Re-Watch: Toy Story 3 (2010)

ANDY: Now, Woody -- he’s been my pal as long as I can remember. He’s brave, like a cowboy should be. And kind, and smart. But the thing that makes Woody special? Is he’ll never give up on you -- ever. He’ll be there for you, no matter what. Y’think you can take care of him for me?

Damn you, that movie. Dammig i rummet värre.

"Toy Story 3" är bättre i alla perspektiv. Charmig, rolig, djup och rent ut sagt sorglig. 

Lojalitet, mod, vänskap. Bra saker.

Avsked. Många filmer visar avsked men denna är en av de som bäst förmedlar känslan av avsked.

Leksakernas syfte och mål i livet var att vara Andys leksaker och nu har han vuxit upp. Vad händer då? En fantastisk premiss som Pixar till fullo förvaltade. Detta är i princip en perfekt film.

Som vanligt med de bästa från Pixar är det en film som verkar på flera plan. Den kan uppskattas av de yngsta med roliga nya och gamla leksaker som kommer till liv och gör roliga saker på duken. Och den kan sannerligen uppskattas av vuxna då den behandlar otroligt allmängiltiga känslor och utmaningar människor ställs inför i sina liv. Saknaden efter en älskad, känslor av vrede och sorg av att blivit bortvald, känslor av att inte veta vad livet har för mening och så vidare. Men en av filmens styrkor är att allt detta kommer fram genom leksakernas problem, inte mänskliga problem som klistrats på leksakerna. Det är leksaksproblemen som behandlas, att hamna på vinden, att ges bort, att kastas i soporna, att brännas upp.

Ojoj, bra grejer detta. Filmen vinner också på att ha sett de två första i serien precis innan, men inte så mycket som jag trodde. Så länge man har en vag koll på bakgrunden står den sig väl som "stand alone". Det är nog så att fyran är mest beroende av att se de tidigare nära inpå.

Det som slår mig i denna titt av trean är hur mycket Woody har utvecklats. I första filmen var han fortfarande lite egocentrisk efter tiden som Andys favorit, men nu är han lojal mot både guden (Andy) och hans vänner. Buzz väljer tidigt sida med vännerna. Jag ser också hur mycket bättre Jessie är och hur kul Buzz är som spanjor och hur skönt hela det vanliga gänget fortfarande är. Jag gillar flera av de nya karaktärerna, där thespianen Mr. Pricklepants står ut lite av förklarliga själ, en livs levande 007:a! Jag gillar också den snyggt klädde Ken och den skrikande apan.

Det är också slående hur stor påverkan människorna haft i leksakernas liv. Woody som hela tiden kallats lojal och modig blir just det. Björnen Lotso som blivit glömd och ersatt blir en mean old guy osv.

Filmen har otroligt många filmiska referenser inte minst från diverse fängelsefilmer och filmer om flykt, plus de vanliga Star Wars, Indiana Jones osv. Den bästa för mig var ändå att få träffa Totoro även om den inte pratade.

Observera hur Bonnie rättar till Jessies hatt när hon får henne och hur Andy i samma anda rättar till Rexs arm när han plockar upp honom. Omtanken för leksakerna finns i dem båda. 

Scenen när Andy lämnar iväg Woody... Woodys ansikte, det är fullständigt orörligt men ger mig ändå en uppsjö av känslor. Fantastiskt filmskapande.

Filmen var en perfekt sista film i trilogin. Vad kan en fjärde film erbjuda nu egentligen? Muahahaha...

Betyg: 5/5

Jojjenito skriver också om filmen. Det är första gången han ser filmen. Kolla här hur det gick.

MCU rewatch: Spider-Man: Homecoming (2017)

Inför den kommande Avengers: Endgame fortsätter jag att se om de två senaste årens MCU-filmer, och nu har turen kommit till Spider-Man: Homecoming. Detta är den första filmen om Spider-Man själv, men han var ju som vi alla vet med redan i Captain America: Civil War. Jag gillade filmen för dess humor när jag såg den första gången, då på bio. Hur skulle filmen stå sig för en omtitt, växa eller krympa?

