Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Årets animerade film på Oscarsgalan var också hyllad på nätet och poddar. Mina förväntningar var ganska högt ställda, även om jag aldrig varit en fan av Spider-man i serietidningarna. Denna film är inte riktad till mig alls. Jag har aldrig läst Spider-Man serietidningen, jag har inte varit extra förtjust i karaktären och jag är heller inget animations-freak. Däremot gillar jag ju Marvels figurer och universum via deras filmer i MCU. Detta är dock inte MCU, utan denna film kommer från Sony som innehar rättigheterna för Spider-Man. Filmer som Logan, Deadpool, Venom och de äldsta Spider-Man med Tobey Maguire är andra exempel på filmer om Marvel-figurer som inte är med i MCU.

Denna revy kommer innehålla vissa spoilers, som de allra flesta revyer här på bloggen.

Jag gillade filmen en hel del. Dialogen är fyndig och rapp. Det är nästan så att filmens dialog är så "over the top" att jag skulle vilja se om filmen för att kunna insupa allt och till fullo njuta av den. Men det som jag gillade mest med filmen är att vi får möta en massa spindelmän och spindelkvinnor från olika dimensioner och att de samarbetar som en riktig liten ”Avengers”-grupp. Det är superhäftigt och andra delen av filmen är den klart bästa i mina ögon. De jag gillade mest var den fräcka tjejen Gwen och Spider-Man Noir i svartvitt. Blandningen av typer och stilar var en fröjd att se. Berättarglädjen lyser igenom i filmen. Det får mig att referera till Scott Pilgrim vs. The World i känsla.

Som helhet lider dock filmen av samma problem som The Lego Movie led av. Det blir för mycket meta- och referenshumor, för mycket "goodness", att jag inte hinner processa och reagera. Speciellt eftersom jag inte kan min Spider-Man utan och innan. Jag är övertygad av att denna film skulle vinna på att ses om. Dessutom ska en film som denna helst ses med kompisar som gillar Spider-Man då stämningen i rummet är extra viktig för en specifik genrefilm som denna.

Jag väntar på att bli lika hänförd av filmen som vissa recensenter blivit tills andra gången jag ser den. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5

Jurassic World (2015)

Jurassic World blev månadens filmspanarfilm. Portarna slogs upp till den magnifika parken som John Hammond jobbade så hårt med i Jurrasic Park (1993). Det var första träffen för mig på några månader och trevligt nog var det en stor grupp som slutit upp för att se denna äventyrsfilm, tillika en av sommarens förväntade blockbusters. Efter en trevlig visning på Saga intogs middag på Vapiano då ytterligare en spanare anslutit. Det krävdes ett långbord för att alla skulle få plats. Jag valde en pastarätt med scampi i tomatsås och den var fantastiskt god. Till pastan tog jag en liten sidosallad och den var också jättegod. Mycket nöjd med mina val denna gång. Under slutet av middagen gled samtalet in på Game of Thrones. Jag, Cecilia, Jennifer och Carl vände och vred på alla trådar som hängde löst inför säsongens sista avsnitt (som gick i söndags, revy kommer imorgon). Mycket trivsamt samtalsämne!

Nedan följer några tankar om filmen som innehåller vissa spoilers. Varning!

Hjälte

Vad kan man säga om Jurrasic World då? Det är en riktigt risig film. Ok, ok, ok, ok (med Joe Pesci-röst) den är "fine" som matinéfilm. En rackarbajsare som man kan ha en skön stund med om man inte har allt för högt ställda krav på karaktärer, spänning eller logik.

