Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Jag var ändå hyfsat underhållen och det är alltid kul att gå och se den nya Marvel-filmen med Johan och Markus, och denna gång hade vi nöjet att ha Linnea med oss också. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det känns som en "missed opportunity".

En mycket stor anledning att Marvels filmiska universum varit så lyckat är på grund av den osannolikt bra castingen av huvudpersonerna. Det och karaktärernas vänskap och lojalitet. Nu när tre av de största och charmigaste stjärnorna serien hade, Robert Downey Jr, Chris Evans och Scarlett Johannson, har klivit av tåget är de upp till nästa "trio" att axla huvudrollerna. De som ag ser som de bästa, största och charmigaste stjärnorna vi har kvar är Chris Hemsworth, Guardians-gänget samt Elizabeth Olsen. 

Jag är ett stort fan av Wanda och älskade den mycket överraskande mini-serien WandaVision. Jag visste att hon skulle vara med i denna film men inte så mycket mer. Och visst var hon med... men de hade sannerligen kunnat göra så himla mycket mer av den interna kampen mellan Wanda och Scarlet Witch! Det var ju liksom det som hela WandaVision byggde upp till. Vi fick endast en kort, kort scen när Charles gick in i Scarlet Witch's huvud och där fann Wanda fångad i en skreva. Mera sådant hade jag velat ha. Det påminde mig om den trippiga och tämligen fantastiska tv-serien Legion.  

Men tyvärr vågade inte filmen gå på djupet in i Wandas psyke. Istället blev det mycket magi och hoppande mellan parallella universum. Och det var kul i början, men mot andra halvan blev filmen mindre och mindre spännande när filmens "stakes" förtvinade i samma takt som mer och mer obegriplig magi användes. 

Det är ett stort problem med filmer av denna typ då allt till slut kan lösas med magi. Rätt gjort sätts tydliga regler upp så att åskådarna kan uppfatta när det är farligt eller ej. Man om svåra situationer fixas med oetablerad hokus-pokus blir filmen tom och sladdrig. Därför kan vi redan nu sluta oroa oss över hur det gick med Wanda i slutet. Hon hokus-pokusade sig i säkerhet innan hon blev krossad av templet.

Det nya ansiktet America Chavez var väl helt ok, men mycket intetsägande och tyvärr kände jag ingen kemi mellan henne och Stephen. Trist nog verkade hon besitta väldigt stora krafter. Hoppas, hoppas att hon inte råkar ut för problematiken med OP som Stålis och Cap Marvel. Nu får vi också hoppas att Xochitl Gomez inte är en idiot som B.L.

Men som sagt, filmen var underhållande. Elizabeth Olsen är som vanligt bra som attans. Jag gillar Cumberbatchs och McAdams samspel. Gomez, den nya, var kul men lite anonym och platt som sagt. Några Marvel-figurer överraskade mig rejält. Ha, jag hade lyckats hålla mig ren från spoilers!

Filmen kommer dock antagligen inte vara speciellt omtittningsbar som de bästa MCU ofta är. Den hade inte mycket av humorn som kan lyfta även det svagaste manuset, men än värre inte en stark känsla av vänskap och lojalitet. Snarare motsatsen.

Phase 4 har inte startat speciellt bra. Black Widow var bra men resten har varit undermåligt, inklusive otroligt nog sämsta filmen i hela serien. Jag vill inte ens skriva titeln här igen. Dagens film är kanske den näst bästa i P4 ändå?

Betyg: 3/5

Om du vill läsa fler tankar om filmen, hoppa över till Sofia.

The Old Guard (2020)

SPOILER ALERT!!! Spoilers below...

Det kommer inte ut så många filmer nu för tiden så när det kommer en actionfylld genrefilm spetsar jag öron och ögon. En fantasyfilm med bad ass Charlize Theron i spetsen... Den vill jag se alla dagar i veckan.

Filmen bygger på Greg Ruckas graphic comic book "The old guard" från 2017. Han har skrivit comics för både Marvel och DC, bland annat Wonder Woman.

