It's human to lie. Most of the time we can't even be honest with ourselves.
Nu visade det sig att detta var en tämligen pretentiös film. Det behöver inte vara något fel i det, men den får inte vara allt för tråkig och det är kanske där denna film fallerar för mig. Jag hade hört att denna film vara en av de finaste från Kurosawa och filmens tema lockade mig. Här följer en kort beskrivning om handlingen för er som mot förmodan inte känner till den.
Tre män söker skydd undan ett skyfall i en övergiven byggnad. Det är två män, en bonde och en präst, som just varit vittnen i en mordrättegång. De berättar för den tredje mannen om mordfallet och de olika vittnesmål som givits inför domaren. Den åtalade är en notorisk skurk som mördat en samuraj och våldfört sig på hans fru. Under rättegången ger skurken, frun, den dödade mannen (genom ett media) och vittnet (bonden) sina vittnesmål om vad som skedde. Alla fyra berättar vad som hände ur sina perspektiv och deras berättelser skiljer sig mer eller mindre från varandra.
Premisserna i denna film är onekligen mycket intressanta. De fyra vittnena anpassar sin historia så att den passar dem och undviker att berätta saker de inte vill ska komma fram, kanske för att de skäms, för att de inte vill erkänna skuld eller för att de döljer något (stöld). Alla ljuger mer eller mindre kan man säga.
Nu är detta inte en film som vill besvara frågan om vad som egentligen hände. Jag tror inte att man kan veta exakt vad som hände ens när man sett klart filmen. Filmen ställer istället frågan på ett filosofiskt plan. Vad är sant och hur förhåller sig sanningen till våra perspektiv? Som jag ser det ger alla fyra vittnesmål där de pekar ut sig själva som skyldig. Den traditionella japanska definitionen av heder är besynnerlig. Vilket gör den japanska kulturen mycket intressant. Intellektuellt sett.
Jaha, så har jag äntligen sett denna klassiker. För det är jag innerligt glad. Nu kan jag gå förbi filmhyllan utan att bli anklagad av den filmen i alla fall! Tyvärr var filmen kanske inte så bra som jag hoppats. Rent intellektuellt är jag med, det är onekligen en intressant film. Fotot är vackert och innovativt. Jag la märke till flera otroligt snygga fotosekvenser. Bland annat hur kameran glider genom skogen och följer våra huvudpersoner som ännu ett vittne som gömmer sig där. Eller som när kvinnan sitter framför sin make och ber om förlåtelse. Hon vaggar i sidled och kameran följer hennes rörelse perfekt så att hennes ansikte hela tiden är bredvid hans huvud.
Men tyvärr kändes inte filmen så engagerande som den borde. Dels har jag lite svårt med det teatraliska och överdrivna japanska skådespeleriet. Dels blev det allt för mycket en exercis i vad är sant och vad är lögn. Jag hade svårt att knyta an till karaktärerna. Ingen av dem var tillräckligt intressant på ett känslomässigt plan, och jag tror att jag behöver en sådan känslomässig anknytning för att verkligen bli indragen i en film som denna.
Jag tror att jag har följande funderingar om filmen:
- alla ljuger eller minns fel, det är svårt att vara ett vittne till en brott, vad hände egentligen och vad finns endast i min egen hjärna... Intressanta frågeställningar!
- även om filmen hade ett intressant tema tyckte jag att den var ganska tråkig
- Kurosawa gör en massa tekniskt intressanta saker med kameran och perspektiven han väljer, men då jag inte är en filmfoto-nerd gör det inte filmen så viktig för mig...
- ett udda inslag var användningen av musikstycket Bolero i filmen.
Detta är kanske en film som kunnat uppskattats mer om man såg den i någon filmhistoriekurs eller liknande, men för mig var den ganska trist och oengagerande, om än intressant.
Jag ger Rashômon två övergivna spädbarn av fem möjliga.
Betyg: 2/5
Filmspanarnas egna Kurosawa-expert Sofia, känd från bloggen "Rörliga bilder och tryckta ord", tänkte så här om Rashômon.
Medan jag vände blicken österut vände Movies-Noir sin västerut mot en osynlig två meter hög kanin. Han har sett en fantastisk film...