Ingen hade blivit gladare än jag om den hade lyckats med bedriften att återskapa magin som fanns i den första filmen. Jurassic World saknar dock det som gjorde originalfilmen så bra. Jag fann ingen av karaktärerna jättebra. Dalla Bryce Howard är helt ok och förvillande lik Jessica Chastain i vissa scener. Men tyvärr är det något off med henne. De behandlar inte hennes arc från att sätta företaget i centrum till att bli "god" speciellt bra. Och vad var det med hennes högklackade skor? Vad var det bra för? Filmen sätter fokus på hennes skoval men det rinner ut i sanden. Ingen pay off där inte. Hon framstår bara som korkad. Filmens manliga hjälte spelas av Chris Pratt som tydligen är superhet enligt internet. Jag tyckte att han gav ett vagt intryck och mest stod bredbent och såg tuff ut. Hans karaktär var extremt tunt målad.

Smart skoval? Så tokigt de tänker, "kvinnorna"...

Jurrasic World har ett antal konstiga saker för sig. Den försöker blända oss med en metahumor som jag fann inte fungerar. Ett exempel är att den kommenterar produktplacering men kör med densamma fullt ut själv ändå. Hur många olika modeller av Mercedes-Benz såg vi i denna film egentligen? Det blir inte roligt bara för att de blinkar åt det hållet om de inte fullföljer "skämtet". En annan misslyckad meta-grej är då Claire förklarar för de potentiella sponsorerna i filmens inledning att publiken vill ha större, farligare och mer tänder. Det är en blinkning till oss i publiken och en kommentar om filmen i sig. Filmbolaget ville ju på samma sätt göra Jurrasic World större, farligare och med mer tänder. Men även den metahumorn föll platt då de inte gick en annan väg utan föll i exakt den fällan hon pekade på. Denna film har en massa mer tänder men det är inte antal tänder som gjorde den första filmen bra. Till slut blir Jurassic World mer lik en Godzilla-lik monsterfilm. Två monster som slåss i en lång, lång cgi-fajt är inte speciellt spännande.

Manlig huvudperson = hjälte, kvinnlig dito = dum och bitchig ?

Trots att det gått 22 år sedan första filmen känns denna film inte bättre med avseende på "special effects". Den känns lite plastigare om något. De har använt modeller och byggt riktiga huvuden i några fall och det är bra, men både monorailbanan och den stora dino-fisken såg väldigt cgi-aktiga ut.

En äventyrsfilm som denna måste vara spännande, inte som en renodlad skräckis, men den måste vara  "thrilling" som de säger på engelska. Jag fann den aldrig speciellt "thrilling". Trots att filmen är överlastad av Spielbergska element får jag aldrig upp pulsen. Det är barn i nöd, onda män som tänker på pengar och tar fel beslut, hjältar som står bredbent och reder ut allt. Ingredienserna finns för en "riktig" Spielberg-film men kockarna bakom denna soppa får inte ihop varken helheten eller kryddningen. Var är nerven och hjärtat som Spielberg har i överflöd när han är som bäst? Tänk scenerna om natten i regnet i första filmen och försök hitta något liknande i denna. Ok, barnen åker omkring i en glaskula men den scenen var långt från lika spännande. Det fanns vissa problem med kameravinklar och klippning i scenens klimax. Blev barnen kluvna på mitten av den vassa eggen i den trasiga glasfarkosten? Nähä, tydligen inte.

Mannen är hjälte i denna world

När filmen inte är "thrilling" eller gav mig en "wow"-känsla över miljö eller dinosaurier blir alla ologiska skavanker med manus påtagliga. Jag kan ta de flesta dumheter så länge en film griper tag i mig. Denna gjorde inte det och då blir dess plot holes mer problematiska. Det är ingen idé att nit picka dessa här men jag vill lyfta några av de mest avgörande. Slagsmålsscenen mellan I-Rex och T-Rex var filmens största actionscen.  Efter filmen vandrade gruppen upp längst Kungsgatan med sikte på Vapiano. Flera i gruppen diskuterade på allvar vilken av de stora dinosaurierna som blev uppäten av dino-fisken. För mig var det helt klart att det var I-Rex som strök med, men de var så lika till utseende och den sista scenen var så rörig att det tydligen gjorde vissa i gruppen osäker. Varför sedan den stora T-rex som överlevde helt plötsligt inte var farlig för människorna längre kan man bara spekulera över. Andra saker som var röriga var alla gånger The Raptors bytte sida. Med människorna, mot dem, med dem. En sista sak (men det finns fler) var det lustiga i att I-Rex snabbt blev kompis med The Raptors för att den hade vissa raptor-gener i sig, men den blev inte på samma sätt kompis med T-Rex trots att de delade ännu mer gener från det djuret. Jaja, sånt får man ta.