Detta är en riktigt frejdig modern fantasy som får mig att med välbehag minnas filmer som "Highlander", "Wonder Woman" och "Atomic blonde". Charlize spelar Andromache of Scythia aka The fighter of men. Andy och hennes tre kompanjoner är odödliga. Enter en ny odödlig i den unga soldaten Nile, spelad av Kicki Layne som vi senast såg i huvudrollen i "If Beale Street could talk".

Jag gillar världsbygget, mytologin och actioninnehållet. Matthias Schoenaerts, Luca Marinelli och Marwan Kenzari som Book, Nicky och Joe är jättebra som bifigurerna. The Operative Chiwetel Ejiofor funkar bra som Copley. Filmens svaga länk är förstås Harry Melling som den sadistiske Merrick. Låt mig hjälpa dem av er som förtvivlat försöker placera honom i tidigare alster. Han spelade ju den missbildade cirkusartisten i "The Ballad of Buster Scruggs"... Men framför allt spelade han allas vår älskade Dudley Dursley i Harry Potter-filmerna! Ni vet Harrys knubbige kusin !

Men nu var det "The old guard" som gäller. Filmen levererade på alla fronter. Det är en spännande värld som målas upp och jag gillar karaktärerna, speciellt Andy och hennes bakgrundshistoria. Ödet för hennes älskarinna Quynh var så hemskt att jag sov mycket dåligt natten efter jag såg filmen. Vilket hemskt öde!

Jag älskade dynamiken i gänget och skickar en liten hälsning till skaparna av F&F: så här kan man också hantera ett team som agerar som om de vore en familj. Men trots det pratar de sannerligen inte om sig själva som en familj stup i kvarten! LOLs.

Charlize Theron är den tuffaste kvinnliga krigaren vi har på den vita duken nu för tiden. Hon följer i Sigourney Weavers, Gina Torres och Linda Hamiltons fotspår. All cred till Charlize, hon fyller skorna med råge.

I filmens sista sekund kastas en cliff hanger in och det verkar som upplagt för en uppföljare. Och om en sådan kommer till livs kommer jag stå först i kön för att följa Andys fortsatta äventyr.

Betyg: 4/5

The Operative och Dudley

MCU rewatch: Doctor Strange (2016)

Vad har hänt med Benedict Cumberbatch egentligen. Jag blev som många andra fascinerad av honom i tv-serien Sherlock men efter det har jag svårt att komma på något han har gjort som övertygat mig. Här spelar han den underlige Doctor Stephen Strange. Om man kan tycka att Tony Stark är arrogant, dryg och otrevlig som person är det inget jämfört med Stephen Strange. Sällan har jag skådat en huvudperson som är så svår att sympatisera med. Där Tony Stark har en charm han ärvt av skådespelare som porträtterar honom, Robert Downey Jr. Tyvärr lyckas in the Batch med samma bedrift för sin doktor.

Stephen Strange uppför sig inte bara avskyvärt mot affärskonkurrenter, fiender eller HYDRA-agenter, han är ett stort asshole mot sin flickvän, sin mindre begåvade kollega och mot de patienter ha skulle kunna hjälpa om han inte tyckte sig vara för bra för deras allt för enkla fall. Hans kollega Dr West spelas av Michael Stuhlbarg och hans roll måste blivit hårt nedklippt för karaktären är nästan inte med i filmen alls trots ett hyfsat känt skådespelarnamn.



Filmen är i övrigt ett stort steg i en oroväckande riktning inom MCU. Det är magi och en massa Space. Tyvärr tror jag att Dr Strange kommer spela en viktig roll i kommande Avengers-film, den om kriget om the inifinity stones. Jag som håller Captain America-filmerna som "kärnan" och essensen av MCU hoppas nu att Russo-bröderna kan överraska ännu en gång.

