Only Murders in the Building - Season 1 (2021)

Jag var ett stort fan av Steve Martin under uppväxten. Jag älskar hans humor och värme, men nu var det länge sedan jag hört något från honom. Döm om min förvåning då en ny serie av honom dök upp på Disney+. Klart jag var sugen att ge den chansen.

Detta är en komediserie om tre främlingar som slår sig samman och göra en podcast om ett mord som skett i det lägenhetskomplex på Manhattan de alla bor i. Det går inte att undvika att tänka på den allra första podden i den genren, Serial. Hur har det gått, vet man om Adnan var oskyldig eller ej??

Serien är som en blandning av Martins tidigare verk, Woody Allens Manhattan Murder Mystery och Agatha Christie. Men med ett hjärta. Steve Martin, Martin Short och Selena Gomez spelar huvudpersonerna Charles-Haden Savage, Oliver Outnam och Mabel Mora. Vilken trio, vilka hjältar!

Det finns flera trevliga birollskaraktärer där Jane Lynch, Tina Fey, Sting och Michael Cyril Creighton sticker ut.

Mordet vår mysiga trio utreder är av sekundär betydelse och det gör inget. Givetvis finns det en massa trådar i historien som de försöker nysta upp. Det är mysigt att de gör en podd, vilket känns bekant och relevant på något sätt.

När jag sett klart serien kom det upp ett förslag på en annan serie jag skulle hoppa över till… Castle! Japp, den har jag redan sett allt av, och jag slogs av vilket bra förslag det var. Serierna har båda samma mysiga känsla med en mix av värme och humor. Som en gigantisk snuttefilt. Så för alla fana av Castle kan jag med varm hand rekommendera denna serie.

Säsong 2 är på gång och jag väntar ivrigt på fortsättningen.

Betyg: 3/5

10 tips på Steve Martin-filmer:
L. A. Story
Dirty rotten scoundrels (Rivierans guldgossar)
Three amigos!
Dead men don’t wear plaid
The Big Year
Planes, trains and automobiles 
HouseSitter
Father of the bride (Brudens far)
The Pink Panther
The Jerk

3 tips på Martin Short-filmer:
Three amigos!
Inner space (24-timmars jakten)
Father of the bride (Brudens far)

3 tips på Selena Gomes-filmer:
Spring breakers
The big short
The dead don’t die

Before the Devil Knows You're Dead (2007)

Sidney Lumet hade en lång och produktiv karriär. Han regisserade 43 filmer mellan 1957 och 2007. Hans sista film blev dramat "Before the devil knows you're dead" med originalmanus av Kelly Masterson. Vad som lockade mig vid sidan av att filmen fått mycket bra kritik lite här och där var skådespelarna Philip Seymour Hoffman och Ethan Hawke i huvudrollerna. Även Erin Brocovichs chef Albert Finney har en viktig roll i filmen, och Marisa Tomei likaså. Alla fyra är utomordentliga fina i denna film. Hela filmen osar om kompetent filmskapande. Allt är tipp topp och skådespelarna är i centrum. Philip Seymour Hoffman gör en magnifik insats. Ethan Hawke är perfekt i rollen som lillebror.

Men trots att detta verkligen är en suveränt ihopsatt film blir den inte en favoritfilm. Det är ett drama med inslag av thriller och crime. Mitt problem var att jag blev trött på det mörka i denna film. Ett tråkigt mörker där alla är svin och där mer eller mindre alla är rejält korkade också. Jag tycker inte att storyn är artificiellt hopknåpad som vissa thrillers kan vara, nej då, allt känns ganska realistiskt och till och med troligt. Människans natur står i fokus, som en mycket deprimerande psykologistudie.

