Moonfall är en sådan där lättglömd film. Ett tips är att skriva sitt blogginlägg direkt efter titten så slipper man sitta och fundera på vad tusan som hände i filmen. Men nåväl, lite kommer jag ändå ihåg från filmen trots att det var några veckor sedan jag såg den nu.
När man sätter sig ner för att se en film från Roland Emmerich är det som att ingå ett virtuellt avtal, man checkar in sin hjärna och alla förhoppningar om logik i filmen mot att få se en spektakulär actiondängare. Och det är just det man får med denna film. Av hans nyare filmer är 2012 min favorit, av de äldre måste det vara Stargate.
Så, Moonfall är på inget sätt en bra film. Men jag fann en hel del underhållande saker i den. Jag gillade att det handlade om en stor konspirationsteori, den påminde mig om den underskattade Conspiracy theory mer Mel Gibson och Julia Roberts. Det var också coolt med sista akten av filmen som utspelades i månen. De sekvenserna fick mig att tänka på Arthur C Clarkes Rendezvous with Rama.
Tyvärr känns det som att Patrick Wilson inte riktigt kunder bära denna typ av film på sina axlar. Och när dessutom Halle Berry var helt bortkastad i denna roll blev skådespeleriet överlag inte en av filmens styrkor. Det hade behövts några starkare karaktärer för att lyfta filmen över dess absurditeter. Som det är nu var det endast John Bradley (Samwell Tarly i GoT) som underhöll.
Så summan blev att detta var som förväntat, en helt ok Emmerich och det betyder en tvåa.
Min förväntningar inför John Wick 3 var ganska blygsamma. Men den kändes som en perfekt film att se på bio en fredagskväll med efterföljande middag med filmsnack. Jag och Movies-Noir sammanstrålade för hjärndöd action, middag och lite snack om bloggprojekt och annat.
Jag gillade den första John Wick en hel del. Den hade en intressant huvudkaraktär och till det en hel del action. Tvåan var snyggare och hade mer action men karaktärsutveckling och handling kunde man glömma. Denna gång var jag inställd på att bara se action inget annat. Och det var exakt vad vi fick.
Filmen har en orimligt tunn handling och allt om Wicks mörka psyke och längtan efter hustrun är som bortblåst. Men det är helt ok. Denna film hamnar i samma kategori som Mad Max Fury Road och Atomic blonde. Ganska tunna historier som berättas med häftig action och supersnygga scener.
John Wick 3 ligger närmare Atomic blonde än den mycket lyckade Mad Max: Fury Road. Vad som överraskade mig positivt med det tredje kapitlet var dess humor. Filmer som denna vinner på glimten i ögat och att inte ta sig själv på för stort allvar. Jag skrattade gott flera gånger, oklart dock hur många som var planerade av regissören.
I en av de första slagsmålsscenerna där John kastar knivar på de fula blev det så komiskt och dråpligt att jag inte kunde undgå att skratta åt det. Senare under filmen fick vi möta Zero, en supermördare som också är ett fan av John Wick och samspelet dem emellan var mycket lustigt. Zero är underfundigt lustig hela tiden och John Wick är plankan som skämten studsar mot. Deras fajt var också bitvis vederkvickande.
Den bästa fajtscenen var dock ute i ett palats i öknen. John Wick och en kollega från mördarkollektivet vid namn Sofia fajtas mot skurken Berradas hejdukar. Berrada spelas för övrigt av Ser Bronn of the Blackwater själv. I scenen används skjutvapen mestadels och det gillade jag. Sofias två schäferhundar biter sig igenom en lång rad skurkskrev också.
Jag var underhållen och förnöjd för stunden. Trevligt med film och middagshäng med Movies-Noir förhöjde upplevelsen.
Ettan har den bästa historien, tvåan är snyggast och trean har den bästa action.
En rak trea! Och då känner jag mig ganska så givmild idag.
Betyg: 3/5
Hoppa nu över och kolla in vad Mr Christian tyckte om John Wick 3.
