1923 - Season 2 (2025)

Elsa (1883): There is a moment where your dreams and your memories merge together, and form a perfect world. That is Heaven and each Heaven is unique. It is the world of You. The land is filled with all you hold dear and the sky is your imagination.

I efterhand inser jag att både slutet av Yellowstone och 1923 beskrivs under slutet av 1883. Dels om ödet för ranchen, dels om hur det slutar för Spencer och Alex. Det är starkt gjort av Sheridan, och inte så lite vågat.

1923 är en historia som brer ut sig på två säsonger. På ett sätt liknar den 1883, som Pernilla sa:
"En lång resa för att ta sig till ranchen och sedan dör tjejen."

Problemet var att resan var målet i 1883, och den var fantastisk. Resan i 1923 var för att komma hem och försvara ranchen. Men något gick överstyr. Sheridan verkar ha tappat sin magiska touch här. Tröttma? Det blev helt enkelt för mycket... för mycket misär, för många oturliga motgångar, för många förluster jämfört med vinster.

Sista avsnittet, ett dubbelavsnitt, var dock otroligt bra. Sheridan gör bra sista avsnitt i sina serier! 

Men fram dit blev jag mer och mer otålig och det blev till slut nästan skrattretande hur illa det kan gå för en familj. Det jag under inledningen av första säsongen antog skulle vara en kort resa för Spencer och Alex blev två säsonger långt! Spencer kom äntligen hem igen i andra halvan av sista avsnittet!

Resan under de två säsongerna var inte målet. Hemkomsten och kriget om the Yellowstone Ranch var det tydligt uppsatta målet (se promo-postern ovan). Det känns som att Sheridan gick bort sig i historieberättandet någonstans. Varför vet jag inte. Jag brukar känna mig trygg i hans händer, både manus och regi. 

Elsas resa i 1883 var magnifik, hon levde ett fullt liv under de få veckor vi fick följa henne, och Sheridan satte upp målet med den resan annorlunda. Familjens mål, James Duttons mål, var Oregon, medan vi tittare visste att de skulle hamna i Montana. Vi var nyfikna på varför det blev så... Det vill säga, vad som hände under resan var seriens mål, inte vad som hände när de väl kommit fram. I 1923 kändes den långa resan som ett nödvändigt ont för att komma till målet med serien, kampen om ranchen. Alexs resa var dessutom i kontrast till Elsas dito horribel hela vägen och Alex dog en meningslös död. Vad dog hon för...? Vadå? Alexs historia var klart sämst. Jag fattar inte alls vad han ville med den. 

Tyvärr fanns det fler saker som var smärtsamt dåliga under säsongen. Jag tänker givetvis på tråden om Whitfields (Timothy Dalton) sadistiska "sexlekar" vilken var under all kritik. Helt fel tonalitet för serien, och nedslående att Sheridan återkom till den om och om igen. Nog nu, sluta skrika mr. Sheridan, vi fattar att han är ond!

Till sist har vi Teonna, den unga crow-kvinnan. Hennes misär och alla motgångar passar in. Sheridan har uttalat en önskan om att kunna berätta the native Americans historia och den är hemsk. Men även här blev det som att alla reglage var uppskruvade till max. Ibland behövs det att höja rösten om orättvisor, men ibland ska man viska. Då lyssnar folket än mer. Nu skreks det för fulla lungor oavbrutet under två långa säsonger. Tröttsamt och till slut hörde jag inte riktigt vad han skrek längre.

De två historier som jag uppskattade mest var den om Jacob och Cara samt den om Spencer. Problemet var kanske inte så mycket vad som hände dem, utan mer att showen hade pratat om kriget på hemmaplan som ett hägrande mål och vi aldrig kom fram till det, som det kändes.

Sista avsnittet var dock mycket bra; spännande, hämndfyllt, hjärtskärande, vanvettigt och till slut ack så vackert på det mest vemodiga sättet. 

Elsa (1923): Spencer never remarried. Took the comfort of a widow and made another boy... refused to marry her, and one day the widow was gone. For Spencer, Alex's memory didn't fade, didn't fray at the edges and didn't dull. Not one. Alexandra Dutton was born on April Fool's Day, 1901, in Oxfordshire, England. And laid to rest March 29, 1929. When old age robbed him of his memories, he simply closed his eyes and dreamed up new ones. And 45 years later, my young brother joined her. 

Alex (1923): Took you long enough.

Spencer och Alexandra har gjort Elsa sällskap och de kommer finnas kvar i mitt minne länge länge.

