Dungeons & Dragons: Honor Among Thieves (2023)

Jag hade hört gott om denna film, ett humoristiskt fantasyäventyr från Dungeons & Dragons-världen. Och när jag såg att det var John Francis Daley och Jonathan Goldstein, dvs killarna bakom två av de senaste tio årens roligaste filmer, Game Night och Vacation, blev jag ännu mer nyfiken och förväntansfull.

Ok, jodå filmen är helt klart underhållande men den är inte riktad till mig. Alla referenser från rollspelet gick över huvudet på mig. Jag önskar att jag hade haft möjlighet att spela spelet när jag var yngre och då hade kanske denna film landat lite bättre.

Filmen är en komedi totalt fri från stake eller spänning då det gäller actioninnehållet. Det som underhöll var humorn och inget annat än humorn, men tyvärr klistrade den sig inte fast på mig. Jag kommer fram till att denna typ av humor, antagligen all form av humor egentligen, är helt beroende av skådespelarna som framför den. 

Här har vi den ganska trista Chris Pine tillsammans med den urtrista och snarast mycket svaga skådespelerskan Michelle Rodriguez som spelar våra huvudroller. Hon är det klart svagaste kortet i F&F-serien men där är hon lyckligtvis inte i förgrunden hela tiden i alla fall. Tyvärr hittade jag heller ingen jätterolig bifigur som det funnits i överflöd av i Daley-Goldsteins tidigare filmer.

Så även om filmen hade sina poänger var den bara ganska ok. Jag fann dock Hugh Grant i rollen som skurk lustig. Men han får akta sig så det inte blir uttjatat då det är en roll som han numera ofta verkar ramla in i. Vi såg honom i sliskiga roller i Guy Ritchies The Gentlemen samt Operation Fortune. Hans type cast har gått från charmig lover boy till charmig creepy guy.

Kul film, men kanske mest för fans av rollspelet den bygger på. Det är min spekulation i vilket fall.

Betyg: 2/5

Wonder Woman 1984 (2020)

 

Vad tusan hände här? Jag gillade den första Wonder Woman-filmen jättemycket och den har för närvarande plats 10 på min topplista över 2017 års filmer (en lista som borde uppdateras i och för sig). Jag såg filmen på bio med min 11-åriga systerdotter Greta och det var en höjdarupplevelse att delvis se filmen via hennes ögon.

Nu har vi Gal Gadot tillbaka i den efterlängtade uppföljaren och Patty Jenkins står för regin åter igen. Vad har ändrats? Jo hela teamet bakom story och manuskript har bytts ut. Nu är det Patty Jenkins själv som verkar styrt tillsammans med någon som heter Geoff Johns. Resultatet har blivit katastrofalt.

Första filmen utspelas under första världskriget. Jag älskade den nästan naiva tonen om fred på jorden och miljöbeskrivningarna var riktigt bra. Dianas "fish out of water" rutin var kul. Ja den var bra trots en horribelt tråkig sista fajt mellan två fajters som båda var OP.

I denna film går det överstyr med smöriga budskap om fred och sånt. Det naiva har bytts till absurt överdrivet, nästan som om det vore en grundskoleelev som skrivit manus. Slutet av filmen är obegripligt dålig. Fanns det ingen i hela produktionen som kunde stäckt upp handen och ifrågasatt vad tusan de höll på med?

Jag gillar flera saker i filmen. Första scenerna med Steve när han testade kläder och skulle lära sig om 80-talet var ganska kul även om motsvarande scener i fösta filmen var oändligt mycket bättre. 

Filmens enda riktigt bra scen för mig var när Diana tog farväl till Steve. Den smärtan kände jag i hjärtat.

Men i övrigt var det mesta uselt. Vi fick inte bara en dålig Main Villain utan två där Kirsten Wiigs kreatur kan ta priset som sämsta skurken i mannaminne. Pedro Pascal går från lysande porträtt av Mando till en vedervärdig och totalt ointressant figur i denna film. 

Dessutom var i princip all action dålig, utdragen, ointressant, sövande. Ridå.

Filmen inleds med en flash back till Dianas barndom. Den var också ganska dålig och ledde enkom till en övertydligt levererad lektion om vad som är viktigt i livet. Ytterligare en halvdan idé med uselt genomförande. 