Jag var inte överdrivet förtjust i den första Kingsman-filmen som kom ut 2014. Detta trots att jag brukar gilla regissören Matthew Vaughn. Men första filmen föll lite på att det blev för mycket YA-smet av det hela. Lustigt nog funkade andra filmen mycket bättre. Denna gång slapp vi "origins storyn" och kunde helt fokusera på spoofen av agentfilm i allmänhet och Bond i synnerhet. Här har vi skön humor och hypervåld i en salig blandning. Denna film påminner mer om känslan i Kick-ass än vad den första gjorde.
Handlingen är fånig, pajjig, och nästan på Austin Powers-nivå. Storskurken spelas av Julianne Moore och även om hon är bra och att jag gillar henne så måste jag erkänna att hon inte passar speciellt bra som "the evil villain". Det är hyfsat genomfört, men en mer karismatisk tokgalning hade nog varit bättre.
Av nya ansikten sticker prins Oberyn från Game of Thrones ut, dvs den för övrigt anonyme Pedro Pascal. Han har frisyr, ansiktshår och kläder gör honom till en kopia av en ung Burt Reynolds. Vilket sällsamt val! Colin Firth var också en upplevelse. Han såg väldigt sliten ut, som om han vore allvarligt sjuk eller något sådan. Sen har han också lagt sig till med Michael Caines röst. Utveckling... Däremot var det lite synd att vi inte fick se så mycket av Channing Tatum. Hade gärna sett mer av hans välsvarvade rumpa!
Filmens svagaste kort är fortfarande huvudpersonen spelad av ynglingen Taron Egerton. Han har noll karisma och är töntig i allmänhet. Trist val då en mer sprakande stjärna hade fått detta universum att glimra mer. På plussidan finns dock som i första filmen den svenska kungafamiljen, här representerade av Hanna Alström, Lena Endre och Björn Granath.
Jag gillade den överraskande köttiga blodigheten blandat med scenerna som tagna ur en Bondfilm från en alptopp inklusive den obligatoriska linbanescenen. Till sist kan jag konstatera att Take me home (country roads) ALLTID är bra i film.
Jag ger Kingsman: The Golden circle två starka varningar om knarket av fem möjliga.
Bröderna Larry och Andy Wachowski tog filnmvärlden med storm med den dystopiska science fictionfilmen The Matrix. De var bröderna Wachowski för hela världen. Sedan gick Larry och bytte kön och nu heter han=>hon Lana och är syster. Numera går de under benämningen syskonen Wachowski. När temat blev Syskon poppade de upp i mitt huvud. Egentligen hade jag en annan idé för detta tema först, men när den idén inte föll ut bra kom jag att tänka på syskonen Wachowski och deras Cloud Atlas från 2012. Detta blev ett perfekt tillfälle att fylla en "blind spot".
Lite sci-fi hinns med
Syskonen har regisserat detta epos tillsammans med den tyske regissören Tom Tykwer. Det är ett ambitiöst projekt där handlingen utspelas i hela sex tidsrum och där alla de största skådespelarna i filmen spelar multipla roller. Huvudrollstrion Tom Hanks, Halle Berry och Jim Boadbent spelar roller i alla sex tidsperioderna.
Filmen kan jämföras med Robert Altman's Short Cuts med dess multipla historier som samsas inom samma film. Men i Short cuts utspelas de parallellt och dessutom får varje enskild historia god tid på sig att utvecklas i längre scener. I Cloud Atlas sker de sex historierna sekventiellt, men filmen hoppar fram och tillbaka som en steppdansare på speed. Alla händelser och tidslinjer påverkar varandra genom någon slags kosmisk kontinuitet. Såväl goda som onda gärningar har konsekvenser i framtiden verkar filmmakarna säga. Så Cloud Atlas skiljer sig egentligen en hel del jämfört med Short Cuts.
