lördag 1 juni 2013

Only God Forgives (2013)


Billy: Time to meet the devil.


"Dålig handling!" utropade jag direkt när vi kommit ut från filmfestivalvisningen av Only God fogives. Fiffi och Johan ryckte först till men sken sedan upp i varsitt flin. Min kommentar dröp av ironi. Detta är ju en film som uppenbarligen har en mycket skum eller om man vill vara snäll - väl dold handling. Man kan jämföra den med den nyligen revyade Lynch-filmen Lost highway med avseende på stil och feeling. Nu vill jag göra klart med en gång att Only God forgives på inget sätt kan jämföras med Lost highway då det gäller kvalité. Båda filmerna behandlar dock verkligheten kontra mardrömmar och båda har olycksbådande mörka korridorer med steril möblering. Båda är till delar otäcka. Båda är också intressanta som tusan.


Den andra saken jag kom att tänka på efter filmen var boken The Tesseract. Kommer ni ihåg författaren till den lysande boken The Beach, Alex Garland? Uppfylld av debutboken kastade jag mig över hans uppföljare men slutade att läsa efter några få kapitel. Det finns en scen i inledningen av boken som mycket väl skulle kunna vara fröet till Only God forgives. Det är en scen där en olycklig arbetare bönar och ber ranchägaren att bara hugga av honom en hand och inte båda. Den olycklige hade rört vid ranchägarens dyra linnekostym med sina svettiga och smutsiga händer och som en "rimlig" hämnd ska händerna huggas av med machete. Den olycklige var orolig för vad som skulle hända honom och hans familj om han förlorade båda händerna... Jag kan inte vara säker på att jag kommer ihåg denna scen korrekt, men jag är helt säker på att den gav mig så obehagliga bilder att jag slutade läsa boken och jag har inte återupptagit läsningen av den sedan dess. Only God forgives är antingen inspirerad av The Tesseract, eller så är det bara en "lycklig" slump.


I Only God forgives, denna surrealistiska hämndodyssé, återförenas den danske regissören Nicolas Winding Refn med stjärnskottet Ryan Gosling efter deras gemensamma succé med Drive. Om man går in till den nya filmen och tror att man ska få se en film som liknar Drive (re-revy) är risken stor att man blir besviken. Den äldre filmen är många steg mer lättillgänglig. Och i den filmen finns karaktärer som man kan gilla, känna för och till och med heja på. Only God forgives saknar karaktärer som jag i alla fall kan känna sympati för. Att göra en film helt utan karaktärer som publiken kan känna för är ett vanskligt företag, risken för alienation är överhängande.


Men det finns likheter mellan filmerna också. Båda filmerna har scener med ultravåld. Det var nog fler än mina grannar i biosalongen som både hoppade till i stolen eller vred sig obekvämt vid valda scener. Den andra likheten är att Gosling återigen spelar en karaktär som inte säger så mycket och Winding Refn låter kameran vila på hans totalt uttryckslösa ansikte i långa tagningar, så långa att det ibland till och med känns obehagligt, precis som det kan kännas i den gamla barnleken "Arga leken". Gosling är suverän på att avslöja intet för publiken. Jag tror inte att det är speciellt lätt att hålla ett så blankt ansiktsuttryck som han gör i flera av scenerna. Bara en enda gång tappar hans karaktär koncepten och skriker ut sin ilska. Återhållsamt!

En annan tydlig likhet mellan Drive och Only God forgives är ett väl avvägt och till stora delar lyckat filmmusikval. Denna film utspelas i Bangkok och musiken går mer i de asiatiska tonerna men jag tycker att den backar upp filmen på ett föredömligt sätt.

Avkodningen. Detta är en film som tilltalar mitt intellekt mer än mitt hjärta eller min mage. Och som sådan måste jag förstå filmen till viss del för att till kunna uppskatta den. Det är tankearbetet för att uppnå förståelse som jag kallar "avkodningen". Nu ska jag ge mig in i spoiler-land i denna revy och beskriva vad jag avkodat filmen till, så om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa nu och återkomma efter du sett filmen.