En liten not, var det inte Gal Gadot som stod bredvid den lilla Diana i startledet inför racet?

Denna film var så dålig under andra halvan att jag knappt kunde tro vad jag såg. Helt orimligt dålig. Finns bara ett betyg att ge ut här.

Betyg: 1/5

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Årets animerade film på Oscarsgalan var också hyllad på nätet och poddar. Mina förväntningar var ganska högt ställda, även om jag aldrig varit en fan av Spider-man i serietidningarna. Denna film är inte riktad till mig alls. Jag har aldrig läst Spider-Man serietidningen, jag har inte varit extra förtjust i karaktären och jag är heller inget animations-freak. Däremot gillar jag ju Marvels figurer och universum via deras filmer i MCU. Detta är dock inte MCU, utan denna film kommer från Sony som innehar rättigheterna för Spider-Man. Filmer som Logan, Deadpool, Venom och de äldsta Spider-Man med Tobey Maguire är andra exempel på filmer om Marvel-figurer som inte är med i MCU.

Denna revy kommer innehålla vissa spoilers, som de allra flesta revyer här på bloggen.

Jag gillade filmen en hel del. Dialogen är fyndig och rapp. Det är nästan så att filmens dialog är så "over the top" att jag skulle vilja se om filmen för att kunna insupa allt och till fullo njuta av den. Men det som jag gillade mest med filmen är att vi får möta en massa spindelmän och spindelkvinnor från olika dimensioner och att de samarbetar som en riktig liten ”Avengers”-grupp. Det är superhäftigt och andra delen av filmen är den klart bästa i mina ögon. De jag gillade mest var den fräcka tjejen Gwen och Spider-Man Noir i svartvitt. Blandningen av typer och stilar var en fröjd att se. Berättarglädjen lyser igenom i filmen. Det får mig att referera till Scott Pilgrim vs. The World i känsla.

Som helhet lider dock filmen av samma problem som The Lego Movie led av. Det blir för mycket meta- och referenshumor, för mycket "goodness", att jag inte hinner processa och reagera. Speciellt eftersom jag inte kan min Spider-Man utan och innan. Jag är övertygad av att denna film skulle vinna på att ses om. Dessutom ska en film som denna helst ses med kompisar som gillar Spider-Man då stämningen i rummet är extra viktig för en specifik genrefilm som denna.

Jag väntar på att bli lika hänförd av filmen som vissa recensenter blivit tills andra gången jag ser den. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5

Wet Hot American Summer: First Day of Camp - Season 1 (2015)

Nyligen sedda Wet hot American summer från 2001 var en härligt knasig komedi. Jag fann den ojämn men tillräcklig underhållande för att ge den en god trea. 14 år efter filmens premiär kom så samma gäng ut med en uppföljande tv-serie som fick namnet Wet hot American summer: First day of camp.

Åter igen är det Michael Showalter och David Wain som ligger bakom och de hr fått med sig i princip alla kändisar som var med i den ursprungliga filmen. Många av dem har numera vuxit upp och blivit stora filmstjärnor. Tänker på Bradley Cooper med flera. Dessutom har en drös nya kändisar adderats i stora, små eller cameo-roller.

Serien bygger på två skämt. det ena är att trots att alla skådespelare som redan 2001 var för gamla för att spela 16-år nu är 14 år äldre men de spelar fortfarande 16-åringar. Detta görs med en lätthet och ett leende på läpparna som är uppfriskande. I en lustig scen går en liten rödhårig flicka in på toaletten och upptäcker att hon fått sin första mens och ut från båset skrider en rödhårig vuxen skådespelerska. Kul detalj.

Det andra skämtet är att i princip hela tv-seriesäsongen utspelas under en enda dag. En dag som är lång, lång. Det är inte ett skämt som man skrattar läppen av sig åt men det roar lite i bakgrunden.

Showen har flera riktigt roliga scener där regissören David Wains Yaron kanske är den allra roligaste. Trion David Wain, Michael Showalter och nytillskottet Lake Bell är kanske serien roligaste trio.

