Barry - Season 1 (2018)

Barry är en mycket underhållande serie. Som i många moderna serier mixas genrer med en axelryckning. I Barry får vi komedi, drama, action och thriller i ett. Var säsong är tio avsnitt om cirka 30 minuter styck. Det är en längd man kan ta sig an utan allt för stora åtaganden.

Det komiska geniet Bill Hader spelar lönnmördaren Barry som kommit på att han vill bli skådespelare. Hans uppdragsgivare spelas av Stephen Root. Barry kompisar i skådespelarkursen spelas av Sarah Goldberg och andra. Storyn far mellan den hårda och dödliga värld arbetslösa skådespelare i Los Angeles lever i, och den artiga och humoristiska värld som den tjetjenska maffian befolkar.

Vid sidan av serien dominant Bill Hader, som också skapat serien tillsammans med Alec Berg, sticker flera birollskaraktärer ut. Stephen Root är lustig inledningsvis, men jag tröttnar på hans karaktär Fuches ganska snart. Henry Winklers Gene, lärare och mentor åt de aspirerande skådespelartalangerna, har en motsatt utveckling. Han blir roligare och roligare under seriens gång.

Men den biroll som är roligast är NoHo Hank spelad av den för mig okände Anthony Carrigan. Han är hysteriskt rolig men använd allt för lite. Vågar man hoppas på att han ska få en större roll i säsong 2?

Betyg: 3/5 

Love, Gilda (2018)

Vad är det man säger om att clowner gråter under sminket? Love, Gilda är en engagerande och smärtsam dokumentär om en av giganterna inom komedi, Gilda Radner. Visst känner du igen henne? När jag såg vem dokumentären handlade om blev jag genast intresserad. Vad gör hon nu för tiden undrade jag. Det kändes som att hon inte längre var kvar på SNL. Och nej, det är hon inte. Hon var dock med när allt startade 1975. Gilda var en av casten som omnämns som "Not Ready For Prime Time Players". Andra i den lilla gruppen var Jim Belushi, Dan Akroyd och Chevy Chase. Snart adderades både Steve Martin och Bill Murray till kärnan av SNL. Och det är där Gilda var en av centralfigurerna. Jag kände igen henne med lätthet, trots att vi inte hade någon kanal som visade SNL när jag växte upp...

Men nu är hon borta. Jag insåg detta under stigande förtvivlan när jag såg dokumentären. Hon drabbades av "the most unfunny thing in the world". Gilda dog i maj 1989 endast 42 år gammal. Det är så sorgligt att det knappt finns ord.

Hon verkar ha varit en otroligt charmig person, alla älskade henne, både publik och medarbetare. Samtidigt hade hon sina "ups and downs", ätstörningar och depressioner blandat med en hejdlöst framgångsrik men snabbt brinnande karriär. 1982 träffade hon Billy Wilder och de gifte sig inom några år. Hon verkade ha haft en kärleksfull relation med honom ända in till slutet. Det värmer mitt hjärta.

Dokumentären är snål, det är klart bättre med generösa dokumentärer om du frågar mig. Det klipps allt för fort. Dels då textrader ur hennes dagböcker visas i bild, jag hade hellre sett att man fick tid att läsa klart. Dels då det visas bilder eller klipp från tv-shower och annat. Vad är det bra för att dokumentären ska vara klippt som en MTV video? Förtvivlat.

Jag skulle vilja dröja mig kvar i bilderna längre, titta på hennes ansiktsuttryck, studera hennes rörelser, hennes tajming, identifiera vilka andra som är med i bild eller i sketcherna. Jag ville se mer av hennes begåvning som komiker. Se hennes hantverk. Jag älskar dokumentärer där man får se hur bra de bästa av de bästa är på sin sak. Gotta ner sig i "excellence". Nu klipps det som om det satt en besatt vid klippbordet. Det är inte gjort med den finess som materialet förtjänar.

Filmen inleds med att Amy Poehler, Bill Hader och Melissa McCarthey får titta i Gildas dagböcker. Att se den vördnad de ger Gilda får oss som åskådare att haja till och spetsa öronen. Detta är en viktig person. Humor är bland det viktigaste som finns. Amy Poehler lånar sedan ut sin röst till Gildas egna ord från dagböckerna. Det är ett mycket fint val av regissören Lisa Dapolito. Hon skulle lagt lika mycket omsorg i valet av klippare bara...