Betyg: 2/5

1923 - Season 1 (2022-2023)

Första avsnittet av första säsongen av 1923 inleds med den underbara Elsas voice over...

Elsa: My father had three children. Only one would live to see their own children grow. Only one would carry the fate of this family through the Depression and every other hail the 20th Century hurled at them.

Det är en bister realitet som hennes familj lever i. Efter hennes död gick det först bra ett tag men sedan, not so much.

Elsas berättarröst återkommer lite då och då under säsongen och jag blir alltid varm i bröstet när jag hör hennes röst, men den påminner mig också om hur bra 1883 är. Det visar sig bli en orättvis jämförelse mellan 1923 (S1) och 1883, speciellt med tanke på hur Sheridan lagt upp säsongerna av 1923 strukturmässigt.

Denna säsong är uppenbarligen skriven med andra säsongen i åtanke, som kom ut inte allt för länge sedan. Under denna första säsong har familjen Dutton under alfahanen Jacob (Harrison Ford) rejäla problem. Allt går snett, Jacob blir skadad och alfahonan Cara Durron (Helen Mirren) måste ta över i en miljö där kvinnorna inte förväntas göra annat än föda barn och laga mat. Allt går åt fanders och när jag kommit en fem-sex avsnitt in i den åtta avsnitt långa serien började jag förstå Sheridans idé. Säsongen avslutas på botten, rock bottom.

För att vara en serie i Yellowstone-universat var detta något helt nytt. Man är van att se familjen stöta på stora utmaningar, ibland omöjliga odds men de brukar alltid vinna sina fajter. Här i första säsongen av 1923 är det tvärtom. Jag väntar mig nu att Sheridan kommer ställa allt till rätta under den andra säsongen. Det borde ha hunnit bli år 1924 nu och det är nog en tid för revansch! För vi vet ju hur läget är för familjen när Yellowstone drog igång, så man har ju det långsiktiga facit i sin bakficka.

1923 utvecklar berättandet ganska tydligt också. Även om vi får några utstickare i Yellowstone, framför allt Jimmys historia på 6666, tar Sheridan det ett steg till här. Säsongen berättas i tre parallella historier som hittills inte har korsat varandra. 

Vi får följa familjen Dutton; Jacob, Cara, John, Emma och Jack hemma på the Yellowstone Ranch i fajter mot de lokala fårfarmarna. Galet, fårfarmarna! De leds av Banner Creighton, sliskigt spelad av Jerome Flynn som vi såg som Bronn i GoT. Snart involverar sig den otroligt elake bankmannen Donald Whitfield lustfyllt spelad av ex-Bond Timothy Dalton på fiendens sida. Det är han som är det stora hotet. Denna historia är så fylld av elände till den grad att Elsa funderar över om familjen Dutton ska "go extinct"...

Den andra historien är en helt fruktansvärd beskrivning hur samhället generellt sett och katolska präster och nunnor i synnerhet hanterar indianbarn som tvingats in i den "civiliserade skolan". Det handlar om psykologisk och fysisk tortyr, slumpmässiga bestraffningar, sexuella övergrepp och regelrätta mord som de gudsfruktande prästerna utför utan betänkligheter. Vi får följa Crow-flickan Teonna Rainwater, spelad av Aminah Nieves, som vi allt som oftast ser mer eller mindre blodig. Jag kommer genast att tänka på Sheridans Wind River och svenska Sameblod, andra historier om liknande oförrätter. Man kan ju misstänka att hon är en släkting till Chief Thomas Rainwater i Yellowstone. Det känns rimligt i alla fall. Tyvärr är denna del för enformig och enkelspårig. Det är inte kul att bara se elände på elände och sedan mer elände på det.

Den tredje historien är säsongens klart bästa, den om Spencer Dutton och Alexandra, den unga brittiska Grevinnan of Sussex (arvtagare till). Spencer är för övrigt Elsas yngsta bror, en bror hon aldrig träffade. Han lider av nervositet efter tiden i skyttegravarna i Det stora kriget och arbetar nu som dödsföraktande jägare av aggressiva rovdjur i Afrika. Han får i uppdrag att skydda rika västerlänningar på safari och sådant. Spencer och Alex är underbara ihop och de står för de få ljusstrimmorna i allt mörker under säsongen. 

Till slut får Spencer brevet hemifrån om hur illa ställt det är. 

Cara: Spencer, your brother has been killed. By the time you receive this letter, I suppose your uncle has been killed, as well. Your nephew has been wounded. This ranch and your legacy are in peril. War has descended upon this place and your family. Whatever war you fight within yourself must wait. You must come home and fight this one.