Vi pratade en del om de psykadeliska scenerna i Shinypodden. Jag var inte lika begeistrad i dem som Carl men jag håller med om att de adderar något nytt. När jag ser filmen nästa gång ska jag titta på de scenerna igen och låtsas att de är en tidig musikvideo från Pink Floyd. När de för övrigt spelade Floyds Interstellar overdrive njöt jag för fulla muggar. Blinkningen till alla psykedeliska sextiotalsbands moder var tydlig. Shine on you crazy diamond, Syd Barrett.



Stranges flickvän Christine Palmer spelas av Rachel McAdams. Jag älskar McAdams och hon lyfter filmen ett snäpp var gång hon är med. Tilda Swinton får givetvis hyllningar av mina poddkompisar i sin roll som The Ancient one. Det är populärt och finkulturellt att hylla Swinton. Personligen har jag alltid haft lite svårt för henne, men visst hon funkar ok som en androgyn bowiansk munkinna. Lustigt att jag tänker på David Bowie när jag såg henne i och med att han valde henne som motspelerska i en av hans sista musikvideor (youtube).

Det är mycket magi i denna film och det roligaste inslaget var den röda capen som väljer Doctor Strange som sin herre. Precis som trollstavarna väljer sin master i Harry Potter. Jag kan gilla magi lika mycket som vilken fantasynörd som helst, men jag är lite skeptiskt mot det i MCU bara. Det är något jag får vänja mig med helt enkelt. Eftertexterna gick i guld och jag kom att tänka på Thor-filmerna, speciellt den andra.



Filmen använder sig av lek med tidsloopar. I vilken film förutom Måndag hela veckan har det funkat riktigt bra egentligen? Jag tror att jag inte gillar det. En annan som alltid viktig del är skurkarna. Speciellt i en serietidningsfilm. Lillskurken Kaecilius spelas av Le Chiffre och han har jag aldrig varit förtjust i. Storskurken Dormammu är i samma klass som Supreme Leader Snoke det vill säga lika "cringeworthy". Att det är The Batch som spelar Dormammu hjälper föga. Det är en extremt plastig och diffus motståndare. Tacka vet jag när HYDRA står för motståndet...

Är det inte konstigt att den bästa scenen i hela filmen är den extrascen där vi får se Dotor Strange sitta och prata med Thor?

Jaja, jag tror att jag skulle kunna uppskatta filmen lite mer vid nästa titt men för denna gång blev jag mer besviken är peppad. Jag ger Doctor Strange två spegelvärldar av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden när vi avhandlar filmen i avsnittet "To plant yourself like a tree".

Doctor Strange (2016)

Så var det dags för ännu en film ur Marvel Cinematic Universe, Doctor Strange. Jag läser inte serietidningarna så för mig var detta en helt ny bekantskap, denna Stephen Strange gestaltad av Benedict Cumberbatch. Marvelfilmerna är alltid underhållande och mycket välgjorda. Oavsett om de är mer allvarligt lagda eller mer fokuserade på det humoristiska gillar jag dem. Lägstanivån är väldigt hög. Med det sagt, att jag gillar filmerna som ren underhållning, så fanns det så många saker, speciellt runt manus, som jag fann mig kritiskt fundera på efter visningen att jag känner mig nödgad att ta upp dem här.

För det första känns det som att filmen bryter helt ny mark inom Marvel-universat. Nu finns det tydligen en ny typ av magi och spirituella aspekter som knappast fanns i Marvels filmer där mycket var mer teknikorienterat. Visst Thor och Loke var udda, men det motiveras med att de är halvgudar och från en annan planet/dimension. Även Guardians var lite annorlunda, men den filmen synkar med Avengers-filmerna ändå. Häxor och trollkarlar däremot är en helt ny sak. Jag vet inte jag om jag tycker att det var en nödvändig expansion...