Tyvärr är showen minst lika ojämn som filmen var och showen gör dessutom samma misstag som gjordes med Seinfelds avslutningsavsnitt. Den har en handling. Visst det är en meningslös och galen handling, men precis som med Seinfeld blir det inte lika roligt när man försöker hänga upp skämten runt en handling. Här är det en story om hur myndigheterna med president Reagan i spetsen håller på med miljöförstöring som hotar sommarlägret. en andra handling är om Elizabeth Banks Lindsay som deltar i lägret som ungdomsledare men egentligen är en undersökande journalist som letar efter en förlorad musiklegend som för övrigt spelas av Chris Pine.

Njae, detta var inte så värst kul. Jag tror bestämt att jag kommer avvakta med att se andra säsongen Wet hot American summer: Ten years after.

Betyg: 2/5

Trivia: Regissören till Get out Jordan Peele har en liten roll i serien.

Wonder Woman (2017)

Är inte ett stort fan av DC Extended Universe. För hur skulle jag kunna vara det när jag inte sett en enda av de första filmerna i serien, två om tråk-stålmannen och så Suicide squad. Trots att jag brukar hålla mig borta från trailers och recensioner hade jag ändå hunnit uppfatta en doft av dålighet innan jag hann se någon av dem på bion, och därefter har jag helt enkelt aldrig känt mig sugen att se någon av dem.

Inte heller den fjärde filmen, Wonder Woman,  låg högst på önskelistan tills jag kom på att jag självklart skulle bjuda med elvaåriga systerdottern Greta på filmen. Det som gjorde mig intresserad var förstås det faktum att filmen är den största på länge om en kvinnlig superhjälte som unga flickor, likt Greta, kan ha som förebild. Det är så tröttsamt och eländigt trist att nästan alla jäklans superhjältefilmer alltid ska ha en kille som hjälte. Inte ens Widow får en egen film. Jädrans vad fel det är.



Sagt och gjort. Jag hämtade upp Greta i Bromma en solig söndag och vi for iväg mot Skandinavien för en lagom kyld biosalong. Det köptes popcorn och Mer. Jag var lite nyfiken på filmen och mycket nyfiken på hur Greta skulle gilla filmen. Det var en spänning som jag inte så ofta upplever längre. Dagarna för uppspärrade ögon inför underverk på bioduken är allt för få nu för tiden.

Ja, men det gick väl bra! Greta var mycket nöjd efteråt. Visst den är sablans lång och vi behövde båda rusa in på toaletterna direkt efter filmen var slut. Var det någon extrascen efter texterna?? Elitgymnast som hon är hade hon lite svårt att sitta still riktigt hela filmen. Det blev mycket riktigt också några stretchövningar i den gigantiska biostolen under den som förväntade tråkiga slutfajten.



På vägen hem frågade jag henne vilket betyg hon gav filmen. Man måste börja tidigt och fostra dem i betygsskalor! Döm om min förtjusning när hon överraskade mig med att förkunnade att hon inte kunde ge ett betyg på en femgradig skala utan det fick bli på en tiogradig. Sweet! Jag visste inte ens om att hon hade koll på olika betygsskalor! Snart har hon säkert konstruerat en egen. I alla fall så gav hon Wonder Woman 7/10. Och det var direkt efter film i bilen på väg hem mot Bromma. Jag kan tänka mig att filmen säkert kan komma att växa en del för henne de kommande dagarna. Greta nämnde att hon inte sett så mycket bio i år. Hon tränar ju fem gånger i veckan så med skola och sena kvällar i hallen finns det kanske inte tid. Hon hade i alla fall sett två tråkiga animerade filmer, denna och så senaste Pirates som mins syster tagit med henne på. Stackarn tycker tydligen att Captain Sparrow är rolig, Greta alltså, oklart vad systern tycker. Jaja, hon växer väl upp vad det lider antar jag.



Greta bröt ner filmen i tre delar. Hon gillade inledningen på amasonernas ö. Vi tyckte båda att den yngsta Diana var frejdig. Men mest gillade Greta scenerna från London där Diana ser och möter den fula staden för första gången. Alla scener med kulturkrockar och då de sociala koderna missförstås var det roligaste tyckte hon. Helt rätt lilla analytiska du. Jag håller med till fullo. Det är ju i och för sig sedan gammalt... Roligast är när Thor möter Darcy, Erik och Jane osv. Slutet tyckte Greta blev för allvarligt och inte lika roligt helt enkelt. Är det månne en systerdotter som uppskattar "glimten i ögat"-humorn undrar jag med ett belåtet leende.