Den andra film jag direkt kommer att tänka på som har mycket mer gemensamt med Cloud Atlas är visionären Darren Aronofsky's The Fountain som också utspelas i olika tidsrum och med samma karaktärer. Jag tycker dock att The Fountain är en bättre film än Cloud Atlas. I The Fountain spelar Rachel Weisz och Hugh Jackman tre olika karaktärer var i olika tider. De älskar varandra i alla tre. Temat i The fountain och Cloud Atlas är nästa identiska, men historien i Aronofsky's film är lite renare och mer fokuserad på relationen mellan de två själarna som återföds om och om igen.
Halle Berry i folkabubblan
Vad är då Cloud Atlas? Först och främst är det ett mäktigt projekt. Detta måste vara en av de mest komplicerade filmer som finns då det gäller klippningen. Det funkar trots att jag satt länge och undrade vad filmen ville mig. Efter en timme började koncepten och budskapen sippra fram ur den ursinniga klippningen. Något som jag upplevde störande var att så fort jag blev lite mer nyfiken på en tidsperiod klippte de vidare till en annan. Filmen hoppar runt oavbrutet, fram i tiden och tillbaka, fram, tillbaka. Tyvärr förtar det engagemanget hos mig och kvar finns bara en känsla av att det var "ett häftigt projekt".
Som helhet blev jag inte nöjd över berättelserna. Filmen är mer pretto än ljuvlig om jag får använda slitna uttryck. Finns det en någon karaktär som jag brydde mig om i slutet? Knappt. Det skulle vara Halle Berrys journalist Luisa Rey i 70-talet och Ben Whishaw's Robert Frobisher i 1930-talet.
Fin väst
Jag valde filmen till detta tema på grund av att två av regissörerna är syskon. Men fanns det då några syskon i filmen då? Nej, inte så mycket. Det fanns någon morbror och någon far och dotter på några ställen.
Nej. Denna film var säregen. Hade de verkligen hittat på ett eget språk för framtidens människor? Var ju bara jobbigt att lyssna på. Asch då, det känns som att filmen skulle kunna blivit jättebra om de bara gjort den lite annorlunda... Om de bra hade... istället för... Äsch, jag vet inte.
Nurse Ratched
Ja. Cloud Atlas är helt ok, en har något mäktigt över sig, även om den nästa suger ut tre timmar ur mitt liv. Om du känner dig lockad av bilderna eller temat i denna film kan jag dock tipsa om tre andra filmer som är bättre:
- om du vill se en ännu flummigare film om samma personer i olika tider som dessutom bjuder på en ypperlig kärlekshistoria ska du se The Fountain.
- om du hellre vill se ett riktigt maffigt drama om ett tiotal karaktärer som påverkar varandras liv under ett dygn i Los Angeles ska du ge Robert Altman's mästerverk Short Cuts chansen.
- och om du till sist vill se brittiska karaktärsskådespelare i lustig make up kan du ju lika gärna kolla på valfri Harry Potter-film.
Lösnäsa
Jo. Detta inlägg publicerades som en del i Filmspanarna tema: Syskon, det 37:e temat i serien.
Vad tyckte du som redan sett den om Cloud Atlas? Skriv dina åsikter i kommentarerna. Jag ger filmen tre romaner som är omöjliga att filmatisera av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Vill du läsa mer? Vad kan mina bröder och systrar i Filmspanarna hittat på för några hyss i temat Syskon? Blir det Astrid Lindgren-revyer från hela bunten?
Min polare Robert gillar fräsiga actionfilmer och fantasy. Nya X-Men-filmen? Dags att gå på bio med Robert igen!
Det börjar med en rafflande scen från framtiden. Ett gäng mutanter fajtas mot stora gubbar, monster eller vad det nu kan vara. Plötsligt försvinner alla och de futuristiska valven blir stilla och öde. Jag kände knappt igen hälften av mutanterna. Ellen Page var där i alla fall, och han den där mesige som gör is. Jag är helt rudis när det gäller X-Men. Har inte läst en enda serieruta av serien.