SPOILERS BÖRJAR HÄR! 

Här kommer mina fria associationer om filmen som alla är mer eller mindre spoilande. För mig känns detta rätt men det kan ju hända att jag har tolkat filmen helt galet. Om du sett filmen får du gärna skriva i kommentarsfältet om du köper min "avkodning".

Jag tror att filmens hela tema är hämnd och passivt självmord. Filmens uppenbara hämndspiral är den mellan bröderna och polismannen, men jag ser också en hämnd som sönerna står för, gentemot sin mor.

Självmorden är mest tydligt för Billy men även Julian begår i princip ett sådant.

Låt oss börja med Billy, han uttalar repliken som till och med står på vissa affischer: Time to meet the devil. Det kan tolkas som att han ska ut på stan och festa loss och att han uttrycker sig med en intern slang. Men det kan också tolkas bokstavligt. Nu ska han möta djävulen, han ska dö och där kommer han möta den lede. Jag har för mig att vi får se Julians ansikte under en lång stund efter Billy gått ut i natten. Vet Julian vad han ska göra? Vet Julian att han aldrig mer kommer få träffa sin bror? Troligen, men svårt att uttyda i Ryan Goslings intet avslöjande ansikte. Sedan letar Billy upp en olycklig ung flicka och slår ihjäl henne. Han flyr inte mordplatsen. Han gör inte ens till synes motstånd när flickans pappa kommer in och slår ihjäl honom med en träbit. Passar tämligen bra in på "passivt självmord".

Brödernas mor Crystal dyker upp i Bangkok. Detta kan mycket väl varit en sak bröderna lätt kunnat räkna ut, om de kände sin mors sätt att reagera. Hon antyder senare i en hysterisk scen på en restaurang en osund relation med sönerna. Sexuell? Julian har redan slagit ihjäl sin far får vi veta. Det framgår också att Crystal litar på att Julian ska skydda henne. Det är den enda som kan skydda henne här borta säger hon... Hon är kanske van med större beskydd hemma? I sina olagliga affärer? I "familjen"? Men under hela filmen ser vi egentligen aldrig Julian lyfta ett finger för att skydda henne.

Var detta brödernas plan hela tiden? Att locka dit Crystal och låta henne nästla sig in i döden? Ville de döda henne, men kunde inte av någon anledning, antagligen psykologisk, utföra det själva?

Julians beteende när han fann sin döda mor antyder inte direkt den sorg man skulle kunna tänka sig, utan något helt annat behov fylldes där. Oklart vad dock. Han är lite svår att tyda den gode Julian.

Även Julian beter sig konstigt i slutet. Inte en antydan till flykt. En passivitet som för mig att tänka på att han ser på livet som att det ändå är slut. Varför? Vet inte, om detta kan vi bara spekulera vilt...



Detta är en film som det var mycket svårt att betygsätta. Jag väljer till slut att ge Only God forgives tre ishackor i örat av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med mina filmspanarvänner Jojjenito och Fiifis Filmtajm. Hoppa över till dem och kolla vad de tyckte om filmen. Vrångmannen såg också filmen. Mycket nöje!

22 kommentarer:

  1. Då mina kommentarer här nedan i viss mån härrör den delen av texten som är SPOILERS så "varnar" jag lite för att läsa vidare om du som läser inte sett filmen - och vill se den ospoilad.

    Intressant avkodning Henke. Den får mig att tänka på ett par saker, till exempel det du skriver om Julians passivitet mot slutet. Var han inte passiv filmen igenom? Gjorde han egentligen ett enda medvetet val? Scenen när han sitter i fåtöljen med fastknutna händer till exempel, han rör inte ett finger, han är liksom helt borta. Avtrubbad. Han beter sig som en robot, förutom att han skriker en gång, går sakta, blinkar knappt, det verkar inte finnas någonting som kan göra honom känslomässigt engagerad. Ingenting alls. Kanske var det sista gången han var "vid liv" då han dödade sin far? Kanske har han levt med storebrorskomplex hela livet och gett upp bara därför, för att han i andras ögon ändå var den ständige tvåan, förloraren?

