Sphere (1998)

 

Detta är en gammal sci-fi från 90-talet som tidigare svävat just utanför sfären av filmer jag velat se. 

Triggern som pushade mig in i klotet var när Joel nämnde att filmen var stabil och då slog jag till. Nu bör vi vara tydliga med att Joel är ett egenutnämnt fan av film från 90-talet. 

Men kolla! Dustin Hoffman, Sharon Stone, Samuel L Jackson och Liev Schreiber är ändå en lovande skara skådisar. Filmen är regisserad av Barry Levinson som regisserat både Good morning, Vietnam och Rain Man. Bra filmer som jag kommer ihåg det.

Människan hittar ett gammalt rymdskepp på havsbotten, bygger vattenstation längst ner i djupet och skickar ner ett team för att ta kontakt med utomjordingarna. Äh va fan, om ni är sugna på denna film ta och se Arrival från 2016 istället. Men om ni ändå måste se den, ta och se Solaris istället, eller ännu bättre läs Stanislaw Lems bok istället. Ja, egentligen är detta en misch-mash av dessa filmer med en stor portion The Abyss på toppen. Men stopp och belägg, nu har jag nog spoilat klart filmen!

Allvarligt talat. Sphere är helt ok. Den är solid, men den saknar ett eget id som skulle gjort att den stack ut bland många liknande filmer, inklusive de jag listat ovan. Jag kände mig inte totalt uttråkad när jag såg filmen, men jag blev heller inte speciellt exalterad av den. Den bara malde på, och ganska länge dessutom. Det kändes lite onödigt. Egentligen tror jag kanske inte att den är värd att tipsa om. Se de tre filmerna jag nämnde istället. 

Och om ni nu vill ta mina råd, erbjuder jag här ännu fler sådana. Av Solaris är nog den äldre ryska bättre, men Clooneys är mer lättsmält. Ska man se The Abyss ska man absolut välja The Special Edition som kom ut 1992. Om ni är sugna på Arrival så kan jag bara nämna att den är ännu bättre andra gången ni ser den. Ni som sett, och förstått hela filmen, förstår vad jag menar.

Sphere förbleknar i jämförelse med dessa tematiskt närbesläktade filmer. Dustin, Sharon, Sam och Liev är alla ok men det är som hela bunten halvsov sig igenom inspelningen. De vaknade säkert inte till liv förrän lönechecken kom på posten.

Betyg: 2/5

Extranummer: Bra artikel från The Dissolve som reder ut varför The Abyss the Special Edition är överlägsen The Abyss the Theatrical Cut. OBS, artikeln spoilar skiten ur filmerna inklusive deras respektive slut.

The Meyerowitz Stories (New and Selected) (2017)

The Meyerowitz Stories (New and Selected) är "nykomlingen" Noah Baumbachs tionde film. Damn, Baumbach kan knappt kallas för nykomling längre! Jag gillar det mesta från honom så jag såg fram emot han nya alster. Denna gång bjuds vi på en mycket mörk film om relationen mellan (framför allt) två vuxna bröder och deras far. Hans självbiografiska The squid and the whale handlade om två yngre bröder och hur deras föräldrars skilsmässa påverkade dem. Jag gissar att det kan finnas en hel del självbiografiska element i denna film också.

Adam Sandler och Ben Stiller spelar bröderna Danny och Matthew som tävlar om gunsten från sin vresiga och elaka patriarkaliska far Harold spelas av Dustin Hoffman. Han är en misslyckad konstnär som när en självbild om att vara bättre än alla andra, framför allt samtida kollegor som blivit mer framgångsrika rent kommersiellt.



För de av er som ryggade tillbaka när ni ser att Adam Sandler är med i filmen så kan jag direkt säga att det är ingen fara. Detta är ett drama, ett svart drama med inslag av vass och satirisk humor. Filmen är så långt från The waterboy man kan komma nästan. Detta är en Adam Sandler som visar att han kan skådespela. Tänk Jim Carey i Eternal sunshine of the spotless mind.

Dustin Hoffman, Ben Stiller, Emma Thompson som nya frun Maureen och Elizabeth Marvel som systern Jean (en kvinnlig Fredo!) gör alla bra insatser. Men filmens "scene stealer" är helt klart Grace van Patten som Dannys dotter Eliza. Hon är väldigt bra och fin i denna film. Alla scener mellan henne och Adam Sandler är filmiskt guld, som scenen i bilen, scenen vid pianot, på sjukhuset. Säkert flera scener som jag tappat. Hon är också förvillande lik Shailene Woodley för en sådär fem år sedan (deras åldersskillnad är i alla fall fem år). Grace Van Patten läggs på minnet.