Jag håller med det mesta Greta säger. Filmen börjar bra, blir som bäst i London, sen tappar den betänkligt tempo i den belgiska staden de befriar för att till sist avslutas med den obligatoriska tråkiga sista fajten. Jag hade hellre sett Wonder Woman besegra sin fiende på ett annat bad ass-sätt än att bara puckla på sin bror lite mer än vad han pucklade på henne. Men skit samma, det är en underbar kvinnlig superhjälte som alla gretor runt om i världen kan titta på och ha som förebild. Det höjer hela filmen och ger den på allvar en extra dimension.

Som jag befarade är DCEU stabbiga filmer. Jag tänker inte ens jämföra dem med MCU då detta känns som gammalmodiga och mindre intressanta filmer. Förutom kvinnlig hjältinna då! Vissa andra element i filmen fick mig att tänka på Jacksons Sagan om ringen-trilogi. Det är ett trist allvar i botten som ger oss en blandning av bra och tråkiga scener. När Diana var bad assig eller bara väldigt god kunde jag få både tårar i ögonen rysningar på armarna. Jag dolde förhoppningsvis tårarna väl från Greta. Men andra scener i denna, precis som i Sagan om Ringen, blir för pretentiöst och pompöst. Det känns lite för kallt för mig. Med Professor Lupin i rollen som Sir Patrick var det också svårt att inte tänka på Harry Potter hela tiden i slutet.



Gal Gadot. My gosh vad vacker hon är! Wow, jag hade hört att hon var vacker men ibland betyder det inte så mycket. Men denna gång... Damn! Perfekt val. Det är underbart att denna kvinnliga superhjälte är super på alla plan. Kör på bara säger jag, det är det enda rätta i detta läge. När jag säger att hon var vackert är det underförstått att hon var vacker i ögonen och i ansiktsuttrycken. Annars ser jag oftast ingen skönhet. Ta till exempel de där asen i Neon demon. Kanske vackra på pappret, men inte i mina ögon, långt därifrån. Nej det är hela paketet som jag blir attraherad av. Diana är vacker, stark, intressant, hon har något obesvarat i ögonen. Hon är självsäker och har en god självkänsla helt enkelt, en av de mest attraktiva sakerna jag vet. Sen är hon väldigt god också. Hon är så god att jag borde tröttnat på den enkla svartvita beskrivningen men på något underligt sätt funkade det perfekt denna gång. Det var också rätt val. Ja, detta är en film som egentligen är medelmåttig på många sätt, men den räddas och lyfts upp av Gal Gadot och hennes skapelse.



Jag var lite orolig när jag hörde att Chris Pine skulle spela den manliga rollen och något av en manlig "damsel in distress". Jag menar, är inte det en av de tråkigare Chrissarna? Han är, förutom i ett undantag, lite töntig i det mesta jag sett honom i. Och det är precis just den töntigheten rollen behöver! Briljant casting. Chris har inte en chans mot Gal på något plan, och det passar perfekt i denna historia. Jag bugar lätt med huvudet. Well done.

Sen kan jag ju få drömma om att någon gång få se Gad Gadot spela mot sin jämlike när det gäller energinivå, tajmig och allmän awesomeness - Chris Hemsworth. Det vore som en match made in heaven!

Så vad blir det av detta då? Medelmåttig film, ok biroller, starkare första halva än andra... men också bio med Greta och Gal Gadot på duken!! Äntligen en film för alla små flickor som oftare borde få känna sig som att de är mirakelkvinnor allihop. Mera sådant!

Jag ger Wonder woman fyra ehhh... "sekreterare" av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Star Trek Beyond (2016)

Jag antar att om man väljer en regissör vars största "claim to fame" är Fast and the furious-filmerna så får man vad man beställer. Detta är en tröttsam actionfilm utklädd till science fiction. Jag tror dock att fans till tv-serierna kanske kan känna igen sig lite mer då filmen förutom urbota dum action också kändes som ett långt tv-avsnitt. Besättningen strandas på en okänd planet och måste besegra en fiende och ta sig hem.

