The Fantastic Four: First Steps (2025)

Semstern spenderades i det stora landet i väster. I början av augusti sammanstrålade jag och Carl i cirkusen Las Vegas inför vår road trip som skulle ta oss från Nevada via Utah, Idaho och Wyoming till slutmålet i Colorado. Vi besökte bland annat ett antal fantastiska nationalparker, Monument Valley och Jackson Hole med omnejd.

Dagen före vi drog iväg i den stekande ökenhettan tog vi chansen att ta in en biovisning av den nya MCU-filmen. Det var dags för de första stegen i Phase Six. Vi valde Brenden Theaters och en salong med JB-X som såldes in med: 

"An elevated cinematic experience with immersive sound and sharp digital projection. Coupled with a giant curved screen and reservable premium recliners, JB-X makes movie magic come to life." 

Det lät ju najs och det var det sannerligen. Vi bjöds på bio kändes det som med tanke på hur billigt det var. I vilket fall blev det en superb visning och vi stormtrivdes att fly solens brännande strålar och sjunka in i en fantastisk värld för några timmar.

Filmen var helt ok, speciellt i jämförelse med flertalet av MCU's svagaste skapslser från de senate åren. Men tyvärr verkar det som att magin är som bortflugen för mig. Den försvann kanske i det ögonblick Tony Stark offrade sig för mänskligheten?

Filmen lekte med en blandning av 50- och 60-talsestetik blandat med nutid. Detta var inte förvånande då regissören är Matt Shakman som har hoppat över till film efter WandaVision. Han återvinner gamla ideer, men det gjordes klart bättre i tv-serien, och nu känns det lite "been there, done that" över det hela.

Tyvärr kände jag mig aldrig speciellt engagerad av våra 4 hjältar. Jag är innerligt trött på Pedro Pascal och The Thing som hälften skådis och hälften cgi gav inget större avtryck. Lite trist för Ebon Moss-Bachrach dock. Jag gillade Vanessa Kirby och Joseph Quinn som syskonen Storm. De var relativt sett underhållande. Med svagare och svagare filmer i MCU är det endast "allt är relativt" kvar att hänga upp pluspoängen på.

Filmens main villain Galactus var ok-ish men han påminde för mycket om Dormammu, the main villain från den första Doctor Strange-filmen. Är det så att MCU redan börjar återvinna sina egna figurer och stories? Jag trodde de hade en ocean av stories att använda från sina comics...

Roligare biobesök än film, men så är det ibland.

Betyg: 2/5

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.

Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla. 

Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of  Skywalker.

Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4. 

Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.

Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.

Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.

Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.

Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?

Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.

Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest... 

Betyg: 2/5

 

The Guardians of the Galaxy Holiday Special (2022)

Plötsligt dök denna Holiday Special upp. Är det en hyllning till julen eller är det helt enkelt en ny typ av trailer eller promotional material för den nya Guardians-filmen som kommer våren 2023?

Det är lustigt hur mycket bättre Guardians är nu för tiden! Nu när vi inte längre har Tony, Steve, Nat och de övriga från Phase 1 som huvudpersoner. Thor kvarstår ju men hans, och Waititis, stjärnor har sannerligen falnat efter den tråkiga fjärde Thor-filmen. Spindelmannen har jag hela tiden varit lite sval för så nu är det alltså bara Guardians som inte är pretentiöst, fullständigt underkastat av Disneys kvalitetsmanual och tight assed som en sträng lärarinna i grundskolan. Det är lustigt hur perspektiven har ändrats.

Chris Pratt är långt från den bästa av Chris men han är charmig. Favoriten i gänget är dock sedan länge den Karen Gillian. Hennes Nebula är nervig och asocial på ett skönt sätt. Asociala är ju i princip alla utom Peter på hela båten men det är en del av charmen.