Jag blev bara trött på eländet och stämningen i filmen. Så samtidigt som jag njöt av Philip Seymours excesser i denna paradroll för honom, kände jag mig distanserad från honom och bara trött på allt elände de har för sig i filmen. Jag saknade kanske lite balans mellan ljuset och mörkret. Detta är medvetet en helt allvarlig film och det var aldrig på kartan att någon skulle ha glimten i ögat. Och det är ok, men det måste ändock vara balans i anrättningen. Jag var kanske på fel humör för denna film helt enkelt? Gårdagens film "The verdict" var också en bister historia med nog så mycket svärta, men där fanns en balans. Jag fann den balansen välkomnad.

Det borde inte råda några tvivel om att detta är en toppfilm rent tekniskt. Jag kan varmt rekommendera den till alla som vill se en riktigt bra dramathriller. Men förvänta er inga ljusglimtar bara, de får ni hitta i andra filmer.

Betyg: 3/5

 

Bridge of Spies (2015)

Inspirerad av att jag läser John Le Carrés böcker om George Smiley valde jag häromkvällen att se en film som gick mig förbi för några år sedan. Det är spionthrillern Bridge of spies, regisserad av Steven Spielberg på ett manus som bröderna Coen varit med och skrivit. Mark Rylance som vi senare såg i Dunkirk vann till och med en oscar för bästa manlige biroll i Bridge of spies. Jag hade vissa förväntningar på filmen, men var framför allt sugen på storyn från kalla kriget med hemliga agenter och sådant skoj. Filmen bygger löst på verkliga personer så det kunde ju vara en fördel. Eller nackdel.

Först och främst måste man behandla Tom Hanks i huvudrollen. Visst är han stabil som skådespelare och jag har förstått det som att han är en riktigt trevlig person privat, men han är förbaskat tråkig som skådespelare. Det är ett tryggt men ack så "osexigt" val av skådis. Det är inte det nya ansiktet som får en att vilja se mer av skådespelaren, eller som öppnar nya dörrar in till saker man inte sett förut. Problemet med denna film är att Steven Spielberg också har blivit sådan, fast som regissör. När blev Spielberg en ny Ron Howard egentligen? Det är lika kapabelt utfört som ospännande. Som läsare av denna blogg känner till var jag inte speciellt road av vad Ron Howard gjorde med Star Wars-filmen Solo. Det var kapabelt men ospännande. Samma sak här med Bridge of spies.

Känslan var att jag var intresserad hela vägen i mål men aldrig riktigt engagerad. Ämnet är det inget fel på men genomförandet är lite sövande på något sätt. Om jag jämför med First man är det slående hur olika de känns i maggropen på mig. Båda berör intressanta ämnen, men den senare är också vass, personlig och exceptionell på sätt som kanske är svårt att sätta fingret på mer än att det känns i maggropen.

Handlingen är också långt från lika svart och bister som en Le Carré-handling alltid är. Detta är en snällisfilm helt enkelt. Inget farligt och det slutar hyfsat lyckligt för alla inblandade. Så det kan gå när Spielberg är i farten nu för tiden. Ingen we're gonna need a bigger boat här inte...

Den enda scenen i hela filmen som det brände till lite från var när Donovan åkte tåg tillbaka till Västberlin och såg en hel familj bli nermejjade av de östtyska vakterna när de försökte fly till väst. De dog i en skur av kulor på och nedanför muren. Scenen påminde mig om Le Carrés The spy who came in from the cold. Muren var faktiskt kanske den viktigaste karaktären i hela filmen och det är i alla fall något man kan ta med sig. Tyvärr tror jag att människor nu för tiden redan börja glömma vilka horribla brott mot mänskligheten kommunisterna begick under nästan 50 år efter WWII.

Jag ger Bridge of spies tre välgjorda filmer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Central Intelligence (2016)

Jag gillar Dwayne Johnson. Han är en trevlig och har ett stort hjärta. Jag har upptäckt att han är väldigt trevlig att se på i film också, även om han ofta dyker upp i dussinfilmer från Hollywood. Men de har också en plats på den filmiska himlen, tex på fredag kväll när man är trött och behöver stressa av efter en jobbig arbetsvecka. Då brukar Dwaynes filmer passa perfekt. Jag såg Central Intelligence en fredagskväll med ett glas i handen och ett svajjigt sinne som snurrade långsammare och långsammare under filmen.

