Confessions Of A Dangerous Mind (2002)

Denna filmen kom med i Decennier för att jag gillar George Clooney. Han är en riktigt skön gubbe. Dessutom älskar jag hans andra film som regissör, Good night, and good luck. Den är krispig i både det svartvita fotot och den tajta regin. Den är som en mix av Hollywoods storhetstid och den moderna filmens vassa berättande. Confessions of a dangerous mind var Clooneys regidebut och den har dessutom favoriten Sam Rockwell i huvudrollen. Klart jag ville se filmen.

Men, ack, detta var ganska tydligt en film av en skådespelares första försök som regissör. Han vill pröva allt han sett under sin karriär och resultatet blir att filmen är "all over the place". Clooney blandar och ger med olika stilar. Jag kommer inte riktigt underfund med vad han vill med sin film. Favoritsegmenten är de mellan Rockwell och Julia Roberts i Västberlin. De har en noirig känsla och en bluesig jazzmusik sätter stämningen.

Rockwell är mycket bra på att porträttera en ganska avskyvärd individ. Han och Drew Barrymore har en bra personkemi. Clooneys mustasch var inte ok. Julia bara är. Men vad vill Clooney? Manus är skrivet av Charlie Kaufman och han har ju alltid ett kort eller två i skjortärmen. Scenen med tjejen i poolen är kanske filmens snyggaste. Usch vad nedtagen han blir där. Eller är det denna scen mellan Chuck och hans handler som är snyggaste scenen? Kolla in blodet i poolen!

Men filmen har en stor portion svart humor. Träningslägret för lönnmördare är "hi-larious". Deras kostymer! Alla ser identiska ut!. LOL. Bachelor number 1 and number 2 är vännerna från Oceans eleven... The newly weds och tortyr på genitalier.

Sen är det noirigt igen med en berättarröst och Los Angeles i orangea färger. Slutet blir det mer spänning och scenen mellan Rockwell och Roberts i slutet är som taget ur en spionfilm. Men what the heck? Byttes inte kaffekoppen två gånger? Nej, just det han lurade henne med sitt move.

Ok, detta var en salig blandning av stilar, känslolägen och stämningar. Det var ganska underhållande så länge det varade men det räcker inte ända hem.

Jag ger Confessions of a dangerous mind tre kyssar på bion av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Scream (1996)

Phone Voice: Do you like scary movies?
Sidney Prescott: What's the point? They're all the same. Some stupid killer stalking some big-breasted girl who can't act who is always running up the stairs when she should be running out the front door. It's insulting.

#24hfilm nr 4 (tredje filmen var The hounds of Baskerville). Scream var en film som jag faktiskt inte sett tidigare. Men jag hade länge gått och tänkt att jag borde se den någon gång. Vad passade bättre än att se den på nyårskvällen efter en fantastiskt god nyårsmiddag med ett av de finaste vinerna jag någonsin druckit?

Filmen är inte speciellt kort men tiden flög iväg då vi såg den och helt plötsligt var det dags för slutscenen. För mig kändes det som att de bara introducerat karaktärerna och att inledningsscenerna var över. Det måste vara ett bra betyg att man är så inne i filmen, och blir så härligt underhållen att man knappt märker att det gått mer än 90 minuter av filmen redan!

Jag är ingen storkonsument av skräckisar så jag missade säkert en otal referenser i filmen, men samtidigt har man ju koll på det mest basala från genren och jag såg nog allt en hel del referenser jag med. Filmen är underhållande och nostalgisk över sina föregångare i genren på ett kärleksfullt vis och jag förstår de som säger att Scream var den första Cabin in the woods! Den tidigare filmen skulle vara mer spännande men jag tyckte de var ungefär lika. Väldigt mycket var faktiskt lika mellan de två filmerna, men där Scream fokuserade på individuella scener och situationer tar Cabin tag i hela skräckisgenren en gång för alla.

Vad som måste var en nyhet i och med Scream-filmerna är att karaktärerna i filmen är medvetna om populärkulturen och de har sett de skräckfilmer den hyllar. Det är meta så att det räcker. Jag gilla sådant och njöt av de finurliga scenerna i filmen, skräckfilmsgissningslek osv.