Här i denna julspecial får vi hänga med när Mantis och Drax åker till Jorden för att kidnappa Kevin Bacon som överraskning åt Peter. Han blir överraskad. Peter också. Filmen är kort, endast drygt 40 minuter men de hinner få in en massa kul skämt. Det är en kul stund och Kevin Bacon bjuder på sig själv.

Filmen inleds som tecknad film och jag var nära på att stänga av. Lyckligtvis var det bara en flash back till Peters barndom och snart blev det riktig film av det hela. Men de fick mig att bli orolig där ett tag.

Japp, jag ser nu fram emot Guardians Vol 3 mer än vad jag gjorde tidigare. Då lyckades Disney med det knepet också!

Betyg: 3/5

Thor: Love and Thunder (2022)

Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Jag var ändå hyfsat underhållen och det är alltid kul att gå och se den nya Marvel-filmen med Johan och Markus, och denna gång hade vi nöjet att ha Linnea med oss också. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det känns som en "missed opportunity".

En mycket stor anledning att Marvels filmiska universum varit så lyckat är på grund av den osannolikt bra castingen av huvudpersonerna. Det och karaktärernas vänskap och lojalitet. Nu när tre av de största och charmigaste stjärnorna serien hade, Robert Downey Jr, Chris Evans och Scarlett Johannson, har klivit av tåget är de upp till nästa "trio" att axla huvudrollerna. De som ag ser som de bästa, största och charmigaste stjärnorna vi har kvar är Chris Hemsworth, Guardians-gänget samt Elizabeth Olsen. 

Jag är ett stort fan av Wanda och älskade den mycket överraskande mini-serien WandaVision. Jag visste att hon skulle vara med i denna film men inte så mycket mer. Och visst var hon med... men de hade sannerligen kunnat göra så himla mycket mer av den interna kampen mellan Wanda och Scarlet Witch! Det var ju liksom det som hela WandaVision byggde upp till. Vi fick endast en kort, kort scen när Charles gick in i Scarlet Witch's huvud och där fann Wanda fångad i en skreva. Mera sådant hade jag velat ha. Det påminde mig om den trippiga och tämligen fantastiska tv-serien Legion.  

Men tyvärr vågade inte filmen gå på djupet in i Wandas psyke. Istället blev det mycket magi och hoppande mellan parallella universum. Och det var kul i början, men mot andra halvan blev filmen mindre och mindre spännande när filmens "stakes" förtvinade i samma takt som mer och mer obegriplig magi användes. 

Det är ett stort problem med filmer av denna typ då allt till slut kan lösas med magi. Rätt gjort sätts tydliga regler upp så att åskådarna kan uppfatta när det är farligt eller ej. Man om svåra situationer fixas med oetablerad hokus-pokus blir filmen tom och sladdrig. Därför kan vi redan nu sluta oroa oss över hur det gick med Wanda i slutet. Hon hokus-pokusade sig i säkerhet innan hon blev krossad av templet.

Det nya ansiktet America Chavez var väl helt ok, men mycket intetsägande och tyvärr kände jag ingen kemi mellan henne och Stephen. Trist nog verkade hon besitta väldigt stora krafter. Hoppas, hoppas att hon inte råkar ut för problematiken med OP som Stålis och Cap Marvel. Nu får vi också hoppas att Xochitl Gomez inte är en idiot som B.L.

Men som sagt, filmen var underhållande. Elizabeth Olsen är som vanligt bra som attans. Jag gillar Cumberbatchs och McAdams samspel. Gomez, den nya, var kul men lite anonym och platt som sagt. Några Marvel-figurer överraskade mig rejält. Ha, jag hade lyckats hålla mig ren från spoilers!

Filmen kommer dock antagligen inte vara speciellt omtittningsbar som de bästa MCU ofta är. Den hade inte mycket av humorn som kan lyfta även det svagaste manuset, men än värre inte en stark känsla av vänskap och lojalitet. Snarare motsatsen.

Phase 4 har inte startat speciellt bra. Black Widow var bra men resten har varit undermåligt, inklusive otroligt nog sämsta filmen i hela serien. Jag vill inte ens skriva titeln här igen. Dagens film är kanske den näst bästa i P4 ändå?