    Ryan Goslings karaktär är helt klart kärnan - lösningen - till hela filmen. Jag tror också att filmen hade tjänat på en annan skådespelare i rollen som polischefen. Han kändes alldeles för okarismatisk, men det finns kanske en mening med det också. En som jag INTE kan avkoda ;)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Julian var ju filmens huvudperson som jag uppfattat det så helt klart att han är nyckeln, eller en av dem i alla fall. Filmen utspelas under en kort tidsperiod, ett dygn kanske, och om min tolkning stämmer är nog Julian i "självmords-mode" under hela den perioden, därav hans konstanta passivitet. Och då har allt det intressanta i deras liv redan hänt. Vi ser bara skärvorna av de livströtta bröderna, ser bara deras sista desperata handling för att få slut på... allt.

      Julian är passiv och han har väl en passiv läggning, därav scenen med horan. Jag såg dock inte tydligt hur hans relation med brodern var. Det enda om deras relation vi fick veta, var via den hysteriska mamman, men om min tolkning är korrekt var kanske bröderna mer tajta än vad modern någonsin kunde ana...

      Radera
  2. En sak till som slår mig är att jag retar mig på att jag inte räknade hur många poliser som satt och lyssnade på den enfaldiga karaoken. Kan det ha varit 12? Lika många som Jesus lärjungar? Är polischefen Jesus, vem är då Gud som ska förlåta och kommer det sluta snurra i skallen om jag äter frukost?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Polismannen som frälsaren? Ja, varför inte? Jag tyckte också att han var ett svagt kort. Skulle han vara mild och lugn men ändå så hemsk i sina handlingar att vi skulle bli chockade? Albert Brooks hade en liknande roll i Drive och han levererade en riktigt otäck bad guy, mycket bättre än denna polis. Frukost! Just det.

      Vem ska Guden förlåta? Julian.

      Radera
    2. Förlåta Julian för vad?

      Radera
    3. För hans synder. Att han dödat sin far. Att han dödat sin mor. Det vanliga.

      Han har väl inte fått någon förlåtelse här i detta livet, och han har absolut inte förlåtit sig själv. Only God forgives.

      Radera
    4. Okej. Han dödade sin pappa. Kanske, eventuellt, det är ju nåt vi inte får se, bara ana. Okej, han är inte Guds bästa barn på nåt sätt alls (ved det känns som) MEN han är inte hälften så eländig människa som thaipolisen. Julian gör betydligt mindre "fel" (som vi får se) än sin bror och polismannen. Det är visserligen Julian som är huvudkaraktären men det känns som att slutscenen är aningens over-the-top sett till vad vi får se i filmen. Det borde vara tvärtom, det borde vara Julian som håller i svärdet. Tycker jag. :)

      Radera
    5. Håller med om det du säger om att Julian inte är lika eländig som thaipolisen MEN Julian har dödat sin pappa. Det framgår tydligt för mig. Det var ju mamman som bad om det. Och att döda thaipolisen skulle vara det sista hon bad om. Det förekommer en scen mot slutet då de två pratar om detta. Eller ja, det är mest mamman som pratar. ;)

      Radera
    6. @Jojjenito:
      Okej, Julian har dödat sin pappa. Thaipolisen massakrerar ALLA i sin väg, antingen via vasst svärd eller "skönsång". Vem är det som borde dö? Han! Inte Ryan Gosling! ;)

      Radera
    7. @Fiffi: visst är polisen mörk, men vi får ju inte veta något om Julian eller hans familjs historia. Hur mörk är den? Det är som att det finns en hel historia med alla handlingar och konsekvenser etablerade, men vi får bara se slutet på historien. Svårt att sia allt för säkert om vem som är mest ond. Min tolkning kan vara helt fel, men den känns som att den skulle kunna passa in. Men som sagt mycket svårt att lista ut vad Julian och de andra vill bli förlåtna för, utan att veta deras back story...

