Are You There God? It's Me, Margaret. (2023)

Are you there God? It's me, Margaret. är en underbar American Independent-film av regissören Kelly Fremon Craig. Filmen är en klassisk coming-of-age comedy-drama och det är en genre som det finns mycket skit i men när det är bra så blir jag lätt såld på filmen. Den landade på tredje plats på min första version av topplista för 2023 års filmer, dvs den lista jag tog med mig till poddningen.

Filmens huvudperson är den 11-åriga Margaret, spelad av Abby Ryder Fortson. Året är 1970 och Margaret och hennes familj bor på Manhattan och hon umgås mycket med farmor som bor nära. En höstdag slår blixten ner då föräldrarna informerar dottern om att familjen ska flytta till en förort någonstans i New Jersey. Margaret står inför avgörande steg in i vuxenvärlden och nu måste hon slitas upp med rötterna från hemmet och kompisarna. Hon anser att detta är orimligt!

Filmen har bra manus, en tajt regi, den är rolig, öm, ibland tänkvärd och den överraskar lite grann då och då eftersom den inte faller i de vanligaste fällorna för en ungdomskomedi. Starkast lyser ändå Rachel McAdams i rollen som Margarets mamma Barbara. Även Benny Safdie som pappan Herb och Kathy Bates som farmodern Sylvia är jättehärliga. Jag har inte sett Kathy Bates så här ljuvlig sedan hennes Miss Sue i The Blind Side. Men bäst är Rachel McAdams, så har jag sagt det två gånger. Hon borde ha fått en nominering till bästa kvinnliga biroll. Jag hade gärna sett henne vinna också för den delen.

Problemen för karaktärerna i en slice-of-life film som denna är sällan så speciellt stora egentligen, men för rollfigurerna som lever sitt liv i sina liv är de förstås mycket större. Filmen beskriver på många sätt något alldagligt men samtidigt något specifikt för just denna familj som ändå känns igen. Jag älskar att hänga med dem och filmen sätter tidsandan suveränt.

Filmen nämner Gud i titeln och javisst, Margaret ber till Gud flera gånger om. Filmen behandlar på ett nyktert och icke fördömande sätt problematiken med religion och hur människan kan förhålla sig till den. Margarets farföräldrar och pappa är judar medan morföräldrarna är hårt kristna vilket givetvis skapar friktion. Mamman har valt att "hoppa av" denna karusell och är ateist. Jag håller på henne.

Härlig film som jag varmt kan rekommendera till de av er som gillar genren med lite otydlig handling och inga stora händelser att tala om egentligen.

Betyg: 4/5

Filmen kom upp under Shinypodden Special Toppfilmer 2023, del 2. Shinypodden hittas där poddar finns, eller här.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Jag var ändå hyfsat underhållen och det är alltid kul att gå och se den nya Marvel-filmen med Johan och Markus, och denna gång hade vi nöjet att ha Linnea med oss också. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det känns som en "missed opportunity".

En mycket stor anledning att Marvels filmiska universum varit så lyckat är på grund av den osannolikt bra castingen av huvudpersonerna. Det och karaktärernas vänskap och lojalitet. Nu när tre av de största och charmigaste stjärnorna serien hade, Robert Downey Jr, Chris Evans och Scarlett Johannson, har klivit av tåget är de upp till nästa "trio" att axla huvudrollerna. De som ag ser som de bästa, största och charmigaste stjärnorna vi har kvar är Chris Hemsworth, Guardians-gänget samt Elizabeth Olsen. 

Jag är ett stort fan av Wanda och älskade den mycket överraskande mini-serien WandaVision. Jag visste att hon skulle vara med i denna film men inte så mycket mer. Och visst var hon med... men de hade sannerligen kunnat göra så himla mycket mer av den interna kampen mellan Wanda och Scarlet Witch! Det var ju liksom det som hela WandaVision byggde upp till. Vi fick endast en kort, kort scen när Charles gick in i Scarlet Witch's huvud och där fann Wanda fångad i en skreva. Mera sådant hade jag velat ha. Det påminde mig om den trippiga och tämligen fantastiska tv-serien Legion.  

Men tyvärr vågade inte filmen gå på djupet in i Wandas psyke. Istället blev det mycket magi och hoppande mellan parallella universum. Och det var kul i början, men mot andra halvan blev filmen mindre och mindre spännande när filmens "stakes" förtvinade i samma takt som mer och mer obegriplig magi användes. 

