvudpersonens karriär, den sista av Mahlers symfonier i cykeln med den kända orkestern i Berlin... 

Vem är, eller närmare bestämt vad är Lydia Tár? Och vad är filmen Tár? Båda frågorna är intressanta. Och jag har en tolkning på filmen som jag inte hört om på några poddar som recenserat filmen!

Lydia Tár är en fiktiv gigant inom den klassiska musiken. Hon är chefsdirigent för Berliner Philharmoniker. Hon är en världsberömd artist, en riktig stjärna. Hon är också hård, målmedveten, elak, egocentrisk och något av ett asshole. Missförstått geni, elak elitist eller helt enkelt psykopat? Frågorna rumlar runt i huvudet på mig under och efter titten.

Vad filmen är är faktiskt minst lika svårt att beskriva. Vid en hastig blick förefaller den vara en nutida kommentar om ”Mee too” och "cancel"-kulturen där man bytt på könet på rovdjuret. Men regissör Todd Field ger oss inte några svar vad Lydia Tár egentligen gjort sig skyldig till. Det antyds och görs troligt att hon groomar unga kvinnliga musikers som hon sedan förför. Men filmen bryr sig inte om att reda ut detta. Åskådaren lämnas att undra och spekulera i max 280 tecken. Just som det ofta är i verkligheten.

Vid en närmare titt handlar filmen om makt. Inget antyder att Lydia drabbas av kåtslag och förför sina adepter på grund av ruset. Jag kan inte komma på en enda scen i filmen som upplevs som speciellt sensuell. Lydia är en elitist och något säger mig att det är speciellt de som har magnifik talang som hon dras till. Som om hon ville skörda deras musikalitet, ungdom eller hela deras framtida karriär inom den klassiska musiken. Lydias fru Sharon (Nina Hoss) anklagar också Lydia för att alla mänskliga kontakter hon haft är en transaktion av något slag. Förutom relationen till parets dotter. Där ser man skymten av en person bakom masken "Lydia Tár".

Men om detta nu är handlingen varför känns filmen som en spökhistoria? Den blir mer och mer ruggig desto längre den går. Stämningen kan närmast jämföras med den smygande terrorn i Aronovskys Black Swan. Är detta en spökfilm eller finns det någon annan förklaring? Hmmmmm.

Först och främst tror jag inte att det är en spökfilm. Men hur kan då Lydias före detta adept och älskarinna (?) Krista Taylor dyka upp i hennes lägenhet om och om igen? Speciellt med tanke på att Krista just begått självmord efter att blivit motarbetad i sin karriär av Lydia... "Krista är en besvärlig person" sprider Lydia till alla som skulle kunna anställa henne.

Till slut hittade jag en Slate's artikel som var inne på samma spår som jag och till min förvåning och glädje hade han till och med "screen shottat" fram bildbevis på att Krista hemsökte Lydia i Berlin. Dessa små glimtar av Krista inne i Lydias lägenhet såg jag inte själv!

Tolkningen är att andra halvan av filmen utspelas i Lydias huvud, à la "Mulholland Dr."-style. När hon ramlar i stentrappan och slår sig halvt fördärvad i huvudet kan filmen switchat till hennes inre resa. Då får vi se hennes ångest och skuldkänslor göra sig påminda. Det kan också förklara de mer och mer bisarra scenerna som avslutar filmen som obemärkligt gått från ett drama till en spökfilm till en surrealistisk helvetseresa mot slutet. Hur man ska tolka den sista delen i Asien vet jag inte riktigt men det var kanske som att komma hem för henne, långt från uppmärksamheten, uppståndelsen och alla ofrånkomliga krav. Hon fick vara med sin musik i sitt esse med dirigentens pinne i handen.

Fascinerande film. Uppenbart att Cate Blanchett gör något extraordinärt i filmen. "Master class" i skådespeleri... Kan vara värt att ses om någon gång.

Betyg: 3/5

Krista på Q&A med Lydia i inledningen

Lydia hör Kristas dödskrik?

Krista står i skuggorna i Lydias sovrum

Krista står bakom dörrgaveln...

Slump att Lydia fastnar för massös nr 5? Mahlers femma...