Betyg: 3/5

Om du vill läsa fler tankar om filmen, hoppa över till Sofia.

Hawkeye - miniseries (2021)

Efter att ha skippat MCU serien "What if?" efter några avsnitt var det till slut dags för nästa live action-serie, "Hawkeye". Jag hade inte så jättehöga förväntningar på serien. Inte för att jag inte gillar Clint Barton i Jeremy Renners skepnad utan snarare för att han mest hela tiden hamnat i skuggan av Scarlett Johanssons Black Widow.

Men attans detta var ju riktigt najs! Det inleds med en back-flash till 2012 och redan då satt jag mig upp i fåtöljen. Jag blev inte besviken av resten heller. Serien har en skön humor blandat med oväntat gripande dramatiska partier. Just blandningen mellan kul och allvar var överraskande och mycket lyckat. Lustigt nog var det just kopplingen till Natasha som gjorde serien så dramatiskt givande. Marvel har misshandlat henne så länge så detta kändes som det minsta de kunde göra som minne över den första och bästa svarta änkan.

Seriens framgång vilar på tre skådespelares axlar; Jeremy Renner, Hailee Steinfeld som Kate Bishop  och Florence Pugh som "mini-Black Widow" Yelena. Det ger en bra blandning av gammal och nytt. Hailee Stanfelds Kate är frejdig och hon har ett bra samspel med Clint. Det är en typ av humor som fungerar jättebra för mig, en dialogdriven och karaktärsorienterad humor. Tony Dalton i rollen som den svärdintresserade Jack Duquesne var en annan källa till lustigheter.

Jag tror att det är en fråga om "branding", bro. Musikalavsnittet var bäst, bro.

Men serien har också dramatiska scener. Det bränner till rejält några gånger. Till exempel då Clint är fångad och blir utfrågad om Ronin, då Clint säger att han var där när Black Widow dödade Ronin. Mycket starkt med tanke på Nat och hennes öde. Senare när Yelena introduceras bjuds vi på flera bra scener mellan henne och Clint som berör deras respektive förhållande till Nat.

Överlag konkurrerar denna serie med WandaVision som den bästa MCU-serien till dags datum. Bra det.

Betyg: 4/5

Spider-Man: No Way Home (2021)

Jag har nog alltid bara sett Peter Parker som en side-kick till Tony Stark, och före MCU var jag inte intresserad alls av Spider-Man. Nu när det verkar som att Feige sätter upp Peter Parker som något av den "nya" Tony Stark märker jag att jag inte tycker han är bra nog för att bära hela schabraket, om ens hans egna filmer.

Jag gillar dock Tom Hollands en hel del. Han har varit en kul krydda till de stora filmerna i phase 2-3, och jag gillade att återse honom, hans vänner och Aunt May. Men det finns något problematiskt med denna filmserie inom serien när jag blir ännu gladare av att se Happy Hogan och Dr Strange...

Däremot hade jag mycket lite känslomässig koppling till de två tidigare Spider-Man filmserierna. Jag hade inte ens sett det flesta av de tidigare filmerna. Hade tänkt se dem inför denna film men det blev aldrig av. För mycket tid som går åt till WoT och poddande just nu. Så jag passar sannerligen inte in på den publik som filmen vände sig till.

Jag gillar dock tanken med att filmserierna hälsar på varandra på detta sättet, men tyvärr blev det för platt i mina ögon. Ingen av de fiender som drogs med från de tidigare filmerna kändes intressanta eller speciellt bra. Skurkarna utvecklades inte mycket i denna film utan det antogs att alla åskådare hade bra koll på dem från tidigare filmer. Dessutom blev det enformigt att alla var goda men onda, och aunt Mays ömmande hjärta om att alla skurkarna kunde omvändas till att bli fina och goda skurkar kändes smörigt och krystat.