Olycklig assistent. Kul skämt tyckte regissören.

Trots att filmen är producerad av Steven Spielberg tycker jag att filmen avviker från hans äldre filmer. Här tar man inte dödsfall på allvar. Flera människor dödas väldigt lättsamt, nästan som "comic relief". Det brukar man inte se i Spielbergs filmer. Jag tänker på en viss assistent och en viss tjock säkerhetsvakt.

I en annan scen påminner filmen otroligt mycket om Aliens. Det är när det första militärgänget avancerar in i djungeln, dör som flugor och man ser från kontrollrummet på deras biodata hur de dör (hjärtfrekvensen blir en rak linje). Den scenen var bra, men mest för att jag fick tänka på Pvt Hudson och Aliens lite grann.

Jurrasic World är en ok matiné-film. Jag tror ändå att nostalgikänslorna i att återbesöka världen (och musiken) räcker långt för många. Jag tror också att fans av den första filmen kanske ser denna film genom ett Jurassic Park-filter och därmed få en trevlig "ride". Men fansen bör dock inte analysera filmen allt för ingående. Det håller den inte för. Ologik och ruttna könsroller förstör lite väl mycket kan jag tycka.

Jag ger Jurassic World ett knappt godkänt betyg och den får två olyckliga assistenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hjältinna till slut

Kolla nu in hyllningarna till denna film av mina fellow filmspanare:

Har du inte sett den?

Jojjenito

Flmr

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

The Nerd bird
Filmitch

21 Jump Street (2012)

Jenko: Fuck you, Glee!

"Jag skulle kanske ta och se en skön komedi?" Så började tanken som tog mig till "21 Jump Street". Den hade fått överraskande positiva ord ute på interwebben. "Channing Taum var ju ganska bra i "Foxcachter" och Jonah Hill kan väl inte pajja en hel film?" Joru sörru, det kan han. Fasen vad uselt detta var!

Det finns några marginellt lustiga scener. Skratt? Nej, men några ryckningar i mungiporna när de drev med sig själva då de gör en remake på den gamla tv-serien istället för att göra något originellt. Men i övrigt usel humor, usel action och en patetisk kärlekshistoria. Helt utan hjärna, hjärta och sexighet. Det enda som kunde ha räddat tillställningen var kanske Brie Larson? Men oavsett hur härligt bra hon var i "Short term 12" är hon ingen Emma Stone eller Amy Adams som kan bära en hel film på sina axlar. Än i alla fall.

Sen mitt under filmen fick jag ett sms från Steffo om actionthrillern "John Wick". Jag var så sugen på att stänga av skiten jag tittade på. Men det går inte att förhandla ens det minsta med Jojjenito's First Rule of the Filmspaners. Man måste se klart film. Finns ett addendum om att man måste läsa klart en bok man börjat med också... Ja ja, det är bara att böja sig. Jag såg klart rullen. Vem vet, den kanske kunde bättra sig mot slutet? Men tyvärr... Den var som en bilolycka. Nothing to see here, move on, move on...

