Le tout nouveau testament (2015)

Den sista filmens av de jag såg på Stockholms Filmdagar har premiär idag. Det är en belgisk-fransk film av Jaco Van Dormael. Nu är vi i en bisarrovärld likt de som fransosen Quentin Dupieux brukar röra sig i. Ni vet han bakom den mycket roliga filmen Wrong cops?

Vissa spoilers om handlingen nedan så läs vidare på egen risk.

I Le tout neouveau testament träffar vi Gud, en alkoholiserad tyrannisk slashak som bor i en lägenhet med sin hunsade fru och bångstyriga tonårsdotter. Gud roar sig med att jävlas med människor via sin dator. Han gör allt för att livet på jorden ska bli så miserabelt som möjligt. Han inför saker som "en olycka kommer sällan ensam" och att "om syltmackan ramlar ner på golvet hamnar de alltid med sylten nedåt". Huvudpersonen i filmen är dottern Ea (Pili Groyne). Hon är lite ledsen mest hela tiden för att hennes storebror har lyckats rymma från faderns lägenhet. Ytterdörren är ständigt låst. Men J.C hade upptäckt att man kunde öppna en tunnel från tvättmaskinen ock via den krypa ut i världen.

En kväll när pappa Gud ligger och sover ruset av sig saboterar Ea hans dator. Men först skickar hon ut ett meddelande till alla människor om exakt vilken tidpunkt de kommer dö. Sen kryper hon ut i världen. När Gud vaknat och insett vad hon gjort måste han krypa efter för att få tag på henne och tvinga henne att fixa datorn. Samt misshandla henne lite till. Jag trodde först att detta skulle vara en surrealistisk film en det lutar mer åt att det är en BOATS.

Det är ganska kul hur olika människor reagerar när de får reda på exakt hur länge de har kvar att leva. Någon slutar jobb a och blir fågelskådare på heltid, någon försöker barrikadera sig för att inte utsätta sig för faror, en annan försöker "slå systemet" genom att försöka begå självmord trots att han har decennier kvar att leva och någon går till jobbet som vanligt för att det är det enda han kan.

Jaja, idén är det inget fel på men till slut blir det för mycket fars över det hela. Jag hade gärna sett denna galna set-up behandlad med lite mer allvar då filmen antagligen hade gjort ett större intryck. Nu blev det lite väl utdraget. Hela sidohistorien om den uttråkade rike mannens fru Martine (Catherine Deneuve) som tar sig en älskare var lite för mycket för min typ av humor. Älskaren är en gorilla från stadens zoo.

Däremot skrattade jag gott åt Guds vedermödor när han kom ut i världen. Från att vara allsmäktig hemma i lägenheten visar han sig bara vara en "bum" ute på gatan. Utan pengar eller färdigheter hamnar han på ett härbärge för uteliggare och då han placerades bland illegala immigranter från Uzbekistan deporteras han av misstag dit. Det är en mycket lustig scen när han själv får uppleva den eländiga värld han skapat.

Det finns några härliga scener i denna film. Jag älskar till exempel slutscenen med alla på stranden och det störtande flygplanet. Jag gillade vissa av karaktärerna, speciellt Ea. Men som helhet var det lite för glest mellan höjdpunkterna och inte speciellt mycket man kunde ta med sig att fundera på. En kul liten detalj men inget mästerverk.

Jag ger Le tout neouveau testament två mammor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen lockade inte många spanare till bänkraderna, men Jojjenito sökte i alla fall svar hos de högre makterna. Fann han några och fick han på så sätt frid?

Brooklyn (2015)

Brooklyn är en mycket bra gjord film med utsökta skådespelarinsatser. För alla som är intresserad av en immigranthistoria från tidigt 1950-tal om en ung tjej från Irland som anländer till Brooklyn för att skapa sig en framtid borde denna film vara en fullträffa. Enda problemet för mig är att den trots sina tekniska kvaliteter är så trist i mina ögon. Visst blev jag lite engagerad i Saoirse Ronans karaktär Eilis och filmvisningen var inte direkt tråkig, men känslan efter filmen var ett stort "jaha?". Jag har knappt tänkt på filmen sedan den visades på Stockholms Filmdagar. Alla de andra filmerna var antingen bättre och mer tänkvärda, eller sämre och mer tänkvärda.