Ibland gör fyndiga dokumentärer tråkiga ämnen mer intressant på grund av sin stil, ta till exempel Exit through the gift shop. Men ibland blir dokumentären helt enkelt bra på grund av styrkan i ämnet den beskriver. Så är det med Love, Gilda. Som film är Love, Gilda otroligt bra helt enkelt.

Glöm ej näsdukar.

Betyg 4/5

Night at the Museum: Battle of the Smithsonian (2009)

Battle of the Smithsonian är en mycket bra film, klart bättre än första filmen. Amy Adams är innerlig i rollen som Amelia Earhart och hon lyfter filmen till skyarna. Med henne får filmen helt nya dimensioner, en liten gnutta kärlek och än viktigare - vemod.

Den ståtlige Napoleons intåg i handlingen sörjer för mycket av den nya adderade humorn. Det är som att de ersatt scener med den fåniga apan Dexter och ersatt dem med Napoleon och det är ett byte vi alla vinner på. Napoleon spelas förträffligt av franske skådisen och producenten Alain Chabat. Vilket fynd!

Till detta återser vi de gamla favoriterna Owen Wilson som Jed, Steve Coogan som Octavius, Ricky Gervais som Professor McPhee och den fine, fine Robin Williams som Teddy Roosevelt. Nytillskott är den som alltid hysteriskt roliga Hank Azaria som "the villain" Kahmunrah, samt en underbar Bill Hader som gör General George Custer till perfektion. Till detta får vi se Ben Stiller springa som Tom Cruise med perfekt hållning, raka händer och pendlande armar!

Om genre, manus, skådespelare och filmens kvalitet

Om jag var vagt road och ibland rejält underhållen av första filmen så var den trots allt en familjeorienterad och "ofarlig" komedi som inte berörde mig jättemycket i hjärtat. denna andra film erbjuder mer i känsloregistret. Mycket av skillnaderna ligger i Amy Adams rollfigur. Amelia Earhart lyft filmen. Jag gillar att vi nästan får en kärlekshistoria istället den totala fokusen på Larrys familjeproblem med sonen. Dessutom ställs det faktum att alla dessa figurer lever på lånad tid på sin spets, de lever ju bara upp när de är nära tabletten. Elefanten i rummet i dessa filmer är att alla figurer utom ett fåtal lämnas döda när trilogin är över.

I denna andra del blir det till och med lite dammig i rummet när vi förstår att Amelia hela tiden vetat att hon bara hade en natt till "i livet". Först tycker man att hon är överdrivet energisk i sin önskan efter mera äventyr, mera upplevelser och mera roligt. Men sedan när Larry till slut tar mod till sig för att berätta för henne att hon snart kommer försvinna igen kommer det fram att hon vetat hela tiden.

Såklart hon vill att natten skulle innehålla allt! Lite sorgligt att tänka på att hon vetat hela tiden och ändå var så positiv och att hon omfamnade den korta tid hon hade. Länge leve Amelia säger jag! Sen skadar det ju inte att Amy Adams är så bra också. Även om hon här är tillbaka i komediträsket är hon alltid intressant att se i film.



Mitt under filmen kände jag ingen mig. en stark känsla som mynnade ut i att jag liknar denna film vid Toy story. Är det tvåan som denna film påminner om så?

Om sensmoral, stereotyper och tropes

Kör med ett citat från Amelia med anledning av sensmoral. Amelia Earhart: Have fun!

Stereotyp: Jonah Hill spelar en lite lätt korkad vakt som känns som en stereotyp. Han har en karaktärstyp som kommer bli kopierad i tredje filmen och som då spelas av Rebel Wilson.


Tropes:

Att hellre dö än att bli "fängslad". Amelia flyger iväg med planet mot sin död då hon kommer bli damm så snart solen går upp. Detta istället för att åter igen bli en vaxfigur.

Big Damn Heroes! Abe lincoln är en big ass hero!

Tavlor som kommer till liv i bakgrunden som om det vore en Harry Potter-film.