Dwayne och Kevin Hart spelar huvudrollerna i denna lättsamma och okomplicerade actionkomedi. Kevin Hart är också en skön prick och de två är uppenbarligen vänner även privat, något som blir tydligt om man följer Dwayne Johnson på Instagram som jag gör. Kevin Hart spelar sin roll med mer allvar och mer "Straight" än vad jag gissat vilket fungerade väldigt bra.

Humorn är mild och oförarglig. Actioninnehållet var likaså. Helt perfekt film på en fredagskväll, man får vad man väntar sig och i detta fall exakt det man behövde också. Jag gillade Ryan Hansens som hysterisk kollega till Kevin Hart. Kommer ni ihåg Hansen från Veronica Mars? Dick Casablancas!

Sen gillade jag referenserna till John Hughes Sixteen candles inklusive Dwayne Johnson utklädd till Jake Ryan!

Jason Batemans roll som svinet Trevor var dock lite tröttsam. De hade kunnat använda Bateman mycket bättre känns det som...

Central Intelligence är precis vad du tror att den är. Jag ger den två bananer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

Birdman or (The Unexpected Virtue Of Ignorance) (2014)

Efter filmen funderade jag och Johan på vad tusan handlade den om? Vi förstod vad som hände i filmen. Eller ja, det mesta i alla fall. Vad vi undrade över var varför gjorde Iñárritu filmen? Vad var hans idé med den? Vad var hans "elevator pitch" till cheferna på filmbolaget? Vi kunde inte komma på det hur vi än brottades med frågan. Jag har läst att han ville göra en komedi på sitt sätt, men även en komedi måste ju ha någon form av grundidé... Handlar filmen om åldrande? Handlar den om finkultur kontra skräpet som kommer från Hollywood? Detta är självklart en ytterst pretentiös film, ett pretto-dravel skulle man kunna säga, och ingen blir speciellt förvånad med tanke på vem som ligger bakom filmen, men det måste väl ändå finnas någon glimt i ögat som ligger till grund för allt jobb...

Nu några dagar sedan är det enda jag kan komma på att detta kanske är ett stort komplicerat "fuck you" till Christian Bale. Har Iñárritu någon anledning att vilja förnedra Bale? Birdman, eller Batman som det lika gärna kunde vara, handlar om en äldre actionfilmshjälte på dekis som vill bevisa sitt värde genom att sätta upp en seriös pjäs på Broadway. Det lustiga är att hans inre röst pratar precis som Bale pratar som Batman i Nolans trilogi. I övrigt påminner Riggan (Birdman (Michael Keaton)) en hel del om Bale. Ganska torr, inte speciellt sympatisk eller charmig. Plus att han tackade nej till den fjärde Batman-filmen. Om man letar finns det många fler ledtrådar i denna film.

Jomenvisst, denna film - Birdman or (The unexpected virtue of ignorance) hade en hel del som var bra. Jag har tänkt på flera scener om och om igen sedan jag såg filmen. Vi har två MYCKET starka skådespelarinsatser i Emma Stone och Edward Norton. De stack ut i ett fält av flera erkänt bra skådisar. Norton var magnetisk i fler scener än den han var naken i. Känslan och stämningen i filmen var också riktigt najs. Är det så att jag gillar filmer i teatervärlden?

Men, men, allt är inte frid och fröjd. Tyvärr var jag rejält underväldigad av Michael Keatons insats och vad tusan gjorde de med Naomi Watts? Att ha en sådan bra skådespelerska och inte få ut mer eller bättre är nästan oförlåtligt.

Denna film är kanske en sådan film som minnet av filmen, siluetten av filmen i ens minne, är bättre än vad filmen var under själva visningen. Det var i alla fall något som skavde i mig direkt när filmen var slut. Då låg den på ett svagt betyg.

Nu ger jag Birman tre flygande hjältar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Escape Plan (2013)

Rottmayer: Have a lovely day... asshole!


