Only God Forgives (2013)

Billy: Time to meet the devil.


"Dålig handling!" utropade jag direkt när vi kommit ut från filmfestivalvisningen av Only God fogives. Fiffi och Johan ryckte först till men sken sedan upp i varsitt flin. Min kommentar dröp av ironi. Detta är ju en film som uppenbarligen har en mycket skum eller om man vill vara snäll - väl dold handling. Man kan jämföra den med den nyligen revyade Lynch-filmen Lost highway med avseende på stil och feeling. Nu vill jag göra klart med en gång att Only God forgives på inget sätt kan jämföras med Lost highway då det gäller kvalité. Båda filmerna behandlar dock verkligheten kontra mardrömmar och båda har olycksbådande mörka korridorer med steril möblering. Båda är till delar otäcka. Båda är också intressanta som tusan.

Den andra saken jag kom att tänka på efter filmen var boken The Tesseract. Kommer ni ihåg författaren till den lysande boken The Beach, Alex Garland? Uppfylld av debutboken kastade jag mig över hans uppföljare men slutade att läsa efter några få kapitel. Det finns en scen i inledningen av boken som mycket väl skulle kunna vara fröet till Only God forgives. Det är en scen där en olycklig arbetare bönar och ber ranchägaren att bara hugga av honom en hand och inte båda. Den olycklige hade rört vid ranchägarens dyra linnekostym med sina svettiga och smutsiga händer och som en "rimlig" hämnd ska händerna huggas av med machete. Den olycklige var orolig för vad som skulle hända honom och hans familj om han förlorade båda händerna... Jag kan inte vara säker på att jag kommer ihåg denna scen korrekt, men jag är helt säker på att den gav mig så obehagliga bilder att jag slutade läsa boken och jag har inte återupptagit läsningen av den sedan dess. Only God forgives är antingen inspirerad av The Tesseract, eller så är det bara en "lycklig" slump.

I Only God forgives, denna surrealistiska hämndodyssé, återförenas den danske regissören Nicolas Winding Refn med stjärnskottet Ryan Gosling efter deras gemensamma succé med Drive. Om man går in till den nya filmen och tror att man ska få se en film som liknar Drive (re-revy) är risken stor att man blir besviken. Den äldre filmen är många steg mer lättillgänglig. Och i den filmen finns karaktärer som man kan gilla, känna för och till och med heja på. Only God forgives saknar karaktärer som jag i alla fall kan känna sympati för. Att göra en film helt utan karaktärer som publiken kan känna för är ett vanskligt företag, risken för alienation är överhängande.

Men det finns likheter mellan filmerna också. Båda filmerna har scener med ultravåld. Det var nog fler än mina grannar i biosalongen som både hoppade till i stolen eller vred sig obekvämt vid valda scener. Den andra likheten är att Gosling återigen spelar en karaktär som inte säger så mycket och Winding Refn låter kameran vila på hans totalt uttryckslösa ansikte i långa tagningar, så långa att det ibland till och med känns obehagligt, precis som det kan kännas i den gamla barnleken "Arga leken". Gosling är suverän på att avslöja intet för publiken. Jag tror inte att det är speciellt lätt att hålla ett så blankt ansiktsuttryck som han gör i flera av scenerna. Bara en enda gång tappar hans karaktär koncepten och skriker ut sin ilska. Återhållsamt!

En annan tydlig likhet mellan Drive och Only God forgives är ett väl avvägt och till stora delar lyckat filmmusikval. Denna film utspelas i Bangkok och musiken går mer i de asiatiska tonerna men jag tycker att den backar upp filmen på ett föredömligt sätt.

Avkodningen. Detta är en film som tilltalar mitt intellekt mer än mitt hjärta eller min mage. Och som sådan måste jag förstå filmen till viss del för att till kunna uppskatta den. Det är tankearbetet för att uppnå förståelse som jag kallar "avkodningen". Nu ska jag ge mig in i spoiler-land i denna revy och beskriva vad jag avkodat filmen till, så om du vill förbli helt ospoilad ska du sluta läsa nu och återkomma efter du sett filmen.

SPOILERS BÖRJAR HÄR! 

Här kommer mina fria associationer om filmen som alla är mer eller mindre spoilande. För mig känns detta rätt men det kan ju hända att jag har tolkat filmen helt galet. Om du sett filmen får du gärna skriva i kommentarsfältet om du köper min "avkodning".

Jag tror att filmens hela tema är hämnd och passivt självmord. Filmens uppenbara hämndspiral är den mellan bröderna och polismannen, men jag ser också en hämnd som sönerna står för, gentemot sin mor.

Självmorden är mest tydligt för Billy men även Julian begår i princip ett sådant.

Låt oss börja med Billy, han uttalar repliken som till och med står på vissa affischer: Time to meet the devil. Det kan tolkas som att han ska ut på stan och festa loss och att han uttrycker sig med en intern slang. Men det kan också tolkas bokstavligt. Nu ska han möta djävulen, han ska dö och där kommer han möta den lede. Jag har för mig att vi får se Julians ansikte under en lång stund efter Billy gått ut i natten. Vet Julian vad han ska göra? Vet Julian att han aldrig mer kommer få träffa sin bror? Troligen, men svårt att uttyda i Ryan Goslings intet avslöjande ansikte. Sedan letar Billy upp en olycklig ung flicka och slår ihjäl henne. Han flyr inte mordplatsen. Han gör inte ens till synes motstånd när flickans pappa kommer in och slår ihjäl honom med en träbit. Passar tämligen bra in på "passivt självmord".

Brödernas mor Crystal dyker upp i Bangkok. Detta kan mycket väl varit en sak bröderna lätt kunnat räkna ut, om de kände sin mors sätt att reagera. Hon antyder senare i en hysterisk scen på en restaurang en osund relation med sönerna. Sexuell? Julian har redan slagit ihjäl sin far får vi veta. Det framgår också att Crystal litar på att Julian ska skydda henne. Det är den enda som kan skydda henne här borta säger hon... Hon är kanske van med större beskydd hemma? I sina olagliga affärer? I "familjen"? Men under hela filmen ser vi egentligen aldrig Julian lyfta ett finger för att skydda henne.

Var detta brödernas plan hela tiden? Att locka dit Crystal och låta henne nästla sig in i döden? Ville de döda henne, men kunde inte av någon anledning, antagligen psykologisk, utföra det själva?

Julians beteende när han fann sin döda mor antyder inte direkt den sorg man skulle kunna tänka sig, utan något helt annat behov fylldes där. Oklart vad dock. Han är lite svår att tyda den gode Julian.

Även Julian beter sig konstigt i slutet. Inte en antydan till flykt. En passivitet som för mig att tänka på att han ser på livet som att det ändå är slut. Varför? Vet inte, om detta kan vi bara spekulera vilt...

Detta är en film som det var mycket svårt att betygsätta. Jag väljer till slut att ge Only God forgives tre ishackor i örat av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med mina filmspanarvänner Jojjenito och Fiifis Filmtajm. Hoppa över till dem och kolla vad de tyckte om filmen. Vrångmannen såg också filmen. Mycket nöje!