Deadpool & Wolverine (2024)

Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.

"Marvel Jesus!"

Sannerligen!

Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.

I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.

Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.

Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:

Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."

Sannerligen!

Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.

Betyg: 4/5

Night at the Museum: Secret of the Tomb (2014)

Efter den smått överraskande andra filmen hade tredje installationen en utmaning framför sig. Skulle filmen nå upp till samma nivå? Denna gång förläggs handlingen till the British Museum of Natural History i London. Ok, så New York City och Washington DC i de två första filmerna och nu London. Jag ser mönstert.

I denna tredje film återgår också Larrys fokus till sonen och vi saknar helt en ersättare till Amelia Earhart (Amy Adams). Det behöver dock inte betyda domedagen. Lyckligtvis har de bytt skådespelare i rollen som sonen och den nya är mycket bättre.



Men ack, tyvärr lever inte trean upp till mina förhoppningar. Oavsett dem kan jag tycka att detta är den svagaste delen i trilogin. Filmens viktigaste roll i filmhistorien är istället att detta blev den sista film Robin Williams spelade in "på riktigt". En film där han gör "voice works" kom ut senare men detta är den sista med "live action". Det känns i hjärtat när man ser honom och allt blir meningslöst för en stund.

Filmen är i övrigt lite lite sämre på allt. Humorn är inte lika kul längre, filmen känns som mer fokuserad på action än relationer och vi får inte så speciellt lyckade nya karaktärer. Både Dan Stevens i rollen som Sir Lancelot och Rebel Wilson som den lokala nattvakten är kul var för sig, men ingen av dem höjer filmen som helhet för mig. Allt känns lite mer slätstruket och det är finliret som gör stor skillnad i totalintrycket.



Det enskilt bästa tillskottet är faktisk Ben Stillers andra roll i filmen, som hans "tvilling" Laaa. Han är mycket rolig som neandertalare. Scenen när Larry och Laaa är inlåsta i något kök och Laaa härmar allt Larry gör är "laugh out lound"-"slå sig på knäna"-"skratta så att det gråter"-rolig. Det är så festligt för jag tycker mig se att de sminkat och mejslat Laaas ansikte till en mix av Ben Stiller och Tom Cruise. Stiller verkar ju ha en "hang up" på Cruise i denna serie, med kopierande av löpstilen och så vidare så varför inte?



Av det gamla gardet var Owen Wilson och Steve Coogan de man mest kunde lita på. De har några roliga sekvenser där scenen i Pompeii var roligast. I alla fall tills apan kom och kissade på dem. Där sjönk scenen till daghemsnivån... Tyvärr har apan fått en större roll i denna film efter att ha tappat mark lite i tvåan. Här får vi till och med en dödsscen som för tankarna till fina Dobby men som inte alls kommer upp i samma gravitas. Men vem väntade sig något annat?

Cameon av Hugh jackman då? Javisst lite rolig, men se hellre segmentet The catch i Movie 43 för rolig cameo av herr Wolverine.

Jag ger Night at the Museum: Secret of the Tomb två avsked av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Logan (2017)

Tonalitet.

Jag och Johan återkommer ofta till ordet "tonalitet" när vi i Buffypodden pratar om tonen och känslan i olika avsnitt ur den klassiska serien. I en show där de leker med former och stilar i en kreativ malström kommer frågan om tonalitet upp allt som oftast. Med rätt tonalitet kan showen komma undan med nästan vad som helst, men om den träffar fel och det skär sig blir det istället mycket dåligt.

Det där med tonaliteten är superviktigt för superhjältefilmer också. Jag delar gärna in dem i två kategorier: dels de som bygger på en glimt i ögat och där humorn har en central betydelse, dels de gravallvarliga och episka. 