Ok, men om vi ändå har magi och sånt då. Varför får vi då inte se de dem fajtas med magi mer? Istället blir de stora actionscenerna väldigt fysiska fajter. Danskjäveln har ett spjut som han trollar fram och Strange har några sköldar som han conjurar upp. Men varför inte gå hela vägen och göra något nytt och lite mer spännande än simpel fysisk fajt? Det finns vissa scener i Harry Potter-filmerna som skulle kunna inspirerat filmens skapare, tex när de goda slåss mot de onda i slutet av femte filmen. Ett annat exempel kan vara Jean Greys bad ass -scen i slutet av tredje X-Men filmen. Det finns andra exempel också, inte minst från slutet av säsong 6 i Buffy.

En av de största actionscenerna var dessutom en ren rip off från Inception. det var scenen i New York innanför speglarna där dansken konfigurerade om gatorna och skyskraporna i tre dimensioner. Den scenen var dock inte endast en efterapning. Den var dessutom dåligt koreograferad då det var svårt att hänga med var karaktärerna befann sig i förhållande till varandra. Scenen var inte spännande och blev mest tröttsam.

Filmen fokuserar på magin och pratar om huruvida man kan eller bör använda sig av den mörka sidan av magi för "the greater good". Tyvärr är det mestadels prat om detta. Regeln "show don't tell" verkar inte bitit på manusförfattarna. Filmen missade helt att tidigt i handlingen visa oss hur fel och dåligt det kan bli om man använder den mörka sidan. Detta gör att jag inte riktigt känner starka känslor när Mordo (eller the Operative som vi känner honom som) blir agiterad över att The Ancient One använde den mörka sidan. De misslyckas med att etablera "high stakes", de snackas en del om mörkret men det visas inte.

En annan av filmens viktigaste frågor som också missas är angående Stephen Stranges avsaknad av ödmjukhet och att han måste "surrender" för att kunna bli en magiker. Den potentiellt bra scenen när Strange släpper sin gard och låter magin komma till sig sker "off screen". Tilda Swinton tar med honom till Mount Everest bergssida via en gateway och han måste rädda sig själv. Men istället för att låta publiken se när en av de viktigaste sakerna i hela filmen sker så får vi se Swinton och Wong stå och vänta inne i huset. Jag fattar över huvud taget inte hur filmmakarna kunde tycka att det var en bra lösning på den scenen...

Denna del av filmen var också alldeles för lång. Scenen är en efterapning av de motsvarande scenerna i den första Batmanfilmen från Nolan. Det är lite kul att se huvudpersonen lära sig saker av en mästare men det behöver kanske inte vara så länge?

Filmer som leker med tidshopp... Det är otroligt vanskligt att skriva manus där det funkar. Här försöker man sig på det och det genomförs lite halvdant. Skulle vi fatta det så att Strange och det stora onda ansiktet återupprepade sin scen tusen miljoner gånger, eller blev ansiktet uttråkat med en gång, så uttråkad att han som tydligen var den värsta av värsta onda hemska fiender helt gav upp? Dålig scen helt enkelt.

Benedict Cumberbatch så? Jo, men han var helt ok. Långt ifrån speciell som han kan vara när han är på toppen. Denna film är mer allvarlig i sin grundton, precis som Captain America- och Hulken-filmerna är. De mer humoristiska filmerna i serien är Iron Man, Thor, Guardians och den där lite fåniga filmen Ant-Man. Humorn i Doctor Strange består av ganska stiffa one-liners som känns pålagda bara för att det ska vara humor med. Jag hade nog gillat det mer om de aktat sig från detta slappa och gjort hela filmen lika mörk och nedstämd som den i vissa partier var.

Som alla vet var det två extrascener efter eftertexterna börjat rulla. Den första var en scen mellan Strange och Thor och i den scenen insåg jag hur långt från max Cumberbatch varit i denna film då Chris Hemsworth spelade skjortan av honom med perfekt glimt i ögat och allmän "awesomeness". Men låt mig förtydliga, Cumberbatch var inte dålig, bara mycket svagare än vad jag väntat mig från honom.