War at home! Han och Alex startar det som visar sig bli en mer än en säsong lång mödosam resa för att komma hem till Montana. Ett tag kändes det som att det skulle ta ännu längre tid innan Spencer kommer in i matchen på hemmaplan, men då visade det sig att Sheridan hade förskjutit på tidslinjerna mellan den i Afrika och den på Yellowstone Ranch, och Spencer fick brevet snabbar än vad jag först befarade. Sen att Spencer och Alex separerades som för alltid i sista avsnittet av säsongen spädde bara på känslan att Sheridan vill fucka med familjen Dutton så mycket som möjligt. Jag hoppas verkligen att Alex kommer tillbaka!

Helen Mirren ger något av en master class i skådespeleri. Harrison Ford är inte med så mycket men han är ju en gigant och det känns. Annars gör alla skådisar ett mycket bra jobb, som alltid i Sheridans serier som det verkar.

Alexandra, Alex, är säsongens ljuspunkt. Hon är överklass med dess ibland opraktiska attityder, men också totalt orädd och jordnära i sitt synsätt som gör henne underhållande och komplex på många sätt. Kan man se lite av Beths gener i henne tro? Jag tar henne till mitt hjärta i vilket fall, och vill se henne lyckas och bli lycklig. Jag vet dock inte om det är möjligt i Duttons värld.

Betyg: 3/5

Golda (2023)

Morgonen den 6:e oktober 1973, på Yom Kippur som är den heligaste dagen i judendomen, anfölls Israel från söder och norr av flertalet arabiska stater under ledning av Egypten och Syrien. Målet var att förinta Israel. Yom Kippur-kriget pågick drygt 2 veckor, Israel vann och detta ledde indirekt till att Egypten skrev på ett fredsavtal med Israel på Camp David 1978.

Jag var mycket nyfiken på om filmen om Golda Meir kunde komma upp i samma nivå som Darkest hour om Winston Churchill under ett avgörande skeende under WWII. Svaret är tyvärr nej. Denna biografi är bra gjord och Helen Mirren i rollen som Golda är som förväntat delikat, men hon matchar förstås inte mästaren Gary Oldman. Filmerna är båda tajta och beskriver några nervpirrande dagar under ett intensivt skeende. De fokuserar dessutom mest på personerna bakom de kända namnen samt de interna samtalen i respektive ledningsgrupper.

Tyvärr når inte Golda upp till Darkest Hour och jag får fundera lite på varför den inte bli lika spännande även om den är engagerande nog. Jag tror att det handlar om filmhantverket och om filmernas "stakes". Insatserna var minst lika höga för Israel som det var för England när tyskarna pressade på. Klart högre till och med, men trots det kommer detta inte fram lika tydligt i filmen.

Ingen av filmerna visar något från striderna. I Darkest Hour behövdes det inte, men i Golda hade filmen antagligen höjts rejält om åskådaren hade fått klarhet i den taktiska situationen bättre. Här faller Golda på hantverket "tydlighet" i berättandet. Beskrivningen av inringandet av den egyptiska armén i Sinaiöknen fanns där men spänningen infann sig inte.

Tyvärr gör inte filmskaparna det tillräckligt tydligt vad som stod på spel heller för israelerna, total förintelse vid förlust. Tex tar de knappt upp hur nära Israel var att förlora mot syrierna i slaget om Golanhöjderna, Valley of Tears.

En annan sak som filmen inte löser lika bra som i Darkest Hour är tydligheten runt falanger och de olika åsikterna hos nyckelspelare i respektive War Room. I Darkest Hour har Churchill inte bara tyskarna att kämpa mot, han hade en intern fiende i Chamberlain och hans förslag att försöka få Hitler att sluta anfalla genom att lägga ner vapnen.

En sådan tydlig konflikt saknades i Golda. Jag kan tänka mig att det beror på att i verkligheten var det inte mycket att bråka om. Det fanns inga alternativ... Antingen vinna kriget, eller bli utplånade. En av filmens starkaste scener är när Golda ber sin assistent att skjuta henne om Tel Aviv faller, innan fienden kommer fram. Det nyktra och rättframma sättet hon ber om denna tjänst är allt annat än högtravande och pompöst, det är en enkel order baserad på mycket praktiska faktorer. Chilling... Det var en av få scener som de osade stakes om i filmen.

