Bone Tomahawk (2015)

Bone Tomahawk var Niklas val för gemensam film inför Specialens retrospektiv av filmåret 2015. Han tyckte det passade sig att vi alla skulle se S. Craig Zahlers westernskräckis! Och det gjorde han rätt i. 

Jag hade länge tänkt se filmen ändå men det hade helt enkelt inte blivit av än. Hans namn hade nämnts av filmentusiaster med något glittrande i ögonen när de snackat om hans våldsamma och "tuffa" filmer.

Nu fick jag till slut njuta av Kurt Russel med en mustig mustasch fajtas mot grottlevande kannibaler i den vilda vilda western. Kul variation jämför med John Ford kan man ju inte annat än säga! 

Filmen inleds med en våldsam scen där några mystiska demoner i bergen introduceras utan att vi riktigt får grepp på vad det var. Men resten är ett westerndrama med vetskapen om en skrämmande avslutning som retar och kittlar åskådarens medvetande. Klart effektivt, och mycket bra val att inte visa monstren allt för tydligt allt för tidigt (tänk Predator, Alien, Hajen).

Storyn är enkel som ofta funkar bäst i denna genre (tänk Predator, Alien, Hajen). Här har vi ett gäng vita som blir kidnappade från tryggheten i den lilla staden Bright Hope. Resten av filmen följer de fyra som rider ut i vildmarken för att rädda gisslan från monstren.

De fyra är sheriff Hunt (Kurt Russell), den gamle vicesheriffen Chicory (Richard Jenkins), Brooder den dödligt farlige gentlemannen (Matthew Fox) samt Arthur (Patrick Wilson) vars fru Samantha (Lili Simmons) är en som rövats bort.

Gruppen är kul att följa även om filmen sackar i tempo rejält. Det känns som att deras transportsträcka till bergen där grottfolket håller hus aldrig ska ta slut. Filmen är 132 minuter lång och det känns som att Zahler lätt hade kunnat skala av en halvtimme utan problem.

Men till sist kommer gruppen fram till skådeplatsen för ursinnigt våld. Och så serveras vi det. Ingen lär går oberörd från visningen av filmen. Även de mest perversa fetischer lär bli uppfyllda med råge.

Favoriten i filmen blev något överraskande Matthew Foxs karaktär med sin German, en dyrbar teleskopkikare konstruerad med de tyska ingenjörernas precision. Självklart var det himla kul att följa Kurt Russell också. Denna film spelades in parallellt med Tarantinos The Hateful Eight. Russells karaktärer i filmerna påminner mycket om varandra.

Mitt hjärta ömmade mest för Lili Simmons karaktär. Hon drog på många sätt nitlotten i denna film. Fanns andra som inte klarade sig speciellt bra också. Ibland blir jag mer känslosam över de som råkar illa ut men det tonas ner och underspelas jämfört de stackare som utsätts för de mest spektakulära våldshandlingar vilka ofta känns så överdrivet. Men självklart skulle man inte vara så pigg på den behandling de manliga fångarna råkade ut för heller...

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypodden där poddar finns, eller här.

Scream 2 (1997)

"Scream 2" kom ut året efter "Scream". Lika bra att skrika på när järnet var varmt så att säga. Neve Campbell återkommer här som den härjade Sidney Prescott. Även i denna slasherfilm är Buffy med och även här möter hon sitt öde på den spetsiga änden av en stor kniv. Det blir mer och mer uppenbart att det är farligt för henne att lämna Joss Whedon. Aja baja, SMG...

Manusförfattaren Kevin Williamson och regissören Wes Craven har här lyckats med en perfekt blandning av skräck, humor och självironi. Allt indränkt i en flod av popkulturella referenser. Precis som i första filmen lever ungdomarna i denna film i vår verklighet. De känner till slasherfilmer och refererar till dem (medan de ändå går i alla fällor de egentligen känner till). Här i uppföljaren får vi en radda med riktigt fyndiga skämt om sequels och att de "alltid" är sämre. Våra huvudkaraktärer försöker under filmens gång övertrumfa varandra med att namnge den mest lyckade uppföljaren... Nej, det är inte "The Empire strikes back", för det var ju andra delen i en planerad trilogi!