Det är ett stort problem med filmer av denna typ då allt till slut kan lösas med magi. Rätt gjort sätts tydliga regler upp så att åskådarna kan uppfatta när det är farligt eller ej. Man om svåra situationer fixas med oetablerad hokus-pokus blir filmen tom och sladdrig. Därför kan vi redan nu sluta oroa oss över hur det gick med Wanda i slutet. Hon hokus-pokusade sig i säkerhet innan hon blev krossad av templet.

Det nya ansiktet America Chavez var väl helt ok, men mycket intetsägande och tyvärr kände jag ingen kemi mellan henne och Stephen. Trist nog verkade hon besitta väldigt stora krafter. Hoppas, hoppas att hon inte råkar ut för problematiken med OP som Stålis och Cap Marvel. Nu får vi också hoppas att Xochitl Gomez inte är en idiot som B.L.

Men som sagt, filmen var underhållande. Elizabeth Olsen är som vanligt bra som attans. Jag gillar Cumberbatchs och McAdams samspel. Gomez, den nya, var kul men lite anonym och platt som sagt. Några Marvel-figurer överraskade mig rejält. Ha, jag hade lyckats hålla mig ren från spoilers!

Filmen kommer dock antagligen inte vara speciellt omtittningsbar som de bästa MCU ofta är. Den hade inte mycket av humorn som kan lyfta även det svagaste manuset, men än värre inte en stark känsla av vänskap och lojalitet. Snarare motsatsen.

Phase 4 har inte startat speciellt bra. Black Widow var bra men resten har varit undermåligt, inklusive otroligt nog sämsta filmen i hela serien. Jag vill inte ens skriva titeln här igen. Dagens film är kanske den näst bästa i P4 ändå?

Betyg: 3/5

Om du vill läsa fler tankar om filmen, hoppa över till Sofia.

Eurovision Song Contest: The Story of Fire Saga (2020)

 

Här har vi den andra filmen med Dan Stevens!

Detta är en varm och rolig romantisk komedi som blir bättre och bättre ju längre filmen rullar. Det blev både gåshud och lite dammigt i rummet under slutscenerna. Blödiga jag! 

Den inleds dock ganska svagt då humorn inte riktigt funkar. Men desto längre filmen pågår desto bättre blir den. Jag tycker att den tar fart när Fire Saga anländer till Edinburgh. Mot slutet är den varm och mysig och härlig.

Det är lätt att tro att filmen skulle vara en typisk Will Ferrell-komedi med "crazy" humor, men icke så, detta är en varmare och mer dramatisk komedi i samma anda som till exempel Wedding crashers eller Forgetting Sarah Marshall. Båda de exemplen är dock ännu starkare (såklart).

Faktum är att filmen hade kunnat blivit ännu bättre om Will Ferrell hållit sig borta från huvudrollen. Han borde nöjt sig att skriva manus och producera. Ferrell är filmens klart svagaste länk, och jag misstänker att han kanske funkar bäst i små portioner som i den ovan nämnda Wedding crashers.

 Rachel McAdams är som alltid lysande och Dan Stevens är otroligt rolig som den ryske schlagerstjärnan som vill ha en tiger som husdjur. Tyvärr slår det knappast gnistor mellan McAdams och Ferrell. De skulle haft någon som Owen Wilson i huvudrollen, men då skulle det blivit för likt Wedding crashers kanske. Men varför inte en Adam Driver istället?

Filmen tar sig an fenomenet Eurovision med ett stort hjärta och de flesta skämten kommer från en snäll och sympatisk plats. Filmen kryllar av både internationella och svenska schlagerstjärnor som John Lundvik, Loreen, Alexander Ryback och Conchita Wurst. Molly Sandén sjunger Sigrits delar.

I en av birollerna ser vi vår egen björn, Mikael Persbrandt, och Will Ferrell talar engelska med svensk brytning. Något han plockat upp från besöken i Sverige med sin svenska fru Viveca kanske?

Roligaste skämten? Lars Ericksongs multipla utfall mot de amerikanska turisterna var mycket roliga. En hel del av dialogen var kul också; "Brother and sister? No. Probably not.", "I he, him.", "Semen and Garfunkel.":)

Betyg: 3+/5

Veckans låt

Bättre än alla låtar från i lördags? 