Marvel Cinematic Universe-filmerna har nästan alla en glimt i ögat. Filmer som Iron Man, Thor, Avengers och The Guardians of the Galaxy har alla en humoristiskt orienterad ton. Flera av dem har också jättefina dramatiska scener men grundtonen är skämtsam. Därför är det svårt att klaga på dem allt för mycket, de gör alla sina filmer, bra som dåliga, med ett litet leende i mungipan som säger oss att de också vet att det är lite fånigt ibland, men det är förbaskat underhållande. 

X-Men-filmerna är däremot gravallvarliga i grundtonen. Det är dramat och det storslagna skaparna vill åt här. I vissa av X-Men-filmerna kör de med one liners men den humorn känns ibland malplacerad eller i alla fall ditsatt i efterhand. Christopher Nolans Batman-trilogi är en annan filmserie som är gravallvarlig i grundtonen. Javisst, Jokern är rolig och underhållande, men det ligger i karaktären mer än i filmens grundton skulle jag vilja framhäva.

När man väl valt att ha en allvarlig ton ställer man höga krav på sig själv tycker jag. Mitt tålamod med fånerier, dåliga manus eller konstiga lösningar minskar ju mer filmerna tar sig själv på allvar. Detta är ett problem med de flesta X-Men-filmerna generellt sett, och de två första Wolverine-filmerna i synnerhet.

Filmen Logan höjer sig över alla andra X-Men i detta avseende. Här är tonaliteten perfekt. Detta är en brutal och mycket sorglig film som helt skippat humoristisk avlastning. Jag kommer återkomma till detta i spoiler-sektionen nedan. Logan påminner mig i tonaliteten om filmer som Children of men eller Unforgiven.

Låt oss gå in på mer detaljer. Därför varnar jag för svåra spoilers nedan. Läses på egen risk.

Jag älskar filmen! Jag älskar att den är så brutal och att inget våld görs för att det är "coolt" eller "ballt". Lauras mest våldsamma scener är några av filmens höjdpunkter. Hennes attacker på sina förföljare används aldrig för komisk effekt. Hon skriker och fräser och dödar med frenesi. Laura påminner mig om Eli i Låt den rätte komma in. Det blir aldrig pajjigt och fajtscenerna i denna film är utan tvekan de bästa jag sett i en superhjältefilm. Vilken annan film ur genren skulle kunna konkurrera?

Filmens höjdpunkt kommer ganska tidigt. Det är scenen vid Logans och Charles hem i Mexiko när Laura dödar de tre soldaterna inne i huset. Det händer off screen, vi får endast se Logans och de övriga soldaternas reaktioner på ljuden. Flickans fräsande och skrik, automatvapen som skjuts och dödsskrik från männen. Den scenen lovade så mycket; förväntan över vad den lilla tjejen skulle göra mer, känslan av att denna film var annorlunda och tryggheten för regissören som började byggas upp då han vågade sig på detta grepp. Jag började inse att denna film kunde vara något riktigt bra.

Jag älskar att handlingen är så enkel. De allra flesta klassikers har enkla handlingar! När jag tidigt i filmen uppfattade att detta skulle bli en road movie och en chase film började jag mysa. Perfekt val. Filmen kan också ses som en neo-western i superhjältetappning.

Jag älskar att filmen är så sorglig. De sista mutanterna är gamla och sjuka. Jag älskar att Charles och Logan är eländigt oinspirerande och eländigt svaga! Charles är en spillra av sitt gamla jag som till och med drabbats av en degenererande hjärnsjukdom likt Alzheimers. Hans sista tid i livet är inte vacker. Hans död är inte vacker, episk eller hjältemodig. Det är en sorglig och rejält realistisk beskrivning av slutet. 

Samma sak med Logan. Han medicinerar sig med alkohol i stora mängder. Filmen hade många chanser att förstöra sin tonalitet med att försöka göra skämt av Logans fylla, men lyckligtvis höll sig Mangold från det. Det är ett väldigt sorglig slut Logan får också. Det enda han lever för under stora delar av filmen är ju att skydda och vårda Charles. Hans egen kropp sviker honom. Jag läste någonstans att hans mutantgen börjar falla samman vilket leder till att kroppen inte längre kan värja sig mot den giftiga metallen han har i sig. När Logan till slut finner något att leva för är det för sent. Han dör med "sitt hjärta" i sin hand. 