Filmåret närmar sig sitt slut och jag hade några superhjältefilmer och en och annan storfilm kvar att se, och jag startade med den senaste i Star Trek-serien. Jag trodde ändå att den skulle vara ganska bra då den verkade ha fått bra kritik.

Den första timmen var olidlig. Jag hade svårt att hålla mig kvar i filmen. Tankarna vandrade hela tiden och jag var dödligt uttråkad. Det blev något bättre under andra halvan, jag orkade i alla fall se klart filmen. Det var dock först efteråt som jag började ifrågasätta den uppsjö av gigantiska logiska luckor som finns i manus. Jag älskar bra sci-fi men jag hatar sci-fi som tror att bara för att det är sci-fi så kan man helt skita i att följa den återspeglade världens interna logik.

Det är så många saker som var dåliga i denna film att jag inte ens kan lista dem alla, men några exempel kan jag få ur mig. Det blir tröttsamt att vem som helst kan laga vad som helst, inklusive hela rymdskepp, med vad som helst, när som helst och hur snabbt som helst. McGyver har inget att komma med jämfört med besättningen här. Det finns inga stakes kvar om man bara kan "re-route the power" så fungerar allt igen. Nummer två.... Hur gick det till när James T lämnade över artefakten hos den kvinnliga besättningsmedlemmen? En viktig händelse som skedde "off picture" och blev till en "reveal" senare i filmen. Det är så dåligt och framför allt slappt skrivet. Nummer tre... Hur kom vi från fyra ensamma överlevande på en öde planet (Krall plus tre överlevande) till ett antal tusen piloter i avancerade rymdskepp (Kralls armé)? Osv osv.

Nej, detta var inte min kopp av te. Jag gillar inte det slarviga manuset. All action under andra halvan blev repetitiv och meningslös. Det etableras aldrig några så viktiga "stakes", ingen spänning om att någon skulle råka illa ut på riktigt.

Jag knyter inte an till en enda ur gruppen av huvudpersoner och deras "banter" är närmast patetiskt. Simon Pegg var lyckligtvis nedtonad så han förstörde inte så mycket som han kan göra. Det var en av filmens bästa sidor. Jag försökte knyta an till James T då jag gillade Chris Pine i Hell or high water men jag kände intet.

Skådespeleriet var generellt sett undermåligt. Studera scenen när Bones kommer med fin whisky till James T i inledningen. Fruktansvärt dåligt levererade repliker av Karl Urban. Zachary Quinto i rollen som Spock Jr då? Nja, han ska ju spela den vise mannen, men det känns varken i mage, hjärta eller framför allt i huvudet.

Detta var kasst gott folk. Jag ger Star Trek Beyond en star av fem.

Betyg: 1/5

Nu plöjer jag vidare mot X-Men och Suicide squad. Framtiden ser mörk ut.

Hell or High Water (2016)

Hell or high water var en av de fyra filmerna vi valt ut till Filmspanardagen på festivalen. Men på grund av att jag var bortbjuden på kalas på kvällen missade jag att se filmen med vännerna. Istället gick jag och såg filmen med min kompis Diana senare under festivalen, fredagen i avslutningshelgen.

Denna gula film dryper av "americana" och har en vajb av modern western. Chris Pine och Ben Foster spelar två bröder som rånar banker för ett specifikt ändamål. Jeff Bridges och  Gil Birmingham spelar två Texas Rangers som jagar rånarna. Det lilla, lilla jag läste om filmen när jag valde den för filmspanardagen var att den var hyllad och sågs som en av årets snackisar. Det räckte för mig. Jag hade dessutom noggrant aktat mig för att läsa mina bloggkompisars texter om filmen innan jag själv såg och skrev om den. Det var nog bra för nu blev filmen en stor överraskning för mig. Överraskningen låg inte i att den var bra utan mer att den hade en annan ton än jag väntat mig. Jag trodde på en "cool" film som en blandning av Quentin Tarantinos, Robert Rodrigues och Coen-brödernas filmer (om man tänker No country for old men). Men nej, denna film dryper förvisso av stämning och underbara miljöer, men det är också en viktigare och mer genomtänkt story än vad jag hade väntat mig. Om jag skulle jämför med en film från de senaste åren skulle det kanske bli Blue ruin istället.