Det enda jag sett från Scream-serien är delar av tvåan och jag hade fått för mig att jag visste vem mördaren var i första filmen, men där hade jag förstått fel så för mig blev det svårt att förstå vem mördaren var före allt avslöjas i slutet (jag trodde mig veta men icke).

Humor, popkulturella referenser, lite spänning och Drew Barrymore's toppiga bröst. Vad mer kan man begära?

Jag ger Scream fyra döda tonåringar av fem.

Betyg: 4/5

Fiffi såg också filmen. Länk kommer så fort hon skrikigt klart. Här är Fiffis text.

He's Just Not That Into You (2009)

Alex: If a guy treats you like he doesn't give a shit, he genuinely doesn't give a shit.

Min kompis Frans må gilla en och annan konstig film men han har absolut gehör då det gäller amerikanska romantiska komedier. Därför blev jag väldigt nyfiken då han i en bisats sa att He's just not that into you var bra. Den kom genast upp på min "att se"-lista.

Precis som i Valentine's day får man följa flera olika karaktärer och olika historier som vävts samman. I fokus är en grupp unga kvinnor som kryssar sig fram i relationernas svårnavigerade hav. Filmens stora fråga som den lustiga huvudpersonen ställer sig är hur hon ska veta om killen hon just träffade är intresserad av henne eller ej. Hon är inte speciellt duktig på att tolka signaler eller antydningar. Alla problem med feltolkningar började då hennes mamma i ett försök att trösta sin fyraåriga dotter sa att enda anledningen till att den lille pojken puttade ner henne på marken var för att han var så förtjust i henne!

Vad sa du?

Han gillar mig?

Filmens huvudfigur Gigi spelas av Ginnifer Goodwin. Hon får oväntad hjälp av den emotionellt avstängde notoriske tjejtjusaren Alex som spelas av Justin Long. Som kärlekspar är Goodwin och Long väldigt mysiga. De spelade mot varandra i den underbart trevliga tv-serien Ed. Där var de Diane och Warren, men de var bara vänner och fick nog aldrig varandra (om jag kommer ihåg rätt). Nu gick det bättre.

Ginnifer Goodwin och Justin Long

He's just not that into you har en uppsjö av bra skådespelare i biroller där alla har ett eller annat problem med kärleksrelationer. Vad sägs om Drew Barrymore, Bradley Cooper, Jennifer Aniston, Ben Affleck, Scarlett Johansson, Kevin Connolly, Jennifer Connelly och Kris Kristofferson. Vilken höjdar-cast!

Filmen är i samma anda som Valentine's day och nästan lika bra. Den är rar, sann och ibland lite bitter. Och rolig. Mycket älskvärd.

Jag ger He's just not that into you tre misstolkade signaler av fem.

Betyg: 3/5

Scarlett var osedvanligt het i denna film

Donnie Darko (2001)

 

Frank: Why are you wearing that stupid man suit?

I samtal om film med mina kära filmbloggande vänner kan man ibland upptäcka gigantiska svarta hål i vännernas filmerfarenheter. Så när jag hörde att Fiffi, som sett "allt", inte hade sett Donnie Darko blev jag förvånad, förbryllad och lycklig i nämnd ordning. Förvånad eftersom det kändes som vi redan pratat om filmen, förbryllad för hur kunde hon ha missat den, och lycklig för att då kunde jag ju bjuda in henne till filmvisning. Vilken sagolik lycka att få se filmen tillsammans med en som aldrig sett den förut! Sagt och gjort, jag bjöd in Fiffi till lite verklighetsflykt, en filmkväll hemma hos Henke.

Signifikanta filmval av Richard Kelly?

Jag kom direkt in i filmen, inledningsscenerna med The killing moon är magiskt suggestiva. Tämligen snart började jag dock fundera på hur det var att se filmen för första gången. Jag har väl sett filmen en 5-6 gånger varav två gånger på bio via Filmfestivalen. Hur upplever man filmen vid första titten? Minnen är grumliga från min egen debut. Jag smålog lite för mig själv och sneglade mot Fiffi. Jag undrade om hon drogs med eller om hon bara såg förvirrad ut, men samtidigt ville jag inte att hon skulle känna sig betraktad och därmed ta fokus från filmen. Efter ett tag frågade hon om jag kom ihåg alla scener från filmen? Ja absolut, svarade jag snabbt. Varför svarade jag så? Jag kommer ju inte alls ihåg ALLA scener, bara de flesta. Vi pratade dock inte mer under filmen. Som Jojjenito säger...