Jag hade också hoppats att filmen skulle handla lite mer om hjältarna som försvarade Golanhöjderna mot till synes orimliga odds. Men jag antar att det är en helt annan typ av film... Finns visst en israelisk tv-serie om detta som kom ut för några få år sedan.

Golda var ändå bra och den var intressant för dess historiska betydelse. Men inte så nervpirrande som en film om att balansera på knivens egg kunde ha varit.

Betyg: 3/5

Monsters University (2013)

Detta var en Pixar-film jag skippade när den kom ut då jag uppfattade att den inte fått så bra kritik. Nu är den sedd och den vita fläcken på Pixar-kartan är utsuddad. Men ack, tyvärr stämde min initiala bild av filmen. Denna är klart sämre än sin föregångare, "Monsters, Inc.". 

Det var först lite svårt att sätta fingret på vad som saknas filmen. Min allmänna känsla var att filmen var lite tråkig och inte speciellt enagerande. Dels tror jag att nyhetens behag med världsbygget har falnat, dels saknas de sköna relationerna mellan Mike och Sulley respektive Sulley och Boo.

Men efter lite vidare funderande har jag börjat bena ut vad det är som inte funkar i filmen. Jag tycker att manus är klart svagare och då främst själva grundidén, inte dialogen. Idén kanske skulle räckt för en kortfilm egentligen, men en hel film? Allt för mycket tid och fokus läggs på tävlingen vilket drar ner på samma sätt som det ivriga tävlandet drar ner den fjärde Harry Potter-filmen, för övrigt. 

Filmen saknar också en tydlig "villain". Jag antar att Johnny, ledaren för den coola studentföreningen, skulle vara den onde. Det är i och för sig förtjusande att höra Nathan Fillions välbekanta stämma i filmen. Den bästa Reynolds kan man aldrig för för mycket av. Men som main villain var karaktären blek. I första filmen var Randy en perfekt antagonist. Och den filmen hade höga insatser... High stakes! Och det är nog där vi har det. Vad denna film saknar är stakes! 

Vi vet ju redan var Mike, Sullivan och Randy till slut kommer att hamna, och vi vet hur deras relationer kommer se ut senare. Därför blir det tämligen tråkigt att följa deras irrfärder hur de kommer dit, speciellt då manus inte erbjuder några andra stakes i filmen. 

Med tanke på hur glimrande Pixars manus ibland är, ställer jag omedvetet höga krav. Jag tycker att de helt missat chansen att berätta en överraskande historia som leker med det faktum att vi vet var karaktärerna kommer hamna i framtiden, både karaktärerna själva och deras inbördes relationer. Denna historia är nästan fri från lek med åskådarnas förväntningar. Vi erbjuds en liten scen inledningsvis då det visar sig att Randy var en trevlig prick från början. Kul! Men annars väldigt lite av den varan. Jag tycker till och med att filmen gör ett dåligt jobb med att motivera varför Randy hatade Sulley så mycket senare i livet. En missad chans och ett stort "fail" på manus totalt sett.

Med det sagt var filmen ändå lite smårolig här och där. Att Mike alltid kommer på sniskan när det fotas var en välkomnad blinkning till den första filmen till exempel. Nathan Fillion och Helen Mirren var bra nytillskott och Billy Crystal och John Goodman var kul igen. Men totalt sett "minor Pixar".

Betyg: 2-/5

Den gode filmkonnässören Jojjenito var "the main villain" i verkligheten då hans projekt "tvingade" mig att se denna film... Hoppas bara nu att han hade mer nöje av filmen! ;-)

Nathan Fillion

Helen Mirren

Billy Crystal

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Wow, bra underhållning! Jag älskar filmens lättsamhet, glimten i ögat och dess charmiga skådespelare. Redan när Hobbs och Shaw introduceras förstår man vilken typ av film detta är och jag älskar det. Fokus är på karaktärsdriven humor och deras personligheter samt deras relation. Detta är en buddy-komedi där de två inte vill vara kompisar men såklart blir det till slut.

Introduktionen är kul där vi får se dem speglade i varandra där karaktärsdragen och olikheterna förhöjs, en är en stram britt den andre är en cool dude from California.

Detta var en omtitt för mig. När jag och Joel såg den på bio i höstas var jag underhållen men fann filmen tunn. Nu efter att ha sett åtta Fast & Furious-filmer i ett furiöst tempo under några sommarveckor finner jag denna film starkare än vad jag gjorde förra året. Så kan det gå. Denna gång fokuserade jag på det positiva, inte tvärtom.

