Comedians In Cars Getting Coffee - Season 1 (2012)

Comedians In Cars Getting Coffee hade premiär 2012 och avslutades elva säsonger senare 2019. Som jag gissar att alla vet är detta en talk show i fritt format av och med Jerry Seinfeld. Han hämtar upp gästerna i  gamla coola bilar och så åker de och fikar.

Avsnitten är små mumsbitar som är över i en handvändning. Säsongerna är varierande långa men mest korta på runt sex avsnitt per säsong. Några är dubbelt så långa, eller någonstans däremellan. En säsong är endast fem avsnitt. Det varierar.

Första säsongen då? Hela tio avsnitt och jag gissar att formatet och stilen mesjslades ut här, men den levererade ändå några riktigt bra avsnitt. Jag väljer ut mina fyra favoriter.

I debuten fikar Jerry med Larry David, medskaparen av Seinfeld. Allmänt trevligt, kanske till och med lite mysigt. Det pratades mest om inget. Tematiskt!

Andra avsnittet jackade upp nivån när Jerry tar Ricky Gervais på en vansinnesfärd i en liten brittisk sportbil. Gervais levde ut sin äkta eller spelade dödsskräck över att dö i en bilkrasch. Mycket njutbart. Ricky skrattar ju på ett charmigt sätt.

Sedan får vi hoppa fram till det näst sista nionde avsnittet där fikastunden leder upp till att Jerry hänger med Carl Reiner och Mel Brooks på kvällen. De äter sandwiches och kollar (inte) på tv. Mysigt med tanke på vilka giganter i branschen vi får hänga med via Jerry.

Säsongens klart bästa avsnitt som både är roligt och nostalgiskt är det tionde och sista avsnittet. Jerry hämtar upp Michael Richards, ni vet han som spelade Kramer. Det syns tydligt hur väl de känner varandra, på det sättet där man avslutar varandras meningar och skämt och annat nästan inte behöver uttalas för att den andre ska förstå. Trots avsnittets överlag humoristiska ton får vi en otroligt fin scen dem emellan när Michael öppnar upp om hans stora misstag då han gjorde bort sig på scen och sa dumma saker i ilska. Det var speciellt att känna hur tonaliteten ändrades på ett ögonblick... Så fint att se att gammal vänskap håller. En så öm scen hade jag sannerligen inte väntat mig.

Bra "bite size"-serie som kan avnjutas närsomhelst du har en liten stund över. Ser fram emot andra säsongen.

Betyg: 3/5

Seinfeld - Season 1 (1989-1990)

Efter debaclet med Community Season 6 samt det faktum att min gode vän Sir Per just avslutat en "re-watch" på Seinfeld blev jag otroligt sugen på att göra detsamma. Jag fick Seinfeld "cravings". Lyckligtvis fanns den stora "Complete Series Refrigerator Replica"-boxen stående hemma i filmhyllan.

Första säsongen är kort. Bara fem avsnitt. Först har vi pilotavsnittet som hade premiär sommaren 1989. Jag tittade på originalversionen av piloten, den med annan musik. Det finns också en version där de lagt på den riktiga Seinfeld-musiken. Elaine är inte ens med och Kramer heter Kessler. Piloten är ganska dålig om jag ska vara helt ärlig. Men det är en start, en start av något stort.

Konceptet med blandning av stand up och dramatiserad version av Jerrys (och Larry Davids) liv var tillräckligt starkt för att fyra nya episoder beställdes i alla fall.

Senvåren 1990 visades de fyra övriga avsnitten som utgör första säsongen. Lustigt nog ligger avsnitten i fel ordning på dvd-boxen. Efter en sökning på internet visar det sig att man har valt att lägga episoderna i produktionsordning och ej i ordning efter när de sändes och det skapar oreda ibland. Avsnitt 4 "Male Unbonding", för övrigt det enda avsnittet som inte heter "The" "någonting" i hela serier, ligger som nummer två men visades som nummer fyra. Detta leder till att Jerry och Larry säger i intervjun i extramaterialet att ett avsnitt är det första som Elaine är med i, men vi har redan sett Elaine i tidigare avsnitt (pga dvd-ordningen). Inte ett jättestort problem men lite eljest vilket fick mig att lyfta på ögonbrynen. Och för en show som spenderar en hel dialog på placeringen av den näst översta knappen på skjortan tycker jag att man kan prata om fel ordning av avsnitten på dvd'n!

Fel ordning jämför med visningsordning på TV

Karaktärerna i säsong 1 är mycket lika så som jag minns dem med ett undantag. Jerry spelar ju sig själv och är sig själv lik. Det roligaste med hans skådespeleri är de många gånger han inte kan hålla sig för skratt. Alltid lika glädjesmittande. Kramer sitter också som en smäck från början. Det är George som är en aningens annorlunda i början av serien jämfört med senare. Han är en mindre patetisk person här. Det känns som att det är han som är den erfarne jämfört med Jerry och den som Jerry ser upp till. Detta kommer ändras signifikant senare under showen.

Den klart bästa karaktären, och skådespelaren, är dock Julia Louis-Dreyfus som Elaine Benes. Hon skulle inte ens vara en av huvudpersonerna i serien. Servitrisen i piloten, hon som känner Jerry och George och serverar George kaffe med koffein, skulle vara den kvinnliga huvudrollen. Julia kom in i ett avsnitt som Jerrys före detta flickvän och showen såg direkt att de hade hittat guld. Resten är som man säger historia.

