MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)

Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5

MCU rewatch: Ant-Man and the Wasp (2018)

Ant-Man and the Wasp knyter an till den övergripande handlingen i MCU extremt lite trots att det är den tredje sista filmen i Infinity-sagan. Det är väldigt trist tycker jag. Filmens höjdpunkt kommer i en "mid-credit scene" när Scott Lang åkt in i "the quantum realm" och Hope, Hank och Janet dödas av Thanos och vittrar till damm. Den scenen knyter ihop denna lilla komedi med den större sagan, men det är "too little, too late" om du frågar mig.

För övrigt är detta en komedi med fokus på familjerelationer och lite strössel av kärlek på toppen. Detta är "extremely minor" MCU i min bok. Om Spider-Man var "minor" måste ju detta bli "extremely minor". Spider-Man hade alla fall med Tony Stark i en någorlunda stor roll för tusan.

Filmen är ganska lustig i partier, men jag överraskades inte av filmens tonalitet lika mycket som vid första titten. Nyhetens behag har falnat lite och filmen växte inte som jag (såklart) hade hoppats. Filmens action kändes snarare lite mindre intressanta till och med. Kvar står de komiska kvaliteterna och en bra villain i Ghost. Om hon nu ens är en villain. Hon känns mer som en potentiell allierad till the Avengers. Jag har ju som jag tjatat om inte läst serierna men jag tror att Ant-Man faktiskt ingick i de ursprungliga Avengers. Kan ha fel. Storyn om Ghost var intressant. Den skulle lika gärna ha kunnat platsa i tv-serien Agents of S.H.I.E.L.D. Det var den typen av problem som behandlades i den serien.

Jag älskar FBI-agenten Jimmy Woo (Randall Park). Luis (Michael Peña), Kurt (David Dastmalchian) och så Scott Lang (Paul Rudd) är också underhållande. Humorn är denna films styrka men trots det är den helt klart en av de svagaste filmerna i MCU. Yup, jag gillar trots allt Rudd i rollen, men han balanserar på gränsen att vara för överdrivet klämkäck hela tiden. Jag tror att scenerna med hans dotter var bra för att det visar på en lite mer allvarlig Scott Lang. De behövs för att balansera upp hans mer goofiga sida.

Evangeline Lilly som the Wasp tycker jag inte är lika bra. Jag får inte en distinkt känsla från henne, hon förblir blek och undflyende i mitt huvud. Trist, speciellt om hon kommer få plats i sista filmen. Michael Douglas och Michelle Pfeiffer gör inget extra av sina roller. Som de skådespelarveteraner de är, är de både självklara men också lite tråkiga val.

Stan Lee hade två cameos om jag inte missminner mig. Som alltid kul och lite rörande att se.

Ant-Man and the Wasp är en film som borde får en tvåa men som vid rätt humor kan vara underhållande nog för en svag trea. Men jag landar nog ändå i en stark tvåa efter denna omtitt.

Betyg: 2+/5 

MCU rewatch: Black Panther (2018)

Jag hade ju tänkt se om alla MCU-filmer från de senaste två åren innan Infinity-sagan och MCU-faserna avslutas med Avenger: Endgame. Och nu hade turen kommit till Black Panther, en film som jag inte var ett stort fan av när den kom ut häromåret. Jag företog mig att se om den och försöka fokusera på vad som är bra i filmen. Lägga åt sidan att den har en extremt svag handling och svintrist huvudperson.

Men jag har nu efter några sittningar givit upp. Jag kom inte igenom filmen. Den är lika usel som jag kom ihåg den. Klart att jag hade kunnat se klart filmen, jag har ändå sett den andra filmen från MCU som jag ger en etta hela tre gånger, men det finns så mycket annat att se att jag stängde av. Kändes konstigt...

Först och främst finner jag hela konceptet med Wakanda som en teknologisk superstat som skrattretande. Det blir bara fånigt med blandningen av primitiva stamfolk från savannen med världens mest högteknologiska stat. Det finns sannerligen mycket i MCU som utmanar ens förmåga att acceptera det orealistiska eller fantastiska, och jag har tidigare funnit att filmer som Guardians och Doctor Strange tänjde på mina gränser, men här drogs tydligen min linje. Guardians och delar av Dr Strange utspelas lyckligtvis på andra ställen än på jorden i alla fall. Jag gillar de mer begränsade fantasyinslagen som vi får i de mer "realistiska" MCU-filmerna som Iron Man och Captain America. Visst en gubbe flyger omkring i en dräkt och en annan gubbe har en sköld som absorberar kraft, men resten av världen runt dem är mer eller mindre realistisk.