Den enda roliga karaktären i hela filmen var Mr. Walters (Rob Riggle). Sen var där en rejält "deppig" scen som inte alls var lustig. Jag tror att jag kanske kommer strunta i uppföljaren. LOL. Idag ger jag "21 Jump Street" en liten snopp (Jonah Hills) av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Drinking Buddies (2013)

Drinking buddies var en komplex film. Jag fann det svårt att komma på vad jag vill säga om denna film. Slutet är öppet och det tolkades olika mellan mig och Fiffi som jag såg den med. När jag sedan träffade på Johan Sq någon dag senare hade han också sett den och han hade en tredje tolkning av filmens centrala budskap. Vad hände egentligen? Hur gick det för dem? Ska man se filmen "face value" dvs exakt det man ser sker, eller ska man söka sanningen under ytan, i det som inte sker eller inte uttalas? För mig slutade inte händelseutvecklingen där filmen slutade utan vi lämnade karaktärerna några steg före de rett ut sina relationer. Jag såg kanske något som inte fanns där. Såg jag något som Joe Swanberg (manus och regi) inte tänkt sig? Hoppas och tror inte det, filmen verkar tillräckligt genomarbetad för att innehålla lite mer tuggmotstånd.

Drinking buddies handlar om folk som dricker öl. Och jag som inte ens gillar öl speciellt mycket. Vad värre är att jag inte heller gillade de två huvudkaraktärerna Kate och Luke, kollegor på ett microbryggeri. De är mer än kollegor, de är bästisar på jobbet med en lite flörtig jargong pågående. Jag vet inte om de tänkt att vi i publiken genast ska gilla Kate och Luke, men jag fann dem båda ganska avskyvärda. Extremt jobbiga helt enkelt. Luke är bullrig, fysiskt närgången, oseriös och ganska äcklig i sitt skvättande med öl hit och dit. Kate är inte mycket bättre hon, en pojktjej i en manlig miljö som försöker passa in genom att vara mer vulgär och dricka mer än någon av grabbarna.

Kate och Chris

Filmen utvecklas till ett relationsdrama med Kate och Luke i centrum och där Kates pojkvän Chris och Lukes sambo Jill spelar avgörande roller. Chris och Kate bjuder med Luke och Jill på en weekend till Chris sommarstuga i Michigan. Där ute vid sjön sätts relationer, personligheter och känslor på spel.

Komplex film. Jag tycker att den var mycket intressant men jag har inte tagit den till mitt hjärta så mycket som jag kanske trott att jag skulle göra. Kate och Luke spelas av Olivia Wilde och Jake Johnson och allt eftersom under filmen börjar jag mjukna mer och mer inför deras karaktärer och skådespelarinsatser. Luke visar upp sidor som var helt klart trevliga. Den karaktär som jag gillade minst under hela filmen var Kate, och hon är något av en huvudperson så det blev lite knasigt.

Luke och Jill

De två birollerna Jill och Chris spelas av två favoriter i Anna Kendrick (Up in the air) och Ron Livingston (Office space) och jag tyckte att de var underbara båda två, både som karaktärer och i sitt återhållna skådespeleri. Filmens roligaste scen var när Jill och Chris var ute på hajk och de skulle äta lunch. Jill hade en arsenal av bra saker att ha på picknick i sin rygga. Hysterisk scen. Tyvärr missade jag vad som sades i slutet av den scenen och jag missade en viktig sekvens. Damn, dåliga ljudmixar på film!

Picnic med ostplattan

Olivia Wilde har helt klart fått den "stora" rollen i denna film och hon kliver på i stora steg och målar med den största penseln hon hittat i verktygslådan. Jag finner ibland dessa "showiga" prestationer lite falska och tröttsamma.

Drinking buddies var en av de filmer som man kan fundera mest på från årets festival och det är i min bok alltid ett bra betyg, men det funkade inte fullt ut för mig. Jag kan ändå rekommendera den och ge den ett riktigt högt betyg, men det är fanimej på håret att den fick ett snäpp lägre....

Jag ger Drinking buddies fyra arga bilförare av fem möjliga (visste du att den arga bilföraren är filmens regissör?)