Jag älskar relationen som byggs upp mellan Logan och Laura. Jag älskar att filmen tar tid på sig och inte har en overload av meningslösa fajtscener. När trion stannar hos familjen Munson ute på vischan stannar också filmen upp. Vi får några av filmens bästa scener. Jag tänker på middagsscenen men framför allt scenen mellan Charles och Logan då Charles säger att det var den bästa kvällen på mycket länge.

Jag älskar för första gången Logan och Charles. Båda skådespelarna är glimrande i denna mörka film. Det som jag tidigare värjt mig mot, speciellt med Hugh Jackmans spel, är nu passande. Ja, till och med mycket passande. Det blev ta mig tusan mycket dammigt i salongen i slutscenerna. Logan påminner mig så mycket om Bill Munny ur Unforgiven. En före detta bad ass som nu är nedbruten. Jag älskar slutscenerna! Jag älskar Lauras lilla gest, hennes tal från Shane och hennes X på graven.

Den lilla tjejen som spelar Laura är perfekt. Jag köper hennes tysta karaktär utan problem. Det är alltid kul när filmkaraktärer utan dialog ändå blir så tydliga med hjälp av blickar, miner och kroppsspråk. Ni la väl märke till att hon drar tillbaka sina axlar när hon förbereder sig på fajt, precis som hennes (genetiska) pappa gör. Så snyggt, Mangold! 

Jag älskar att filmen har stakes! Det kändes på riktigt som att en eller flera av hjältarna på duken kunde komma till skada eller till och med gå under. Den känslan var otroligt viktig för filmen känner jag. En sorglig och allvarlig grundton, avsaknaden av comic relief och uppenbarligen svaga huvudpersoner... Mycket bra!

Jag älskar att denna superhjältefilm har ett stort hjärta. Relationen mellan Logan och Charles samt mellan Logan och Laura är i fokus. Relationsdrivna actionfilmer är bäst! Scenerna från labbet där barnen producerats var skrämmande och dystopiska. Kommentaren att sköterskorna inte fick fira barnens födelsedagar skar djup in i mitt hjärta. 

Vad är inte så bra då? Jag är (denna gång) inte känslig för små nitty gritty saker som hur sjuksköterskans videomeddelande blev sammanställt eller scenen när barnen dräpte en av filmens skurkar, den där blonde SS-mannen med mekanisk hand. Den sak i filmen som jag tyckte bröt mot tonaliteten var X-24. Det var en trist lösning på ett behov som storyn hade. Det blev för mycket "over 9000" för min smak. Jag inser att filmen behövde ett farligare vapen än barnen eftersom det onda företaget skulle kunna bestämma sig för att ta död på dem... Men att kasta in en genproducerad Wolverine-robot (typ) blev allt för mycket RoboCop för mig. Robocop passar inte i en Unforgiven-liknande värld. Jag hade hellre sett en annan motståndare, likt en Dolph Lundgren i Universal soldier. Med det sagt måste jag tillstå att jag älskade den första fajten mellan Logan och X-24, den på gården hos familjen Munson. Den andra fajten var överdriven och på gränsen till att bryta förtrollningen jag var i. Till och med solen har fläckar!

Det finns säkert en massa mer saker att skriva om denna film men jag nöjer mig här. Betyget då...?

Efter filmen funderade jag och vännerna på hur bra filmen var. Någon prövade förslaget att detta kunde vara den bästa superhjältefilmen alla kategorier. Personligen tycker jag det är svårt att ranka de med humoristisk grundton mot de gravallvarliga. Men ur den senare gruppen är detta den bästa jag sett. Den enda som skulle kunna utmana är den andra Batman-filmen vilken är jättebra, men den hade svalnat lite vid en omtitt nyligen och därmed tar Logan förstaplatsen. Om Logan är bättre än Avengers, The winter soldier eller Civil war? Svårt... men den är där och nosar någonstans mitt i smeten.