Filmen är inte en biografi men den känns så äkta att den lika gärna kunde varit det. Och även om historien är gullig med Eilis kämpande i mot- och medgångar är jag inte superintresserad i hennes livsöde. Filmens sista del när hon återbesöker Irland är intressant endast för att jag och flera av mina bloggkompisar som såg filmen med mig inte riktigt förstod hennes drivkrafter eller beslut. Åter igen, intresset fanns inte där för att ens bry sig speciellt mycket om varför filmmakarna gjorde som de gjorde.

Julie

Kan man se filmen i perspektiv med dagens migrationsvåg av flyktingar? Jomenvisst det går säkert att se symbolik och liknelser, även om jag inte direkt kan se jättestora likheter mellan en flyktingström som aldrig tar slut på grund av krig som ingen vill avsluta och denna historia om en ung kvinna som flyttar från Irland till USA efter att hon fått jobb i drömmarnas land via kontakter.

Så jag har tyvärr inte så mycket mer att tillägga. Bra utfört, miljöerna är top notch, skådespeleriet är klanderfritt, känslor fanns där, men ändå lättglömt. Jaha, det blir så ibland.

Saoirse och Domhnall

Till slut var det de små detaljerna som var mest anmärkningsvärt... Domhnall Gleeson dök upp i en film igen. Damn, den mannen är överallt! Jessica Paré från festivalfavoriten Lost and delirious hade en liten roll. Henne har jag inte sett på åratal (psst, jag vet att hon är med i serien Mad men). Jag slogs gång på gång av hur lik Saoirse Ronan var en ung Meryl Streep. Den obligatoriska Harry Potter referensen: vi hade ett mini meeting här i filmen då skådespelarna bakom Molly Weasly, Bill Weasley och Professor Horace Slughorn alla dök upp i denna film. Däöremot såg jag fel när jag trodden mig spanat in Argus Filch bland uteliggarna men jag tror att jag är förlåten för det... Till slut, fasen vad snäll filmen var. Inte en antagonist så långt ögat nådde. Därav den menlösa känslan som inföll sig?

Jag ger Brooklyn mitt "helt ok"-betyg.

Betyg: 2/5

Jag tror att betygen kan spreta en hel del bland filmspanarna denna gång. Hur många av oss lider av svår hemlängtan?
Jojjenito
Rörliga bilder och tryckta ord

Saoirse, Jim och Jessica

Heart of a Dog (2015)

David Bowie dog helt plötsligt. Känslan var absurd. Min första musikaliske hjälte. Den artist jag haft som favorit längst i hela livet. Ända sedan jag började lyssna aktivt på musik under tidigt åttiotal hade han funnits där. Nu borta. Efter Bowie föll fler kändisar en efter en. Som till exempel Alan Rickman - Hans Gruber och Severus Snape i en och samma person. Borta.

Det var som om det vore ett kosmiskt sammanträffande att jag såg Heart of a dog just nu i januari 2016. Laurie Andersons film kallas för en dokumentär och det måste vara en av de mest artistiska dokumentärer som finns. Jag skulle istället kalla den för en konstfilm. Eller en konstig film helt enkelt. Mer lik en installation, en meditation över livet och döden, ett musikvideoprojekt. Filmen skulle passa lika bra på MoMa i New York som på biograferna.

Laurie var gift med musikern Lou Reed som gick bort 2013. Tillsammans hade de en terrier som gick bort en tid efter Lou. Laurie hanterar sina känslor med denna film.

Meditativt om döden
Jag kommer knappt ihåg en enda scen från filmen. Den är inte speciellt strukturerad. Det är som att titta in i Lauries huvud när hon drömmer. Lösryckta tankar flyger förbi. Koncept och idéer bubblar upp, hanteras ett tag och försvinner som daggen om förmiddagen. Laurie blandar friskt med olika stila, dokumentära filmsnuttar och scener med skådespelare. Filmens tag-line är "What do you see when you close your eyes?". På ett sätt är det som att se Lauries drömmar.

Under inledningen av filmen var jag såsig i huvudet, jag kom som i trans och zonade ut. Men desto längre filmen gick desto mer kom jag i fas med dess stämning och tempo och mot slutet var den magiskt bra, på gränsen till briljant. Direkt efter filmens slut var jag så tagen att jag inte ens vågade prata. Jag och Johan gick tysta ut ur salongen, djupt försjunkna i egna privata tankar. Ingen ur publiken sa något. Jag kände att om jag började prata om filmen skulle antagligen rösten inte hålla och jag skulle nog bryta ihop.