Firar helgens begivenhet med dagens låt. Allsång!

Håll utkik på bloggen på fredag, då det blir mer Jaja ding dong.

Wedding Crashers (2005)

"We lost a lot of really good men out there."

Wedding crasher är en personlig favorit och en film jag sett flera gånger redan. Det var hög tid för mig att skriva om filmen här på bloggen. Jag älskar denna film på samma sätt som jag har kommit att älska filmer som The Thomas Crown affair och America's sweethearts. Det är filmer som kanske inte allmänt sett hyllas som klassikers, men det är mina personliga favoriter som jag håller nära mitt hjärta.

Filmen har en suverän casting, både i huvudrollerna och birollerna. Manus är glimrande, ämnet traditionellt men behandlingen av detsamma mycket frejdigt och så sitter den komiska tajmingen perfekt i de flesta av filmens scener. En film som man kan se om och om igen. En film som man alltid fastnar framför om man råkar surfa förbi den på tv'n en sen kväll.

Typ av humor? 

Visst är detta en romantisk komedi, det handlar trots allt om hur den och den blir ihop och sånt, men den är till minst 80% en komedi i mina ögon. Den är långt från den bästa romantiska filmen jag vet men den är banne mig en av de allra bästa komedierna.

Filmkvalité vs. humorkvalité

HUmorn är det verkligen inget fel på och jag skrattade högt fler gånger jag kan komma ihåg. En stor anledning till att humorn funkar så bra är att hela filmen är riktigt bra gjord där framför allt redan nämnda manus samt rollbesättningen har varit nycklar till framgången. Foto, musik och scenografi kommer inte i första rummet som i en film från Nolan, Malick eller P T. Miljöerna är dock underbara. Jag gillar den härliga segelbåten även om man ser att den ligger stilla i vattnet under flera scener när de låtsas segla. Liten detalj.

Manus vs. skådespelare

Båda är i toppen och de hjälper varandra. Owen Wilson och Vince Vaughn är helt perfekta i rollerna som John och Jeremy. Wilson är min favorit, fasen vad han är bra.

Systrarna Claire och Gloria spelas lika förträffligt av Rachel McAdams och Isla Fisher. De bjuder på olika saker och kompletterar varandra bra. Fisher är helt hysterisk och mycket underhållande. McAdams har väl aldrig varit mer charmig och hon är helt otroligt snygg. I en film som handlar om kärlek och sexuella eskapader skadar det inte att ha snygga skådespelare. Fysisk attraktion ingår i filmen handling.



Bradley Cooper är helt suverän som Sack Lodge. Hela scenen när de spelar flag footboll från hans uppvärmning till hans våldsamma tacklingar är underbar. Filmen har helt klart en svacka en bit in i andra halvan, men filmen avslutas med ett fyrverkeri. Will Ferrell gör entré som den mytomspunne Chazz Reingold och han är en succé. Säga vad man vill om hans lite svagare komedier, men här är han i sitt esse.

Till sist vill jag nämna Jane Seymour och Christopher Walken som Mrs och Mr Cleary. Helt perfekta i rollerna. Det var extra roligt att se Seymour ta ut svängarna.

Av någon konstig anledning fann jag mig jämföra denna film med Meet the parents när jag satt och funderade på vad jag skulle skriva. Den stora skillnaden mellan dessa två komedier kan mycket väl vara att skådepslereriet på alla poster är starkare i Wedding crashers än i Meet the parents. Kärleksparen, föräldrarna (Walken utklassar DeNiro) och birollsfigurer kan ställas mot varandra. Den enda kategorin som är jämn är Owen Wilson i bbirollen i Meet the parent mot Bradley Cooper i Weding Crashers. Oavgjort. Resten är enkla matcher.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral är att Claire inte ska gifta sig med the asshole utan välja sin själsfrände istället. Att Gloria och Jeremy passar ihop undgår ingen.

Två stereotyper: Bradley Coopers alfahanne som bara ser sin tjej som en trofé och knullar runt med var och varannan kvinnlig bartender med stora bröst. Den stereotypiska skitstöveln. Han får vad han förtjänar!
Vad har vi mer? Den något överdrivne yngre brodern Todd. Självmordsbenägen, homosexuell konstnär i revolt mot sin rike och konservative fader. Han är en överdriven figur men rollen är så liten att den bara blir som en kul parentes som inte drar ner filmen.