Teman i filmen är livslånga misstag, felriktade ambitioner och önskemål. Den fokuserar på hur illa föräldrar kan fucka upp liven för barnen. Man hade kanske kunnat hoppats på ett något ljusare slut, nu blev hela filmen väldigt svart i mina ögon. Måhända att egna erfarenheter spelar in i hur filmen landar i mitt inre. Vissa sår går så djupt att de aldrig kommer läka helt.

Noah Baumbach fortsätter att leverera. Han är superstabil med filmer som "alltid" hamnar på en fyra. Det är mer än de flesta aktiva regissörer av idag kan skryta med.

Jag ger The Meyerowitz Stories (New and Selected) fyra utmanande filmer (Elizas!) av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Straw Dogs (1971)

SPOILERS! BEWARE! Denna text innehåller grova spoilers om filmen.

Filmen rör sig som dyningarna i havet efter förra nattens storm. Filmen inleds bra och dess set-up är mycket spännande. En ung amerikansk matematiker flyttar till liten brittisk håla på landsbygden med sin brittiska fru som ursprungligen kommer från byn. Mannen ska skriva på sin avhandling och söker lugn och ro. Frun är yngre, uttråkad och flörtig. I byn, oro, vargarna runt frun, pilska som få. Är mannen en varg eller ett lamm?



Under andra akten är dock filmen mest frustrerande då Peckinpahs sämre sidor syns tydligt. Hans personregi är under all kritik och väldigt få av karaktärerna känns naturliga eller ens realistiska. Tyvärr tas jag ut ur stämningen när det skaver så i tolkningen av karaktärerna. Dustin Hoffman spelar David Sumner och den vackra Susan George spelar hans fru Amy. George är fascinerande lik Goldie Hawn i utseende och karisma. Slöddret i den brittiska byn var alla okända ansikten för mig.

Filmen tar dock fart rejält igen under den tredje och sista akten då den blir rejält våldsam på ett brutalt och realistiskt sätt. Peckinpah är ju känd för sina brutala filmer. Ibland känns det som att det bara är på låtsas men här lyckas han få till en nerv i scenerna som är svåra att slita sig från. Filmen vinner mycket på denna tredje akt.



Tidigare i filmen har David spelats upp som en förbryllande vek och samtidigt elak man. Hans relation med frun är minst sagt omodern eller i alla fall komplex. Han är extremt ohyfsad mot Amy. Man kan hoppas att detta var menat i manus och att det vi ser är en resultat av en söndrad relation. Att paret kanske flyttade till England för att lappa ihop förhållandet? Men jag vet inte, det blev otydligt för mig i alla fall.

Sen har vi den där scenen som jag antar alla som sett filmen blev upprörda av. I en lång och utstuderat långsam scen våldtas Amy av två av vargarna. David är som den naive amerikanske mannen han är bortlurad från huset. Hur smärtsam scenen än är, blir efterbörden då Amy väljer att inte berätta för sin man nästan lika jobbig. Ännu ett tecken på en avsaknad av tillit mellan makarna. Kanske hon skämdes eller kände på sig att hon hade en del i vad som hände? Det hör till saken att hon haft någon form av "strul" med en av vargarna när hon var yngre.



Jag hade i alla fall velat se Davids reaktion när Amy berättade. Och då hade filmen kunnat bli ännu mer intressant i tredje akten när David moral och etiska känsla ställs mot vargarnas. David vägrar att lämna ut den förståndshandikappade mannen till vargarna till varje pris. Davids moral ställs på prov. Hans inställning att våld inte löser problemet är lammets. Vi, men inte David, vet att mannen i fråga är skyldig till dråp på flickan. Senare måste dock David döda för att inte själv förgöras och däri ligger en stor del av filmens värde. Någonstans finns en gräns. Om man pressar ett lamm för mycket kommer lammet antingen att dö eller bli en varg. Hade David vetat om att två av vargarna våldfört sig på Amy hade hans ståndaktiga hållning som moralens väktare blivit än mer intressant.

Trots en knasig inledning blev Straw dogs en klart intressant film till slut. Jag vanns över efter att nästan ha lidit mig igenom första halvan. Så kan det gå och det välkomnas. Jag ger Straw dogs fyra mansfångare av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Little Fockers (2010)

Helt plötsligt upptäckte jag att jag inte sett den tredje filmen i Meet The parents serien. Samtidigt satt jag på ett flygplan på väg mot Sydamerika. Vad kul tänkte jag, en perfekt film för en tråkig flygning. En halvkass komedi kom till räddmingen!