Vi är alla dödliga varelser och när döden smälter ihop i en känsla och inte bara är ett intellektuellt och rationellt fakta virvlar känslostormar upp inom mig. Tiden rinner ut.

Jag älskade filmen och är otroligt glad att jag såg den på Stockholm Filmdagar. Det är en film som är värd att ses på bio då jag tror att det är för lätt att tappa intresset eller störas i hemmamiljö, och därmed aldrig komma in i filmens tempo och mystik. Dessutom såg jag den tillsammans med en publik som likt jag var där för att se film och inte för att prata eller sitta och kolla på mobilen hela tiden. Det är något speciellt att se en film nu för tiden och inte få en mobilskärm upplyst rakt i blickfånget om och om igen.

Heart of a dog är svår att betygsätta. Den är så annorlunda att den inte har många andra filmer som den kan jämföras med. Jag ger den fyra starka känslor av fem möjliga. Är den inte värd en femma?

Betyg: 4/5

Kolla vad Johan skriver om filmen också, länk här.

13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2016)

Jag hade höga förväntningar på 13 hours: The Secret Soldiers of Benghazi när den sågs på Stockholm Filmdagar. Jag hade just börjat läsa boken som filmen bygger på och den verkade mycket spännande. För min revy på boken och kortfattad beskrivning av själva incidenten kan ni läsa här.

Jag trodde kanske inte att filmen skulle komma upp i samma nivå som Black hawk down eller Zero dark thirty men jag hade ändå mina förhoppningar om något väldans bra. Visst det är Michael Bay som regisserat och han är ju mest känd för bombastiska idiotiska filmer som Transformers-filmerna. Men samtidigt har han gjort en film som The rock och den är ju riktigt najs, betyg 4:a! I bästa fall skulle grundmaterialet för 13 hours ge Bay en bra historia att berätta och då skulle hans tekniska skicklighet kanske kunna komma till sin rätta.

Tyvärr blev inte visningen hundraprocentig då det var något strul med den digitala kopia som visades på Victoria-biografen. Textningen fungerade inte alls. Vi fick alltså se filmen otextad. Och det var inte det lättaste då det mesta av den mest intressanta dialogen gavs under de mest intensiva och ljudliga scenerna. Det handlade inte så mycket om att inte förstå orden, utan om problem att höra vad de sa. Engelsk textning hade varit utmärkt. Således kände jag en viss otillfredsställelse redan när vi gick ut från biografen. Jag bör nog se om filmen innan jag ger ett slutgiltigt betyg.

Men så mycket kan jag säga att den kommer hamna någonstans "in the middle of the pack". Ej lika bra som ovan nämnda filmer men bättre än filmer som Lone survivor och American sniper. Och nu när jag läst klart boken vill jag se om filmen än mer. det är intressant hur mycket i filmen utspelades exakt som boken beskrev det. Jag vill se om filmen inte minst för den sakens skull.

Skådespelarna är inte jättekända men de sköter sig väldigt bra. Jag hade i alla fall inga problem att se dem som de legosoldater de spelade. Teamet bestod ju av före detta Navy SEALs och andra kapabla krigare. De mest kända skådespelarna i gänget är John Krasinski och Max Martini.

Jag vet inte om filmen bryr sig speciellt mycket om politiken bakom incidenten. Man pratar lite om både situationen i Libyen och det faktum att the State Department dragit ner på säkerhetsstyrkor på de diplomatiska posterna på grund av besparingsskäl. Men när striderna väl startat handlar det bara om att klara livhanken och hjälpa sin kompis bredvid sig. Som "Hoot" säger i Black Hawk Down:

"Hoot": Y'know what I think? Don't really matter what I think. Once that first bullet goes past your head, politics and all that shit just goes right out the window.

Efter filmer tyckte en del i gänget att filmen hade för smöriga och sentimentala scener i slutet av filmen. Jag störs uppenbarligen inte riktigt lika mycket som vissa av den saken och jag hade nog inte tänkt på saken om den inte diskuterats så intensivt under middagen vi intog på den lokale indiern efter filmen.

Jag blev mer sugen att se om filmen när jag läste boken. Nästa gång ska jag dock se den med textning påslagen. Tills vidare ger jag 13 hours: The secret soldiers of Benghazi tre starka killar av fem möjliga.

