Re-Watch: For a Few Dollars More (1965)

 

Lustigt nog gillade jag denna film mer än den första i trilogin. Detta trots att jag trodde mig komma ihåg den som överdrivet elak på gränsen till sadistisk. Det är scenen när El Indio övrfaller det unga paret i en flashback som störde. Vid denna titt fann jag just den scenen stark men den påverkade inte filmens kvaliteter som jag mindes.

Nej, denna är snäppet bättre än A fistful of dollars. Den första är ikonisk som den första och den tajtaste av de tre filmerna. I denna uppföljare har ambitionsnivån satts högre och budget likaså. Men storyn är fortfarande enkel och rättfram. Det är fortfarande en tajt film utan direkta svagheter.

Jag gillar Clintan i rollen som The Man with no name som denna gång heter Monco. Men jag fann Lee Van Cleefs Col. Mortimer den mest intressanta karaktären i filmen och den som jag kände de största sympatierna för. I mina ögon har han spenderat hela sitt liv med att bli en så bra revolverman som möjligt för att till slut kunna hämnas sin systers död. En nobel uppgift god som någon!

Filmens starkaste skådespelarprestation går nog ändå till Gian Maria Volontè i rollen som den sadistiske El Indio som lider alla helvetets kval på grund av allt ont han gjort. Jag hade dock svårt att se att han ångrade sig på något vis. 

Coolast var Clint och Lee. Mest galen var givetvis Klaus Kinski.

I veckans Shinypodden har jag, Frasse och Joel en intressant diskussion om filmen och inte minst karaktären El Indio och Volontès skådespelarinsats.

Filmen är bra och jag kan rekommendera den till alla som gillar westerns.

Betyg: 3/5

Re-Watch: A Fistful of Dollars (1964)

Precis som med Jakten på den försvunna skatten är det svårt att skilja på vad jag tycker om denna film idag, och vad jag tyckte om den förr i tiden. Vad är åsikter och vad är minnen om svunna tiders åsikter? Jag har haft starka känslor om filmen och det är en ikonisk film.

Jag älskar inledningen med dess mystik och nästan dialoglösa berättande. Det är lite en stumfilm eller kanske en operett där musiken sätter tonen och stämningen. Clintan är fantastisk som Joe, mannen utan namn.

Filmen avslutas också mycket starkt med en uppgörelse med the bad hombres som inte går av för hackor. Joes beslut att beklä sig med en järnbit och satsa alla sina kort på att Ramón ska fortsätta in absurdum att sikta på hjärtat är som taget ur en serietidning, och det känns mycket passande i denna film.

Några partier i mitten är inte lika magiska. Leone spenderar allt för mycket fokus på att förklara detaljer i handlingen som är helt oväsentliga. Handlingen i filmen är och ska vara enkel. Två skurkarna och så Clintan däremellan som den vite riddaren som kommit för att rädda Marisol och övriga bybor från deras plågoandar.

Clintan levererar enligt plan efter en obligatorisk holmgång där hans kropp och vackra ansikte slås i spillror. Men det är först efter att ha vandrat i skuggorna i dödens dal som han åter stiger upp och levererar sin och de arma bybornas förlösning.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden när jag, Frasse och Joel diskuterar filmen.

Re-Watch: Magnum Force (1973)

Den andra "Dirty Harry"-filmen är Magnum Force. Uppföljaren håller mycket väl och den vinner på att ses som den uppföljare den är då den reflekterar runt vad som hände i första filmen. Dirty Harry från 1971 blev en stor succé, inte minst på grund av alla skriverier om den. Filmrecensenten Pauline Kael beskrev filmen som fascistisk. Men som vi alla vet är all publicitet bra publicitet och publiken strömmade till biograferna. 

Därför är det kul att se att teamet bakom andra filmen switchade 180 grader och följde upp en med en film där skurkarna var de fascistiska elementen och Harry var den som försvarade det system som han så ogillat i första filmen.

Jag såg denna film för fyra år sedan men då såg jag dem o fel ordning och jag missade mycket av politiken runt filmerna. Därav blev filmupplevelsen bättre denna gång.

Styrka hos dessa tidiga "Dirty Harry"-filmer är tidsandan, de roliga kläderna, den frejdiga musiken och miljöerna. Clintan i huvudrollen gör det bra men han spelar sin roll med finess och behärskning istället för "over the top". Det uppskattar jag mycket.

Svagheten i filmerna, både ettan och tvåan, är att polisarbetet, oavsett hur kul det är att få se hur han metodiskt arbetar sig igenom fallen, tenderar att bli lite repetitiva. Det är ganska simpla historier och en eller två av sidospåren i vardera film hade med lätthet kunnat klippas bort. 

Filmerna har en seriös grundton men Clintan ger dem lite glimten i ögat i hans finlir till skådespeleri. Jag har också en spaning på att Harrys partners alltid råkar illa ut, det blir som en följetång, som ett skämt likt det om trummisarna i Spinal Tap.

Överlag gillade jag denna film och jackat upp betyget till en trea. Den är nästan lika bra som första filmen i serien.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden när vi pratar om Magnum Force.

X-Men Origins: Wolverine (2009) Re-watch

Inför den nya X-Men filmen Logan ville jag se ikapp på de två första Wolverine-filmerna. Den första heter X-Men Origins: Wolverine och kom 2009. Jag kom inte ihåg ett jota av filmen men eftersom jag skrev om den på bloggen redan 2011 måste jag ha sett den alltså. Filmen har inte vuxit vid denna omtitt. Den är helt enkelt både dålig och tråkig och kan inte ens med nöd och näppe anses som ok underhållning för stunden. Fokus läggs på action och på Wolverines buttra "brooding". Den är kliniskt ren från humor. Det måste funnits några komiska "one liners" men jag kan inte erinra mig någon enda.

Vid första titten gillade jag tydligen Liev Schreibers karaktär men han var mest jobbig tyckte jag denna gång. Egentligen var jag inte imponerad av någon av filmens skådespelare. Noterade dock en kul detalj att Daniel Negreanu gjorde en cameo och spelade en pokerspelare utan namn i en scen. Hugh Jackman drar ett tungt lass som filmens huvudperson. Han är stabil utan att glänsa. Han är en helt ok skådespelare men jag kan inte komma ihåg att jag blivit positivt överraskad av honom någon enda gång. Trist.

Precis som vid första titten blir det väldigt ospännande när oförstörbara gubbar slåss mot varandra. Kul att inse att det är Deadpool han slåss mot i slutet. Lite konstigt är det dock att han är ond i denna film. Häromåret dök han upp i sin egen film och då hade de hittat på en annan "origins story" för honom. Och då är han på den goda sidan. Kanske inte har så stor betydelse, men om inte ens de som äger X-Men filmserien bryr sig om sådana saker kan man stilla undra varför vi i publiken ska bry oss... Tydligen har till och med regissören Gavin Hood fattat att det blev fel.

Jaja, nu har jag i alla fall hyfsad koll på Wolveriens bakgrund och jag ska nu ge mig i kast att se uppföljaren The Wolverine från 2013.

Jag ger X-Men Origins: Wolverine en silverräv av fem möjliga.

Betyg: 1/5