Jag gillar Hell or high water. Min favoritskådis i filmen blev snabbt Ben Foster. Han är förvisso i princip alltid bra. Chris Pine var en positiv överraskning. Honom har jag nog aldrig gillat tidigare. Han var kass som Jack Ryan och hans Kirk känner jag intet för (inte sett senaste än). Han var rolig i Horrible bosses dock. Däremot var jag inte såld på Jeff Bridges insats. Hans buffliga veteran som retar sin kollega till leda var överdriven tyckte jag. Han höll på och mickla med käken och hade sig, som om han fiskar efter en oscar på gamla dar. Det funkar allt som oftast inte för mig. Relationen mellan hans Hamilton och Birminghams Parker var intressant. Trodde att Hamiltons extrema tråkningar av rasistisk karaktär skulle få en mer intressant konklusion. Jag ser vad filmen gjorde med den relationen och reaktionerna i slutet berättade mer om polisernas relation, men hela den subplotten kändes inte så starkt.

Däremot gillade jag själva handlingen i denna lilla film. Det var intressant att jag som publik hejjade på skurkarna lika mycket som polisera, eller vice versa. Den stora boven var bankerna. Här kan också konstateras att filmen var extremt övertydlig med sitt samhällskritiska budskap. Vi i publiken hade en hel liten roman skriven på våra näsor när vi gick ut från salongen.

Filmen sågs för övrigt på Park, denna stora vackra men usla salong. När tusan ska de renovera stolarna? Salongen var bara halvfull och jag och Diana satt oss långt ut till vänster för att kanske träffa in stolar som inte var lika nedsuttna och stenhårda. I ärlighetens namn var det jag som önskade detta. Men trots filmens korta längd, runt en och fyrtio, hade jag rejäl träsmak i rumpan när den var slut. Både jag och Diana var dock nöjda med filmen.

Jag gillar't och ger Hell or high water fyra små oljetorn av fem möjliga. Allt handlar om oljan, eller hur va?

Betyg: 4/5

Jack Ryan: Shadow Recruit (2014)

Ibland är man bara sugen på en bra actionrulle helt enkelt. Och även om man inte förväntar sig en ny Die Hard eller Bourne Identity hoppas man på att den inte ska vara allt för dålig i alla fall. Jag blev lite misstänksam när jag såg att den unge Captain Kirk spelade Jack Ryan i den nya filmen, men grundmaterialet är ju ganska bra, dvs Tom Clancys CIA-agent som hela tiden stiger i graderna. Jag gav filmen en chans.

Fy fan vilken usel film. Kenneth Branagh har regisserat och jag hade hoppats på lite bättre från honom. Antingen var han extremt uttråkad när de gjorde denna film och att det syns i resultatet, eller så har han drabbats av samma sjuka som Ridley Scott har, dvs lite "hit or miss" över det hela. I vilket fall som helst var denna film värdelös.

Det största problemet är de två huvudrollsinnehavarna. Kända namn i Hollywood. Skådespelare som ska dra in fölket till biograferna under premiärhelgen. Chris Pine kommer aldrig bli en favoritskådis hos mig. Han är ofantligt blek, helt utan karisma. Men han är ljusår bättre än Kiear Knightly i rollen som Cathy. Hur fan ser hon ut egentligen? Så fort hon öppnar munnen kommer jag att tänka på monstret i alien-filmerna. Och hon öppnar munnen stup i kvarten. Inte bara då hon pratar utan också i en konstig gest som antagligen är ett försök att vara förförisk eller charmig. Hon misslyckas totalt med både ock kan jag låta meddela. Hon är vidrigt dålig i denna film.

Två erfarna skådisar i biroller sticker ut. Dels har vi herr regissören själv Kenneth Branagh. Han är stabil som den ryske storskurken, men egentligen tillför han inte speciellt mycket. Filmens stora positiva överraskning är istället Kevin Costner som Jack Ryans "handler". Costner är tillbaka! Var han borta? Jag har i alla fall inte sett honom på ett bra tag nu.

Actionscenerna i denna film är inget speciellt heller. Totalt sett var detta risig film. Något bättre än förra årets usla A good day to die hard men sämre än de flesta andra actionfilmer som jag sett de senaste åren.

Jag ger Jack Ryan: Shadow recruit en tråkig film av fem möjliga.