Ibland är man sugen på en hjärndöd actionrulle. Ibland blir man överraskad över att även gamla tjommar kan leverera!

Tänk vilken favorit Arnold Schwarzenegger var när vi växte upp i Skövde på 80-talet. Jag och Mr Magic citerade Arnolds bästa citat till leda... "I'll be back", "He had to split", "Stick around", "Give those people air" och favoriten "You're a funny guy Sully, I like you, that's why I'm going to kill you last". Dessa one liners var roliga nästan bara för Arnolds brytning och hans sätt att leverera replikerna. Självklart är kontexten de uttalas i också viktig. De måste höras och ses!

Nu för tiden känns det kanske inte lika fräckt att heja på Arnold längre! Hehe. Men han överraskade en hel del med den solida actionrullen The last stand som kom för ett år sedan. Nu slog jag mig ner i rummet för att se Arnold och Sly i filmen Escape plan. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen. Jag var mest intresserad av att se hur gubbarna performade i denna film och jag måste tillstå att jag blev positivt överraskad. Filmen i sig är inte nydanande. Det är en actionthriller som det går tretton på dussinet av. Men den är ganska spännande och speciellt vissa fängelsescener gav mig rysningar av klaustrofobi. Jag tänker speciellt på de små glasburarna de hamnade i i specialfängelset. Det liknar den som Hannibal Lector satt i, eller rummet som Loki var inlåst i i den senaste Thor-filmen. Men här var de mycket mindre och det kändes helt omöjligt att fly från dem. Nu blev denna film som en blandning av Lock up, Flykten från Alcatraz och Water world.

Elak kille till vänster

Filmen har överraskande många kända skådespelare i diverse biroller och alla sköter sig bra. Vincent D'Onofrio, Amy Ryan, Sam Neill, Vinnie Jones, "50 Cent" (Curtis Jackson) och Jim Caviezel som en elak kille är ett bra gäng, om än inte från A-listan. Trots allt lyfts filmen av Sly och the Arnold. Kul att se dem ihop. Det funkar över förväntan, även om vissa one liners känns lite trötta. Samma element som jag älskade förr känns nu lite fåniga ibland. Eller är det jag som blivit gammal? Skulle dagens ungdom kunna gilla dessa one liners? Nä knappast, men så är inte dagens ungdom som den en gång var. De unga av idag är så mycket äldre än vad vi var. Om ni förstår vad jag menar.

Mark Ruffalo look alike, fast tjockare

Lagom spänning, lagom action och ett lagom klaustrofobiskt slut ger ett lagom bra betyg. Jag ger Escape plan två svindåliga jobb av fem möjliga.

Edit 22/4: efter ett kvartssamtal med Fiffi om betygsskalan insåg jag att jag måste jacka ner betyget på denna film ett snäpp. Den var ju godkänd och kul för stunden, men inte mer. Betyg 2 är då det korrekta betyget. Uppdateras härmed.

Betyg: 2/5

Breathe In (2013)

För två år sedan såg jag Like Crazy, ett romantiskt drama av Drake Doremus. I år kom hans uppföljare Breathe in och ännu en gång spelar Felicity Jones en av de viktigaste karaktärerna i filmen. I Breathe in spelar hon den unga brittiskan Sophie som åker till USA som utbytesstudent. Hon hamnar hos familjen Reynolds, Megan (Amy Ryan) och Keith (Guy Pearce) samt deras dotter Lauren (Mackenzie Davis).

Keith är lärare i musik i flickornas high school, samtidigt som han när en dröm att kunna försörja sig som professionell musiker i en symfoniorkester. När Sophie dyker upp i den lugna och välartade familjer sätts reaktioner och kedjereaktioner igång. Sophie är något av ett musikaliskt geni och Keith ser kanske sig själv som ung i den lite slutna brittiska flickan. Lauren å sin sida vet inte om hon ska välkomna Sophie som en nyvunnen syster eller en konkurrent om skolans hunkar.