Nightmare Alley (2021)

Jag får nog helt enkelt acceptera att regissören Guillermo del Toro inte är min favorit. Jag var nyfiken på Nightmare Alley och trodde mycket på den, men jag fann den ack så tråkig, välgjord men tråkig och lång! Otroligt egentligen med så bra skådespelare i en så snygg film.

Detta är en film noir med de mest klassiska ingredienser, den olycklige som blir förd bakom ljuset av en femme fatale. Genren tilltalar mig rent intellektuellt men det brukar vara "hit or miss" för mig. Det är en genre där många filmer är tekniska under men så kalla att de lämnar mig tom inombords, och denna gång blev jag som så ofta inte förförd.

Huvudrollen spelas av den förträfflige Bradley Cooper som det visar sig passa utmärkt i fedorahatten. Det är enkom på grund av honom som jag hålls intresserad under filmens inledning. Det är lite spännande när han anländer till cirkusen, men sedan blir det en lång nedförsbacke ända in i slutet.

Andra notabla skådespelare är Cate Blanchett, Toni Collette, Willem Dafoe, Richard Jenkins, Rooney Mara och David Strathairn. De gör alla bra roller. Nej, det är inte skådespeleriet som stryker mig mothårs.

Filmen är snygg som attans också, den utspelas på fyrtiotalet och dess "look and feel" får mig att tänka på Scorseses Shutter Island och del Toros Crimson Peak och The shape of water. De senare två filmerna är exempel på filmer från del Toro som jag inte gillat speciellt mycket. Och historien upprepas alltså nu.

Denna gång var det något med handlingen som inte tilltalade mig, eller rättare sagt del Toros sätt att berätta den. Jag tror att det är något med tonaliteten i filmen som inte funkar. Allt finns där på pappret men slutresultatet känns själlöst ändå. Jag vet egentligen inte varför det känns så här och man skulle säkert kunna problematisera och analysera detta till förbannelse, men jag går istället helt enkelt på magkänslan. Det är vad det är och jag får bara ta detta som ett av livets mysterier.

Filmen är tekniskt briljant, men den saknar något ändå. Det räcker till ett ointresserat "jaha, sisådär"-betyg.

Betyg: 2/5

Lyssna på Jojjenito och kompis diskutera filmen i deras podd Nätrullarna. Jag har inte lyssnat på deras konversation om filmen än, men den är säkert briljant. Undrar bara nu vad en nätrullare är...?

MCU rewatch: Thor: Ragnarok (2017)

I pulled 'em out of a place on Midgard called Texas. I even named them. Des and Troy. You see, when you put them together... they destroy.

Thor: Ragnarrok är förbaskat underhållande. Den är också helt hysterisk. En film som fullproppad med färgglad konfetti, som ett bad i rosafärgad champagne eller ett dyk ner i ett bollhav fyllt med filmiska karameller. Omtitten började dock inte bra då jag råkade slå på introduktionen till filmen av regissören Taika Waititi. Han verkar vara något av en idiot, lite som en byfåne. Men han har gjort en rolig film så vi ska inte låta det slå oss ner allt för mycket.

Det finns mycket att gilla med denna film. "The tradegy of Loki" i en av de inledande scenerna är en liten ljuvlig pjäs inom pjäsen så att säga. Cameos av Matt Damon, Luke Hemsworth och åldermannen Sam Neill. Damn, jag hade helt glömt den rackaren.

Sen är filmen fylld med härliga karaktärer och snygga och bra skådespelare. Konfetti! Den bästa Chris är ljuvlig och hans supportas här av Dr Banner och Hulken och det är sannerligen en supermysig duo! Väldigt trevligt att få med en från The Avengers, tänk vilken lyx!

Nytillskotten är också bra. Jeff Goldblums Grandmaster är kanske filmens bästa sidofigur och en mycket stark villain (han kan hjälpa mig förtränga Ego lite snabbare). Regissör Waititi ger rösten åt stenbumlingen Korg och han är otroligt rolig. Synd att han inte var lite charmigare på introduktionen, för humor har han, karln.

Efter första titten var jag inte helt såld på Cate Blanchetts Hela men denna gång omfamnar jag henne med hull och hår. Hon är det facto mycket bra i rollen. Minspel och leverans av dialogen är perfekt. Tessa Thompson spelar Valkyrie som ska vara influerad av Sarah Connor i T2. Jag ser kanske inte riktigt de referenserna, men hon är hyfsat bra som en krigare på dekis. Nja, hon är kanske inte det starkaste kortet i filmen, men vi vet vad hon kan göra och jag ser fram emot att se henne i senare filmer i serien.