Spänningsscenerna i filmen är precis på rätt nivå. Det är lite ledsamt när vissa karaktärer blir dödade, speciellt tjejerna, men trots genretillhörigheten går Craven inte över gränsen till gore (dvs slafsande med kopiösa mängder blod och kroppsdelar). Jag gillade filmen som en spänningsfilm. Men dess styrka ligger i karaktärernas agerande och framför allt filmens dialog. Jag satt och småskrockade för mig själv då skämten och referenserna stod som spön i backen.

Heather Graham som "Stab"-Casey! Kul, och inte allt för olikt Drew Barrymore. Jag gillade också de korta inhoppen i filmen Stab från Luke Wilson och Tori Spelling. Filmen har i övrigt många lustiga karaktärer och skådisar; David Arquette (underskattad), the sorority party girls Rebecka Gayheart och Portia de Rossi , Jerry O'Connell (påminde mig om Riley Finn) samt Liev Schreiber (creepy).

Filmens största roller innehavs ändå av Neve Campbell och Courtney Cox. Campbell är fortfarande en nykomling när denna film kom ut har jag för mig. Cox spelade dock in dessa filmer parallellt med att hon spelade Monica i "Friends" vilket ger en skön kontrast eftersom hennes bitchiga reporter Gale Weathers är långt från tönt-Monica. Det är kul med sådana krockar.

Jag håller nog "Scream 2" i samma klass som första filmen. Tvåan är lite roligare men kanske lite mindre spännande, kanske delvis pga av att man nu känner igen sig lite i typen. Jag ger i alla fall "Scream 2" fyra skrik av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

PS, varför slet inte Sidney av mördaren masken när han satt avsvimmad i bilen?? Encroyable!

Tävling!
Senare under mars månad har den omtalade amerikanska skräckisen "It follows" premiär här i Sverige. Distributören NonStop Entertainment har varit gulliga nog att dela med sig av ett gäng biljetter till filmen. Det enda du behöver göra för att delta i tävlingen är att skicka in ett mail till frippsfilmrevyer@gmail.com med ditt namn och postadress. De glada vinnarna kommer få två fribiljetter var hemskickade på posten. Sista dagen att delta i tävlingen är lördagen den 21:a mars. "It follows" har premiär fredagen den 27:e mars. För trailer till filmen klicka här.

Buffy The Vampire Slayer (1992)

Nu kommer vi in till ett nytt tema i decennier. Skräckisar! Det blir en mjukstart med denna komedi eller vad det nu är. Joss Whedon skrev manus och nån pajsare slaktade detta manus redan 1992. Fem år senare fick Joss chansen att göra en halv säsong tv-serie och då återupptog han Buffy och hennes vampyrdödande. TV-serien är mästerlig och den ska snart ses om, men denna kuriosa-film hade jag aldrig sett. Detta har nu åtgärdats.

Hahaha. What the fuck was this? Kristy Swanson (kommer ni ihåg henne) spelar Buffy. Hon ser ut som en ung Grace Kelly. Luke Perry från "Beverly Hills, 90210" spelar Pike. Pike? Spike? Donald Sutherland spelar The Watcher Merrick. Han är långt från Mr Giles. I kid you not.

Roligaste karaktären i filmen är den hysteriske rektorn Gary Murray spelad av Stephen Root. Kul också med en ung Ben Affleck som okrediterad basketspelare och en okrediterad Seth Green som vampyr! Hedersomnämnande går till Rutger Hauer's musche i rollen som lokal vampyrkung.

Grundkonceptet i filmen är att Buffy hänger med en klick urblåsta blonda cheerleaders. Dialogen är filmens höjdpunkt. Jag känner igen tonen och humorn från Joss men den hanteras inte alls lika bra som under hans egen hand. Det blir "campy" och skämskudden åker fram titt som tätt. Men det är också det som gör filmen så charmig.