Man. Får. Inte. Prata. Under. Filmen!

Eftersom man inte kan åka tillbaka i tiden kommer jag aldrig mer få uppleva hur det är att se filmen för första gången. Men såvitt jag kommer ihåg är det en blandning av känslor, från förvirring och rädsla till upprymdhet och eufori. Filmen är kanske en pretentiös independentfilm som mässar kvasireligiösa budskap och leker med begrepp som maskhål och tidsresor, men jag älskar den. Jag kunde inte läsa av Fiffis reaktioner efter filmen så jag kommer vara mycket nyfiken när jag får läsa hennes inlägg om filmen.

Frank: You got away with it.

Vad är det som gör den så bra då? Den största förtjänsten måste vara känslan i filmen. Trots flera tittningar fattar jag inte filmen fullt ut än idag, men det gör liksom inget att filmen är som den är. Det är inte viktigt exakt hur allt hänger ihop, det är känslan i filmen som gör den bra och till en favoritfilm. Det är en ganska sorglig film och den har en domedagskänsla som tilltalar mig. Hur man än ser på handlingen så kan den inte ha slutat lyckligt. Ändå blir jag otroligt upprymd varje gång jag ser den. Jag väljer Love, inte Fear! LOL.

Kitty med sitt anus fortfarande intakt.

Något som starkt bidrar till stämningen i filmen är ett suveränt soundtrack med höjdarlåtar som The killing moon, Never tear us apart, Love will tear us apart, Mad world och Under the Milky Way. Men framför allt är filmen full av suveräna skådespelarprestationer. Jake Gyllenhaal som Donnie, hans syster Maggie som syrran Elizabeth som gilla Dukakis är perfekta i sina roller.

En av filmens många starka scener.

Mary McDonnell och Holmes Osborne är helt otroliga som Rose och Eddie Darko. Pappan är filmens klart roligaste och mamman är filmens motpol till all galenskap samt att hon bär slutscenerna på sina axlar. På tal om galenskaper, vi älskar väl alla Beth Grant som Kitty Farmer och Patrick Swayze som självhjälpsoraklet Jim Cunningham?

Observera Kittys t-shirt.

Jag tror inte att filmen vinner på att analyseras ihjäl. Tänk gärna på den, men låt den sedan vara. Lyssna på Frank och fundera lite på om tidsresor kanske ändå finns. Betyget blir till slut ganska lätt att välja, speciellt efter sista scenen där Mary McDonnell spelar så bra, att det kryper i huden på mig.

Jag ger Donnie Darko fem fåniga kanindräkter av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Undrar nu vad Fiffi tyckte... jag tror det går bra, kolla här.

Trailer

Mad World
Head over heels

R.I.P Donnie

Whip It (2009)

We're number two! We're number two!

"Whip it" är Drew Barrymore's regidebut. Filmen handlar om Bliss, spelad av Ellen Page från "Juno". Det är en typiska amerikansk independent-film, och den gick också mycket riktigt på Stockholms Filmfestival i vintras. Där ser vi ju en hel del amerikansk film, så länge den inte är från Hollywood i alla fall. Detta är ännu en "coming-of-age", girl-power, "jag kan själv"-film. Bliss blir dresserad att prestera på skönhetstävlingar av sin mor, men hon vill hellre dra på sig Dr. Martens-kängorna och leka med de farliga flickorna, dvs Juliette Lewis (här i något av en come-back?)

Filmen är inte speciellt bra. Drew visar klara brister i sin regidebut, filmen är slö och dialogen levereras med en pinsam oskärpa. En kärleksscen under vattnet? Krystat effektsökeri säger jag.

Ellen Page gör en lätt dämpad version av sin Juno, men det är långt ifrån samma glöd i tjejen denna gång. Dani blev än mer trött på filmen än vad jag var, så en till som inte uppskattar den så mycket så har vi en trend. Jag har dock hört att vissa gillar filmen, så helt säker kan du inte vara...

Jag vill gärna nämna något positivt om filmerna i revyerna, och för "Whip it" blir det då att den har ett ganska bra soundtrack. "Whip it" får två roller-skates av fem.

Babe Ruthless!

Betyg 2/5