Bästa avsnittet är The robbery. Jerry får chansen på en läcker ny lägenhet som Jerry, Elaine och George åker och tittar på. Det slutar med att Jerry inte tar lägenheten då det visar sig att George också var sugen på den. Personkemin mellan Elaine och Jerry är på topp i detta avsnitt och en vibb av kommande komiskt guld visas upp redan här i S1. Första säsongen är helt ok, men kort, och det kommer enligt expertisen bli så mycket bättre.

Med endast fem avsnitt blir det en lite kortare topplista!

Topp-1 Säsong 1:
1. S01E03 The Robbery

Betyg: 3/5

Clear History (2013)

Med start idag och sex inlägg framåt med ett mellanspel för månadens Filmspanartema kommer jag skriva om filmer som jag blivit tipsad om av vänner och bekanta.

Vi startar med Clear history från 2013. Filmen dök upp på fjärde plats på filmspanarkompisens Plox's årsbästalista över 2013. Jag kommenterade hans frejdiga listval och blev sugen att se filmen. Även Flmr och Addepladde stämde in i hyllningarna till filmen men framför all Larry David, mannen bakom filmen.

David skapade serien Seinfeld tillsammans med Jerry och han gick senare vidare och gjorde den egna serien Curb your enthusiasm (Simma lugnt, Larry på svenska). Där spelar han en mer eller mindre realistisk version av sig själv. Serien "simmar" runt i ett grumligt vatten där man inte vet vad som är fakta och vad som är fiction. De flesta gäster i serien spelar sig själv, Larry likaså, men hans fru är fiction och spelas av en skådespelerska (Cheryl Hines).

Huvudpersonen i Clear history heter "Nathan" och han är inte samma karaktär som "Larry" som i tv-serien men de är ändå helt lika. Man kan se serien som ett förlängt tv-serieavsnitt. Nathan är precis som Larry odiplomatisk, vresig, okänslig och framför allt intill besinningslöshet principfast. Han hamnar om och om igen i problem för att han inte kan rubba på sina förutfattade meningar. Och trots att situationer blir mer och mer awkward kör han lomhört på i samma spår.

Karaktären är inte direkt inbjudande. En film/serie som bygger runt en sådan karaktär är som en lindanserska som går på en mycket lös lina. Skillnaden mellan lyckad humor och pinsamt magplask är minimal. Det är lätt att man bara känner ogillande inför karaktären. Det måste finnas ett hjärta på rätt ställe eller åtminstone en anledning för oss i publiken att känna för honom. Det kan ske genom igenkänning eller för att han hanterar universella frågor som vi kan knyta an till.

Under seriens första säsong tyckte jag att de inte lyckades med denna balansgång och avsnitten blev oftare jobbiga än lyckade. Senare säsonger blev mycket bättre tycker jag. Clear history som för övrigt är en tv-film gjord av HBO har lite samma problem. Samtidigt som filmen har ett antal mycket roliga scener och situationer känner jag att jag inte till fullo omfamnar Nathan. Han är inte speciellt trevlig. Hans beteende är inte trevligt. Och ändå är han filmens nav som allt kretsar kring. "Lindansösen" klarar vissa partier bra, men ibland ramlar hon av linan, om jag förlänger liknelsen.

Filmen har ett antal roliga birollsfigurer spelade av Michael Keaton, Bill Hader, Kate Hudson, Eva Mendes, Danny McBride, John Hamm, Liev Schreiber och Amy Ryan. Filmen är regisserad av Greg Mottola som också gjort Superbad, Adventureland och Paul.

Clear history? Rolig film, men inte för alla. Den kanske bäst avnjutes som något av ett "extramaterial" för de av oss som gillar serien Curb your enthusiasm. Jag ger Clear history tre bombplaner av fem möjliga. Filmen komer i vilket fall inte upp på min topplista över filmer från 2013.

Betyg: 3/5

Whatever Works (2009)

All I know is that nothing moves faster than the speed of light, so you may as well relax.

Woody Allen blandar och ger, och oftast en gång per år. "Whatever works" är hans film från förra året. Inspelad under författarstrejken i Hollywood. Den produktive Woody hade givetvis ett manus som låg och skräpade. Filmen är skriven någon gång i mitten av 70-talet och det är en pärla! Larry David, medgrundare till "Seinfeld" och huvudpersonen i "Simma lugnt, Larry", spelar Woodys alter ego - Boris Yellnikoff. En sur gammal gubbe med en briljant hjärna. Han var ju nästan nominerad till Nobelpriset i fysik! En enstöring som tråkar sina få kompisar med sina långa utläggningar. Boris har ett kärlekslöst äktenskap och ett misslyckat självmord bakom sig. Nu undervisar han småglin i schackets ädla konst. In i denna lilla bubbla dimper en dag en ung korkad men glad sydstatstös ner. Åter igen utforskar Woody Intellektet och Intelligensen mot Spontanitet och Livsglädjen. Woodys hemmaplan. Hemma igen.

Larry David gör rollen helt suveränt. Jag skrattade högt mest hela tiden. Jag hann inte med alla osannolika uttalanden trots textning på filmen. Boris uttalar en hel del livssanningar men de är för sanna för att återges i denna simpla revy. Bara ett citat kan passa in här...

Sometimes a cliché is finally the best way to make one's point.

Och i slutändan handlar livet bara om att vad som än gör dig lycklig duger. Whatever works! Filmen får fyra alternativa levnadsstilar av fem.

Betyg 4/5