Filmen har stått helt stilla! Jag gillar den lika mycket som efter första titten. Det känns inte som ett jättebra betyg. De lite mer givande filmerna i MCU växer vid omtitt. Jag har redan gått igenom styrkor och svagheter i min första revy så jag repeterar dem inte här.

Filmen känns som en "minor MCU". Den lever på humorn men jag finner den inte så jätterolig egentligen. Och även om jag gillar Tom Holland som Spider-Man blir det tröttsamt upprepande med hans önskan att få ta del i ett ny "mission" och hans trånande efter att bli accepterad av Tony.

Jag fann vid denna titt att jag satt och var lite uttråkad i vissa partier och det är om något en dödssynd när det gäller MCU. Filmen är ju seriens variant på "high school comedy" och även som en sådan är filmen blek. Jag hade väntat mig bra mycket mer utveckling av eller kärleksfull drift med genren för att denna film skulle få högre betyg. Årets Spider-Man: Into the spiderverse är klart bättre i det avseendet.

Det jag fortfarande gillar skarpt är dess bidrag till den större sagan. Jag gillar Iron Mans deltagande och finner Happys delar smått roande trots allt. Filmens höjdpunkt kommer redan i inledningen då vi ser Peters hemmavideo från fajten i Civil War. Där och då levde filmen upp och gjorde något som inte var förväntat eller redan gjort...

Filmens skurk Vulture (Michael Keaton) är en annan av filmens styrkor. Han ger tyngd åt rollen och hans historia är komplex och intressant. Jag känner helt klart en viss sympati för honom. Han kommer kanske över till de godas sida vad det lider? Vad vet jag, men han avhöll sig från att ange Spider-Mans identitet där i slutet i alla fall.

Jag hade kanske väntat mig att Spider-Man: Homecoming skulle vuxit till sig lite med en omtitt men så blev det nu inte. Filmen är dock underhållande om än oförarglig. Tom Holland är charmig som Peter Parker. Och i vilket fall så ser jag fram emot att se vad Peter kommer göra i Endgame, om han nu är med däri. Annars har vi andra filmen om Spider-Man att se fram emot i sommar.

Betyg: 3/5

American Assassin (2017)

Rätt film för rätt tid och plats! Jag såg actionthrillern American Assassin när jag var småsjuk, trött och hängig. Ville ha underhållande och spännande tidsfördriv som krävde minimal med intellektuell insats. Något som passade en soffpotatis. Och då var ju denna film perfekt! Jag förväntade mig inte en ny Bourne Identity och fick det inte heller. Hoppades på hyfsad nivå eftersom regissören Michael Cuesta ändå har regisserat i serier som Homeland, Dexter och Six feet under.



American Assassin är som en mini-Mission Impossible. Vi umgås med hemliga agenter som är tränade i bad asseri. De kämpar mot terrorister, ryssar och en avhoppad amerikans lönnmördare (hej hej Jason). Ett team med bad asses jagar de onda. En ung hetsporre med hämnd i sinnet rekryteras. Disciplinerad och hierarkiskt bad asseri ställs mot ungdomlig entusiastisk dito.

Filmen var som jag trott. Den kommer upp i "helt ok"-lägret. Inga större invändningar, förutom de självklara, under titten. Men den var snart glömd. Skådespelarna gjorde inte bort sig, men de gjorde heller inte några insatser som stod ut.



Det känns som att allt bara var en pay check och låt oss gå vidare. Michael Keaton som äldre bad ass, unge mörkhårige snyggingen från The Maze Runner som yngre bad ass och så den som alltid felcastade Riggins #33 som avhoppad super bad ass. Iranska skönheten Shiva Negar var kanske filmens behållning bland skådisarna. Fast också kul att se en åldrad David Suchet som CIA chef. Monsieur!