Jag gillar filmens balans. Med överdrivet actioninnehåll behövs humorn. Det påvisar att filmen inte tar sig själv på för stort allvar. Till skillnad från vin Diesels superallvarliga Dom verkar det som att Hobbs och Shaw har kul när de gör denna film.

Jag gissar att det måste sticka i ögonen på Vin att denna spin off utan hans medverkan lyckas bättre att visa vad familjens betydelse är jämfört med de mer allvarliga filmerna i serien där han tjatar hål i våra trumhinnor om familjens betydelse. Sen kan en familj bestå av både biologiska och icke-biologiska familjemedlemmar.

Deckards lillasyster Hattie introduceras och jag gillar henne skarpt. Hon tar för sig och det är en skön feeling mellan dem tre, Shaw x2 och Hobbs. Dessutom gillar jag båda drottningarna, mamma Shaw och mamma Hobbs. Starka och olika kvinnor.

De bästa actionscenerna var den när Hattie spöar en CIA-agent i glasrummet och den efter Hobbs och Shaw väljer varsin dörr för att ta sig in the villains lair.

För mig står humorn i första farstun. Typen av humor påminner mig lite om den i väl valda delar av Thor-filmerna. Det är något mycket festligt när en film tar väl etablerade karaktärer och skruvar till det med humor.

En favoritscen är de med Ryan Reynolds som har seglat upp som en favorit på sistone. Hans kemi med Dwayne Johnson är påtaglig. Älskar driften med Game of Thrones, kalla mig en nörd om ni vill. Älskar Deadpool också för den delen. Samma typ av humor.

Jag gillade också scenerna med DJs kompis Kevin Hart, mycket lustigt.

Filmen är en lättviktare och har massor av hål att intressera sig för om man vill nit-picka, men eftersom ren underhållning likt denna är så förtvivlat svårt att göra är jag generös och ger den en svag fyra. Japp så får det bli.

Betyg: 4/5

Lyssna på Joel och mig snacka om filmen i Rapporter från apokalypsen.

Anna (2019)

Vad tycker vi egentligen om filmer som påminner så mycket om äldre filmer att de skulle kunna vara re-makes?

Ett omdebatterat fall är såklart "The Force Awakens". Många ogillade skarpt att handlingen på många sätt påminde om "A new hope". Personligen störde det mig inte då det bara var den övergripande ramhandlingen som var lik. Filmens värde ligger ändå i de nya karaktärerna, deras "story arcs", dialogen och den allmänna känslan i filmen.

Luc Bessons "Anna" påminner på samma sätt väldigt mycket om hans tidigare "La femme Nikita", och på samma sätt är det helt ok i mina ögon. Hade jag gillat det om han hittat på en ny övergripande ramhandling? Sure, det hade också varit najs, men det är inte det som är avgörande om filmen funkar eller ej. Nu har vi här ytterligare en film om en ung tjej som efter påtryckningar blir rekryterad till en hemlig organisation, i detta fall KGB, och efter utbildning drar ut på mördarstråt i Europa.

Dagens film är våldsam och spännande. Mycket av dragningskraften ligger i att hela historien berättas med bruten tidslinje. I princip alla viktiga skeenden visas två gånger. Först ser vi en scen som vi tolkar rakt upp och ner, senare återkommer scenen och då får vi "hela bilden" klar för oss. Filmen låter oss tittare likt en Jason Bourne upptäcka mer och mer av vad som händer allt eftersom filmen tuffar framåt.

Precis som i "Femte elementet" när Besson puttade fram modellen Milla Jojovich i rampljuset (i en av hennes första stora roller på film) låter han modellen Sasha Luss spela titelrollen Anna. Hon påminner mycket om Jojovich i utseende och till viss del utstrålning. Anna är en bad ass likt Jojovichs Leeloo. Man kan också jämföra Anna med Charlize Therons Lorraine i "Atomic blonde". Jag gillar Sasha Luss mycket i denna film.

Actionthrillers av detta slag lever ibland upp med sina biroller och i "Anna" är det dame Helen Mirren som firar stora triumfer som KGB-officeraren Olga. Hon är ljuvlig i denna roll. Hon spelar rollen med en perfekta dialekt och hela sitt kroppsspråk. Jag kommer att tänka på hur hon sitter lätt framåtböjd och krumpen i baksätet på de ryska KGB-bilarna. Delikat skådespeleri av Mirren.

Allt som allt var detta en positiv överraskning från Besson. En film som på grund av sexanklagelser mot honom har sopats under mattan. Det är trist, inte minst på grund av skådespeleriet från Luss och Mirren.