Om man generaliserar kraftigt finns det två typiska underkategorier inom American independent. Dels har vi de underfundiga dramakomedierna (amerikanska "quirky"), allt som oftast med romantiska inslag, dels har vi de renodlade dramerna. Breathe in är av den andra sorten. Den är så verklig in i minsta detalj att den skulle kunna vara dokumentär känns det som. Ibland undrar man hur mycket som är fiktion och hur mycket är självupplevt i en film som denna.

Filmen höjer sig rejält över föregångaren Like crazy. Båda filmerna beskriver omöjlig kärlek och de har en underbar bitterljuv stämning. Breathe in är fantastiskt välgjord. Alla skådespelare är top notch och manuset är tajt och effektivt. Jag är inget stort fan av Guy Pearce, han brukar vara ok men inget mer. Men här är han jätte-jättebra. Han spelar sin medelålderskrisande man till perfektion. Var tog alla drömmar om mitt liv vägen? Hur hamnade jag i ett fängelse som detta? Filmen ställer några av de eviga frågor som film och annan konst gång efter gång försöker belysa.

Felicity Jones gör åter igen en bra insats. Två scener står ut i filmen, dels när Sophie spelar pianot för första gången (det var någon tjej med ryskt namn som är "pianoplayer stand in"), dels när Sophie och Keith spelar piano i det Reynoldska hemmet.

Jag kan starkt rekommendera denna film. Men betänk att den kan mycket väl lämna er med en stor klump i magen när den tagit slut.

Jag ger Breathe in fyra liv som blir helt annorlunda än vad man tänkt sig av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Om visningen: filmen var den första av hela fyra filmer på sista dagen av filmfesten för min del. Jag skippade Philomena som jag hade tänkt se under söndagen. Jag och Vanessa hittade platser på VIP-raden inne på fina Grand. Det måste vara de bästa sittplatserna i hela Stockholm. Suveränt sköna och välstoppade stolar och perfekt sikt varje gång. Lite twitter-trafik på förmiddagen förberedde mig på att filmspanarkompisen Lena skulle dyka upp på visningen och jag lyckades hålla en plats för henne. Att Jimmy lite senare dök upp borde jag kanske vetat men han letade sig fram till en plats lite längre fram ändå. Osynkade! Visningen gick sedan bra. Under den vid detta laget rejält uttjatade reklamfilmen höll en tant på och prasslade något hysteriskt med en pappåse med en macka i, men hon slutade barmhärtigt nog precis innan filmen startade.

Gone Baby Gone (2007)

Kids forgive, they don't judge, they turn the other cheek, and what do they get for it?

Gone baby gone är Ben Afflecks debutfilm som regissör. Han har också varit med och skrivit manus som bygger på en thriller av Dennis Lehane. Jag är mäkta imponerad av Afflecks hantverk. Detta är en tät thriller, rakt berättad utan krusiduller. Jämfört med Shutter Island, en annan thriller av Lehane som filmatiserats, så är Gone baby gone mer avskalad. Spänningen i Gone baby gone kommer från handlingen och skådespelarnas insatser. I Shutter Island förstärks spänning genom stormiga miljöer, skräckinjagande scenografier och tvistade karaktärer. Gone baby gone är enklare men mycket spännande.

Skådespelarna i Gone baby gone är överlag mycket bra. Bens bror Casey Affleck, en skådespelare som jag normalt sett har lite svårt för, är väldigt bra i denna film. Han spelar sin karaktär på ett mer naturligt sätt än brukligt. Hans Patrick är en total badass. Han är stenhård helt enkelt. Patricks flickän och kollega Angie spelas av Michelle Monaghan. Hon är bra i rollen, men den får mindre utrymme än Patrick.

Filmen handlar om sökandet efter en kidnappad 4-åring. Amy Ryan spelar flickans mor Helene. Hon är en narkoman som hänger med fyllos och knarkhandlare i Bostons undre värld. Patrick och Angie blir hyrda för natt söka efter flickan i kretsar där polisen inte når fram. Det börjar som ett svårt fall, men det uppdagas snart vara ännu mer komplext än vad det verkade i början.