Eftersom jag skyr trailers och nyhetsflöde om filmer var det en positiv överraskning för mig att se Rachel Mcadams i filmen,. Hon var dock med allt för lite. Mera Rachel åt folket. Mads M är jag innerligt trött på. Chiwetel Ejiofor (damn, vilket svårstavat namn) var helt ok. Han spelade sin Mordo exakt som The Operative; objektiv, resonerande, nästan likgiltig, och på fel sida om linjen. I den andra av två extrascener fick vi nämligen se honom gå över till den onda sidan då han stal magin från den basketspelande mannen Jonathan Pangborn. Tilda Swinton var bra, hon har en aura som passar för en människa med övernaturliga förmågor.

Nu ser jag fram emot att se om filmen hemmavid. Allaredan förvarnad om alla skavanker i manus kan jag nästa gång istället gotta ner mig i allt som ändå är bra. Jag gillade den egensinniga röda capen. "Go Cape" säger jag.

Skulle jag betygsatt manus enkom skulle det inte bli mer än en tvåa men om jag tar in hela paketet måste jag ändå ge denna film tre vårdslösa bilförare av fem.

Betyg: 3/5


Filmen sågs tillsamman med Jojjenito på IMAX i Mall of Scandinavia. Som vanligt påminns man att stolarna därinne är dåliga. Det är en galonliknande fuskläder (?) som gör att man blir svettig om ryggen och baksidan av låren. Oskönt och trist. 3D var det också och den fungerade utmärkt, bra skärpa och så, men som vanligt så behövs inte 3D'n för filmens skull. Vid sidan av Gravity har jag inte sett en enda film i 3D som verkligen höjt upplevelsen. Enda anledningen till att det sprutar ut 3D-filmer är såklart att de kan ta högre pris. Nu kostade en biobiljett på vanlig stol 210 kr, för plusstolar kostar det ännu mer. Det är helt horribelt att branschen skyller allt på nedladdning. Klart som fan att man går på bio mer sällan med denna prisnivå.

Läs Jojjenitos revy här.

The Martian (2015)

Ridley Scott kommer alltid vara en stor regissör på grund hans sci-fi klassikers Alien och Blade runner. Nu har han en ny storfilm inom sci-fi genren ute, The Martian. Även om den gode Mr. Scott är fasligt ojämn nu för tiden är han en sjuhelsikes filmmakare. Med rätt material kan han sno ihop en riktigt snygg film, det står utom tvivel. The Martian är otroligt snygg. Den är vacker. Den är förförisk. Jag helt underbar. Den är likt Gravity en sci-fi som inte är långt från vår verklighet eller tidsera. Bemannade rymdresor till Mars är i princip möjligt redan idag och jag hoppas verkligen att vi, människan, snart tar oss i kragen och fortsätter utforska rymden. All forskning, speciellt ute i rymden, är framsteg och framåtanda. Står vi stilla går vi baklänges och det har aldrig fungerat för oss människor.

I denna film hade Mr Scott ett bra underlag och slutresultatet har därmed blivit mycket lyckat. Filmen bygger på Andy Weirs bok med samma namn. Jag gillade boken en hel del, se min revy här. När jag läste den tipsade jag om boken för en kollega som tipsade en annan som tipsade en annan. Vi var snart fyra kollegor som läst och gillat den tekniknördiga boken om astronauten Mark Watney som av olyckliga omständigheter blir lämnad ensam på Mars. Vi hade följt honom genom hans kämpande och sett hur hans sinnrika problemlösningsförmåga tagit honom ur svåra situationer. Hans humor lyste också upp berättelsen och gjorde den lättillgänglig för alla. Mr Scott har iscensatt rymdresan på ett ypperligt sätt. Scenerna på Mars och i rymden matchar lätt scenerna i både Gravity och Interstellar. Och ändå var scenerna nere på Jorden kanske de bästa i hela filmen. Vi hade både spänning och humor inom NASA. Skämtet om tekniknördar som gillar Sagan om ringen fick mig att skratta gott.