Betyg: 3+/5

Jag misstänker att flera av mina bloggkompisar inte var lika nöjda med filmen som jag. Kolla här:
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Fiffis filmtajm (från lördag 20/2)

Spotlight (2015)

Jag hade extremt höga förväntningar på Spotlight. Och alla dessa förväntningar uppfylldes med råge. Damn, vilken bra film detta är. Filmen är helt klart den bästa journalistfilmen sedan All the president's från 70-talet. Och precis som sin föregångare är det en BOATS, based on a true story. Spotlight är namnet på den del av stortidningen The Boston Globe där ett litet team av grävande journalister gör längre och mer djuplodande reportage. Vintern 2001-202 publicerade den en lång rad artiklar om pedofilskandalen inom den katolska kyrkan i Boston med omnejd. Detta blev snöbollen som kom i rullning och växte som en löpeld genom USA och övriga världen. En massa liknande härvor började nystas upp "all over the place" som man säger.

Som en klassisk journalistfilm är Spotlight en pratig och intellektuell film. Jag älskar miljöerna; samarbete, gräl eller firande på redaktionen, två luttrade journalister på baren efter en lång arbetsdag, de hårt arbetsbelastade journalisterna hemma med familjen när de mentalt är kvar på jobbet. Bilden av grävande journalister har sällan varit så romantiserat i mina ögon som i de bästa filmerna i denna genre, och Spotlight likaså.

Skådespeleriet är ypperligt. Jag älskar Liev Schreiber, Rachel McAdams, Michael Keaton, Mark Ruffalo och Stanley Tucci. Tala om en pretty fucking awesome ensemble cast. Rachel McAdams går från klarhet till klarhet. "The Station Agent"-regissören Tom McCarthy har regisserat filmen och jag tycker han lyckats suveränt. Jag var helt inne i filmen från första bildrutan.

Jag brukar inte prioritera filmer bara för att de är "viktiga" filmer. Ofta kan jag känna mig skriven på näsan när en filmmakare ska trycka ner sin politiska åsikt på mig. Detta problem uppstår dock inte för mig med Spotlight. Dels för att historien berättas så neutralt den kan berättas givet det underliggande ämnet. I mina ögon fick vi väldigt få pekpinnar från regissören och teamet bakom filmen. Jag skulle om något kunnat önska mig fler pekpinnar i detta fall. För att om någon film känns "viktig" så är det denna. Den visar hur ett genomruttet system tillät genomonda handlingar ske och ske om igen.

Som någon säger i filmen "If it takes a village to raise a child, it takes a village to abuse them. That's the truth of it."

Detta är en film som är bra både som film, en suverän film dessutom, och för att den har en viktig historia som den berättar.

Det intressanta är hur motarbetade journalisterna blev av alla delar av samhället, inte bara av dem som utfört de vidriga brotten. Det framkommer att i princip alla institutioner i samhället; polisen, politiker och rättsväsen visste om vad som hände, men man vände ryggen till. Någon motiverar detta med att kyrkan gör ju så mycket nytta för folk att ingen vill att kyrkan ska skadas. Dessutom gav sig prästerna oftast på barn ur fattiga familjer, oftast med en ensamstående mamma, oftast djupt troende. Som att plocka godis ur barns händer. Fast något annat och inte lika mysigt...

Sedan den katolska kyrkans hantering av alla pedofiler bland prästerskapet blivit känt efter artiklarna startades flera utredningar startats överallt i världen. I slutet av film listas fler städer där liknande härvor uppdagats. Hela  filmduken fylldes med en lista med städer skriven i liten font i fyra eller fem kolumner. Det var så många ställen att jag hajjade till, och en person i publiken bakom mig flämtade till ljudligt av chocken av hur lång listan var. Sedan byttes bilden till ännu en lika lång lista till. Och sedan byttes det till ännu en lika lång lista. Och till sist en fjärde sida helt fylld med ställen där pedofiler inom kyrkan kommit i dagen. Fyra fyllda sidor med liten font, städer över hela världen, inte bara i USA.

Skandalen i Boston visade att kyrkan hade hållit ett 70-tal pedofiler bakom ryggen bara i Boston med omnejd. I eftertexterna kunde vi läsa vilket "straff" den högsta ansvarige i Boston, kardinal Bernard Law, fick efter skandalen. Han var tvungen att sluta sin tjänst i Boston, men han fick snabbt en ny tjänst i Rom, utsedd av påven själv.

Nähä, det var kanske inte så farligt ändå då?