Trivia

Amelia says in the movie that she became a pilot for "the fun of it" the title of a 1932 autobiography by the real Amelia Earhart.

Om slutomdöme, favoritkaraktärer och omtittningspotential

Jag gillar denna film! Den är mysig, rolig och saknar mycket av de fåniga partier som drog ner ettan. en mycket trivsam komedi med utrymme för mer än bara humorn och jag kommer säkert se om filmen flera gånger.


Betyg: 4

Finding Dory (2016)

Förra året visades Inside out på Malmö filmdagar. Jag var superexalterad tills filmen startade och det visade sig att de visade filmen för en fullsatt salong med vuxna människor med dubbade röster. Jag blev minst sagt förvånad och inte så lite förgrymmad. Det är en otroligt stor skillnad att se Pixar-filmer med originalrösterna istället för svenska skådespelare som uttalar mer eller mindre dåligt översatta skämt och meningar. Dagen efter hade filmbolaget fått höra feedback från besökarna och snabbt skakat fram en kopia med originalrösterna men då var det liksom för sent kunde jag tycka. I år hade de lärt sig och gav publiken chansen att välja själv och Finding Dory visades i båda versionerna. Jag valde att se den med svenska röster... Nej, inte riktigt.

Förväntningarna på en uppföljare, speciellt en Pixar-film, är att få ungefär samma sak som erbjöds i första bjudningen och det är precis vad vi får med Finding Dory. Går det ens att skilja den åt från Finding Nemo? Knappast. Jo kanske lite då. Denna gång är det Dorys mamma och pappa som tappats bort. Filmen har också Sigourney Weaver vilket är ett fall framåt. Men den största skillnaden är att detta är mer en "fängelsefilm" än en "road movie". Det vinner den på.

Det är svårt att skilja Finding Dory från Nemo, jag blandar ihop scenerna. Det har ju gått hela fyra dagar sedan jag såg filmen. Men jag gillade den nya huvudpersonen Hank den agile bläckfisken. Äventyret är mer frejdigt i Dory jämfört med Nemo. Filmen är tajtare känns det som. Den är dock precis som sin föregångare mer riktad till en yngre publik skulle jag säga. Den är för mig lite intetsägande om än overklig. Skämtet om att Dory har dåligt närminne börjar också att falna.

Sen fanns ju den där scenen i slutet med skalen också. Fin scen, dammigt i salongen.

Summa summarum blir att Finding Dory är ett fall framåt, den är starkare än Finding Nemo, men den är ändock endast "helt ok" med ett plus i min bok. Jag ger den två snäckskal som leder dig hem av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Fler texter från filmspanare som var med i Malmö:

Sofia

Fiffi

Johan

Trainwreck (2015)

Amy Schumer är en av de hetaste komikerna i USA just nu. Jag har sett några av hennes stand up och hon är otroligt fräck i munnen. Jag älskar henne, hon är förbaskat rolig. Dagens film heter Trainwreck och Amy spelar huvudrollen som karaktären "Amy". Den riktiga Amy har också skrivit manus till filmen och hur mycket som är påhitt respektive historier från Amys liv man man spekulera i. Jag tippar att det finns en hel del av det sistnämnda i denna film. Judd Apatow har regisserat filmen, det är första filmen han gjort på någon annans manus. Denna film påminner om flera av hans tidigare filmer då manus och regissör går helt klart hand i hand.

Filmens första halva är av den lite mer hejdlösa sorten. Men mitt i filmen ändrar den karaktär. Just som Amy blivit ihop med Aaron (Bill Hader) går filmen över från crazyhumor till mer dramahumor med en hel del mörker. Filmen delas av en scen som uppenbarligen blinkar till Woody Allen. Vi får ett collage med det lyckliga paret som påminner om Manhattan och till det hörs lite kort välkända toner från någon av Woodys filmer (kanske Manhattan det också). Den lilla sekvensen var mycket kul. Schumer-Apatow gör ingen hemlighet av blinkningen då Amy som kör en vocie over (på samma sätt som i Manhattan) refererar bokstavligen till Woody.