Oavsett hur snygg en film som detta är lever den, som alla filmer, till stor del på dess karaktärer och skådespelarna som spelar karaktärerna. I The Martian har Mr Scott haft ett överflöd av suveräna skådespelare. Och inte bara i de stora huvudrollerna, där vi ser skådespelare som Matt Damon (Mark), Jessica Chastain (Commander Lewis) och Jeff Daniels (NASA Director Teddy Sanders). Även mindre roller har besatts av glimrande skådespelare vilket gör att filmen känns tyngre då det finns ett överflöd av bra skådisar att titta på. Några av birollerna som jag gillade mest hölls av Kristen Wiig (NASA PR-kvinnan Annie Montrose), Chiwetel Ejiofor (NASA-chef Vincent Kapoor) samt Donald Glover (astrofysikern Rich Purnell).

Filmen hade premiär förra fredagen. Det gick dock inte att samordna oss fyra kollegor för helgen så filmen sågs i måndags efter jobbet. Vi åkte in till Råsunda och tog en hastig middag på den lokala kinesen Ho Wah. Sedan bar det av till SF Råsunda. Filmen visades bara i 3D så det var bara att bita i det sura äpplet och ta på sig glasögonen. Jag tycker inte att 3D gav något extra till filmen, förutom ett dyrare pris och en aningens suddighet i vissa scener. 3D'n var i alla fall inte så spektakulär som den var i filmen Gravity. Filmvisningen gick utan problem. Jonas hann till och med äta upp alla popcornen i asken. Inga problem, han matade på som om det inte fanns någon morgondag! Efter filmen myllrade vi ut i natten med stora leenden på läpparna. Det var en skön stämning och alla var mer eller mindre uppåt. Visst, vi var eniga över att boken kanske var lite mer spännande i partier men att det var svårt att få med allt från boken i en rimligt kort film. Denna film var ju två timmar och tjugo minuter ändå. Kändes som en mycket kortare film men den hade redan närmat sig övre gränsen.

Det jag saknade mest från boken var kanske den stora sandstormen som Mark stötte på i slutet av boken. Dessutom var känslan att vara helt isolerad starkare i boken. Speciellt när han förlorade möjligheten att kommunicera med NASA i slutet. Båda dessa sekvenser hoppade de över i filmen för att få ett tajtare manus. Vi gillade också den intensiva slutscenen även om Watneys "iron man"-fasoner var på gränsen att ta mig ut ur spänningen...

Summa summarum var ett otroligt snyggt och fantasieggande rymdepos med idel starka skådespelarinsatser. Det var också mycket trevligt att gå på bio med Henrik, Magnus och Jonas. Tack för det killar.

Jag ger The Martian fyra rymdpirater av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Är du sugen på mer? Kolla in Jojjenitos revy. Blev han begeistrad av filmen?

American Gangster (2007)

Chinese General: It's not in my best interest to say this Frank, but quitting while you're ahead, is not the same as quitting.

Nu startar mitt minimaraton med filmer från 2007. Denna film ligger på nionde plats på Movie-Noir's topplista från 2007. Det är ett skäl till att se den. Ett annat skäl är att Ridley Scott regisserat filmen. Nu för tiden är i och för sig Ridley en 50/50 regissör. Lika många dåliga som bra filmer kommer från honom verkar det som. Det som oroade mig lite var att det är både en BOATS (Based on a true story - min nemesis) och en "uppgång och fall"-historia dessutom.

Filmen är två och en halv timme men känns som mycket längre. Den är så tråkig att jag höll på att slita av mig huden på underarmarna. Av någon anledning valde Ridley att göra denna film utan en gnutta självdistans eller ens en skärva humor. Torrt och smärtsamt pretentiöst. Oförlåtligt trist film helt enkelt. Vad är det med alla dessa producenter och regissörer som bara matar ut dödstrista BOATS-filmer? Va fan!