Bästa scenen i filmen var den mellan Michael Keaton, ett skruvstäd, ett vattenbad, elektrisk tortyr, blåslampa och Taylor Kitsch. Det var om något en bad ass-scen.

Jag ger American Assassin två lättglömda actionrökare av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Spider-Man: Homecoming (2017)

Spider-Man: Homecoming är en underhållande film med stor fokus på humorn. MCU prövade sina vingar inom konspirationsthrillergenren i Captain America: The Winter Soldier och inom heistgenren i Ant-Man. Nu har de här provat på "High school comedy". Som så vanligt när MCU fokuserar på humorn i första hand blir jag dock inte helt såld. Detta är en bättre film än Ant-Man, men den har långt upp till de bästa filmerna i MCU som balanserar det dramatiska med glimten i ögat på ett bättre sätt.



Jag har ingen relation till spindelmannen sedan tidigare och egentligen tycker jag att han är ganska ointressant som superhjälte. Skjuta trådar från armband... Jahaja? Av de tidigare filmerna har jag sett en och en halv film med Tobey Maguire och den första med Andrew Garfield. Nu är det Tom Hollands tur att iklä sig rollen och han är ganska klart den bästa av de tre. Han tillför en ungdomlig kaxighet som jag saknat. Det är kul med filmens perspektiv från Peter Parkers position, allt från hans hemmavideo från Civil War till hans vardagliga liv i Queens med cykeltjuvar som största problem. Det blir en stark (!) kontrast till de bombastiska Avengers och Captain America-filmerna.

Även om Tom Holland snabbt blivit min favorit bland de som spelat grannskapets vänliga spindelman är han inte en jättetung skådespelare. Varje gång Robert Downey Jr är med i bild suger han åt sig all energi som ett svart hål. Det går inte att komma ifrån att jag gärna sett fler scener med Tony Stark, och att jag satt och längtade efter fler avengers, tex Natasha R. Hade man kunnat önska sig en starkare skådespelare i huvudrollen? Ja kanske det. Unge Holland som ändå är äldre än vad han spelar är inte så sprakande som en Jake Gyllenhaal i Donnie Darko eller en Chloë Grace Moretz i Kick-Ass.



Vad kan vi säga om skurkarna då? Michael Keaton som Adrian Toomes/Vulture är ett kul val av skådespelare med tanke på hans bakgrund som Batman och Birdman. En av filmens bästa scener var den mellan Toomes och Parker i bilen efter de släppt av dottern vid skolbalen. Intressant val för övrigt att ha en skurk som man sympatiserar med! Är det lite Loki över Vulture? Han blev blåst av myndigheterna och jag tyckte att det var mer eller mindre ok att han körde en egen verkstad under radarn. Likheterna med hur Howard och Tony Stark byggde upp sin förmögenhet är uppenbara.

Den där organisationen som svepte in och tog över upprensande av alienteknologin skulle mycket väl kunnat vara en underavdelning inom S.H.I.E.L.D., men av oklar anledning kallades de inte så. Kan ha varit på grund av rättighetsproblem mellan filmbolagen?

För detta med olika filmbolags rättigheter till de påhittade figurerna blir uppenbart i denna film. Detta är första filmen i MCU som inte gjort av Marvel Studios ensamma. Loggorna för Colombia och Sony visas mycket tydligt i starten av filmen. Det är som om de vill köra upp Colombia-loggan i ansiktet på oss åskådare. Först en stund senare kommer den uppdaterade moderna animerade Marvel-loggan. Det är vad det är. Rättigheter har sålts och nu får Marvel leva med konsekvenserna.



En annan sak som är lite konstigt är att det står att det gått åtta år mellan slaget om New York i The Avengers till denna film. Jag förstår inte riktigt varför de valt att låta det gått fler år än i verkligheten då Avengers kom ut 2012 dvs cirka fem år sedan.