Betyg: 4/5

Fast & Furious Presents: Hobbs & Shaw (2019)

Jag är sannerligen ingen expert på "Fast and the Furious"-serien, jag har sett sjuan och kanske delar av ettan, men det skulle inte vara något problem att ta mig an denna spin off enligt Joel. Sagt och gjort, jag och Joel pallrade oss iväg till den trevliga lilla biografen Filmstaden Råsunda dagen efter premiären.

Först kan jag säga att det kändes som att man lätt hängde med i filmen trots att jag inte sett alla instanser av serien. Detta var en ren sommaractionunderhållningsskräpfilm. Den är extremt "over the top" då det gäller actioninnehållet och bygger istället på karisma hos huvudpersonerna och personkemin dem emellan. När "Bourne" och "John Wick"-filmerna bygger på brutal och realistisk action och "Mission impossible-serien lyfts av att storstjärnan Tom Cruise verkligen utför de flesta stunten själv känns denna film tunn. Den allra första actionscenen med Vanessa Kirby var nervkittlande men de övriga var mer roliga än exalterande. En film som denna bygger mer på sin humor än sin spänning.

Därmed sagt är filmen ändå inte usel utan faktiskt ganska underhållande. Jag gillar framför allt tre saker med filmen.

Jag älskar Dwayne Johnson som skådis, figur, persona och allt möjligt. Han är charmig utav bara tusen. Det känns som att han kan rädd nästan vilken dålig film som helst från totalt magplask. Dessutom är Statham cool, även om han passar bättre som ensamvarg, och jag gillade Vanessa Kirby som balanserade upp dem båda väl. Kul att hon har en så stor roll också.

Filmen har dessutom två roliga birollsfigurer. Mr Deadpool himself, Ryan Reynolds, är underbar. Vilken stjärna han är! Till det älskade jag de korta inhoppen av Kevin Hart i rollen som Air Marshall Dinkley.

Till sist måste jag erkänna att filmens höjdpunkter var alla glirningar och skämt om Game of Thrones. Jag älskar den typen av popkulturella finesser. Well done, that movie.

Men allt var inte perfekt. Idris Elba som "the big bad" var tämligen tråkig och helt utan charm. Var hans idé att viruset skulle döda hälften av alla människor på jorden? För att skapa en bättre värld? Really? Thanos! Too soon!

Jag var underhållen för stunden och vi hade en mysig och somrig filmkväll i Råsunda. Det räcker en bra bit i alla fall. En svag trea.

Betyg: 3/5 

The Hundred-Foot Journey (2014)

Malmö Filmdagar gick av stapeln i slutet av augusti. Under filmdagarna läskades vi med filmer som har premiär senare under hösten. Jag lyckades se hela tre filmer som har premiär på fredag denna vecka. Idag skriver jag om 100 steg mellan Bombay och Paris, imorgon blir det spionthrillern A most wanted man och på torsdag blir det dansk western med filmen The Salvation. Håll till godo.

De tre dagarna på Malmö Filmdagar var intensiva. Speciellt onsdagen var fullsmäckad med film. Den första filmen, den palestinska thrillern Muren startade 8:30 och sedan var det film hela dagen. Framåt kvällen var det inbjudet till mingel och rosévin på Bar Victor på Lilla Torg. Inför den femte och sista filmen för dagen som startade framåt sen eftermiddag hade jag tänkt se den brittiska spänningsfilmen '71 om en ung soldat som glöms kvar i fel del av Belfast. Den verkade lovande och filmspanarkompisen Jojjenito kunde också rekommendera den eftersom han såg filmen på tisdagen.

Men när det närmade sig start av den femte filmen i rad och då jag kände mig ganska mosig i skallen bytte jag film i sista sekund. Istället för att se '71 följde jag med Jojjenito på Lasse Hallströms nya feel-good movie The hundred-foot journey. Det var roligare att se film tillsammans och dessutom var jag mer mogen för en lättsammare film än ännu en film om våldsamma män. Jag hade också blivit entusiasmerad av Jojjenitos uppenbara glädje inför "matfilmerna" på festivalen. Detta blev den andra "matfilmen" vi såg ihop.