Tre troper:
a. är det en underförstådd "hemlis" att Kathleen Cleary varit otrogen sin man flera gånger? Tre döttrar, en blond, en rödhårig, en brunett. LOL.

b. komisk effekt av ett missförstånd: Jeremy vill fria till Gloria men hon tror att den viktiga sak som han vill prata om är att föreslå en orgie med de brasilianska systrarna.

c. Mrs. Robinson! Kathleen Cleary får snabbt upp ögonen på John och vi får en scen som tagen ur Mandomsprovet.

Favoritkarakärer?

Jag älskar många karaktärer i denna film. Alla! John, Gloria, Jeremy, Claire, Sack, Chazz, Chazz's mother, Kathleen, Todd, The Secretary Cleary, prällen i celibat, den elaka farmodern, den sarkastiske betjänten...

Trivia

Alla 110 "Rules of Wedding Crashing by Chazz Reingold" finns med listade som extramaterial på dvd'n.

Omtittningspotential?

Jamenvisst filmen tål många fler tittningar än. Ska bli kul. När ska vi se den igen?

Slutomdöme

Precis som när Jeremy säger "Wow" när han inser att Gloria lurat honom minst lika mycket som han henne, säger jag "Wow"  när jag inser att detta är den bästa komedin i hela världen. Otroligt stark första halva, en liten svacka och sedan ett bra slut. Ett objektivt subjektivt betyg hade kanske blivit en stark fyra, men mitt subjektiva känslomässiga betyg med tanke på att McAdams är så djävulskt snygg blir en klockren femma! Där satt den!

Betyg: 5/5

Game Night (2018)

That's a strong glass table!

Game Night är en komedi med Rachel McAdams, Jason Bateman och Kyle Chandler i huvudrollerna. Filmen handlar om ett tävlingsinriktat par som kör brädspelskvällar med goda vänner hemma hos sig. Det där med brädspel ligger i tiden. Själv fick jag det fantastiska brädspelet Firefly The Game när jag fyllde år för några år sedan och nu spelar jag, Johan, Linnea och Joel spelet så ofta vi kan. Det är mycket roligt med brädspel generellt sett och Firefly specifikt. Just i fallet med Firefly är det lustigt nog roligt att spela oavsett hur det går och vem som vinner. Denna avslappnade inställning till vem som vinner gäller dock inte huvudpersonerna här i filmen. Tävlingsinstinkten är på topp och den driver en hel del av humorn i filmen.



Manus är riktigt bra med en humor som känns djup och vuxen. Det skämtas om konkurrens mellan bröder, familjebildning, grannsämja och många andra saker. Det är alltså inte bara skämt under bältet. Filmen är inte pk eller söt-snäll men den är heller inte plumpt grov. Som filmälskare välkomnade jag alla filmiska referenser som poppar upp här och där. Som film betraktat påminner den mig i känslan om den mycket lyckade Vacation från 2015 och jag blev därför inte allt för förvånad när det visade sig att det är samma duo bakom båda filmerna, John Francis Daley och Jonathan Goldstein. Bra gjort dom.



Den ofta underskattade McAdams lyfter filmen på egna axlar och Bateman är en bra wing man. Bland biroller har vi Kyle Chandler som jobbig storebror och den ensamme och asociale grannen som gärna är med på spelkvällar spelad av den mångfacetterade Jesse Plemons. Vi har ett mycket roligt par med en mörk historia spelade av Lamorne Morris och Kylie Bunbury. Billy Magnussen som den snygge men korkade Ryan var jag inte lika förtjust i. Hans dejt under spelkvällen spelas av brittiskan Sharon Horgan och hon var en frisk fläkt.

Fasen vad glad man blir av bra komedier. Det må ha varit en bra tajming för mig att se den på bio på fredagskvällen efter en hel arbetsvecka. Hjärnan är lite mer mosig och man är därmed kanske mer mottaglig för en mysig komedi? Jag njöt i alla fall och skrattade högt många gånger och nästan så att jag tappade andan några gånger. Tänker speciellt när Mcadams skulle operera på Bateman. Galet rolig scen.