Betyg: 4/5

Visningen gick ok. Filmen visades utan textning och speciellt under filmens första halva utspelades många scener i pubmiljöer eller liknande och då var det ibland svårt att höra vad de sa. Trist för en del av den viktiga dialogen gick då förlorad. Vi såg filmen på Park, aj det gör ont i rumpan bara jag tänker på det. Salongen var långt från full och jag trodde att jag skulle få fri sikt. Precis innan filmen kom igång dök de upp ett par och satt sig snett framför mig. Utan att bli allt för störd såg jag tydligt hur killen om och om igen skulle luta sig in och säga något till tjejen. Detta pågick under hela filmen. Det såg inte ut som att de var ihop, så jag kom fram till att han antagligen hårdraggade på henne. Lite synd om hon var sugen på att se filmen för han var både närgången och ivrig.

Kolla nu in Fiffi's revy. Drack hon upp sin öl eller lämnade hon halva kvar?

Alkoholister?

Safety Not Guaranteed (2012)

Alright give me the lesbian and the indian and I got a story.

Nu börjar vi närma oss slutet av filmfestivalen. Den näst sista dagen hade jag hela fyra filmer på agendan. Den första var den underbara lilla amerikanska independentfilmen Safety not guaranteed. Jag hade hört lite om filmen innan och var mycket nyfiken på den.

Storyn är helt crazy, perfekt för en film från denna genre. Filmen handlar om fyra personer. Dels en trio bestående av journalisten Jeff (Jake Johnson) och hans två praktikanter Darius (Aubrey Plaza) och Arnau (Karan Soni). Trion söker efter personen som skrivit en mycket underlig annons i en lokal blaska. Mannen i frågan visar sig vara Kenneth (Mark Duplass).

Annonsen i fråga publicerades i verkligheten i Blackwoods Home Magazine 1997. Den uppmärksammades av Jay Leno i hans segment om lustiga rubriker (från tidningar och annonser) och till slut låg den till grund för manuset till denna film. Annonsen löd:

"Wanted: Someone to go back in time with me. This is not a joke. You'll get paid after we get back. Must bring your own weapons. I have only done this once before. Safety not guaranteed."

De tre journalisterna söker efter den som skrev annonsen och till slut hittar de honom. Darius lyckas få kontakt med Kenneth och hon lär känna honom. På vägen lär hon sig en hel del om sig själv och om Kenneth. De beslutar sig att de ska åka tillbaka i tiden tillsammans. Samtidigt har Jeff tagit uppdraget för att få chansen att återbesöka en flickvän från high school som bor i närheten. Till sista har den andra praktikanten Arnau också en del issues han behöver ta tag i.

Detta är en typ av film som jag oftast gillar. Den har en quirky handling med underfundig och mörk dialog, och en underbar cast med genomgående mycket bra prestationer. Mark Duplass i rollen som Kenneth är störst. Jättebra. Jag tror att vi måste plocka upp honom på watch-listan över bra skådespelare som vi ska hålla koll på. Han har tidigare spelat i filmer som Humpday och Hannah taks the stairs.

Filmens huvudperson Darius spelas av Aubrey Plaza och hon var mycket intressant. Hon påminde mig nåt fasligt om en kompis jag har västerut. Henne ska vi också hålla utkik efter. Kan bli något bra. Till sist var Jake Johnson från tv-serien New girl också mycket bra i rollen som den desillusionerade journalisten Jeff.

Detta är en komedi med mycket dramainnehåll, eller ett drama med många komiska situationer. Jag lutar åt den senare beskrivningen. Filmen innehåller absolut inte gapflabbs-humor utan mer underfundig "känna igen sig"-humor som i filmer som Garden State till exempel. Dessutom är filmen ganska gullig på ett nästan lite nördigt sätt.

Filmen hade ett överraskande och lite speciellt slut. Jag gillade det, men kände ändå att jag kunde nog tänkt mig ett annat slut också. Nu blev det lite snopet och plötsligt.

Allt som allt är filmen mysig och bra. Jag ger Safety not guaranteed fyra tidsmaskiner av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Mark Duplass och Aubrey Plaza