Hur mycket jag än gillar MCU (phase 1-3) är det sällan actionscenerna jag ser fram emot. Snarare tvärt om. I denna film var actioninnehållet helt meningslöst. Dålig koreografi. Det var rörigt och utan känsla för var alla befann sig eller vad som hände. Känslan av gravitation och att personer eller byggnadsställningar hade tyngd saknades. "Stakes" saknades också, vilket känns så udda i en film där någon till och med dör och någon annan bli allvarligt knivad. Jag kom att tänka på den usla avslutningsscenen i "Iron Man 3" som på samma sätt bara var tråkig.

Jag tror jag har kommit på varför det kändes som att det saknades "stakes" och det var på grund av hur korkat allt var. Jag kände mig till och med irriterad över Peter Parkers idioti som om och om igen ledde dem in i allt strul. Scenen när han fuckade upp trolleriformeln var svag och jag kunde knappt heja på filmens huvudperson under resten av filmen. Tror inte att det var det Feige och hans team hade tänkt sig...

Jag gillade dock samspelet med Tobey Maguire och Andrew Garfield och de sekvenserna före slutfajten var filmens höjdpunkt för mig. Jag gillade Tobey Maguires närvaro i scenerna så mycket att jag nästan blir lite sugen på att se om hans Spider-Man filmer. 

Jag börjar misströsta över phase 4. Det har inte startat bra alls. Den enda filmen jag är det minsta sugen på att se om är "Black Widow" och den utspelas till och med under phase 3-eran. Det känns som att "Black Widow" är en film som hör hemma i phase 1-3. De övriga nya filmerna har inte gjort mig nyfiken på fortsättningen alls. Jag sätter mina förhoppningar till nästa film med Dr Strange och Scarlet Witch.

Betyg: 2/5

Eternals (2021)

 

Oj oj, Phase 4 har inte startat med en positiv trend direkt, snarare tvärtom. 

Det tog ett tag innan The Infinity Saga tog form och planen från Feige blev tydlig. Nu är jag mycket nyfiken på vad de ska ta sig an med Phase 4 och framåt. Men starten har blivit vinglig.

Black Widow var mycket bra och en film som jag tänkt en hel del på och den växer. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings var mysig och gullig men den har tyvärr tappat lite sedan jag såg den. Nu kommer Eternals och trots, eller på grund av, att den känns som en "stor" MCU-film var den en  besvikelse trots svala förväntningar.

Filmen är lång och till bredden fylld med olika saker. Den öser obarmhärtigt  på och hoppar runt i tid och rum. Tolv nya karaktärer introduceras där ingen riktigt etableras eller förgylls med något djup. Allianser och förräderi flyger förbi. Humanism, kärlek, svartsjuka slåss om tiden med frågor om förintelse, folkmord och gudstro. Allt trycks in i en och samma film, och jag bryr mig inte om något i hela filmen. Karaktärerna är platta och manus är som skrivet av en trånande tonåring som sett ljuset.

Eternals har totalt fel energi och feeling för att ens vara en MCU. Har någon illasinnad agent från DC smugit sig in hos Marvel? Nej, det är regissören och manusförfattaren Chloé Chao som är ansvarig. Jag börjar inse att jag inte gillar hennes stil alls, och inom MCU är detta under all kritik.

Jag gissar att Marvel-cheferna var belåtna över att ha håvat in en Oscarsvinnare som regissör.  Filmen levererar mäktiga actionscener och en hel del häftiga miljöer och "locations", men jag har sedan länge nästan helt slutat bry mig om de obligatoriska actionscenerna i MCU-filmer, och jag är som läsare av denna blogg vet mer intresserad av "pratscener" där karaktärerna och deras relationer byggs, frodas och utmanas.

Marvel investerade ett tjugotal filmer för att få maximal payoff i slutet av Phase 3 med avseende på  relationerna mellan Tony, Steve, Bruce, Nat, Thor och alla de andra. Vi fick under resan se hur de lärde känna varandra, hur de splittrades och gick emot varandra och hur de till slut återförenades och samarbetade.