Som ni säkert vet har vi poddat om Marvel Cinematic Universe i Shinypodden. Jag undrar om jag blivit lite skadad av poddningen och nu har för höga krav på MCU-filmerna? Ser jag på dessa filmer för kritiskt efter att ha dissekerat alla filmerna i minsta detalj? För även om den var rolig för stunden så finns det en hel del saker som jag fann konstiga. Man kan strunta i logik, kontinuitet och sånt... Men man kan också bry sig om dem!

Det där med kontinuitet till exempel är nämligen inte denna films starka sida. I inledningen ser vi delar av Peter Parkers videodagbok han spelar in under Civil War. Videon avslutas med att Tony lämnar av honom hemma i Queens. Det känns helt orimligt hur Tony är i den lilla scenen. Scenen utspelas kort tid efter han fått reda på sina föräldrars öde samt slagits med och förlora mot Captain America? Det känns som att Tony skulle varit mycket mer skakad eller påverkad än vad han nu verkade.

Hur de hanterat Steve Rogers! Crazy. Visst var det jättekul att Chris Evans dök upp som en cameo i reklamfilmerna. Detta görs för att få till den mycket roliga scenen efter eftertexterna. Det var trist nog kanske filmens roligaste scen! Men tonaliteten hur de använder Cap var helt fel. Han är vid detta laget en rymling. Slutscenerna i Civil War gav oss en eftertänksam och sorgsen Steve Rogers. Här behandlas han pajasaktigt. Visst, det är en set-up för den sista extrascenen, men det är för slarvigt för att jag ska tycka att skämtet är värt det. Jag står upp för Cap i detta fall.

Sen kan man undra lite var och när Peter parker glömde alla sina skills han visade upp i Civil War... I denna film är han som en novis med dräkten och dess funktioner medan han mästrade den så väl när han fajtades med fullvuxna och krigstränade Avengers. Trasig kontinuitet.



Hur mycket stryk ska spindelmannen tåla egentligen? Det lilla jag visste om honom är att han är en vanlig dude med vissa skills som han fått av spindelbettet. Att han är vig och stark, men oförstörbar och stark som Captain America? Att han kunde lyfta upp några ton av betong som störtat över honom? Att han kan bli slagen av busen med "shockern" så att en hel buss går sönder utan att han blir nämnvärt påverkad?

Tyvärr saknar jag stakes i filmen då det inte verkar som att något är farligt för hjälten. Den enda gången det kändes som att han var illa ute på riktigt var när han hamnade i sjön insvept i en fallskärm. Det verkade som att han riskerade att drunkna där. Jag hade uppskattat om filmen på något sätt visat att det var en farlig sekvens. Istället var Peter Parker mer eller mindre oberörd efter han blivit räddad av Iron Man. Han drog bara några one-liners. Trist att de inte hade mer stakes i denna film. Om man jämför med de bättre MCU-filmerna är det som dag och natt.

Actionscenerna var generellt sett tama och utan kreativitet. The Winter Soldier är fortfarande bäst i klassen och denna film ligger och skvalpar i botten av listan då det gäller actioninnehållet. Det blir tråkigt när han kör samma om och om igen. Skjuter trådar och lyckas med vad han än tar sig för. Scenen i Washington DC var bra, scenen med färjan i New York var otroligt dålig på grund av att den var så överdriven.



Jodå, det finns helt klart en hel del skavanker med filmen. Men som popcornfilm med underhållningsvåld för stunden räcker den ganska långt. Jag hoppas att Peter Parker och Tom Holland växer in i dräkten i kommande filmer och att jag får anledning att omvärdera honom som jag faktiskt gjorde med Steve Rogers och Chris Evans efter hans första film. Men just nu tror jag nog att Spider-Man kan fungera som bäst som en sekundär figur i någon av de större filmerna. Lite som jag känner om Ant-Man/Scott Lang/Paul Rudd alltså.