Betyg: 5/5 



Andra bloggar som sätter ljuset på denna film:
Jojjenito - om film
Rörliga bilder och tryckta ord
Har du inte sett den?
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
The Nerd Bird

Point Break (2015)

Ryktet hade föregått nyinspelningen av Point break. Den skulle inte vara bra. Men under Stockholm Filmdagar 2016 då jag och ett gäng glada filmbloggare deltog handlar det också om att planera dagarna så att sinnena klarar av att ta emot upp till fem filmer per dag. Således hände det så att när Point break visades passade det perfekt för mig att klippa den där och då. Det fick bli en hjärndöd actionrulle på eftermiddagen i väntan på den tunga och intressanta The Revenant, som för övrigt redan haft premiär. Revy på The Revenant finner du här.

Jaha, detta var ju inget bra alls. Taktiken lyckades dock och jag anlände till the Revenant vederkvickad och sugen på en BRA film. Point break var inte bra. Jag gillade ju originalfilmen med Keanu Reeves, Patrick Swayze och galningen Gary Busey från 1991 (betyg stark trea). Den nya filmen är sämre inom alla områden. Klart sämre skådespelare, sämre action och framför allt sämre manus.

Det största failet med den nya filmen måste vara att jag satt och hejade på skurken hela filmen igenom. I originalfilmen är det mycket tydligt att man hejar på FBI-agenterna, speciellt efter att Bodhi hotar att tortera Tyler (tjejen som Utah blir sugen på). Det gör att vi i publiken vänder oss från Bodhi, trots att han är en cool prick.

Här i nyinspelningen, spoiler alert, råkar Utah döda Samsara (tjejen Utah blivit sugen på). Det är för mig ganska oklart varför jag ska heja på Utah över huvud taget. I öppningsscenen av filmen etableras det att han är ett arrogant, korkat svin. Men konstigt nog gör han sig under resten av filmen aldrig förtjänt av mina sympatier. Om mina sympatier skulle delas ut till någon i filmen är det till Bodhi helt klart. Hela manusets idé med FBI som infiltrerar brottslingarna faller på sin näsa. Idiotiskt manus.

Utah spelas av Luke Bracey, en för mig helt okänd skådis. Han är otroligt svag skådespelare och det hjälper inte det minsta att han ser ut som en blek Jai Courtney (ännu en usel skådespelare). Bodhi spelas av Edgar Ramirez och han är bättre, men hans skådespeleri överskuggas av att jag hela tiden sitter och tänker att han är så lik en biffig Jake Gyllenhaal. Som en poor man's Gyllenhaal. Haha.

Actioninnehållet då? Nja, det kanske var häftigt i vissa scener, men trickfilmade stunts är trots allt inte samma sak som riktiga trick som man kan se på youtube. Om någon mot förmodan gillar att se på häftiga och våghalsiga extremsportscener är det nog bättre att kolla på internet.

Nej, Point break anno 2015 gav mig inte så mycket mer än en skön vila inför The Revenant.

Jag ger Point break en död mästare av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Mera läsning:
Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord
Carl från Har du inte sett den?
Fiffis Filmtajm

The Revenant (2015)

The revenant betyder den återvändande från de döda. Jag får konstatera att titeln på filmen är väl vald. Leonardo DiCaprio spelar den historiska personen Hugh Glass, en erfaren pälsjägare som svårt skadad av en fajt med en grizzlybjörn blir lämnad av sina vänner att dö ute i vildmarken. Det är vinter och fientliga indiangrupper finns i området. Mot alla odds och hans moster tar sig Glass tillbaka till jaktlagets utpost, en antydan till civilisationen.

Detta är en film som absolut ska ses på bio. Den är otroligt intensiv mest hela tiden, även om den innehåller förvånansvärt få actionscener för att vara en western. Leo är filmens överlägset största stjärna och jag hoppas för hans skull att det i år är hans tur att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll,. Men det är naturen och dess obönhörliga och osentimentala hårdhet som är filmens stjärna. Mexikanaren Iñárritu (Birdman, Babel) har regisserat och det är som att han gått i skola hos Werner Herzog, den regissör som är mest känd för att visa upp naturen som vacker men också helt skoningslöst brutal. Tempo och filosofisk touch i The Revenant får mig också att tänka på Terrence Maliks tidigare verk.