I denna film får vi lära känna tio nya mytologiska karaktärer flyktigt, för att senare se hur de bokstavligen sticker kniven i ryggen på varandra och karaktärer dör till och med. Men jag känner inget för dessa karaktärer. Där fanns någon form av "stakes" men utan engagemang faller även dem. Den enda figuren som känns tillräckligt etablerad är filmens fåniga "comic relief" och det endast för att sådana figurer inte behöver etableras nämnvärt.

Eternals är episk och storslagen men manus är gymnasialt och rent ut sagt patetiskt. Om man skulle gjort en spoof-film på MCU med en massa nya karaktärer skulle mycket av de som finns i filmen idag kunnat vara med i spoofen. 

När filmen är så svag hamnar man lätt i att notera petitesser. Ta detta med diversitet. Här har man gått "all in". Inget fel med skådisar från olika etniska grupper men det känns påklistrat och som att någon (filmens regissör?) vill göra en poäng och uppfostra publiken lite. Sånt älskar vi ju alltid! (Sarkasm)

Låt oss rekapitulera; några vita, några afroamerikaner, en mexikanska, en med Hong Kong-kinsesiskt ursprung, en med sydkoreanskt ursprung, en med indiskt, ett homosexuellt par där ena partnern är en arabisk man samt en handikappad superhjälte (för övrigt favoriten bland de nya). Ett slag på käften på det vita Hollywood, eller ett syniskt sätt att täcka in så många marknader som möjligt för maximal försäljning? 

En annan komisk detalj, på det dåliga sättet, var att ha med både Kit Harrington och Richard Madden från Game of Thrones i så stora roller. Det går inte att inte tänka på något annat när man ser dem ihop. Att sedan låta filmens huvudperson och tillika båda herrarnas kärleksintresse heta Cersei är närmast chockerande aningslöst. Jovisst, de stavar Cersei lite annorlunda, Sersi, men vem försöker de lura?

Ett tag trodde jag att Kit Harrington bröt den fjärde muren i slutet med sin kommentar om sin röriga familjehistorik, men tyvärr var det bara en tease för något annat.

Där finns ett romantiskt montage med Gemma Chan och Richard Madden som är på skämskuddenivå. Låtvalet till montaget är horribelt. 

På tal om låtval var utnyttjandet av Pink Floyds låt Time i inledningen en av få ljuspunkter i filmen.

Eternals är lång så in i helvete, och den längden kändes rejält i rumpan. De har tryckt in en massa handling vilken till stor del känns meningslös. Filmen hade vunnit på att fokuseras på några få frågor. I slutet blir det religiöst till och med, då undersåtar vill döda sin gud. Även detta mynnar ut i en halvmesyr där guden varken straffar eller belönar sina undersåtarna. Den enda som gjorde något oförlåtligt fick lomma iväg (flyga iväg) och ta livet av sig. Och jag brydde mig inte för fem öre... Vilken soppa.

En film som hade fått mig att bry mig om karaktärerna och erbjudit stakes som engagerar hade inte lämnat det öppet till denna typ av detaljerad analys. Mycket av svagheterna skulle inte ens ses om filmen vore bra. Men när filmen är dålig blir analysen om detaljer likt ovan. Så blir det.

Betyget är inte svårt att sätta, och jag funderar på om denna film inte är den svagaste i hela MCU. Än så länge!

Betyg: 1/5

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Ännu en ny MCU-film och det blir ett givet biobesök. Efter att ha blivit mycket nöjd med den första filmen i Phase 4 gick jag in till denna film med vissa förväntningar och de blev uppfyllda. Det är  fascinerande att se MCU utforska olika filmiska genrer. Tidigare har de gjort konspirationsteori, heist movie, dansfilm, komedi och drama. Nu har turen kommit till fantasy blandat med karatefilm. Just fantasyinslagen var en trevlig överraskning.