Vid sidan av Robert Downey Jr, Tom Holland och Michael Keaton såg vi Jon Favreau som Happy Hogan och han var milt underhållande, Gwyneth kom med som Pepper Potts i en trött scen och den så ofta stabila Marisa Tomei som Aunt May var inte lika bra som jag hoppats. Parkers kompis och filmens "comic releif" Ned spelades av Jacob Batalon. Han var sådär. Donald Glover var brottsligt underutnyttjad.



Summa summarum. Kul med ännu en bit i det stora MCU-pusslet. Det är en lättsam och rolig film som inte är bäst på något men är långt från sämst heller. Den underhåller för stunden och hamnar som kompis med gruppen treor bland MCU-filmer som Iron Man, Iron Man 2 och Thor:The Dark World.

Jag ger Spider-Man: Homecoming tre uppgraderingar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Läs också mitt biosällskaps revyer:
Jojjenito
Har du inte sett den? Carl

Spotlight (2015)

Jag hade extremt höga förväntningar på Spotlight. Och alla dessa förväntningar uppfylldes med råge. Damn, vilken bra film detta är. Filmen är helt klart den bästa journalistfilmen sedan All the president's från 70-talet. Och precis som sin föregångare är det en BOATS, based on a true story. Spotlight är namnet på den del av stortidningen The Boston Globe där ett litet team av grävande journalister gör längre och mer djuplodande reportage. Vintern 2001-202 publicerade den en lång rad artiklar om pedofilskandalen inom den katolska kyrkan i Boston med omnejd. Detta blev snöbollen som kom i rullning och växte som en löpeld genom USA och övriga världen. En massa liknande härvor började nystas upp "all over the place" som man säger.

Som en klassisk journalistfilm är Spotlight en pratig och intellektuell film. Jag älskar miljöerna; samarbete, gräl eller firande på redaktionen, två luttrade journalister på baren efter en lång arbetsdag, de hårt arbetsbelastade journalisterna hemma med familjen när de mentalt är kvar på jobbet. Bilden av grävande journalister har sällan varit så romantiserat i mina ögon som i de bästa filmerna i denna genre, och Spotlight likaså.

Skådespeleriet är ypperligt. Jag älskar Liev Schreiber, Rachel McAdams, Michael Keaton, Mark Ruffalo och Stanley Tucci. Tala om en pretty fucking awesome ensemble cast. Rachel McAdams går från klarhet till klarhet. "The Station Agent"-regissören Tom McCarthy har regisserat filmen och jag tycker han lyckats suveränt. Jag var helt inne i filmen från första bildrutan.

Jag brukar inte prioritera filmer bara för att de är "viktiga" filmer. Ofta kan jag känna mig skriven på näsan när en filmmakare ska trycka ner sin politiska åsikt på mig. Detta problem uppstår dock inte för mig med Spotlight. Dels för att historien berättas så neutralt den kan berättas givet det underliggande ämnet. I mina ögon fick vi väldigt få pekpinnar från regissören och teamet bakom filmen. Jag skulle om något kunnat önska mig fler pekpinnar i detta fall. För att om någon film känns "viktig" så är det denna. Den visar hur ett genomruttet system tillät genomonda handlingar ske och ske om igen.

Som någon säger i filmen "If it takes a village to raise a child, it takes a village to abuse them. That's the truth of it."

Detta är en film som är bra både som film, en suverän film dessutom, och för att den har en viktig historia som den berättar.

Det intressanta är hur motarbetade journalisterna blev av alla delar av samhället, inte bara av dem som utfört de vidriga brotten. Det framkommer att i princip alla institutioner i samhället; polisen, politiker och rättsväsen visste om vad som hände, men man vände ryggen till. Någon motiverar detta med att kyrkan gör ju så mycket nytta för folk att ingen vill att kyrkan ska skadas. Dessutom gav sig prästerna oftast på barn ur fattiga familjer, oftast med en ensamstående mamma, oftast djupt troende. Som att plocka godis ur barns händer. Fast något annat och inte lika mysigt...