I Little Fockers har Greg och Pam två små tvillingar, och det närmar sig syskonens femårsdag. Ett sådan jubileum innebär ett perfekt tillfälle för att samla hela släkten och att göra en ny film i serien.

Denna gång bjuds vi dock på uppvärmda rester från tidigare bjudningar. Det blir mer av Jack Byrnes misstänksamhet, mycket mer av Kevins schamanism och framför allt mer av Gaylords problem att hålla alla glada och få allt att verka normalt.

Filmen är småputtrigt rolig. Mamma och pappa Focker, spelade av Barbara Streisand och Dustin Hoffman levererar vad som förväntas. Filmens humor bygger på konflikten mellan Jack och Greg. Personligen blir jag galen på att Pam inte ingriper och styr upp galenskaperna. Hon borde för tusan ta lite ansvar för sin far. Igenkänningsångest!

Owen Wilson är störtskön i rollen som den stenrike altruisten Kevin. Här blir det dock nästan lite för mycket. Den karaktären passar bättre som en krydda än en av huvudingredienserna.

Som helhet var detta småputtrigt och hyfsat underhållande. Många av skämten var en variant av skämt ur de föregående filmerna. Detta duger egentligen inte, men jag halvsov nöjd framför skärmen med denna film.

Jag ger Little Fockers två olika tvillingar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Chef (2014)

Chef är Jon Favreau's film helt och hållet. Han har skrivit manus, han har regisserat och han spelar huvudrollen. Detta var den ena filmen av två som jag och Jojje såg som handlar om matlagning och kockar där nere i Malmö (som känns så avlägset nu i höstmörkret).

Den andra filmen, den om stegen mellan Bombay och Paris var en film som passar hela familjen, regisserad av Lasse Hallström - tja du förstår vad jag menar. Den har underbart vackra scener från den franska landsbygden och fantastiska matkreationer. Chef däremot är en mer svettig latino-street-food-matkultur-film. Feelingen mellan filmerna skiljer sig. 100 steg från Bombay till Paris är reserverad och har finess, Chef är mer personlig, mera American Independent och helt enkelt mera salsa, samba och merengue.

Chef har två distinkta delar. Första delen utspelas i Los Angeles där Jon Favreau's Carl Casper är en hyllad chef. Denna del av filmen är ljuvligt bra, inte minst för att den behandlar problematiken för en man som arbetar i en bransch som lever på kundernas omdömen. Sociala medier, bloggar och twitter togs upp på ett mycket vederkvickande sätt. Låt oss säga som så att lika bra på att laga mat lika naiv är Casper över vad som händer om man ger sig in i ett twitter-krig med sin nemesis bland recensenter Ramsey Michel (Oliver Platt).

Andra halvan av filmen är en road movie och "finna sig själv och vad man egentligen vill göra med sitt liv"-film. Den halvan är också mysig men ändock snäppet lägre. Under hela filmen lagar Jon härlig mat. Vi såg filmen precis före vi skulle gå på onsdagsminglet och jag blev hungrigare och hungrigare allt eftersom filmen rullade på. Det måste vara ett gott tecken om något, att man blir hungrig när man ser en matfilm!

Jon Favreau är ju något av en innefigur i Hollywood och han har sannerligen samlat en känd skara skådespelare runt sig. Vad sägs om best buddy Robert Downey Jr, den lustfyllda Scarlett Johansson, åldersmannen Dustin Hoffman, the cool cat Dobby Cannavale och det perfekta klotet Oliver Platt? Till detta kommer en barnskådespelare som gjorde bra från sig, Emjay Anthony, en latinsk hottie som jag aldrig sett tidigare, Sofía Vergara samt en latinokille som jag trodde varit med i Six feet under fast det inte var han tydligen, John Leguizamo.

Chef är en mustig och köttig film. Den är den bättre av de två bra matfilmerna från Malmö. Jag ger Chef fyra spagetti med olja och vitlök av fem möjliga. Recept ovan.

Betyg: 4/5

Detta var sista filmen från årets Malmö Filmdagar. Precis som förra året var det helt underbara dagar då jag och ett antal av mina filmspanarkompisar och tillika filmbloggare levde i sus och dus i en egen liten filmbubbla. Länkar till övrigas revyer kommer nedan när de finns. Jag såg filmen tillsammans med kumpanen Jojjenito. Blev han lika läskad av alla maträtter som jag?
Jojjenito
Fiffis Filmtajm

Marathon Man (1976)

Szell: Is it safe?