Detta är en actionfylld film med hjärtat på rätt ställe, och den känns framför allt snäll. Är detta en ny trend? Har Ted Lasso ritat om kartan totalt? Bort med dystergökar som Batman och cyniska serier som "The Boys", in med lite mer snällhet? Vem vet...? Spaningen är svag.

Vad man kan sakna i denna film och de flesta MCU-filmer (utom några av de bästa filmerna från Phase 2 och 3) är riktiga "stakes". Trots att det utförs farliga saker och de fajtas på alla möjliga omöjliga ställen känns det aldrig som att våra hjältar är i fara. Detta är något som jag saknar. Jag skulle vilja se riktigt barnförbjudna filmer från MCU, som komplement till de filmer som vi normalt erbjuds. Ryan Reynolds "Deadpool"-filmer är fantastiska och när det nu ryktas om att han ska flyttas in i MCU spinner jag som en katt av belåtenhet. Då återstår endast att de i några filmer tar steget till hårdare, mer realistiska actionfilmer som får rating R, som "Logan" till exempel.

Vad kan man gilla med dagens film då? Den har flera bra skådespelare, som Simu Liu, Awkwafina, Meng'er Zhang och inte minst Tony Leung i rollen som skurken. Men jag hade också mycket kul med Ben Kingsley i den återkommande rollen Trevor Slattery. Till skillnad från vissa andra superhjälteserier har MCU svårt att hålla sig från att inkludera element med glimten i ögat i sina filmer. Jag gillade lurendrejeriet med de två lurviga drakarna eller hundarna eller vad det var, och kände mig lite snopen att den omtalade draken som vaktade porten var så... gulliga. Men det blev ju bättre lite senare i filmen. Drakar är coola.

För att knyta ihop nya MCU-hjältar med serien i övrigt brukar de ibland låta karaktärer från tidigare filmer hoppa in som att för hjälpa de nya på vägen. I "Ant-Man" var det en av de tristare i Sam Wilson (ni vet, The Falcon) som stöttade, medan i den första "Spider-Man" var det självaste Tony Stark som satte strålkastaren på den nya filmen. Här blev det tematisk nog Wong från "Doctor Strange" som hjälpte till. Inte den största hjälten i MCU direkt, men mer behövdes inte i detta fall.

Nu till min stora förvirring. Den lustige muskelmannen Razor Fist spelas tydligen av en skådis med det sällsamma namnet Florian Munteanu. Jag satt under filmen och trodde att det var Wes Chatham som spelar den älskvärde Amos i "The Expanse". De var otroligt lika i vissa scener... tyckte jag i alla fall.

Filmens action var exalterande men jag är egentligen inte ett stort fan av kampsportsfilmer (utan "stakes"). Istället myste jag över känslan i filmen, fantasyelementen, dess miljöer och de engagerande karaktärerna. 

Betyg: 3/5

Loki - Season 1 (2021)

Marvel trycker på med den tredje tv-serien på kort tid. Loki var något helt annorlunda. Den överraskar med sin tonalitet och stil nästan lika mycket som WandaVision. Både dessa serier överglänser The Falcon and The Winter Soldier med lätthet. Alla tre serierna måste dock ses av oss som vill följa vad som händer i MCU.

Efter lite funderande och bollande med mina intryck har jag kommit fram till att Loki kommer på andra plats av de tre serier som vi fått hittills. Den kommer inte långt från WandaVision till slut. Jag var inte så förtjust i Loki under de första avsnitten men den tog sig rejält mot slutet, men dess spurt startades lite för sent. WandaVision hade lustigt nog en omvänd utveckling där den var som starkast inledningsvis.

Loki har en hel del bra saker för sig. Tom Hiddleston är superstabil i titelrollen och jag gillade verkligen Owen Wilsons persona i serien. Vilken överraskning det var att han dök upp i en så stor roll ändå! Serien tredje huvudkaraktär, den kvinnliga varianten av Loki, Sylvie, spelades med innerlighet av Sophia Di Martino. Hon var helt ok i serien. Hennes arc var intressant. 