Sedan den katolska kyrkans hantering av alla pedofiler bland prästerskapet blivit känt efter artiklarna startades flera utredningar startats överallt i världen. I slutet av film listas fler städer där liknande härvor uppdagats. Hela  filmduken fylldes med en lista med städer skriven i liten font i fyra eller fem kolumner. Det var så många ställen att jag hajjade till, och en person i publiken bakom mig flämtade till ljudligt av chocken av hur lång listan var. Sedan byttes bilden till ännu en lika lång lista till. Och sedan byttes det till ännu en lika lång lista. Och till sist en fjärde sida helt fylld med ställen där pedofiler inom kyrkan kommit i dagen. Fyra fyllda sidor med liten font, städer över hela världen, inte bara i USA.

Skandalen i Boston visade att kyrkan hade hållit ett 70-tal pedofiler bakom ryggen bara i Boston med omnejd. I eftertexterna kunde vi läsa vilket "straff" den högsta ansvarige i Boston, kardinal Bernard Law, fick efter skandalen. Han var tvungen att sluta sin tjänst i Boston, men han fick snabbt en ny tjänst i Rom, utsedd av påven själv.

Nähä, det var kanske inte så farligt ändå då?

Betyg: 5/5 



Andra bloggar som sätter ljuset på denna film:
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

Minioner (2015)

Jag hade en liten tjuvstart på årets semester förra veckan då jag var nere på västkusten. En av kvällarna skulle jag gå på bio med systerbarn på 9 respektive 12 år. Vi valde noggrant ut filmen Minioner. Urvalet var filmen Minioner. Barnen var mycket förväntansfulla då vi anlände till bion på Folkets Hus i Hunnebostrand. Efter biljettköp satt vi i entrésalen och väntade på insläpp. Barnen fick i uppdrag att berätta handlingen i de tidigare filmerna. Minioner är ju en spin off från Dumma mej och Dumma mej 2.

Filmen visades i 3D och man fick låna glasögon av bion. Salen var hel ok med bra lutning mellan raderna. En stor en satt sig framför den lilla men vi kunde snabbt byta plats och alla blev glada. Filmen visades bara med svenska röster. Jag hade mycket hellre sett den med de amerikanska rösterna, men det alternativet fanns inte. Systerbarnen pratar amerikanska plus att de kan läsa så det hade inte varit något problem för dem heller. Det är lite synd att det ska vara så svårt att få se animerade filmer med originalröster.

Detta var dock en renodlad barnfilm så det där med "alla talar svenska" är lite mer rimligt då det gäller denna film än vissa andra animerade filmer som uppenbarligen vänder sig till en vuxen publik också. Filmen var gullig och på sina platser ganska underhållande. De små gula minionerna var ok, inte speciellt speciella om du frågar mig. Vi fick en snabbrepetition av människans historia i denna film. Största delen utspelades dock i slutet av sextiotalet och då fick vi en del "Forrest Gump"-scener med minioner som deltagare i viktiga händelser. De fick med både månlandningen, Queen Elizabeth II och the Beatles.

Handlingen var nog tunn. Jag har i alla fall glömt vad den handlade om Det var mer än en vecka sedan jag såg filmen! Efter en timme frågade första barnet om hur mycket som var kvar. Jag undrade om de behövde gå på toaletten men det var lugnt! Puh.

Efter filmen var alla tre miniatyrerna mycket nöjda, jo en kompis till den lilla följde med på filmen. Tolvåringen gav den betyg 4/5. Jag ljög och sa att jag skulle ge den en trea. Men nej, detta var helt ok för stunden. Det bästa med filmen var just att vi gick på bio ihop. DET var mycket trevligt och barnens mormor fick vila sig en stund också. Men det ges inga frisedlar på Fripps Filmrevyer så jag måste rösta med hjärtat. Jag ger Minioner två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Birdman or (The Unexpected Virtue Of Ignorance) (2014)