Andra halvan är samtidigt väldigt konventionell som lite överraskande. Det gamla vanliga blev överraskande då filmens första hälft antytt en annan typ av film. Jag gillar filmen, men älskar den inte. Vissa delar är jättebra men som helhet blev det lite konstigt med den slaka avslutningen. Det är ett överdrivet Hollywood-slut som jag antar ska ses som en satir, men samtidigt verkar den ärlig så jag vet inte riktigt hur jag ska läsa den...

Filmen är fylld med bra skådespelare, speciellt i birollerna. Eller OCKSÅ i birollerna. Amy Schumer och Bill Hader är jättebra i huvudrollerna! I biroller ser vi favoriterna som Brie Larson (lillasyster), Colin Quinn (vresig pappa), John Cena (absurd pojkvän) och en oigenkännlig Tilda Swinton som elak chef. Filmen har dessutom ett överflöd av cameos. LeBron James bjussar på sig själv och är oväntat bra. Tala om multitalang! Sen har vi Matthew Broderick, Daniel Radcliffe, Marisa Tomei, Tony Romo (fotball), Marv Albert (the voice of basketball), Chris Evert (tennis) och basketspelaren Amar'e Stoudemire.

Detta var en kul film. Många skratt. Hög omtittningsfaktor. Men som helhet var det lite tunt.

Jag bloggade om denna film som del av Filmspanarna Tema "Udda yrken". Hur gör jag kopplingen där då? Jo, jag måste nominera Amys kollega Nikkis (Vanessa Bayer) jobb då hon får i uppdrag av sin "snälla" chef att göra research på om mannens säd smakar olika om han äter vitlök eller ej...

Jag ger Trainwreck tre smakprov av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Vid sidan av det faktum att filmbloggning kan anses som udda, vilka andra udda yrken har mina filmspanarkollegor tittat på?
Filmitch
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis Filmtajm

Inside Out (2015)

Malmö Filmdagar är ett välkommet litet avbrott från vardagen då vi åker på semester, kliver in i en filmbubbla och kommer ut på andra sidan omtumlade och med minus på sovkonto men med laddade batterier. Årets malmöresa har just avslutats. Invigningsfilmen var Pixars nya Inside out, som heter Insidan ut på svenska. Självaste Pete Docter var där och presenterade filmen i ett allt för kort Face 2 face. Jag har alltid gillat Pixar. Den första jag såg var Monter's Inc och länge trodde jag att alla deras filmer var superbra. Sen råkade jag se filmerna Cars och A bug's life och insåg då att även solen har sina fläckar.

Inside out är en smått genialisk film. Den handlar om den elvaåriga Riley som för första gången i sitt unga liv stöter på en större kris. Hennes föräldrar drar upp henne med rötterna och flyttar familjen från Minnesota, vännerna, hockeylaget och naturen till San Francisco och en ny värld. Vi får följa Rileys upplevelse genom de fem känslorna i huvudkontoret. Där får vi möta Joy, Sadness, Anger, Fear och Disgust.

Ahh, vilken berättarglädje! Vilket fantastiskt sätt att beskriva varför och hur vi människor känner om saker och ting. Pixar gör ofta filmer som också kan uppskattas av barn. Denna film är avancerad men koncepten är både intellektuella och självklara. Den passar precis lika bra för de unga som oss vuxna. Några av mina spanarvänner var inne på att yngre barn inte skulle kunna förstå denna film men det tror jag inte alls kommer vara ett problem. Menar ni att barn inte skulle förstå att Riley kan vara både glad och ledsen samtidigt? Nej, förutom språkbarriären är detta inte en film som är för svår, inte ens för barn under 11 år.