Filmen har fått det sällsamma svenska namnet 100 steg från Bombay till Paris vilket varken passar in som direkt översättning eller med handlingen. Man slutar aldrig att förundras över lustiga svenska översättningar av filmtitlar. Nåväl, skit samma vad den heter. Lasse Hallström är här i sin trygghetszon, en gojja av lite drama, lite känslor och en stor portion humor varav mycket handlar om kulturkrockar mellan invandrade indier och fransmän (och en mycket stram brittisk dame). Det är som väntat välproducerat från en gammal räv som Lasse, det är mycket bra skådespelare med en stilig Helen Mirren i spetsen och det är mycket barntillåtet. En riktig familjefilm. Konstigt att den inte hade premiär inför julledigheterna egentligen.

Jag la märke till att både Steven Spielberg och Oprah Winfrey finns med bland producenterna. De representerar olika signaler för mig. Den förstnämnde står som garant för högklassigt hantverk och resultat. Den andra för att känslostormar och kulturfrågor behandlas på rätt sätt.

Om jag hade sett denna film en "vanlig" dag hade jag kanske tyckt att filmen var blödig och fjantig, men i mitt extra mottagliga tillstånd älskade jag filmens lätthet, vackra miljöer och underbara scener från diverse kök. Att den sedan också är riktigt rolig på sina ställen och dessutom så där snyftframkallande romantisk skadade ju inte heller.

Dessutom bjöd filmen på den mest potatislika näsa jag någonsin sett. Om Puri spelar pappan i den indiske familj som slår sig ner på landsbygden i Frankrike och öppnar restaurang. Han har en magnifik näsa som jag inte kunde sluta att fascineras av. Den ser ut som näsan på ett av bergstrollen som man ser i Bilbo-filmen. Makalöst.

The hundred-foot journey kommer inte alls upp i samma nivå som den andra "matfilmen" vi såg i Malmö - Chef, men den den gav mig i alla fall en mycket trevlig filmupplevelse och en perfekt avslutning på en maxd filmdag. Efter filmen gick jag och Jojjenito med raska och hungriga steg till Victor och försåg oss av buffén med medelhavstema.

Jag ger The hundred-foot journey tre stjärnor i Gudie Michelin av fem möjliga (va?)

Betyg: 3/5

Jag såg filmen tillsammans med filmbloggarkompisen Jojjenito. Tyckte han att det smakade gott eller blev han magsjuk av anrättningen?

Red 2 (2013)

Sarah: Should you eat that? Is that safe?
Marvin: It's before they had that, hrm, "sell before date" stuff.
Sarah: Oh.

Redan den första Red-filmen var en hejdlöst underhållande liten aktionkomedi som lättade upp i höstmörkret men som kanske inte direkt gjorde några djupare filosofiska intryck hos tittarna. Men inte minst för att kunna njuta av och uppskatta de tunga "viktiga" filmerna behövs dessa lättviktare också.

Nu har vi fått en uppföljare i Red 2 och åter igen möter vi Bruce Willis, John Malcovich, Mary-Louise Parker och Helen Mirren. Denna gång får vi också träffa Anthony Hopkins, Catherine Zeta-Jones, Brian Cox och David Thewlis.

Jag känner mig trygg med farbrorn Bruce Willis och även om han varit med i en rejäl dos ruttna filmer väljer jag fortfarande gärna filmer där han är med. Han levererar som vanligt på en hög nivå i denna film. Men den skådespelare som jag finner allra bäst är John Malkovich som balanserar på överspelets slaka lina men på något sätt lyckas landa på rätt sida. Han är helt underbar som den paranoide hemlige agenten Marvin.

Våra leading ladies sköter sig också bra. Mary-Louise Parker som vi gillat ända sedan hennes dagar i tv-serien The West Wing är kul som nyfiken nybörjare inom agentyrket och Helen Mirren som Englands farligaste kvinna har sina höjdpunkter. Scenen mellan henne och Brian Cox där fotfestishismen kommer i fokus är hysterisk.

De två tyngsta namnen bland nykomlingarna är dock besvikelser. Anthony Hopkins, var inte han bra förr i tiden? Nu verkar det som att han försöker tillaga en pytt i panna på gårdagens roller och insatser. Han balanserar likt Malkovich också på en slak lina, men han lyckas inte föra in något nytt eller fräscht i sin roll.

Även CZJ är tyvärr lite tråkig i denna film. Henne kan man kanske inte anklaga för att ha varit mästerlig inom skådespeleriet någon gång. Men när hon ålade sig bland laserstrålarna i en film med Sean Connery kunde hon i alla fall bidra med något gott för ögat. Här ska hon spela en yppig rysk agent men hon faller platt.

Roligaste nykomlingen blir istället David Thewlis som vi känner som Remus Lupin i Harry Potter-filmerna. Här spelar här den besynnerlige The frog. Han var med i en enda kort scen, men jag lade mycket väl märke till honom.