De hade gärna fått välja vad de ville ta fasta på, antingen en superteknologisk stat och ett folk som utvecklats i takt med den, eller ett naturfolk med alla de styrkor ett sådant kan bidra med. Helst det senare alternativet. Jag ser ju hellre fokus på karaktärerna än cool teknik om man nu ska välja. Jag har ingen aning om vad som finns i serieböckerna, men jag hade hellre sett Black Panther som en superhjälte som likt Buffy hade fått sina krafter från generationer av föregångare, spirande ur en era när människan levde närmare naturen och djuren. Blanda in lite mysticism och kanske en gen från pantern som djur, som huvudpersonerna i Cat People alltså. I drömsekvensen i Black Panther, som nästan skulle kunna vara en homage till Cat People, antyds det synsättet men de fullföljer inte den idén fullt ut tyvärr.

Vi hade fått en annan kontext visst, men den hade kunnat erbjuda minst lika många politiska vinklar som vi har idag, och vi hade sluppit detta spektakel. För övrigt tycker jag att filmen andas allt för mycket "viktiga politiska poänger 2018". Det är inte det som MCU är till för och om man ska blanda in politik borde det gjorts mindre övertydligt. Nu får vi en massa svarta karaktärer med överdrivet bred brytning och den minst trovärdiga tekniska experten sedan Dr Christmas Jones i The world is not enough.

Tyvärr alla fans av filmen Black Panther, jag gillar den inte. Jag är glad för att filmen har sin publik, även om det inte är jag. Lyckligtvis funkade karaktären Black Panther bättre i Avengers: Infinity War där han försvann lite mer in i bakgrunden (som i och för sig de flesta gjorde i den filmen). Hoppas att han och hans krigare får upprättelse i kommande filmer.

...äh, jackar upp betyget ett snäpp pga att Michael B Jordan är cool...

Betyg: 2/5

Spider-Man: Into the Spider-Verse (2018)

Årets animerade film på Oscarsgalan var också hyllad på nätet och poddar. Mina förväntningar var ganska högt ställda, även om jag aldrig varit en fan av Spider-man i serietidningarna. Denna film är inte riktad till mig alls. Jag har aldrig läst Spider-Man serietidningen, jag har inte varit extra förtjust i karaktären och jag är heller inget animations-freak. Däremot gillar jag ju Marvels figurer och universum via deras filmer i MCU. Detta är dock inte MCU, utan denna film kommer från Sony som innehar rättigheterna för Spider-Man. Filmer som Logan, Deadpool, Venom och de äldsta Spider-Man med Tobey Maguire är andra exempel på filmer om Marvel-figurer som inte är med i MCU.

Denna revy kommer innehålla vissa spoilers, som de allra flesta revyer här på bloggen.

Jag gillade filmen en hel del. Dialogen är fyndig och rapp. Det är nästan så att filmens dialog är så "over the top" att jag skulle vilja se om filmen för att kunna insupa allt och till fullo njuta av den. Men det som jag gillade mest med filmen är att vi får möta en massa spindelmän och spindelkvinnor från olika dimensioner och att de samarbetar som en riktig liten ”Avengers”-grupp. Det är superhäftigt och andra delen av filmen är den klart bästa i mina ögon. De jag gillade mest var den fräcka tjejen Gwen och Spider-Man Noir i svartvitt. Blandningen av typer och stilar var en fröjd att se. Berättarglädjen lyser igenom i filmen. Det får mig att referera till Scott Pilgrim vs. The World i känsla.

Som helhet lider dock filmen av samma problem som The Lego Movie led av. Det blir för mycket meta- och referenshumor, för mycket "goodness", att jag inte hinner processa och reagera. Speciellt eftersom jag inte kan min Spider-Man utan och innan. Jag är övertygad av att denna film skulle vinna på att ses om. Dessutom ska en film som denna helst ses med kompisar som gillar Spider-Man då stämningen i rummet är extra viktig för en specifik genrefilm som denna.

Jag väntar på att bli lika hänförd av filmen som vissa recensenter blivit tills andra gången jag ser den. Nu får den en stark trea!

Betyg: 3+/5