Betyg: 1/5 

PS, hur kan filmen ha medelbetyget 6,2 på imdb? Encroyable! Är det en massa barn som röstat på den. Kan de unga tycka att den är bra? Oklart!

Star Trek Into Darkness (2013)

Spock: The needs of the many outweigh the needs of the one.

Det är alltid en speciellt förväntansfull känsla som infinner sig när man sätter sig ner för att titta på en ny sf-film. Nu hade turen kommit till Star Trek into darkness. Det är den andra filmen i den omstartade filmserien signerad Hollywoods pojke med guldbyxor J. J. Abrams.

Vi pratar om alla möjliga saker när vi i Filmspanarna träffas, men ett av de vanligaste ämnena är sf-film. Och allt som oftast kommer då Star Trek på tals. Jag har sett några av de gamla filmerna men jag har inte sett ett enda avsnitt från någon av tv-serierna. Däremot har jag som ni vet sett Firefly. Det är en serie och film (Serenity) som jag kan prata om. Och det ska jag göra nu också. Prata om det jag kan. Närmare specifikt filmen Serenity. För precis som med de nya Star Trek-filmerna hade filmen Serenity en stor utmaning. Hur gör man långfilm på en älskad tv-serie som funkar för både de som aldrig sett tv-serien men också på de som redan är helt inne i den världen? Det är en magnifik utmaning, en utmaning som jag personligen tycker att Joss lyckades förträffligt med i Serenity. När jag visar filmen för kompisar som aldrig sett tv-serien (efter att de avböjt att se tv-serien först) frågar jag alltid hur de upplevde filmen. Fattade de relationerna? Fångade de referenser och förstod de vidden av vissa smärtsamma händelser? Och oftast svarar de ja.

Hur är det då med Star Trek into darkness? Funkade den på mig som INTE är ett invigt Star Trek-fan? Nej, tyvärr inte fullt ut. Filmen är snyggt gjord och med eller utan lense flares är miljöerna häftiga. Framtidens London och San Francisco är riktigt fantasieggande.

Nej, det är karaktärer och handling som inte riktigt uppfyller högt ställda krav. Detta är en film som saknar det som Adam och Sam pratar om - stakes. Filmens huvudperson Kirk borde utvecklats något under en hel film, men han har inte lärt sig något alls. Han är exakt samma person som när filmen startade. Dödstrist. Dessutom är Chris Pine en av filmen svagaste skådespelare vilket inte direkt hjälper.

Från vänster; en stor man, en gigant och en pojkvasker

Filmens bästa karaktär är givetvis skurken, spelad av den talangfulle Benedict Cumberbatch. I några scener med honom bränner det till ordentligt, tex när han skjuter ner en massa skurkar med stora pistoler eller när han slåss i en korridor så att luggen faller ner i ansiktet. Men tyvärr får vi spendera allt för lite kvalitetstid med honom. Han blir nästan inte mer än en eftertanke under stora delar av filmen. Jag upplever som jämförelse att vi får lära känna Loke från The Avengers mer. Nej, om man gillar Cumberbatch ska man istället kolla in honom i de lysande tv-filmerna Sherlock.

Det som är bra med sf-filmer saknas i denna Star Trek-film, vilket är ännu mer synd med tanke på den gamla tv-seriens rykte om att just sätta science fiction tropes som filosofi och tankenötter i första rummet. Här finns inga konsekvenser. Karaktärer kan till och med dö utan att det har någon betydelse, en av de största manusfällor en författare kan gå i. Handlingen är som Johan sa näringslös.

Även om jag skulle önska att filmen vore bättre kan jag inte styra mina egna känslor efter titten. Filmen känns bortkastad. Antingen skulle den varit mörkare, som både titel och reklam antytt, eller så skulle den varit lättare, roligare och framför allt smartare. Nu blev det mest en blänkande yta, men taffligt innehåll. Jag går inte ens in på handlingen. Vilken var tunnare och med fler plotthål än i Prometheus till och med!

Samtidigt kan filmen säkert roa de som redan älskar Star Trek, och som redan innan de gick in i salongen bestämt att de skulle älska filmen. Det har jag inget emot.

Gediget hantverk och en riktigt mustig skurk gör att jag ger filmen godkänt och Star Trek info darkness får två utomjordingar som pratar engelska av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmens bidrag till den filosofiska debatten?