Gone baby gone påminner lite om stämningen i filmen Frozen River. Man får se en baksida av USA som luktar unket, bistert och rått. Amy Ryan och Jill Quigg i rollen som Dottie är mycket trovärdiga som "white trash"-brudar med kraftiga problem med auktoriteter. Vilken idiot som helst kan göra barn, men alla är inte lämpliga att ta hand om dem. Helene är ett typexempel på detta. Parallellerna till verkliga fall, tex den försvunna Madeleine, blir påtagliga när det kommer fram att Helene var på krogen för att skaffa kokain när dottern blir bortrövad. Scary...

I övriga roller ser vi en som alltid stabil Morgan Freeman som polischefen, ett mycket starkt protträtt av Ed Harris som spelar en avtrubbad polis.

I slutet av filmen ställs karaktärerna, och vi åskådare, inför ett moraliskt dilemma. Ska man hålla på Patrick eller Angie? Det är svårare att besvara än vad man först tänker sig. Jag tycker nog att Patrick gjorde rätt, men jag tror likväl att Angie antagligen hade rätt. Gone baby gone var en positiv överraskning och en riktigt bra thriller. Jag ger den fyra goda viljor av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Win Win (2011)

How good are you?
I'm pretty good.

Huvudpersonen i "Win win" spelas av Paul Giamatti vilket är en skådespelare som jag har haft lite svårt för under åren. Min kompis Frans snackar ofta om denne Giamatti. Det är nästan som att han är besatt av den runde och allt annat än snygge seriefigursliknande skådespelaren. Det var runt filmen "Sideways" som Frans började prata om "Paul Giamatti". Men jag är hård, jag har inte fallit till föga, jag är inte övertygad.

"Win win" är Thomas McCarthys tredje film som regissör. Hans debutfilm var den otroligt sköna "The station agent" från 2003, vilken också är en av mina favoritfilmer från 2000-talet. Så när jag började höra om "Win win" och att den kanske hörde till de bästa från 2011 blev jag jätteintresserad. Detta är något av en humoristisk och lågmäld drama, vilket för tankarna till just "The station agent".

Men Giamatti? Kan detta sluta bra för mig?

"Win win" handlar om Mike Flaherty (Paul Giamatti) som är en småstadsadvokat som hankar sig fram. På fritiden är han tränare för skolans brottarlag. Efter några skumma juridiska turer blir Mike ansvarig för den äldre dementa mannen Leo (Burt Young). Handlingen tar fart när Leos dotterson Kyle (Alex Shaffer) dyker upp i den lilla staden och till slut hamnar hos Mike och hans familj. Sen visar det sig att Kyle är en rackare på brottning, och Mike ser en möjlighet att förbättra situationen både för sig och sitt lag.

Filmen är riktigt skön. Den påminner en hel del om TSA i stil och ton. Båda filmerna lever mycket på sitt persongalleri och här är det Bobby Cannavale, Alex Shaffer och Jeffrey Tambor i rollen som Mikes kollega som är behållningen. Mikes stoiska fru Jackie spelas mycket bra av Amy Ryan. En av tre suveräna huvudrollskaraktärer i TSA spelas av den för mig då okände Bobby Cannavale. Han spelar här en lika extrovert och galen lirare som han gjorde i McCarthys debutfilm.

Hur klarar sig Paul Giamatti då? Jo, jag är nog skyldig Frans en ursäkt då han är helt adekvat i denna film. Ibland till och med lite rolig. Jag har svårt att se att mr Giamatti kommer bli en av mina favoritskådespelare, men han är inte dålig i alla fall.

Jag tycker att "Win win" är en mycket underhållande film, men den lever inte upp de krav som kan ställas på regissör McCarthy efter hans fullträff med "The station agent". Betyget blir självklart, och jag ger "Win win" tre panikattacker av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, visst skulle postern funkat för en Wes Anderson-film?

PPS, "Mike Flaherty"? En homage till Michael J Fox?