Sedan kommer filmens set-up som bygger på att Ellen Page ska skicka tillbaka Wolverines medvetande till en yngre version av honom i 1973 så att han med hjälp av Magneto och han, den där rektorn, ska kunna stoppa Mystique/Raven från att göra något dumt som leder till en trist framtid. Jag kan köpa tidsresor i sci-fi om det hanteras på ett rätt sätt. Jag tycker inte att det är bra om man ska göra en "Bobby Ewing" på hela filmserien. Det blir så jäkla lamt. Det blir som att se på ett parti high stakes poker där alla får byta sina insatser efter de sett hur korten fallit. Inget betyder något. Så jag har ett stort problem med hela filmens koncept. Det förtar all spänning som redan var låg. Jag var aldrig orolig för någon av huvudkaraktärerna, inte ens när de dog var jag oroad för att de skulle dö! Filmen var inte spännande. Damn it.
Jag vet att man inte bör dissekera en film som denna för mycket men vad var filmens stora "problem" egentligen? Jo det var att Mystique var korkad helt enkelt, vilket pucko. Om någon kunde sätta sig ner och prata vett i henne så hade de löst problemet. Inte riktigt värdigt en film av denna kaliber. Denna svaghet i manus hade dessutom med lätthet kunnat fixas. Man hade till exempel kunnat låta någon skurk lura henne att tro att hon var tvungen att mörda Tyrion Lannister för att rädda framtidens mutantisar. När sedan Wolverine kommer och ber henne byta spår tror hon då givetvis att han är falsk. Vem ska hon lita på? Då hade vi fått en intressant knorr som dessutom synkat in i 70-talets konspirationsthrillers.
Om handling, stakes eller spänning tas bort då återstår endast sköna actionsekvenser och karaktärsdriven humor. Det senare fick vi en del. Både Wolverine, Quicksilver och Magneto d.y. hade lite glimten i ögat. Ellen Page, han den där rektorn, Storm, Hulken och framför allt Jennifer Lawrence var alla kliniskt befriade från humor. Trist. Sen måste jag säga att jag tyckte att Tyrion var rejält underutnyttjad. Jag fick aldrig grepp på honom och jag hade hellre sett honom etableras lite tydligare.
Action då? Action utan slut? Det är den del som jag oftast håller som minst viktig, även i en film som denna. Men här överraskade filmen positivt i alla fall. Den klart bästa scenen var då de fritog Magneto från fängelset under Pentagon. Karaktären Quicksilver var filmens höjdpunkt, både humoristiskt och coolt filmat. Det är en otrolig scen.
Flera av filmens actionsekvenser var väldigt bra. Jag älskade alla scener från framtiden, när mutanter kämpar mot the sentinels. Visst påminner nästan scenerna för mycket om Terminator, men konceptet är coolt. Speciellt scenen mot slutet då en efter en dör var rejält mäktigt. Hade man inte varit så inställd på att alla ändå klarar sig hade det kunnat bli dammigt i rummet när hjältarna faller. Sen var det lite trist att jag inte kände flera av dem. Har vi verkligen mött dem alla i tidigare filmer, eller måste man ha läst serieböckerna för att veta vilka de var?
Cool figur, men vem är det?
Till sist några ord om visningen. Jag hade tyvärr otur igen då det satt en IDIOT på platsen rakt framför mig som inte kunde sitta still. Han ålade sig som en besatt ibland, satt sig rakt upp i stolen och satt till och med ibland framåtlutad med armarna mot knäna. Vid alla dessa tillfällen stack hans huvud upp långt över textraden. Detta hände lite då och då, tillräcklig sällan för att jag aldrig kom mig för att luta mig fram och börja jiddra med honom (gräla på biografen är inget man direkt ser fram emot), men tillräckligt ofta för att jag skulle tänka på hans rörelser hela tiden. Misär. Fan det är snart slut med att gå på bio på bio. Bio ses bäst hemma i filmrummet. Jag kommer se om filmen någon gång och det är mycket möjligt att jag då får en bättre upplevelse med filmen.
Det var en trevlig kväll med Robert i alla fall!
Jag ger X-Men: Days of future past tre gener av fem möjliga.