Till sist är ju Loki som alltid en favorit. Han höjer på egen hand alla tre Thor-filmerna för att inte tala om minst en Avenger-sfilm. Och detta är en karaktär som var tänkt som en bifigur i den första filmen. Tom Hiddleston gör honom till fulländning.

Jag gillar också att de blandat in Doctor Strange på ett litet hörn. Väven som vävs i MCU blir mer och mer intrikat. Det är det jag älskar så med hela filmserien, alla "cross overs" och korsbefruktningar.

Sen måste jag nämna Rachel House i rollen som Topaz (som taget ur en Bond-film). Hon är en av Waititis regulars och hon gör en bra sidekick till Grandmaster. Det blev ett lite snopet slut för ennes karaktär bara. Actionscenerna är inte filmens styrka, men de funkar för att driva filmens handling framåt i alla fall.

Vid denna omtitt gillade jag hela filmen rakt igenom, den har i princip inga svaga eller tråkiga partier. Jag älskar Thor, Loki, Hulk/Banner, Hela, Gandmaster och Korg. Det finns mycket gott i denna anrättning. Men visst, som den skojfriska underhållning den är saknar den lite av tyngden som en Captain America eller Avengers-film har.

Jag ger filmen en solklar fyra och en plats högt upp i listan över alla filmer i MCU.

Betyg: 4/5

Ranking av Thor-filmerna:
1. Thor: Ragnarok
2. Thor
3. Thor: The Dark World  

The Lord of the Rings: The Fellowship of the Ring (2001)

Sagan om ringen kommer för alltid ha en speciell betydelse för mig. Som ung trodde jag länge att boken aldrig skulle kunna filmatiseras. Men utvecklingen av specialeffekter och CGI och sånt gjorde ju att man numera kan göra film av i princip vilken bok som helst. Den första filmen i trilogin är den klart bästa såklart. Jag har sett den ett antal gånger.

Vad är det då jag gillar med filmen?

Den känns tajt i sitt berättande. Det underlättar att det är första filmen och vi får introduktion av alla huvudpersoner. Men den har också en enklare story och mer driv i berättandet. Den extra långa versionen som jag har på blu-ray tar i och för sig god tid på sig. Men så snart hoberna startat sin resa händer det saker som driver historien vidare mest hela tiden.

Jag älskar musiken här i första filmen, en klar höjdpunkt som jag efter vad jag kommer ihåg inte matchas i de senare filmerna.



De bästa scenerna är de i Moria, speciellt bitarna före fajten i gravrummet men också Gandalfs "last stand" mot balrogen. Rysningar.

Boromirs död har alltid varit en av de stora häftiga scenerna. Ljudet av när Uruk-Hai-pilbågen spänns! Rysningar.

Flykten från de svarta ryttarna ut ur The Shire är ett måste och så har vi ju såklart Aragorns introduktion. Kungen!

Sen är jag lite soft för den första halvtimmen i The Shire också. Det gränsar till töntighet då Jackson gör allt för att visa hur milda och goda hoberna är men jag slukar det med hull och håriga fötter.



Det är inte speciellt många scener som jag inte gillar i denna fösta film, så här får det bli nit picking.

Vissa shots över mörk och hotfull skog känns inlagda efteråt och bidrar inte till känslan.

Galadriels test när hon blir mörk och hotfullt är direkt dålig, som om de sökt cgi-effekten före en riktigt bra spelad scen helt enkelt. Jag tycker till exempel att scenen när Bilbo blir mörk och sträcker sig efter ringen i scenen med Frodo i Rivendell görs mycket bättre. Less is more...

Till sist är jag inget stort fan av Arwens flykt. Visst är det coolt med Arwen, Frodo, vit häst och en massa svarta ryttare men jakten i skogen är undermålig. Man har aldrig klart för sig hur de förhåller sig till varandra (actionscenens "logistik") eller hur långt hon har kvar till floden. Hon rider kors och tvärs och det ser ut som att hon borde varit omringad flera gånger om, och det är dessutom helt annorlunda än boken. Varför göra om en scen om den ändå blir så här orealistisk och plastig? Bättre med hög fart och snabb flykt än detta virrvarr.