Filmen lever på bra skådisar och en otroligt skön känsla. Under inledande texterna hade filmen en absurt skruvad feeling men lyckligtvis behölls det introt bara som ett intro. Det var som att filmmakarna ville skicka ett budskap till oss i publiken med sin förvrängda och spetsade värld att detta inte är på riktigt men nästan. Filmens sista scen glider över till samma förhöjda verklighet så filmen har bookends i avvikande stil. Sitt för all del kvar under eftertexterna då det kommer extra scener samt tills efter eftertexterna då ytterligare ett skämt levereras.



Det blev en trevlig kväll med gapskratt på bion och efterföljande mat på Egon med Christian där vi kunde sitta och snacka film och bloggprojekt. Mycket najs. Game night överraskade mig positivt och även om den inte är en 5/5 är den självklart starkare än en trea. Jag längtar redan efter att få se om den. Kanske till och med hopkrupen i "barnet"-ställningen vi får lära oss om i filmen?

Jag ger Game Night fyra massmördande kriminalteknikers av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Gissar att Christian på filmbloggen Movies-Noir inte ger den riktigt lika högt betyg, men han var också belåten så den borde få en stark trea ändå? Hur det blev med det kan ni kolla in här.

MCU rewatch: Doctor Strange (2016)

Vad har hänt med Benedict Cumberbatch egentligen. Jag blev som många andra fascinerad av honom i tv-serien Sherlock men efter det har jag svårt att komma på något han har gjort som övertygat mig. Här spelar han den underlige Doctor Stephen Strange. Om man kan tycka att Tony Stark är arrogant, dryg och otrevlig som person är det inget jämfört med Stephen Strange. Sällan har jag skådat en huvudperson som är så svår att sympatisera med. Där Tony Stark har en charm han ärvt av skådespelare som porträtterar honom, Robert Downey Jr. Tyvärr lyckas in the Batch med samma bedrift för sin doktor.

Stephen Strange uppför sig inte bara avskyvärt mot affärskonkurrenter, fiender eller HYDRA-agenter, han är ett stort asshole mot sin flickvän, sin mindre begåvade kollega och mot de patienter ha skulle kunna hjälpa om han inte tyckte sig vara för bra för deras allt för enkla fall. Hans kollega Dr West spelas av Michael Stuhlbarg och hans roll måste blivit hårt nedklippt för karaktären är nästan inte med i filmen alls trots ett hyfsat känt skådespelarnamn.



Filmen är i övrigt ett stort steg i en oroväckande riktning inom MCU. Det är magi och en massa Space. Tyvärr tror jag att Dr Strange kommer spela en viktig roll i kommande Avengers-film, den om kriget om the inifinity stones. Jag som håller Captain America-filmerna som "kärnan" och essensen av MCU hoppas nu att Russo-bröderna kan överraska ännu en gång.

Vi pratade en del om de psykadeliska scenerna i Shinypodden. Jag var inte lika begeistrad i dem som Carl men jag håller med om att de adderar något nytt. När jag ser filmen nästa gång ska jag titta på de scenerna igen och låtsas att de är en tidig musikvideo från Pink Floyd. När de för övrigt spelade Floyds Interstellar overdrive njöt jag för fulla muggar. Blinkningen till alla psykedeliska sextiotalsbands moder var tydlig. Shine on you crazy diamond, Syd Barrett.



Stranges flickvän Christine Palmer spelas av Rachel McAdams. Jag älskar McAdams och hon lyfter filmen ett snäpp var gång hon är med. Tilda Swinton får givetvis hyllningar av mina poddkompisar i sin roll som The Ancient one. Det är populärt och finkulturellt att hylla Swinton. Personligen har jag alltid haft lite svårt för henne, men visst hon funkar ok som en androgyn bowiansk munkinna. Lustigt att jag tänker på David Bowie när jag såg henne i och med att han valde henne som motspelerska i en av hans sista musikvideor (youtube).

Det är mycket magi i denna film och det roligaste inslaget var den röda capen som väljer Doctor Strange som sin herre. Precis som trollstavarna väljer sin master i Harry Potter. Jag kan gilla magi lika mycket som vilken fantasynörd som helst, men jag är lite skeptiskt mot det i MCU bara. Det är något jag får vänja mig med helt enkelt. Eftertexterna gick i guld och jag kom att tänka på Thor-filmerna, speciellt den andra.