Robert: It's very important to us that Kevin has a normal and complete high school experience.
Movie 43 är en film som jag aldrig hade hört om tills den dök upp med betyg 5/5 på Fiffis Filmtajm. Det är inte så vanligt att okända nya filmer poppar upp på det viset. Och det var en komedi också. Jag blev givetvis jättenyfiken.
Nu har jag sett denna film, det är en löst sammanhållen samling av scener av olika regissörer. Hela filmen har en osannolik mängd riktigt kända skådespelare. Filmen hålls ihop av en tunn historia om tre ungdomar som söker efter "Movie 43" på internet. Det enda lustiga med dem tre är att en av dem ser ut som en ung Carl-Einar Häckner.
Den första scenen spelas av Kate Winslet och Hugh Jackman och regisseras av en av bröderna Farrelly. Detta är komiskt guld och filmens överlägset roligaste scen. Jag skrattade så att tårarna rann ner för mina kinder. Mina förväntningar inför resten av filmen exploderade. Kunde detta var Graal?
Tyvärr startar filmen med sin höjdpunkt och de efterföljande scenerna pendlar mellan bra till inte fullt så bra. Som ofta med episodiska filmer saknas en övergripande känsla av att det är en riktig eller "hel" film. Filmens styrka och något som alltid är kul är kända skådespelare som spelar roller som går emot vad de vanligen gör eller emot deras publika "image". Jag älskar delar av denna komedi, men när det blir för osammanhängande blir jag mer road för stunden än fullt ut begeistrad.
Den näst roligaste scenen var den med fejk Robin och fejk Supergirl och de andra.
Jag tackar Fiffi för ett bra tips men för mig blev det för ojämnt för ett högre betyg. Men den första scenen med Winslet är bland det roligaste jag sett. Jag måste efter denna scen omvärdera Kate, jag har inte sett henne som en comedienne förut.
Jag ger Movie 43 tre pungkulor av fem möjliga.
Betyg: 3/5
Tack Fiffi för inspirationen att se denna film. Läs Fiffis revy här. Filmitch har också sett filmen, se här.
Läs om bakgrunden till filmen och en massa annat, inklusive om de två versionerna av filmen, här.
Utgivningsår: 2002
Regissör: Lee Tamahori
Locations: Nordkorea, Hong Kong, London, Havana, Island
Plot: Bond blir tillfångatagen av nordkoreanerna på ett uppdrag och hamnar i ett 14-månaders tortyr camp. Han tradas till väst men misstros. M tror att han har knäckts under tortyren och börjat läcka information. För att rentvå sitt namn måste Bond ta saken i egna händer och ta reda på vem som förrådde honom är samt kämpa ner ett gäng unga krigsälskande nordkoreanska militära hetsporrar.
Cast
James Bond - Pierce Brosnan
Jinx Johnson - Halle Berry
Gustav Graves - Toby Stephens
Miranda Frost - Rosamund Pike
Zao - Rick Yune
General Moon - Kenneth Tsang
M - Judi Dench
Moneypenny - Samantha Bond
Q - John Cleese
Damian Falco - Michael Madsen
Raoul - Emilio Echevarria
Verity - Madonna
Revy
Jag kan inte neka till att jag var väldigt spänd inför omtitten av denna film. Jag hade inte sett den på en sådär tio år. I kommentarer och diverse bondfilmsomröstningar hade det framgått tydligt att denna film inte hyllas direkt, många verkar ranka den mycket långt ner på listan. Jag gillar ju Brosnan en hel del och de tidigare filmerna har fallit väl ut i omtitten så jag undrade hur denna skulle stå sig.