Jag älskar att filmen finns, ja nästan mer än filmen själv. Den har en trygg plats i mitt hjärta och på min topplista av 100 favoritfilmer.

Betyg: 5/5

Thor: Ragnarok (2017)

Efter vår poddning om Marvel Cinematic Universe känns det mer eller mindre som ett måste för mig att se alla nya MCU-filmer på bion. Sålunda begav jag mig till biografen i måndags tillsammans med en av de stående gästerna under MCU-podden. Det var Jojjenito som hörsammat min kallelse. Carl den fulingen hade annat för sig, någon aktivitet med jobbet tror jag.

I USA lockar man med att den nya Thor-filmen är "a riot". Som om det epitetet vore att föredra? Filmen är mycket riktigt en "riot" då den efter första titten upplevs som lite kaotisk och fullproppad med innehåll. Filmen är till bredden matad med skämt, nya miljöer, karaktärer och actionscener. Mitt intryck av filmen var att den kan ses som en salig blandning av Guardians of the Galaxy, Dr Strange, Lego-filmerna, Battlestar Galactica, Wall-E och Star Wars: Episode II - Attack of the clones. Jag tror att jag kommer kunna roas kungligt av denna film när jag väl ser om den, men mitt första intryck är att den är "over loaded"... på ren svenska.



Betänk nu att jag älskar den första Thor-filmen mestadels för Chris Hemsworths härliga och varma personlighet och personkemin i det lilla gänget på Jorden med Kar Dennings i spetsen. Den filmen hade humor som fick andas och svälla i glesa långsamma scener. I denna tredje installation om åskguden Tor känner jag mig som en gås på gödningskur.

Tyvärr tyckte jag att den nye regissören Taika Waititi favoriserat sina egna skämt över de som hör till Thor som karaktär. Visst ska de nya regissörerna få bidra med sin egen stil och "röst", men det är en fin balansgång då han arbetar med en etablerad filmserie och dess ton. Nu känns det nästan som att Thor försvinner lite i sin egen film. I fallet med Iron Man vann den tredje filmen på regissörsbytet. I detta fall är jag inte riktigt säker om vi vann...

Så Chris var något av en besvikelse. Han är fortfarande väldigt bra men jag hade velat ha fler scener där han fick vara sig själv och inte tvingats till fånerierna som Waititi prioriterade. Den andra avengern som fick lite speltid var Hulken och Bruce Banner. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i honom, även om Mark Ruffalo gör honom så bra som går. Vad kan man säga om att Hulken lärt sig att prata som en utvecklingsstörd 10-åring? Är det kul? Jag är tveksam.



Cate Blanchett är jag innerligt trött på. Finns det inga andra skådespelerskor i hennes ålder som kan ta denna typ av roller? Jag ledsnade på henne redan när hon massakrerade Galadriel i Sagan om ringen-filmerna.

Tessa Thompson spelade en av de nya ansiktena och hon var helt ok, mer bra än dålig. Men hon är inte en ny Gal Gadot, det är ett som är säkert.

Tom Hiddleston's Loki var bra i denna film. Han var en viktig del i tvåan och räddade den från total misär. Här är han bra i varje scen han är med i. Jag gillade också Jeff Goldblum faktiskt. Jag fick en chock när jag såg honom första gången och kände att jag famlade i mörkret efter skämskudden, men så snart jag hämtat mig från första intrycket så var han ju riktigt festlig.



Jo, men filmen flög fram och helt plötsligt var den slut. Jag hade inte tråkigt en enda sekund och tror till och med att jag inte ens kollade klockan. Detta var inte den bästa Thor-filmen, det är den första, men den är klart bättre än tvåan. Denna borde hamna någonstans i mitten av MCU-listan. Klart bättre än Guardians of the Galaxy-filmerna i alla fall. Filmen skulle nog hamna runt plats 8-10:e plats av 17 filmer.

Jag ger Thor: Ragnarok tre referensskämt av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Idag skriver Jojjenito också om filmen. Vi såg den ihop och han verkade tämligen nöjd när vi stapplade ut ur salongen. Vad tyckte han om alla referensskämt?

The Hobbit: The Desolation Of Smaug (2013)

Smaug: I am fire... I am death.