Efter filmen funderade jag och Johan på vad tusan handlade den om? Vi förstod vad som hände i filmen. Eller ja, det mesta i alla fall. Vad vi undrade över var varför gjorde Iñárritu filmen? Vad var hans idé med den? Vad var hans "elevator pitch" till cheferna på filmbolaget? Vi kunde inte komma på det hur vi än brottades med frågan. Jag har läst att han ville göra en komedi på sitt sätt, men även en komedi måste ju ha någon form av grundidé... Handlar filmen om åldrande? Handlar den om finkultur kontra skräpet som kommer från Hollywood? Detta är självklart en ytterst pretentiös film, ett pretto-dravel skulle man kunna säga, och ingen blir speciellt förvånad med tanke på vem som ligger bakom filmen, men det måste väl ändå finnas någon glimt i ögat som ligger till grund för allt jobb...

Nu några dagar sedan är det enda jag kan komma på att detta kanske är ett stort komplicerat "fuck you" till Christian Bale. Har Iñárritu någon anledning att vilja förnedra Bale? Birdman, eller Batman som det lika gärna kunde vara, handlar om en äldre actionfilmshjälte på dekis som vill bevisa sitt värde genom att sätta upp en seriös pjäs på Broadway. Det lustiga är att hans inre röst pratar precis som Bale pratar som Batman i Nolans trilogi. I övrigt påminner Riggan (Birdman (Michael Keaton)) en hel del om Bale. Ganska torr, inte speciellt sympatisk eller charmig. Plus att han tackade nej till den fjärde Batman-filmen. Om man letar finns det många fler ledtrådar i denna film.

Jomenvisst, denna film - Birdman or (The unexpected virtue of ignorance) hade en hel del som var bra. Jag har tänkt på flera scener om och om igen sedan jag såg filmen. Vi har två MYCKET starka skådespelarinsatser i Emma Stone och Edward Norton. De stack ut i ett fält av flera erkänt bra skådisar. Norton var magnetisk i fler scener än den han var naken i. Känslan och stämningen i filmen var också riktigt najs. Är det så att jag gillar filmer i teatervärlden?

Men, men, allt är inte frid och fröjd. Tyvärr var jag rejält underväldigad av Michael Keatons insats och vad tusan gjorde de med Naomi Watts? Att ha en sådan bra skådespelerska och inte få ut mer eller bättre är nästan oförlåtligt.

Denna film är kanske en sådan film som minnet av filmen, siluetten av filmen i ens minne, är bättre än vad filmen var under själva visningen. Det var i alla fall något som skavde i mig direkt när filmen var slut. Då låg den på ett svagt betyg.

Nu ger jag Birman tre flygande hjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

RoboCop (2014)

I lördags var det filmspanarträff och efter att hela gänget tillsammans sett bröderna Coens nya film (revy imorgon) och därefter träffats på det vanliga haket gick en lite klick dedikerade spanare på en andra film på lördagskvällen och såg remaken på 80-talsklassikern RoboCop med svensken Joel Kinnaman i huvudrollen som Alex Murphy.

Remakes inom filmens värld är sannerligen inte ett nytt fenomen. Remakes på filmer som man inte sett eller ens känner till är oftast inget problem. Personligen önskar jag dock färre remakes och fler nya innovativa filmidéer. Anledningarna till att man gör remakes kan säkert vara flera, men om det inte är en amerikansk remake på en utländsk film, brukar man ofta vilja uppdatera storyn på något sätt, finna någon ny vinkling på den gamla filmen.

Detta har man gjort med RoboCop. På ett mycket kass sätt. Man har tagit ett av originalfilmens mest centrala element och vänt på det 180 grader. I originalet har RoboCop inga mänskliga känslor eller minnen under större delen av filmen för att mot slutet börja återfå sina minnen och till slut sin själ. En maskin som borde vara död får en själ. Detta är en typisk sci-fi-frågeställning som så sent som i den aktuella filmen Her ställs om igen. Men i den nya RoboCop gör de tvärt om. Murphy är helt medveten, har alla sina minnen intakta och är precis samma person när han blir RoboCop för att senare göras själlös av det onda företaget. Istället för att ha en intressant sci-fi  blir detta till ännu en trött "stora företaget är onda"-film som vi sett så många gånger redan. Uppdateringen av grundelementet i RoboCop var ett mycket, mycket dåligt beslut.