      Radera
  3. Bra skrivt Henke och fiffi, såg den med några polare igår och den behöver verkligen diskuteras i efterhand och det är det som gör filmen så interessant tycker jag. Bra Recensioner

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket för de vänliga orden och välkommen till bloggen.

      Radera
  4. Haha, ja, scenen på restaurangen var verkligen hysterisk. "Risken för alienation är överhängande". Yes, they sure alienated me.

    Nedan kommer mer spoilerartade kommentarer.

    Haha, ja, din tolkning av filmen är väl egentligen bara en återgivning av det vi får se, förutom kanske att bröderna medvetet skulle ha lockat dit mamman för att få död på henne.

    Jag köper det du skriver, det är väl ungefär så jag skulle tolka filmen om jag skulle ge mig på det. Förresten, vad i helvete gjorde Julian när han fann sin mamma död. Tog ut mjälten?

    SvaraRadera
    Svar
    1. LOL. Han gjorde ett försök att hitta den i alla fall! Haha. Crazy.

      Radera
    2. @Jojjenito:
      Tror inte det var mjälten han var ute efter, tror det var hämnd på vad mamman sa på resturangen, att "han var annorlunda redan i magen, att det kändes konstigt och att dom (oklart vem/vilka) hade velat att hon skulle göra abort". Nu skulle hon få se på konstig känsla i magen! Kablaaafffffsss!

      Radera
  5. Gillar din recension och din avkodning. Har också en känsla av hämnd (på mamman) i kombination med självmord. Incest har avtrubbat och den vuxna hämnden kommer som ett paket på posten. Det här har bröderna planerat. När Julian sticker sin döda mor i magen så kan det vara för att han vill ha sista ordet. Tyckte dock att filmen var skräp men kanske intressant och vackert skräp. Medicinen blir tre Marvelrullar back to back :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kul att du tittade in och tack. Bra medicin, blir det kanske The Avengers? Själv medicinerar jag och kompisen Olof med Goldfinger ikväll!

      Radera
  6. Intressant teori angående att bägge bröderna skulle vara i maskopi om att vilja locka deras mor in i döden! Plötsligt spelar jag upp scener i huvudet när bröderna är tillsammans och jag skulle vilja se något sådant ifall det existerar på klippbordet, men förmodligen gör det inte det.

    Julian är verkligen tom på livsvilja och drivs endast av sin mors koppel kan man säga. Angående scenen då han sticker in sin hand i hennes öppna mage så fick jag ju känslan av att det var en symbolisk akt av att han återvände in i hennes livmoder igen, där hon skapat honom. Det var som en avslutning på hans uppdrag, kändes det som. Han var ingenting utan sin mor och hon var den enda han ville vara något för.

    Jag är helt med dig på att bägge bröderna "frivilligt" gick mot döden och jag gillar din teori om att det var för att indirekt utplåna deras gemensamma mor.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Här är för övrigt min recension och teorier, för dom som vill läsa mer sånt; http://exceptfear.wordpress.com/2013/06/02/only-god-forgives-2013/

      Radera
    2. Det är kul med teorier och filmer som framkallar suget att fundera och förstå. Du beskriver filmen i ett mytologiskt perspektiv och den vinkeln kan jag också köpa. Min tolkning är mer rättfram, men bygger på en massa saker som vi inte fått presenterat (påvisat) i filmen. Nice att du gillade filmen så mycket!

      Radera
    3. Ja, och kul att du nämnde Lost Highway också för det tänkte även jag en hel del på när han smög omkring in i mörka rum och korridorer och gjorde tittaren allmänt desillusionerad!

      Radera
    4. Tänkte mycket på att den liknade Lost Highway under första halvan. Speciellt i en mardrömsliknande scen då Julian sträcker in armen i en mörk vrå i en korridor... Usch. Olycksbådande känsla, precis som i Lost Highway när Fred går in i den becksvarta korridoren... Usch.

      Radera