No, it's not safe! Den andra konspirationsthrillerfilmen på två dagar och detta var ett stort fall framåt. Jag gillar Marathon man mer än The Parrallax view. Nu är dock inte Marathon man lika bra som dess rykte eller plats i filmhistorien antyder.

Filmen kan delas in i tre delar kom jag på när jag försökte sammanfatta mina tankar. Den första tredjedelen där Roy Scheider har huvudrollen är filmens bästa del. Bara Scheiders grå kostym med stela slipsen som han bär i scenerna från Paris är värda biljettpriset. De hade ett ganska hysteriskt mode på sjuttiotalet! Filmen är i alla fall både spännande och intressant under inledningen. Jag fann mig sitta och försöka pussla ihop hur Dustin Hoffmans doktorand, Roy Scheiders kurir och William Devanes CIA-agent hängde ihop. La för övrigt märke till att President James Heller trots allt varit ung en gång i tiden.

Sedan kommer den svagaste tredjedelen, partiet i mitten av filmen. Jag började undra om jag av misstag fått i mig ett sömnpiller igen! Detta är delen med filmens mest ikoniska scen. Japp, jag tänker på tandläkarscenen. Visst, det är ganska kul att ha sett den i sitt sammanhang men tillåt mig att välja bedövning, så förbaskat bra var den inte. Under denna del av filmen tar Dustin Hoffman mycket stor plats och han är allt annat än bra i denna film. En av de största positiva överraskningarna i Decennier för sextiotalet var att Dustin Hoffman var så bra i den likaledes bra filmen The Graduate. Men här i Marathon man spelar han över eller vad det nu är. Jag kan inte med mannen i denna film. Vi förstår att du har ont i tanden!!!! Enough is enough! Dustin Hoffman är en ojämn skådespelare, begränsad och beroende av en bra regissör. There, I said it!

Sista delen, den med den korta uppgörelsen mellan Hoffman och brittiske gentlemannaskådisen Laurence Olivier är dock lite bättre igen. Jag skulle vilja utnämna scenerna med Die Weisse Engel på gatorna i de judiska kvarteren i New York som filmens bästa.

Marathon man är inte jättedålig men den är sannerligen inte en favoritthriller heller. Den lämnade mig ganska oberörd och rejält uttråkad. Good riddance, nu har jag sett filmen i alla fall! Objective achieved.

Jag ger Marathon man två diamanter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Rain Man (1988)

Rain man: 'Cause I'm an excellent driver.

Rain man är ju en gammal kär klassiker som de flesta sannolikt har med bland sina favoriter från året. Vad skulle jag tycka om den nu, anno 2014? Tom Cruise och Dustin Hoffman. Då gillade jag Hoffman mest, nu för tiden lutar jag åt att Cruise är den vassare av dem.

Det är en lång film, nästan två timmar. Trots att filmen är en road movie, som jag nästan alltid älskar, är jag inte imponerad under första halvan. Tom Cruise's karaktär Charlie Babbitt är arg mest hela tiden. Jag förstår karaktären och hans reaktioner, men det dras några varv för många. Han kommer ju bli mjuk och kärleksfull mot slutet av filmen, men det är ändå lite tradigt under första timmen.

Under andra halvan får man dock maximal pay-off för filmens set-up och när Charlie och Raymond finner varandra blir det dammig i rummet! Filmens sista halvtimme är filmiskt guld, även om jag någonstans i bakhuvudet känner att det är renodlad manipulation av mina känslor.

Filmens starkaste scen är från ett badrum på ett motell då Charlie kommer på vem Raymond, Ray Man, är. Jag sitter med tårfyllda ögon. Den typen av bitterljuva scener får mig alltid på fall. Jag har inget försvar kvar.

Raymond: Never hurt the baby. Never hurt baby Charlie Babbitt.

En av filmens stora styrkor är en mycket bra filmmusik. Jag känner igen den mycket väl men jag vet inte om det är från då jag såg filmen för 25 år sedan eller om filmen har återanvänt någon känd musikslinga. Hans Zimmer står för de perfekt smäktande och lite sorgsna slingorna.

Filmens tredje största roll är Charlies filickvän Susanna spelad av Valeria Golino. Hon är sparkly och adderar en bra motvikt mot Tom Cruise's intensiva Charlie. Det är tjejen som var med i Charlie Sheens Hot shots filmer. Var tog hon vägen sen?