Det var en kul film, en klackspark i världsrymden. Lättuggad, lättglömd. Nu går vi vidare.

Jag ger "Buffy the vampire slayer" tre stakar genom bröstet av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Scream (1996)

Phone Voice: Do you like scary movies?
Sidney Prescott: What's the point? They're all the same. Some stupid killer stalking some big-breasted girl who can't act who is always running up the stairs when she should be running out the front door. It's insulting.

#24hfilm nr 4 (tredje filmen var The hounds of Baskerville). Scream var en film som jag faktiskt inte sett tidigare. Men jag hade länge gått och tänkt att jag borde se den någon gång. Vad passade bättre än att se den på nyårskvällen efter en fantastiskt god nyårsmiddag med ett av de finaste vinerna jag någonsin druckit?

Filmen är inte speciellt kort men tiden flög iväg då vi såg den och helt plötsligt var det dags för slutscenen. För mig kändes det som att de bara introducerat karaktärerna och att inledningsscenerna var över. Det måste vara ett bra betyg att man är så inne i filmen, och blir så härligt underhållen att man knappt märker att det gått mer än 90 minuter av filmen redan!

Jag är ingen storkonsument av skräckisar så jag missade säkert en otal referenser i filmen, men samtidigt har man ju koll på det mest basala från genren och jag såg nog allt en hel del referenser jag med. Filmen är underhållande och nostalgisk över sina föregångare i genren på ett kärleksfullt vis och jag förstår de som säger att Scream var den första Cabin in the woods! Den tidigare filmen skulle vara mer spännande men jag tyckte de var ungefär lika. Väldigt mycket var faktiskt lika mellan de två filmerna, men där Scream fokuserade på individuella scener och situationer tar Cabin tag i hela skräckisgenren en gång för alla.

Vad som måste var en nyhet i och med Scream-filmerna är att karaktärerna i filmen är medvetna om populärkulturen och de har sett de skräckfilmer den hyllar. Det är meta så att det räcker. Jag gilla sådant och njöt av de finurliga scenerna i filmen, skräckfilmsgissningslek osv.

Det enda jag sett från Scream-serien är delar av tvåan och jag hade fått för mig att jag visste vem mördaren var i första filmen, men där hade jag förstått fel så för mig blev det svårt att förstå vem mördaren var före allt avslöjas i slutet (jag trodde mig veta men icke).

Humor, popkulturella referenser, lite spänning och Drew Barrymore's toppiga bröst. Vad mer kan man begära?

Jag ger Scream fyra döda tonåringar av fem.

Betyg: 4/5

Fiffi såg också filmen. Länk kommer så fort hon skrikigt klart. Här är Fiffis text.

Beautiful Girls (1996)

Paul: Supermodels are beautiful girls, Will. A beautiful girl can make you dizzy, like you've been drinking Jack and Coke all morning. She can make you feel high of the single greatest commodity known to man - promise. Promise of a better day. Promise of a greater hope. Promise of a new tomorrow. This particular aura can be found in the gait of a beautiful girl. In her smile, in her soul, the way she makes every rotten little thing about life seem like it's going to be okay. The supermodels, Willy? That's all they are. Bottled promise. Scenes from a brand new day. Hope dancing in stiletto heels. 

Det är fascinerande vad miljö och sinnesstämning kan göra för upplevelsen av en film. Hur vansinnigt olika bra en film kan vara beroende på alla faktorer runt om filmen, förutom filmen själv. Det som är så intressant med den insikten är vad detta betyder för hela ens betygsystem. Funkar betygssystem över huvud taget under dessa förutsättningar? Som Jack Bauer skulle kunnat säga "The grading system has been compromised!".

En kort tid före jul såg jag om Beautiful girls. Och precis som Fiffi kan göra, hon med en anteckningsbok full med gamla filmbetyg, kan jag nu jämföra vad jag tyckte om filmen förr och nu.