Först var jag svag och oinspirerat feg, men sedan fick magkänslan mer utrymme och känslan i hjärtat var entydig. Två röster övertrumfar den tredje. Låga förväntningar på en film är bara bra! Dessutom har filmen vuxit sedan jag såg den.

Jag ger Logan fem positiva överraskningar av fem möjliga.

Betyg: 5/5 

Läs mer om filmen:

Jojjenito

Har du inte sett den? (Carl)

The Wolverine (2013)

Den andra spin-offen om Logan fick helt enkelt heta The Wolverine och den kom ut 2013. Detta är filmen som kom ut mellan First Class och Days of future past men det känns som att den tar vid efter The last stand. Mycket handlar om Logans ångest över att han dräpte Jean.

Filmen är ett fall framåt jämfört med den förra Wolverine-filmen men detta är ändå ingen fullträff. Filmen är nämligen fasligt ojämn. Den är ganska bra under första halvan för att sedan balla ur helt och hållet i slutet. Resultatet blir som du förstår otillräckligt.

Tonen i filmen är allvarlig men då manus är svagt och ingen av skådespelarna sticker ut nämnvärt blir hela soppan ganska tunn. När sedan actionscenerna blir "over 9000" funkar det inte med en så allvarlig och "seriös" film. Om man vill ha galna twistar i manus och galen action måste det göras med en blinkning och ett lättsammare handlag. Man behöver helt enkelt ta sig själv på lite mindre allvar.

Jag gillar dock inledningsscenerna från norra USA någonstans bland jägare och skogshuggare. Filmen hade gärna fått uppehålla sig mer där. Men snart hamnar vi i Japan där resten av filmen utspelar sig. Första delen och den delen då Logan är svag är den bättre. Jag gillar båda de kvinnliga karaktärerna, speciellt den frejdiga med rött hår.

Desto längre filmen går blir den mer och mer orimlig. Detta kulminerar med de helt obegripliga scenerna där Logans gen "skördas" av en bad guy. Allt blir uselt tyvärr. Någon sa att tidningarna är snabba på att strunta i gamla historier och starta om på nytt som att det som skedde i en tidigare historia inte ens hade skett. Detta verkar de tycka sig kunna göra med filmerna också, men jag tycker det är dåligt berättande helt enkelt.

Jag gillade som sagt första halvan. Miljön och stämningen i den japanska miljön var bra. Sen gillade jag anfallet mot begravningen och den efterföljande jakten. Men redan under tågresan började jag snegla på klockan. De efterföljande något lugnare partier i södra Japan var ok, men sedan var det slut på det roliga. Tyvärr var ingen av filmens bad guys speciellt intressanta att se på. Och vad gjorde gänget av svarta ninjor? Dåligt skrivet manus då jag som åskådare inte ens fattade på vems sida de stred på. Till sist tyckte jag att det blev långtradigt med alla scener med Jean. Kul grepp de första gången men femtioelfte gången vi fick se henne var jag innerligt trött på hennes nuna.

Filmen hade på plussidan några partier med en tung och bra score. Vissa värden i filmen gör ändå att den kommer upp på helt ok.

Jag ger The Wolverine två bad ass tjejer av fem möjliga.

Betyg: 2/5

X-Men Origins: Wolverine (2009) Re-watch

Inför den nya X-Men filmen Logan ville jag se ikapp på de två första Wolverine-filmerna. Den första heter X-Men Origins: Wolverine och kom 2009. Jag kom inte ihåg ett jota av filmen men eftersom jag skrev om den på bloggen redan 2011 måste jag ha sett den alltså. Filmen har inte vuxit vid denna omtitt. Den är helt enkelt både dålig och tråkig och kan inte ens med nöd och näppe anses som ok underhållning för stunden. Fokus läggs på action och på Wolverines buttra "brooding". Den är kliniskt ren från humor. Det måste funnits några komiska "one liners" men jag kan inte erinra mig någon enda.