Det där med språkbarriären visade sig bli något av ett problem för mig där nere i Malmö. Filmen var som sagt inledningsfilm och som sådan visades den utan att andra filmer ur filmdagarnas tablå visades samtidigt. I vanliga fall visas fyra filmer parallellt per time slot under dagarna. Således fylldes den stora salen med folk. Inte ett enda barn var där. Det var en salong full av vuxna och ändå visade Disney filmen dubbad med svenska röster! Argh. Jag kunde inte tro mina ögon (öron). Detta var den första Pixar-film jag tvingats se med svenska röster någonsin. Jag hatar att inte få höra originalmanus. Dels saknar jag de oftast mycket bra skådespelarna som gör rösterna men ett mycket större problem är översättningen. Hur lätt är det att översätta ordvitsar? Inte enkelt alls. Hur blir det med alla metahumoristiska blinkningar till kända företeelser eller händelser? Ofta supersvårt att få ihop detta på svenska. Översättning till undertexter är svårt nog, att översätta för dubbning är ännu svårare. Jag kommer ihåg första gången jag såg den svenska översättningen "mammaknullare" i undertexterna till någon actionfilm. Det börjar klia under huden på mig.

Det är inte det att jag ser den svenska anpassningen med "alla pratar svenska" som en censur men det är inte långt därifrån. Det blir ju en annan person som får "äga" upplevelsen, och som sedan ska tolka vad som sägs/görs åt oss (den menlösa publiken). Jag hatar det. Jo.

När jag såg filmen med svenska röster satt jag bara stilla obekväm och väntade ut filmen. Anger och Disgust var aktiva i Henkes huvudkontor. Jag bestämde mig där och då att se om den odubbad innan jag skrev min revy på filmen. Gissa om min lycka när jag morgonen därpå fick höra att Disney hade trollat fram en odubbad kopia av filmen som adderats till tablån. Jag valde snabbt bort den film jag hade tänkt se och såg helt sonika om Inside out dagen efter den första titten. Äntligen kände jag...

Det första jag upptäckte var att de otroligt nog hade bytt namn på flickan i den svenska versionen. Hon hette ju Riley! Inte Jenny som i svenska versionen. What the fuck? Varför? Vad är det för fel på Riley? Jaja, det är inte hela världen. Jag såg filmen och njöt av den glimrande dialogen. Den irriterande svenska översättningen sågs ju i textremsan på duken men jag försökte att inte läsa den allt för mycket. Det var inte förrän efter filmen som jag funderade på det största felet med den svenska översättningen/dubbningen...

De idioterna har ju missuppfattat filmen helt och hållet. De har översatt Sadness till Vemod. Inte till Ledsamhet, till Vemod...

Big deal tänker du nu kanske? Nja, hold your horses. Hela filmen bygger ju på att visa att Riley (RILEY, inte Jenny) lär sig att hon kan vara BÅDE glad och ledsen samtidigt... Båda känslorna Glädje och Ledsamhet kan finns där samtidigt. Minnena behöver inte vara antingen guld eller blå, de kan vara blandade. En elvaåring kan ha ett och samma minne som både innehåller sorgen över en förlorad ishockeymatch och glädjen över att bli tröstad av familjen och kompisarna. Och det finns ett ord för den sammansatta känslan av ledsamhet, glädje, nostalgi och längtan i det svenska språket. Ja, just det: vemod.

Sen skiter jag i om Vemod passade bättre än Ledsamhet i de krystade ordvitsar som den svenska översättaren lagt in. Det är just på grund av denna typ av förändring av det konstverk som en film faktiskt är, som gör att jag vill se engelskspråkiga filmer odubbade.

Ok, nu fick jag i alla fall se en bra film två gånger på två dagar. Den andra gången jag såg filmen kunde jag ge mig tid att upptäcka alla detaljerna mer ingående. Jag var ju inte lika fokuserad på handlingen denna gång. Jag vet inte hur många briljanta scener med en sanning, en liknelse eller rolig detalj som jag tänkte att "detta måste jag ta med i min revy", men ack, jag hade inget anteckningsblock med mig (som vissa andra) och jag kan nu inte erinra mig dem. Jag "måste" väl se om filmen fler gånger...

För det är den värd. Jag kan lova att detta manus har gåtts igenom av Docter och hans team gång efter gång, en massa gånger. Det är ett underverk och antagligen Pixars mest komplexa och kompletta manus hittills. Eventuellt i konkurrens med Toy Story 3...

Jag ger Inside Out fyra starka känslor av fem möjliga. Bullet på denna.

Betyg: 4+/5

Glöm inte näsdukarna för all del...

Fler röster om filmen:

Fiffis Filmtajm

Jojjenito

Rörliga bilder och tryckta ord

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5