Självklart är det oklanderligt utfört, det är ett gott hantverk men är "snyggt + tråkigt" bättre än "sloppy + tråkigt"? Nej, snarare tvärt om. Skådespeleriet skulle kunna rädda en film som denna men tyvärr har de satt in världens godaste och gulligaste skådespelare Denzel Wshington som den skrupelfria heroinkungen Lucas. Helt fel casting och jag trodde inte för en sekund på honom. Russell Crowe spelar den genomärlige skitstöveln och tillika streetsmarte snuten som jagar Lucas. Han är inte speciellt karismatisk oavsett hur mycket australiensiska han bräker ur sig. Den enda skådespelare som stack ut lite var Josh Brolin, men han fick inte många minuter i filmen.

Nej, rent objektivt sett skulle jag kunna ge denna ett "helt ok" på grund av miljöskildringen, men om jag lurar en enda av mina läsare att se denna urtråkiga film skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag ger American gangster ett råd som inte togs av fem. "Quit while you're ahead..."

Betyg: 1/5

Salt (2010)

I'm not a goddamn Russian spy.

Jag hade inte sett trailern på "Salt" eller hört speciellt mycket om filmen. Jag visste dock att det skulle vara en actionfilm med spiontema. Var inte kalla kriget slut? Kan man ju undra. Nåväl. "Salt" är just detta en actionrulle om en exceptionell spion, mångfacetterade Evelyn Salt. Angelina Jolie i sin fulla prakt som en annan Jason Bourne. Där! Detta är en billig rip-off av Bourne-filmerna. Allt är lite, lite sämre! Småsaker som skådespeleri, handling, logik och actionscener - allt är något sämre än förlagan och då blir summan mycket, mycket sämre.

Filmens liten lustig detalj var den övertydliga produktplaceringen från Sony och SonyEricsson. I en kort men ack så festlig scen fick vi se två av de produkter som jag var i allra högsta grad inblandad i utvecklingsprojekten för: musikmobilen W950 och den excellenta P1.

Som du säkert redan har listat ut får "Salt" inte ett så bra betyg, det blir två svullna ögon av fem.

Betyg: 2/5

2012 (2009)

The moment we stop fighting for each other, that's the moment we lose our humanity.

Ibland går jag och kollegan Andy på film efter jobbet. Då är målet att få en trevlig kväll på bio, en stunds avkoppling från stressiga projekt. Våra filmval blir därefter också, vi kanske väljer en lättsmält film före ett östtyskt drama om en blind pojke i Sibirien.

Roland Emmerich är faktiskt tysk, men han jobbar sedan länge i Hollywood. Han gör bombastiska action-filmer med kända skådespelare och en hel drös datoranimation. Roland gillar inte handling eller intelligent dialog. Han gillar verkligen inte logik, heller. Han gillar de små gröna pappersbitarna. Hollywood gillar Roland. Publiken gillar Roland. Publiken är hjärndöd säger jag. Publiken vill ha hjärndöda popcorn-filmer. Jag med.

Genom åren ser man olika skådespelare göra sitt bästa i olika roller. Endast de allra bästa av de bästa lyckas spela helt olika karaktärer gång efter annan. Exempel kan vara DeNiro, Streep eller DD-L. Andra spelar samma karaktär i roll efter roll och antingen gillar du dem, eller inte. Skådisar som hamnat i samma karaktär om och om igen, antingen genom så kallad "type casting" eller på grund av odynamiskt skådespeleri är sådana storheter som Bruce Willis, George Clooney och Hugh Grant. En sådan är också en av mina allra största favoriter - John Cusack. Jag älskar honom och hans karaktär. Den är skön.

Vad är då den röda tråden? Jo, jag och Andy gick och såg undergångsfilmen "2012". Hur var den då? Se ovan, paragraf två. Popcorn, en stunds verklighetsflykt. Intet efteråt. Dialogen? Patetisk.

John Cusack var i sitt esse och han höjer filmen med ett helt betyg. Cusack tillhör en liten grupp skådespelare som jag i princip gillar vad de än gör; John Cusack, Bruce Willis, Pierce Brosnan... Jag gillade också Woody Harrelson's profet. Han var helt "över toppen", men det var ett kul inslag i filmen.

"2012" får två arker av fem.

Betyg 2/5