Vid första titten gillade jag tydligen Liev Schreibers karaktär men han var mest jobbig tyckte jag denna gång. Egentligen var jag inte imponerad av någon av filmens skådespelare. Noterade dock en kul detalj att Daniel Negreanu gjorde en cameo och spelade en pokerspelare utan namn i en scen. Hugh Jackman drar ett tungt lass som filmens huvudperson. Han är stabil utan att glänsa. Han är en helt ok skådespelare men jag kan inte komma ihåg att jag blivit positivt överraskad av honom någon enda gång. Trist.

Precis som vid första titten blir det väldigt ospännande när oförstörbara gubbar slåss mot varandra. Kul att inse att det är Deadpool han slåss mot i slutet. Lite konstigt är det dock att han är ond i denna film. Häromåret dök han upp i sin egen film och då hade de hittat på en annan "origins story" för honom. Och då är han på den goda sidan. Kanske inte har så stor betydelse, men om inte ens de som äger X-Men filmserien bryr sig om sådana saker kan man stilla undra varför vi i publiken ska bry oss... Tydligen har till och med regissören Gavin Hood fattat att det blev fel.

Jaja, nu har jag i alla fall hyfsad koll på Wolveriens bakgrund och jag ska nu ge mig i kast att se uppföljaren The Wolverine från 2013.

Jag ger X-Men Origins: Wolverine en silverräv av fem möjliga.

Betyg: 1/5

X-Men: Days Of Future Past (2014)

SPOILERS BELOW. BEWARE.

Is the future truly set?

Min polare Robert gillar fräsiga actionfilmer och fantasy. Nya X-Men-filmen? Dags att gå på bio med Robert igen!

Det börjar med en rafflande scen från framtiden. Ett gäng mutanter fajtas mot stora gubbar, monster eller vad det nu kan vara. Plötsligt försvinner alla och de futuristiska valven blir stilla och öde. Jag kände knappt igen hälften av mutanterna. Ellen Page var där i alla fall, och han den där mesige som gör is. Jag är helt rudis när det gäller X-Men. Har inte läst en enda serieruta av serien.

Sedan kommer filmens set-up som bygger på att Ellen Page ska skicka tillbaka Wolverines medvetande till en yngre version av honom i 1973 så att han med hjälp av Magneto och han, den där rektorn, ska kunna stoppa Mystique/Raven från att göra något dumt som leder till en trist framtid. Jag kan köpa tidsresor i sci-fi om det hanteras på ett rätt sätt. Jag tycker inte att det är bra om man ska göra en "Bobby Ewing" på hela filmserien. Det blir så jäkla lamt. Det blir som att se på ett parti high stakes poker där alla får byta sina insatser efter de sett hur korten fallit. Inget betyder något. Så jag har ett stort problem med hela filmens koncept. Det förtar all spänning som redan var låg. Jag var aldrig orolig för någon av huvudkaraktärerna, inte ens när de dog var jag oroad för att de skulle dö! Filmen var inte spännande. Damn it.

Jag vet att man inte bör dissekera en film som denna för mycket men vad var filmens stora "problem" egentligen? Jo det var att Mystique var korkad helt enkelt, vilket pucko. Om någon kunde sätta sig ner och prata vett i henne så hade de löst problemet. Inte riktigt värdigt en film av denna kaliber. Denna svaghet i manus hade dessutom med lätthet kunnat fixas. Man hade till exempel kunnat låta någon skurk lura henne att tro att hon var tvungen att mörda Tyrion Lannister för att rädda framtidens mutantisar. När sedan Wolverine kommer och ber henne byta spår tror hon då givetvis att han är falsk. Vem ska hon lita på? Då hade vi fått en intressant knorr som dessutom synkat in i 70-talets konspirationsthrillers.