Tyvärr var jag inte superintresserad av alla TVA-personal, Renslayer och alla poliserna. Jag fick aldrig någon känsla för dem och kände inte så mycket för dem. Men miljön i TVA var crazy, det kändes som en glassigare version av miljön i filmen Brazil.

Säsongens två bästa avsnitt var de två sista och där fick vi träffa fler varianter av Loki. Min favorit var givetvis Classic Loki helt underbart spelad av Richard E. Grant. Fan, han är ju guld i allt han gör. Vilken hjälte. Jag gillar Richard E. Grant!! För den nyfikne kan jag rekommendera filmen Withnail and I från 1987 där han excellerar. Mycket rolig film.

WandaVision och The Falcon and The Winter Soldier verkar ha varit miniserier som inte får direkta uppföljningar. Deras plats var att sätta upp aspekter inom MCU för kommande filmer och serier. Loki däremot verkar redan ha fått grönt ljus för en andra säsong. Kul!

Betyg: 3+/5

Black Widow (2021)

Mina helt färska tankar om Black Widow. Normalt sett brukar jag vilja sova på saken och låta filmen marinera lite men denna gång blundar jag och drar jag av plåstret med ett ryck.

Varnar för spoilers för er som inte sett filmen än... You have been warned!

Black Widow är den 24:e filmen i MCU och den första i Phase 4. Dels är den fruktansvärt försenad då Black Widow borde ha fått en egen film för länge sedan. Dels har filmen också den otacksamma uppgiften att kicka igång Phase 4 efter att MCU lyckats med sitt unikum med Phase 1-3. En bedrift som knappast någon studio kommer kunna replikera, inklusive Marvel Studios själva. En stor utmaning alltså. 

Jag hade på så när lyckats förbli helt ospoilad inför titten, men inte lyckats och jag gick in till filmen med en känsla att den nog inte skulle vara så bra. Jag trodde de skulle fokusera på Natasha Romanoffs bakgrund och hennes träning med aldrig sinande fysisk och psykisk misshandel. Jag spekulerade i en ganska mörk och dyster film. Men lyckligtvis och kanske på grund av att Red Sparrow redan gjort den grejen slapp vi det. Istället utspelades filmen under slutet av Civil War. Mycket lyckat drag må jag säga.

Det är svårt att göra en film som utspelas mitt i en existerande filmserie utan att i efterhand förstöra den serie den samsas med. Därför var det extra kul att de gjorde just detta och lyckades. Jag tycker att den på så sätt påminner om Rogue One: A Star Wars Story. Båda filmerna lyckas hållas sig i en egen story och undvika att skohorna in kopplingar till de övriga filmerna i serien förutom att de slutar med en scen som efterföljs av redan existerande filmer. Black Widow-filmen följs av sista kapitlet före eftertexterna i Civil War.

Black Widow hade en bra mix av action och lugnare partier. Den var helt ok med sitt actioninnehåll även om det var långt från banbrytande. Medan den hade mer och bättre humor än väntat. Jag trodde det skulle bli en mycket allvarligare film. Men hey, det är ändå MCU!

Jag gillade skämtet om Natashas "power pose"/"hero landing" och hur lillasyster Yelena tjatar om det. Kul metanivå på grund av kritiken MCU fått för att Scarlett Johansson är för sexig i filmerna. Roligt när Nat respektive Yelena utför dem. Men sedan tror jag mig se en mindre utstuderad pose från Nat när hon nästan obemärkt använder den i en fajtscen som skulle kunna bevisa att hennes pose är en del av hennes naturliga rörelsemönster. Så det kan vara så att MCU lyckades med att både äta kakan och behålla den!