Susanna: How was that?
Raymond: Wet. 
(kyssscenen!)

Dustin Hoffman har den "showiga" rollen och han vann också en orscsr för sin insats. Den är bra men jag finner ofta dessa over the top roller lite tråkiga. Jag tycker Tom Cruise lyfter denna film. Han är som vanligt stabil. Här är han fortfarande ung och lovande.

Vad kan man säga om filmens beskrivning av autism då? Utan att vara en expert i ämnet kan jag ändå tänka mig att detta är något av en romantiserad bild vi får oss till lags. Lyckligtvis har filmen i alla fall ett realistisk slut. Rain man håller upp! Jag var lite tveksam efter jag sett halva filmen men den är fortfarande rejält bra. Mycket bra till och med, men inte en personlig toppenfavorit.

Jag ger Rain man fyra insikter om vad som är viktigt här i livet av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Graduate (1967)

Mrs. Robinson, you're trying to seduce me.

Jag var mycket glad och förväntansfull när vi bestämde oss för att välja The graduate som en av de gemensamma filmerna för sextiotalet. Det skulle bli en omtitt för mig för jag hade redan sett den för länge sedan när jag var en liten grabb. Trodde jag i alla fall. Jag har nog sett inledningen men efter de första scenerna kände jag inte igen mig alls. Därför var det extra kul att denna film valdes. Nu har jag sett den helt och hållet.

We're going to have a conversation. Denna line som jag hört så många gånger...

Det var när min gamle kompis Per var på besök och det vankades filmvisning som jag föreslog denna film och Per var inte sen att ropa ja. Jag och Per som delade dubblett under de första tre åren under tilden på Uppsala Universitet såg nu denna film om Ben Braddock som just gått ur college. Det var passande på något sätt. Vi har minnena från studietiden gemensamt och även om det var länge sedan vi själva våndades inför vad som skulle hända efter studierna var det lätt att sätta sig in i Bens situation.

The graduate är en otroligt bra film. Nästan perfekt kan man tycka en bra bit in i filmen. Handlingen är mycket enkel, som så ofta i de allra bästa filmerna. Istället är det suveräna skådespelarinsatser, ett fantastiskt underhållande manus och en så otroligt tydlig och skön känsla i filmen som gör den till det guldkorn den är.

Handlingen är enkel som sagt. Ben blir förförd av Mrs Robinson, upptäcker sedan Mrs Robinsons dotter Elaine, blir kär i henne och får då problem eftersom han just bangat hennes mamma under flera veckor... romantik, humor och en klassisk coming of age-historia. Bens föräldrar är välvilliga men ack så fel ute hela tiden. Inledningsscenen då Bens examen ska firas är så bra. Föräldrarna vill honom väl lika mycket som att de vill visa upp honom som en trofé för sina vänner och bekanta. Ben vill bara försvinna in på sitt rum och vara i fred.

Lustigt skuggspel uppe i mitten

Nästa sekvens när Mrs. Robinson förför Ben är minst lika bra. Den absurd situationen är komisk och den dialogen är underbar, så bra att jag och Per flera gånger skrattade rakt ut och tittade på varandra med uppskattande förvåning i blicken.

Filmens andra halva är lite, lite svagare. Det är när Ben åker till Berkley för att leta reda på Elaine. Det är fortfarande bra, speciellt scenerna med Bens misstänksamme värd, men jag tycker tempot sackar lite. Men filmen tar bra fart i slutet och då får vi en rejäl pay off med spänning, humor och romantik en salig röra.

De allra sista sekunderna i bussen kände jag såklart igen, det är en scen som man har sett i andra sammanhang flera gånger om tror jag. Minspelet mellan Ben och Elaine är lite intressant. Hon ser så glad ut men han fallerar att besvara glädjen och hennes leende falnar litet. Hela scenen känns lite konstig. Det finns säkert långa analyser ute där på internet om hur denna scen kan/ska tolkas. Skriv gärna av er i kommentarsfältet om ni vet mer.

Simon och Garfunkel står för den ikoniska filmmusiken. Mina föräldrar hade den på LP och det är en av de första LP-skivorna som rörde vid mig.

Detta är en underbar film! Detta är typen av filmupplevelser som Decennier-projektet är till för! Jag blir glad och jag ger The graduate fyra dykardräkter av fem möjliga, med en bullet för framtida höjning.

Betyg: 4/5 


Klarade mina Decennierbröder av mandomsprovet? Tog de examen och hur blev betygen? En femma och en fyra kanske? Kolla här: Movies-Noir och Jojjenito.