Om handling, stakes eller spänning tas bort då återstår endast sköna actionsekvenser och karaktärsdriven humor. Det senare fick vi en del. Både Wolverine, Quicksilver och Magneto d.y. hade lite glimten i ögat. Ellen Page, han den där rektorn, Storm, Hulken och framför allt Jennifer Lawrence var alla kliniskt befriade från humor. Trist. Sen måste jag säga att jag tyckte att Tyrion var rejält underutnyttjad. Jag fick aldrig grepp på honom och jag hade hellre sett honom etableras lite tydligare.

Action då? Action utan slut? Det är den del som jag oftast håller som minst viktig, även i en film som denna. Men här överraskade filmen positivt i alla fall. Den klart bästa scenen var då de fritog Magneto från fängelset under Pentagon. Karaktären Quicksilver var filmens höjdpunkt, både humoristiskt och coolt filmat. Det är en otrolig scen.

Flera av filmens actionsekvenser var väldigt bra. Jag älskade alla scener från framtiden, när mutanter kämpar mot the sentinels. Visst påminner nästan scenerna för mycket om Terminator, men konceptet är coolt. Speciellt scenen mot slutet då en efter en dör var rejält mäktigt. Hade man inte varit så inställd på att alla ändå klarar sig hade det kunnat bli dammigt i rummet när hjältarna faller. Sen var det lite trist att jag inte kände flera av dem. Har vi verkligen mött dem alla i tidigare filmer, eller måste man ha läst serieböckerna för att veta vilka de var?

Cool figur, men vem är det?

Till sist några ord om visningen. Jag hade tyvärr otur igen då det satt en IDIOT på platsen rakt framför mig som inte kunde sitta still. Han ålade sig som en besatt ibland, satt sig rakt upp i stolen och satt till och med ibland framåtlutad med armarna mot knäna. Vid alla dessa tillfällen stack hans huvud upp långt över textraden. Detta hände lite då och då, tillräcklig sällan för att jag aldrig kom mig för att luta mig fram och börja jiddra med honom (gräla på biografen är inget man direkt ser fram emot), men tillräckligt ofta för att jag skulle tänka på hans rörelser hela tiden. Misär. Fan det är snart slut med att gå på bio på bio. Bio ses bäst hemma i filmrummet. Jag kommer se om filmen någon gång och det är mycket möjligt att jag då får en bättre upplevelse med filmen.

Det var en trevlig kväll med Robert i alla fall!

Jag ger X-Men: Days of future past tre gener av fem möjliga.

Betyg: 3/5


För mer filmspanargodis om denna film: Sofia, Cecilia, Fiffi, Jojjenito, Filmitch, Johan.

Prisoners (2013)

They only cried when I left them.

På filmfestivalen i vintras såg jag regissörens Denis Villeneuve's film Enemy med Jake Gyllenhaal i huvudrollen. Den filmen var en mycket stor överraskning och en av filmfestivalens "best finds". Duon gjorde ännu en film som hade premiär under 2013, en film som är mer omtalad än Enemy. Jag tänker givetvis på den becksvarta thrillern Prisoners.

Jake Gyllenhaal spelar den unge och arrogante Detective Loki som utreder försvinnandet av två små flickor i nioårsåldern. Pappan till en av flickorna Keller Dover spelas av en ursinnig Hugh Jackman. Det tredje hörnet i triangeln är den misstänkte Alex Jones som spelas av den utomordentligt osympatiske Paul Dano.

Prisoners är inte fullt lika överraskande för mig som Enemy var, då jag förväntade mig ungefär vad jag fick, en tät, spännande och komplex thriller. Och åtminstone de två första beskrivningarna stämmer väl in på filmen. Jag hade kanske hoppats på en något smartare story, nu var den ganska rättfram utan twists som jag på något sätt fått för mig att filmen skulle innehålla.

Men i vilket fall, Prisoners är en mycket bra thriller. Jag satt med andan uppe i halsen under stora delar under första halvan av filmen. Allt eftersom filmen flöt fram började man förstå vad den gick ut på och mot slutet var det kanske mer nyfikenhet än spänning som var ledorden.