Första gången jag såg filmen var år 2001 efter att jag hade arrangerat en filmtopplista på den IT-konsultfirma jag då jobbade på. Kollegor och annat löst folk fick skicka in listor med sina tio bästa filmer och så sammanställde jag en totallista (samma format som Sight & Sounds lista). Två av mina kollegor hade båda med två överraskande filmval som jag inte sett. Först var det Audrey Hepburn i klassikern Roman holiday (sv. En prinsessa på vift). Jag såg den och blev helt blown away (det börjar bli dags att se om den snart...). Den andra överraskningen på Martin och Martins listor var det amerikanske indiependentdramat Beautiful girls. Jag såg den med en kompis och vi var inställda på en bra film och det fick vi. Jag var helt lyrisk över Beautiful girls.

När jag såg filmen år 2001 älskade jag den alltså fullt ut. Senare dök Garden State upp, en film som påminner en hel del om Beautiful girls. Jag har alltid tyckt att den första filmen var den starkare av dem två. Båda handlar om sökande unga män som kommer hem till den stad där de växte upp. Där träffar de på gamla vänner och bekanta och har anledning att fundera över sina liv och de val de gjort. En lustig detalj är att spillevinken Natalie Portman är med i båda filmerna och spelar i princip samma roll i båda.

Marty (spelad av Natalie Portman): If I'm not mistaken, you've come back here to the house of loneliness and tears, to Daddy Downer and Brother Bummer, to come to some sort of decision about life, a life decision if you will. 

Filmen har en underbar stämning. Handlingen utspelas i en småstad i norra amerika, är det kanske Wisconsin? Det är en historia om vanligt folk, långt från Hollywood och New York, långt från maffian, bankrån och annan glamour.

I småstaden är det värsta som kan hända att pojkvännen plogar för din garagedörr varje natt, eller att någons fru har varit otrogen. Filmen behandlar frågor som hur man lyckas i livet, hur man behåller glöden i ett förhållandet och hur man tar sig vidare från att varit en coolaste killen i high school till att bli en nobody som vuxen.

Beautiful girls  har en lång lista av bra skådespelare. Vad sägs om Timothy Hutton, Matt Dillon, Uma Thurman, Michael Rapaport, Natalie Portman, Mira Sorvino, Lauren Holly, Noah Emmerich, David Arquette och Rosie O'Donnell?

När jag nu såg om den var förhållandena lite annorlunda. Jag hade bjudit hem två vänner för en förevisning av filmrummet. Min gamle vän Sveko är inte en tålmodig filmtittare, men Arielle var sugen på något bra. Efter att många filmer som jag föreslagit förkastats antingen för att den hade setts eller av annan orsak hamnade vi till slut med Beautiful girls. Kul att se om den tänkte jag. Men ack vilken pina. Sveko kunde inte sitta stilla och han pustade, stånkade och åmade sig i stolen. Samtidigt upptäckte jag vilket fasansfullt långsamt tempo filmen har. Händer det aldrig nåt tänkte jag upprört. Samma saker som gjorde att jag tyckte att den var helt ljuvlig första gången jag såg den, gjorde att jag nästan inte stod ut denna gång.

Upplevelsen blev inte så bra. Sveko var mörk i ansiktet efter filmen och muttrade om actionfilm. Arielle svarade artigt att hon tyckte den var bra. Själv hade jag nästan fått både magsår och hjärtinfarkt under visningen. Attans, jag skulle valt en något "snabbare" film.

Vid närmare eftertanke är ju Beautiful girls riktigt bra, minst värd en fyra, men omständigheterna kan stjälpa även en bra film. Uppenbarligen.

Till sist tar jag med mig den underbara scenen mellan Timothy Hutton och Uma Thurman i stugan på isen och alla de korta små scenerna mellan Natalie Portman och Timothy Hutton. Dessutom kan jag med sorg meddela att den yngre generationen (åldersmässigt college-nivån) inte har en aning om vem Matt Dillon är.

Betyg när jag såg den 2001: 5/5

Betyg när jag såg den 2012: 3/5