Den nya hobbitfilmen hade premiär i förra veckan och den ville jag givetvis se. Jag skulle se den med min gamle vän Robert som också är en sucker för fantasy. Vi startade kvällen med grekisk middag där fantasy i allmänhet och Tolkien, Game of thrones och framför allt The wheel of time i synnerhet avhandlades.

Inför biobesöket hade jag sett om första hobbitfilmen i förlängd version. Jag kom ihåg första filmen som mycket underhållande, om än ganska lättviktig. De förlängda scenerna såg jag inte mycket av, dvs jag la inte märke till dem, så speciellt speciella kan de inte ha varit. Däremot påmindes jag framför allt av de svaga delarna av filmen. Det stod snart klart att filmen är mycket fånigare än vad jag mindes den som. Dvärgarna är farsartat beskrivna filmen igenom. Det pruttas, rapas och drattas på ända mest hela tiden. Riktigt illa. Även vättarna (goblins) som de stöter på inne i ett berg är eländigt fåniga. Nej, jag fick dra ner mina förväntningar inför tvåan rejält efter tittomen av ettan.

Inför filmen bokade jag biljetterna och helt fokuserad på starttiderna för denna långa film råkade jag boka in oss på en 2D-visning på Saga. De flesta visningar gick i 3D. Jag brukar sällan tycka att 3D tillför så mycket, en åsikt som inte gäller filmen Gravity, och efter att stämt av med Robert bestämde vi att det var ok att se filmen i 2D. Tyvärr var jag inte medveten om att Saga är en dålig biograf för en så lång film. Sätena var sköna men det var förbaskat trångt mellan raderna så att man inte kunde sitta normalt då knäna slog i framförvarande stolsrygg.

The Hobbit 2 var klart bättre än ettan. Den slår till med en trifecta; den är mörkare, mindre farsartad och har bättre action. Klart bättre inom alla viktiga områden för dessa filmer. Man ser inte dem för dess karaktärsutveckling direkt.

De karaktärer som är bäst är Martin Freeman's Bilbo och Ian McKellen's Gandalf. Dessa båda fick man mycket av i filmen och det var bra. Precis som alla filmerna om Midgård är de fantastiskt bra gjorda, hatten av till Peter Jackson och hans team.

En lustig detalj som fått orimligt stora proportioner är att Persbrandt är med i en liten roll. Han syns under några minuter i inledningen av filmen. Kul, men jag ser det mest som en kuriosa. Han ska tydligen synas lite mer i den avslutande tredje delen.

Bilbo-filmerna, och Sagan om ringen-filmerna, är lövtunna på djupsinniga karaktärsstudier eller mänskliga känslor. Det är äventyret, humorn och actioninnehållet som jag ser dem för. Och speciellt actionscenerna var mycket bra i denna film. Kanske seriens bästa till och med. De verkar ha uppgraderat alvernas fajtteknik. Några scener med Legolas och den fagra nykomlingen Tauriel (Evangeline Lilly) var riktigt bra. Alverna dansar fram på slagfältet och de är vassa på att skjuta med sina pilbågar. Av någon oklar anledning hade de ändrat på Legolas ögon. Han såg annorlunda ut i alla fall.

En bit in i filmen började jag undra om jag saknade 3D! Jag blev själv chockad över detta, jag som alltid gnällt på detta otyg att släppa de flesta nya actionfilmer filmer i 3D. Tills Gravity dök upp hade jag inget positivt att säga om tekniken. Nu fann jag mig sitta och undra över hur tre långa actionssekvenser såg ut i 3D. Gravity har blivit den "game changer" som vi diskuterade om efter vi sett filmen. De tre sekvenserna var jakten och actionscen längs forsen, Gandalfs fajt i Dol Goldur samt i princip alla scener med Smaug från The Lonely Mountain.

Filmen är otroligt häftig och snygg. Man transporteras utan tvekan till Middle Earth och trots att filmen är lång flyger den fram utan många lugna stunder. Med några favoritkaraktärer/skådespelare och en massa härliga fajtscener blir jag nöjd, för stunden i alla fall.

Frågan är bara om jag vill se om den bara för att få se den i 3D? 165 kr för en biobiljett är ganska absurt tycker jag...

Jag ger The Hobbit: The desolation of Smaug fyra cliff hangers utan dess like av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Jeremy Jahns' spoilerfria review.
Jeremy Jahns's spoilers talk.