Detta är inte det enda som ändrats jämfört med originalet. Filmen är barnförbjuden men den tror tydligen att publiken är ungefär 10 år gamla. Det är länge sedan jag såg en satirisk sci-fi med så flagrant övertydliga paralleller med dagens politik. Filmen kritiserar användningen av drönare i USA's utrikespolitik. Inget lämnas åt publiken att förstå själva. Istället tuggas budskapet till en välling och hälls ned i strupen på den korkade publiken. Filmens enda färgstarke figur, tv-personligheten Pat Novak i Samuel L Jacksons skepnad drar till och med parallellen med USA's drönare i en av sina monologer. Övertydlig, ängslig och irriterande hantering från manusförfattare och regissör.

I originalfilmen framkom satiren över nutidens politik och strömningar i bakgrunden, som en fond till filmens historia. Regissören Paul Verhoeven var en mästare på dystopiska framtidsvisioner där filmer som RoboCop, Total recall och Starship troopers alla kan ingå i samma framtid och där alla har ett stort ont företag i bakgrunden och fascistiska undertoner i samhället. Satiren, precis som humorn, ska upplevas och förstås av åskådaren, inte övertydligt förklaras av skaparen av verket.

För övrigt är manus mycket svagt. Filmen är ett logiskt vrak. Ta till exempel inledningens långa scen där amerikanska krigsrobotar dödar iranska motståndsmän och till slut råkar ha ihjäl ett barn med en kniv i handen. Var tog uppföljningen av den scenen vägen? Eller ta RoboCops attack på de stora krigsrobotarna i filmens slutscen. Varför? Inget tydde på att han ville begå självmord där. Samtidigt hade han alla tillgänglig data och förstånd att utvärdera att han inte skulle klara sig mot de fem robotar som fanns där. Hela scenen var så urbota dum att man bara skulle skrattat om man orkat bry sig.

Skådespeleriet var överlag mediokert. Joel Kinnaman stack absolut inte ut negativt, men han gjorde det sannerligen inte positivt heller. Den enda skådespelaren som verkade ha lite kul med sin roll var Samuel L Jackson. Men hans karaktär var inte så mycket att hänga i julgranen så det blev lite platt det också. Man kunde kanske hoppats på lite mer från Gary Oldman eller Michael Keaton men de spelar sina roller utan innovation, helt enligt den mest riskfria mallen som finns i Hollywood.

Filmen har en enda scen där det brände till lite. Jag tänker på när Murphy upptäckte att hans kropp var borta. En skrämmande scen i all sin Kafka-anda.

Efter filmen tog vi oss en nattfika på stan och jag råkade nämna vilket betyg filmen skulle få från mig. Ett långt och intressant samtal om betyg tog fart. Jag kan här repetera att eftersom en godkänd film, en "helt ok"-film får tvåa av mig och betygen 3-5 alla är bra betyg för filmer som jag på ett eller annat sätt kan rekommendera blir betyg etta ett brett betyg (variationen på hur dåliga filmer är inom betyget kan vara stort). Alla filmer som jag tycker är kassa kan få en etta, även om det inte behövs så mycket för att komma upp på tvåa. Det finns flera filmer som är sämre än denna nya version av RoboCop. Men på min betygsskala blir det inte godkänt. RoboCop var lite sämre än Colombiana...

Edit: glömde en viktig detalj som ofta kan få en film att garanteras minst en tvåa/trea och det är humor. Denna film var kliniskt befriad från humor och i en så överdriven film som denna tycker jag att det är helt fel beslut. Slut edit.

Jag ger RoboCop en mänsklig hand av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Vad tyckte de övriga RoboSpanarna om RoboCop: Fiffi, Jojjenito, Movies-Noir och Except Fear.