Filmen använder sig av lek med tidsloopar. I vilken film förutom Måndag hela veckan har det funkat riktigt bra egentligen? Jag tror att jag inte gillar det. En annan som alltid viktig del är skurkarna. Speciellt i en serietidningsfilm. Lillskurken Kaecilius spelas av Le Chiffre och han har jag aldrig varit förtjust i. Storskurken Dormammu är i samma klass som Supreme Leader Snoke det vill säga lika "cringeworthy". Att det är The Batch som spelar Dormammu hjälper föga. Det är en extremt plastig och diffus motståndare. Tacka vet jag när HYDRA står för motståndet...

Är det inte konstigt att den bästa scenen i hela filmen är den extrascen där vi får se Dotor Strange sitta och prata med Thor?

Jaja, jag tror att jag skulle kunna uppskatta filmen lite mer vid nästa titt men för denna gång blev jag mer besviken är peppad. Jag ger Doctor Strange två spegelvärldar av fem möjliga.

Betyg: 2+/5

Lyssna på Shinypodden när vi avhandlar filmen i avsnittet "To plant yourself like a tree".

Doctor Strange (2016)

Så var det dags för ännu en film ur Marvel Cinematic Universe, Doctor Strange. Jag läser inte serietidningarna så för mig var detta en helt ny bekantskap, denna Stephen Strange gestaltad av Benedict Cumberbatch. Marvelfilmerna är alltid underhållande och mycket välgjorda. Oavsett om de är mer allvarligt lagda eller mer fokuserade på det humoristiska gillar jag dem. Lägstanivån är väldigt hög. Med det sagt, att jag gillar filmerna som ren underhållning, så fanns det så många saker, speciellt runt manus, som jag fann mig kritiskt fundera på efter visningen att jag känner mig nödgad att ta upp dem här.

För det första känns det som att filmen bryter helt ny mark inom Marvel-universat. Nu finns det tydligen en ny typ av magi och spirituella aspekter som knappast fanns i Marvels filmer där mycket var mer teknikorienterat. Visst Thor och Loke var udda, men det motiveras med att de är halvgudar och från en annan planet/dimension. Även Guardians var lite annorlunda, men den filmen synkar med Avengers-filmerna ändå. Häxor och trollkarlar däremot är en helt ny sak. Jag vet inte jag om jag tycker att det var en nödvändig expansion...

Ok, men om vi ändå har magi och sånt då. Varför får vi då inte se de dem fajtas med magi mer? Istället blir de stora actionscenerna väldigt fysiska fajter. Danskjäveln har ett spjut som han trollar fram och Strange har några sköldar som han conjurar upp. Men varför inte gå hela vägen och göra något nytt och lite mer spännande än simpel fysisk fajt? Det finns vissa scener i Harry Potter-filmerna som skulle kunna inspirerat filmens skapare, tex när de goda slåss mot de onda i slutet av femte filmen. Ett annat exempel kan vara Jean Greys bad ass -scen i slutet av tredje X-Men filmen. Det finns andra exempel också, inte minst från slutet av säsong 6 i Buffy.

En av de största actionscenerna var dessutom en ren rip off från Inception. det var scenen i New York innanför speglarna där dansken konfigurerade om gatorna och skyskraporna i tre dimensioner. Den scenen var dock inte endast en efterapning. Den var dessutom dåligt koreograferad då det var svårt att hänga med var karaktärerna befann sig i förhållande till varandra. Scenen var inte spännande och blev mest tröttsam.

Filmen fokuserar på magin och pratar om huruvida man kan eller bör använda sig av den mörka sidan av magi för "the greater good". Tyvärr är det mestadels prat om detta. Regeln "show don't tell" verkar inte bitit på manusförfattarna. Filmen missade helt att tidigt i handlingen visa oss hur fel och dåligt det kan bli om man använder den mörka sidan. Detta gör att jag inte riktigt känner starka känslor när Mordo (eller the Operative som vi känner honom som) blir agiterad över att The Ancient One använde den mörka sidan. De misslyckas med att etablera "high stakes", de snackas en del om mörkret men det visas inte.