Det största problemet jag kom ihåg med filmen är den EXTREMT fåniga osynliga bilen som Bond får av Q. en sådan sak kan förstöra en hel del, i värsta fall en hel film. Denna gång kunde jag bortse från denna fadäs lite enklare, då jag inte blev lika överraskad. Men tyvärr är inte filmen så bra i övrigt heller. Men det börjar bra, inledningen är mycket stark. Att Bond åker dit och sitter fast hos nordkoreanerna i över ett år och efterföljande skakiga relation med M är briljant. Men tyvärr följs detta inte upp med en bra skurk och istället får vi allt för mycket smörja. Genetisk experiment som gör att folk ser ut som någon helt annan? Osynliga bilar? (Nåja, jag kan kanske inte helt förlåta dem för det). Konstiga dräkter med ström i? Brinnande flygplan som inte störtar? Det blir bara för mycket.
Die another day är absolut inte så dålig som många förmedlat här på bloggen, men den är sannerligen ingen höjdare heller. Vad den är, är att den är otroligt ojämn.
Prologen: 8
Mycket stark prolog. Bond förlorar! Inget käckt skämt. Visst "saved by the bell", men till vadå? En ettårig date med giftiga skorpioner, både av mänsklig sort och insektssort. Jag gillar förstås inte att de surfar in till stranden. Orimligt! Men resten av prologen är mycket bra. Man måste tillstå att Bond sannerligen inte är feg i sina uppdrag. Vad tänkte han göra? Ta över hela nordkoreanska armén?
Bondlåten + Titelsekvensen: 7
Madonnas låt är riktigt djäkla bra. Det känns som att folk inte tycker att detta är en riktig bondlåt? Varför? För det första är det en riktig bondlåt för att det är en bondlåt. I like. Men här har vi framför allt en otroligt bra titelsekvens där vi både får se stilistiska och snygga bilder men också så mycket bättre då vi får se handling. Tortyren på Bond spelas upp framför våra ögon; skendränkningar, elektrisk tortyr, isvatten, eld och ack så många svarta blanka skorpioner. Allt övervakat av en iskall koreanska... Bond har det inte lätt med sina kvinnor.
Storyn: 4
Storyn är helt bakvänd. Vad är det storskurken vill göra? Oklart. Ska han använda GoldenEye 2 för att vinna krig? Samtidigt har han ett multinationellt företag och hur mycket pengar som helst... Finns det inte något lite mindre långsökt att ta sig för om han vill straffa Väst? Istället är Bonds personliga resa intressantare, men tyvärr fokuserar de inte på den i filmen. Hela grejjen att Bond blivit förrådd av en kollega fumlas bort. De gjorde en mycket bättre film om det nyligen, Tinker Tailor Soldier Spy tror jag den hette... Nej, storyn är inte det bästa med Die another day.
Bondskurkarna: 4
Vem var den store skurken? Gustav Graves eller spolingen till nordkoreansk överste? Den andra var ju lite lätt patetisk. Men Graves var inte mycket bättre. Jag älskade fäktningsscenen och det är en bra start att de låter skurken vara en äventyrlig snubbe, men han känns inte seriös eller elak nog.
Den glittrande Zao då? Vi får ju några actionscener ut av honom också, men han tillför inget i galleriet över favoriter. Nej, då är givetvis Miranda Frost den klart intressantaste av skurkarna i denna film. Jag tyckte det skavde med Pike i den rollen redan första gången jag såg filmen. När jag några år senare såg henne i An education såg jag hur otroligt rolig och begåvad hon är. Jag hade gärna sett henne mer i Die another day och att hon skulle varit Bonds huvudsakliga motståndare, det var ändå hon som dömde honom till 14 månaders helvete. Istället gick de för en klassisk "cat fight", mellan Frost och Jinx. Mjau.
Bondbruden: 8
Halle Berry kliver upp ur vattnet med kniv på bältet som en annan Ursula Andress. Och visst är hon läcker som få... Snygga lökar... Va, sa jag det högt? Nej, vänta nu. Jag menar, Halle Berry är en mycket bra skådespelerska och en fin människa. Hrmmmm. Vi går vidare!
Tyvärr känner jag ingen kemi mellan Bond och Jinx. Det är som att de vet om att de är med i en bondfilm och förväntas att kommunicera via one-liners. Det blir stelt och krystat. Poserande. Detta gör att Halle Berrys sexighet inte kommer till sin rätt. Det är något som saknas, något som inte riktigt fylls helt ock hållet, något som förblir lite halvslakt.