"Detta är vad det är" som man säger i podcast-världen. Detta är en rolig och i hög grad underhållande actionkomedi som passar perfekt när man är sugen på en sådan film. Och den är lika bra som ettan!

Jag ger Red 2 fyra massförstörelsevapnen av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Hitchcock (2012)

Hitch: Good evening.

Jag var inte speciellt sugen på den nya filmen Hitchcock. Men eftersom den hade valts för månadens filmspanarträff var det bara att vispa upp så mycket entusiasm som det gick, och gå och se den med öppet sinne och öppna ögon. Det lilla jag hade hört om filmen var inte så lovande. Men med tanke på det magra utbud av filmer som visades i originalspråk* på eftermiddagen i lördags så hade vi inte så många alternativ. Jag sänder en liten påsen med sympati till Sofia som var Master of the Ceremonies denna månad. Hon fick inte den lättaste av uppgifter. Från och med detta år kör vi med ett ambulerande ansvar att koordinera, och därmed slutgiltigen bestämma, vilken film Filmspanarna ska se på träffarna.

*="Everyone speaks English"

Hitchcock handlar om tiden runt inspelningen av makarna Hitchcock's klassiker Psycho. Sir Anthony Hopkins i en gigantisk fat suit spelar den gode Alfred och Helen Mirren spelar Hitch's livspartner och tillika musa - Alma Reville. Den ljuvliga Scarlett Johansson spelar Janet Leigh som numera är odödlig efter den ikoniska duschscenen från Psycho. Andra kända skådespelare som dyker upp i filmen är Toni Collette som Hitch's frejdiga assistent, Michael Stuhlbarg som hans sympatiske agent, den enligt majoriteten träiga Jessica Biel som den luttrade och desillusionerade aktrisen Vera Miles, James D'Arcy som mammas pojke Anthony Perkins samt den gamle godingen Ralph Macchio som en galen författare (i hela en enda scen).

Fördelen med låga förväntningar är givetvis att man kan bli positivt överraskad. Jag måste säga att filmen var ganska njutbar faktiskt. Jag hade i alla fall inte tråkigt under visningen och det är positivt. Filmen tar dock inga risker över huvud taget. Den puttrar på lite men känns aldrig brännande eller speciellt intressant. Hitch har prestationsångest. Alma och Hitch har svårt att uttrycka känslor för varandra. Alma känner sig osedd av Hitch och hon umgås med en manlig vän. Hitch känner avundsjuka och prestationsångest. Alma skäller på Hitch över hans mathållning. Hitch smyger upp mitt i natten och sätter i sig ett antal burkar med gåslever... Många spännande känslor och relationer visas upp men allt är ändå så förtvivlat ordinärt.

Hitchcock handlar om produktionen av Psycho. Enligt denna biografiska film hade paret Hitchcock svårt att få finansiering till projektet och de satsade då egna privata pengar. Det var ett mycket riskabelt drag som till slut gick bra i alla fall. I scenerna på inspelningsplatsen briljerar Scarlett Johansson i rollen som Janet Leigh med sin strålande karisma, vilken glöd, men filmen väljer aldrig väg, den duttar bara lite i kanten här och där.

Egentligen finns det tre historier som alla kunde stått på egna ben om de bara utvecklats mer. Den mest intressanta storyn hade varit att få dyka ner djupare i relationen mellan Alfred och Alma, hur de hjälpte och stjälpte varandra. Hur de konkurrerade men samtidigt var beroende av varandra. En annan aspekt som aldrig utvecklades var Hitch's besatthet av en galen mördare som han byggde karaktären Norman Bates på. Detta visas med ett antal hallucinationer som Hitch får vid mer eller mindre stressade ögonblick. Till sist kunde filmen valt att fokusera mer på själva inspelningen. Det hade kunnat vara intressant för dem som är intresserade av vad som hände bakom kulisserna i Hollywood anno 1960.

I slutändan blev resultatet en lättmjölksfilm. Hitchcock borde inte kunna förnärma någon, men inte heller kämpa sig till några dödshårda fans. Alla och ingen av skådespelarna sticker ut. Ja, förutom Alfreds mage då...

Jag ger Hitchcock två knivdirigeranden av fem möjliga.

Betyg: 2/5


Nu kanske du undrar vad de övriga i den lustiga Filmspanar-klubben tycker om filmen? Kolla här:
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? podcast
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
The Velvet Café (in English)
Plox - Om film
Rebecca på Mode + Film
Filmparadiset