En annan av filmens viktigaste frågor som också missas är angående Stephen Stranges avsaknad av ödmjukhet och att han måste "surrender" för att kunna bli en magiker. Den potentiellt bra scenen när Strange släpper sin gard och låter magin komma till sig sker "off screen". Tilda Swinton tar med honom till Mount Everest bergssida via en gateway och han måste rädda sig själv. Men istället för att låta publiken se när en av de viktigaste sakerna i hela filmen sker så får vi se Swinton och Wong stå och vänta inne i huset. Jag fattar över huvud taget inte hur filmmakarna kunde tycka att det var en bra lösning på den scenen...

Denna del av filmen var också alldeles för lång. Scenen är en efterapning av de motsvarande scenerna i den första Batmanfilmen från Nolan. Det är lite kul att se huvudpersonen lära sig saker av en mästare men det behöver kanske inte vara så länge?

Filmer som leker med tidshopp... Det är otroligt vanskligt att skriva manus där det funkar. Här försöker man sig på det och det genomförs lite halvdant. Skulle vi fatta det så att Strange och det stora onda ansiktet återupprepade sin scen tusen miljoner gånger, eller blev ansiktet uttråkat med en gång, så uttråkad att han som tydligen var den värsta av värsta onda hemska fiender helt gav upp? Dålig scen helt enkelt.

Benedict Cumberbatch så? Jo, men han var helt ok. Långt ifrån speciell som han kan vara när han är på toppen. Denna film är mer allvarlig i sin grundton, precis som Captain America- och Hulken-filmerna är. De mer humoristiska filmerna i serien är Iron Man, Thor, Guardians och den där lite fåniga filmen Ant-Man. Humorn i Doctor Strange består av ganska stiffa one-liners som känns pålagda bara för att det ska vara humor med. Jag hade nog gillat det mer om de aktat sig från detta slappa och gjort hela filmen lika mörk och nedstämd som den i vissa partier var.

Som alla vet var det två extrascener efter eftertexterna börjat rulla. Den första var en scen mellan Strange och Thor och i den scenen insåg jag hur långt från max Cumberbatch varit i denna film då Chris Hemsworth spelade skjortan av honom med perfekt glimt i ögat och allmän "awesomeness". Men låt mig förtydliga, Cumberbatch var inte dålig, bara mycket svagare än vad jag väntat mig från honom.

Eftersom jag skyr trailers och nyhetsflöde om filmer var det en positiv överraskning för mig att se Rachel Mcadams i filmen,. Hon var dock med allt för lite. Mera Rachel åt folket. Mads M är jag innerligt trött på. Chiwetel Ejiofor (damn, vilket svårstavat namn) var helt ok. Han spelade sin Mordo exakt som The Operative; objektiv, resonerande, nästan likgiltig, och på fel sida om linjen. I den andra av två extrascener fick vi nämligen se honom gå över till den onda sidan då han stal magin från den basketspelande mannen Jonathan Pangborn. Tilda Swinton var bra, hon har en aura som passar för en människa med övernaturliga förmågor.

Nu ser jag fram emot att se om filmen hemmavid. Allaredan förvarnad om alla skavanker i manus kan jag nästa gång istället gotta ner mig i allt som ändå är bra. Jag gillade den egensinniga röda capen. "Go Cape" säger jag.

Skulle jag betygsatt manus enkom skulle det inte bli mer än en tvåa men om jag tar in hela paketet måste jag ändå ge denna film tre vårdslösa bilförare av fem.

Betyg: 3/5


Filmen sågs tillsamman med Jojjenito på IMAX i Mall of Scandinavia. Som vanligt påminns man att stolarna därinne är dåliga. Det är en galonliknande fuskläder (?) som gör att man blir svettig om ryggen och baksidan av låren. Oskönt och trist. 3D var det också och den fungerade utmärkt, bra skärpa och så, men som vanligt så behövs inte 3D'n för filmens skull. Vid sidan av Gravity har jag inte sett en enda film i 3D som verkligen höjt upplevelsen. Enda anledningen till att det sprutar ut 3D-filmer är såklart att de kan ta högre pris. Nu kostade en biobiljett på vanlig stol 210 kr, för plusstolar kostar det ännu mer. Det är helt horribelt att branschen skyller allt på nedladdning. Klart som fan att man går på bio mer sällan med denna prisnivå.

Läs Jojjenitos revy här.