Medhjälparna: 4
Det är väl någon snubbe som hjälper Bond i Havana? Var han viktig? Jag finner ingen riktig medhjälpare. Michael Madsen's figur var bara bisarr, vad tusan gjorde han där? Nej, istället är det det gamla gardet man litar på. John Cleese har ju tagit över efter den gamla Q och nu har han tagit namnet också. Q alltså. Men Cleese passar inte alls i rollen. Han passade bättre som Nearly Headless Nick. M är med lite och hennes scen med Bond just när han frigivits var intensiv. Man är konsekvent med hennes stenhårda natur. Både M och Bond förtydligar att han inte borde utväxlats. M är hård, så hård, allt sammanstrålar mot Skyfall.
Intressantast blir därmed Miss Moneypenny. Efterson de tydligen ville ha Die another day som en light-science fiction låter de Bond träna i någon slags maskin som tar dig in i en virtuell värld. Det skulle vara lite chockerande att se Moneypenny skjuten i träningsscenen. Men jag kommer ihåg att jag inte för en sekund trodde att Moneypenny var död när jag såg scenen för första gången. Däremot tog det ett tag att avkoda kärleksscenen mellan Moneypenny och Bond mot slutet. Det var nog filmens humoristiska höjdpunkt.
Actionscenerna: 5
Det finns en scen som jag älskade. Det är fäktningen mellan Graves och Bond under överseende av Verity och Frost. Det var en riktigt bra actionscen, från samma skola som Bourne-filmerna. Det ser verkligt ut, det ser jobbigt ut. De blöder, de flämtar och de svettas. En garde!
Andra halvan av filmen är risig, allt efter den osynliga bilen introducerats, ungefär 1.06.24 in i filmen (satan, där är den igen, den där bilen). Jag nickade till och med till under de dödligt tråkiga scenerna från ishotellet. Vad händer? Varför händer det? Betyder det något? Brinner planet? Motorerna faller av men Bond och Jinx är fortfarande därinne utan en skråma och planet flyger fortfarande. Åhoj.
Gadgets: 2
En ring som vibrerar så att glas går sönder. En klocka som kan detonera en bomb. Och så några lite mindre lyckade... En surfbräda med vapen, en bomb och ett satellitsystem i sig. Till sist... Monstrositeten
Quotes: 7
En del smarta citat, en del roliga, men ojämn leverans av dem. Känslan infinner sig inte fullt ut.
James Bond: Saved by the bell. Chinese masseuse: I'm Peaceful Fountain of Desire, the masseuse.
Jinx: Ornithologist, huh? Wow. Now there's a mouthful.
Jinx: Are you always this frisky?
Miranda Frost: I know all about you - sex for dinner, death for breakfast.
James Bond: You burned me, and now you want my help? M: Did you expect an apology?
Verity: I see you handle your weapon well. James Bond: I have been known to keep my tip up.
Graves: Care to place a bet, Verity? Verity: No, thanks. I don't like cockfights.
Miranda Frost: I take it Mr. Bond's been explaining his Big Bang theory? Jinx: Oh yeah, I think I got the thrust of it.
James Bond: Vodka martini, plenty of ice... if you can spare it.
Jinx: Wait, don't pull it out. I'm not finished with it yet. James Bond: See? It's a perfect fit. Jinx: Uh-hm. Leave it in.
Sista scenen: 7
Efter Moneypennys lilla stund med Bond ser vi den riktiga Bond som leker gömma diamanten med Jinx. En avundsvärd position. Observera Halle Berrys skratt precis i slutet av scenen. Mums.
Jakt i udda fordon
Denna gång får vi en jakt i svävare. Mycket upplyftande!
Sammanfattning
Bra första halva men katastrof under andra halvan. Känns det igen? A view to a kill? Diamonds are forever? Die another day är bättre än sitt rykte, långt sämre än vad den kunde blivit och till slut en ok film.