Det vore nog lätt att jämföra denna film med Seven eller När lammen tystnar, så då gör jag det och Prisoners står sig ganska väl mot sina äldre kusiner. Men den når inte ända upp till den nivå som de filmerna befinner sig på.

Prisoners är mörk, men inte riktigt lika mörk som Seven. Jag hatade storstadens kalla natt och regnvåta asfalt mer när jag gick hem från Seven än efter jag såg denna film. Prisoners är spännande, men inte lika spännande som När lammen tystnar. Hannibal the Cannibal var mer skräckinjagande än någon i Prisoners och spänningen som Clarice utsatte oss för i slutscenerna i mörkret var klart mer nervpirrande än de i slutet av denna.

För mig hamnar Prisoners på ett högt och respektabelt betyg. Det är en film som är väl värd att ses av alla som gillar thrillers och polisfilmer. Men egentligen skulle jag hellre rekommendera tv-serien True detective med Matthew McConaughey och Woody Harrelson istället. För när det väl kommer till kritan, ger verkligen Prisoners något nytt till genren alls? Jag tror inte det. Villeneuve's Enemy var på alla sätt en mindre film, och helt klart en mindre pretentiös film, men den var samtidigt mer unik och det är kanske det man är ute efter mest nu för tiden...

Jag ger Prisoners tre röda visselpipor av fem.

Betyg: 3+/5

Movie 43 (2013)

Robert: It's very important to us that Kevin has a normal and complete high school experience.

Movie 43 är en film som jag aldrig hade hört om tills den dök upp med betyg 5/5 på Fiffis Filmtajm. Det är inte så vanligt att okända nya filmer poppar upp på det viset. Och det var en komedi också. Jag blev givetvis jättenyfiken.

Nu har jag sett denna film, det är en löst sammanhållen samling av scener av olika regissörer. Hela filmen har en osannolik mängd riktigt kända skådespelare. Filmen hålls ihop av en tunn historia om tre ungdomar som söker efter "Movie 43" på internet. Det enda lustiga med dem tre är att en av dem ser ut som en ung Carl-Einar Häckner.

Den första scenen spelas av Kate Winslet och Hugh Jackman och regisseras av en av bröderna Farrelly. Detta är komiskt guld och filmens överlägset roligaste scen. Jag skrattade så att tårarna rann ner för mina kinder. Mina förväntningar inför resten av filmen exploderade. Kunde detta var Graal?

Tyvärr startar filmen med sin höjdpunkt och de efterföljande scenerna pendlar mellan bra till inte fullt så bra. Som ofta med episodiska filmer saknas en övergripande känsla av att det är en riktig eller "hel" film. Filmens styrka och något som alltid är kul är kända skådespelare som spelar roller som går emot vad de vanligen gör eller emot deras publika "image". Jag älskar delar av denna komedi, men när det blir för osammanhängande blir jag mer road för stunden än fullt ut begeistrad.

Den näst roligaste scenen var den med fejk Robin och fejk Supergirl och de andra.

Jag tackar Fiffi för ett bra tips men för mig blev det för ojämnt för ett högre betyg. Men den första scenen med Winslet är bland det roligaste jag sett. Jag måste efter denna scen omvärdera Kate, jag har inte sett henne som en comedienne förut.

Jag ger Movie 43 tre pungkulor av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Tack Fiffi för inspirationen att se denna film. Läs Fiffis revy här. Filmitch har också sett filmen, se här.

Läs om bakgrunden till filmen och en massa annat, inklusive om de två versionerna av filmen, här.

Segmenten:

The catch 5/5

Homeschooled 3/5

The proposition 1/5

Veronica 1/5

iBabe 4/5

Supehero speed dating 4/5

Machine kids (reklamfilm) 4/5

Middleschool date 3/5

Tampax (reklamfilm) 2/5

Happy birthday 3/5

Truth or dare 2/5

Victory's glory 1/5

Beezel 2/5