Leo säger inte mycket i filmen men hans skådespeleri är extraordinärt. Jag tar hatten av för hans insats. Om ni frågar mig måste detta vara det bästa han gjort på film tillsammans med den magnifika insatsen i The Wolf of Wall Street. Övriga framträdan roller i The Revenant innehas av Domhnall Gleeson som den rättfärdige Captain Henry, Tom Hardy som aset John Fitzgerald och Will Poulter som den oerfarne Bridger. Gleeson som vi nyligen sett i både Star Wars, Ex Machina, Brooklyn och Harry Potter-serien gör som vanligt bra ifrån sig utan att sticka ut. Jag förundras lite över att han lyckas landa så många bra roller. Ok, han är bra, men så bra? Vet inte det jag. Tom Hardy har också haft mycket att göra den senaste tiden med filmer som Mad Max Fury Road, Legend, Locke och den senaste Batman-filmen. Han var ju så otroligt bra i Lawless men sedan dess har jag blivit mer eller mindre besviken på honom. Han ger mig inget nytt. det är same old, same old mest hela tiden. Will Poulter är en ung en som vi sett i The Maze Runner och den hysteriskt roliga komedin We're the Millers. Han är solid.

The Revenant är en tungt dramatisk film långt över gränsen till pretentiöst. Publiken sitter på helspänn och det är spännande som tusan mest hela tiden. Storyn bygger löst, mycket löst, på den riktiga Hugh Glass. Men bara det faktum att delar av handlingen är baserad på sanna händelser gör upplevelsen bara än mer hisnande. Filmen är ett testamente över att människan vilja att leva och ett skolboksexempel på de extra krafter vi har inom oss som kan "försätta berg". I filmen drivs Glass av ett hämndbegär. Verklighetens Glass drevs enligt internet kanske inte av hämnden utan mer av en vilja att överleva, likt en fånge i Sibirien kanske.



Filmen är dock inte utan skavanker. Filmen är lite odynamisk. Visst, det är en rakt berättad historia och jag kan inte peka på någon enskild del som skulle varit annorlunda. Men jag ändå en känsla av att hela filmens handling, efter den spännande inledningen, blir till en oformlig ström av scener där Glass lider, fryser, är hungrig eller badar i iskallt vatten. Det känns lite odynamiskt helt enkelt.

Men filmens största svaghet, som säkert kan ses som styrka av andra, är Iñárritu's pretentiösa anslag i filmandet. Detta är sannerligen en snustorr film. Jag söker inte humor eller "comic releif", det är inte en film där sådant skulle passa in. Snarare är det lite självdistans och lätthet i filmskapandet jag saknar. Historien i botten av The Revenant är inte helt given så tung eller dyster, men i Iñárritu's händer blir den det. En annan film som jag också såg på Stockholms Filmdagar var Spotlight som behandlar ett mycket, mycket tyngre ämne än The Revenant. Ändå känns Spotlight som en film som gjort med ett lättare handlag. Om man gör en liknelse med en målare har The Revenant målats med den största och grövsta penseln som finns i burken medan Spotlight har målats med flera olika penslar, en del lite tyngre men också många nätta och lätta penslar. Slut analogi.

Jag har tänkt på filmen en hel del efter jag såg den. En av de saker som jag tänkt på är att oavsett hur spännande och bisarr Glass överlevnadshistoria var så fick vi antagligen bara se den näst mest intressanta historien. Jag hade velat se filmen om indianstammen och deras sökande efter den kidnappade dottern. Den historien var värd ett bättre öde.

Som avslutning måste jag dock försäkra er om att de positiva med The Revenant överväger de få skavankerna (som kanske inte ens är skavanker utan medvetna val av regissören). Detta är en intressant och mäktig film som med rätta behövs efterbehandlas i huvudet. Som filmupplevelse var den maffig, och jag var som många andra i biosalongen lite vimmelkantig när vi gick ut från den långa visningen.

Jag ger The Revenant fyra män som överlevt en brottningsmatch med en grizzly av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Notis: Jag tyckte Leo blev otroligt lik Matt Damon i sista scenen när han tittar rakt in i kameran, en Matt Damon med skägg och kladdigt hår. Någon annan som såg det?

Läs också Johans text om filmen. Har han hämtat sig från upplevelsen?

Tror bestämt att Sofia också har plitat ner några välformulerade ord om filmen.
Fler texter om denna film:
Fiffis Filmtajm
The Nerd bird
Movies-Noir
Carl från Har du inte sett den?
Steffo