Det var flera blinkningar till James Bond inklusive att Nat kollade på Moonraker och dessutom kastar sig ut från ett plan (typ) utan fallskärm! Efter det fick vi lite blinkningar till Mission: Impossible också och kanske några diton till Fast and the Furious-serien med alla kvaddade bilar. Varför dessa blinkningar? För att när man är störst på gården har man råd att bjuda lite på sig själv?

Jag älskade scenerna från Norge! Första gången vi fick se en fjord undrade jag i vilket land de lyckats få till de filmsnuttarna och så var det ju Norge hela tiden. Dejligt!

Filmen hade sina svagheter också, i alla fall känns det så nu direkt efter titten.

Rachel Weisz gjorde inget intryck förutom en horribel rysk accent som var helt onödig. 

På tal om accent så var Florence Pugh bra filmen igenom men jag hade mycket hellre önskat att de skippat hennes rysk accent också. Varför inte bara låta henne prata amerikanska som hon gjorde som liten i Ohio och därmed ta bort denna distraktion? I vilket fall var hon överlag bra och hon fyllde rollen som mini-Black Widow.

David Harbour var trots allt festlig mest hela tiden. Det enda felet med hans Alexei var att det kändes som att han var med i fel film. Han spelade som att han var med i en Deadpool-film.

En sak som jag saknade i Endgame var en seriös begravning för Natasha. Att hon skulle få hyllningar på samma nivå som Tony Stark. Men det blev inget med det. Därför hade jag hoppats att de skulle göra något fint för henne i denna film, och sedär det dök faktiskt upp en sådan scen i mitten av eftertexterna. Den var fin till en början med tills det blev pajjigt när Julia Louis-Dreyfus dök upp i rollen som Valentina (som vi såg i MCU-serien The Falcon and the Winter Soldier). Trist att de inte kunde hålla den scenen seriösare. Nu är frågan om yngre systern kommer spela på det elaka laget i kommande filmer?

Filmens kanske största svaghet var dock att den fokuserade för lite på Natasha. Jag hade velat se mer av hennes "bad assery" och lite mer om hennes bakgrund, hennes "lore". Det känns som att Yelena var huvudkaraktären mestadels vilket är rimligt för Marvel Studios om de nu ska ge henne en stor roll i Phase 4, men det var inte det jag längtat efter att få se.

Jag gav Rogue One en trea efter biotitten men den filmen har vuxit sig jättestark vid omtitt då jag ignorerat svagheter och omfamnat dess styrkor. Jag tror att denna film kan ha samma utveckling efter att den fått rumla runt lite i det undermedvetna och efter en given omtitt när den dyker upp på BR.

Mitt betyg "all fresh" blir någonstans mellan en stark trea. Något sådär ungefär.

Betyg: 3/5

Addendum: jag gillade användningen av den ryska visan Poljusjko-pole som systrarnas theme. Melodin kallas Röda kavalleriet på svenska. Den är för mig känd som nubbevisan Dryckesvisa från ett Chalmersspex från femtiotalet. Visan är i studentkretsar också känd som Livet är härligt eller Ta dig en vodka, tavaritj.

The Falcon and the Winter Soldier - miniseries (2021)

 

Vad var det bästa med MCU's tv-serie The Falcon and The Winter Soldier egentligen? 

Det måste varit att mina förväntningar på kommande serier togs ner ett rejält steg (bra!), samt insikten att jag inte gillar all de släpper ut helt okritiskt (skönt!). Men tyvärr var detta den sämsta tv-seriesäsongen alla kategorier jag sett på mycket länge.

Till att börja med handlar den om två av de minst intressanta från Avengers-gänget. Jag hade hoppats att serien skulle visa varför de kunde vara intressanta men icke, men det blev snarare tvärt om. 

Efter att WandaVision gjort mig förundrad, nyfiken och eggad av leken med formen och stilen blev The Falcon and The Winter Soldier en stor besvikelse. Istället för nya former blev det en ointressant, torr, blasé smörja där Feige och ekonomerna försöker tjäna pengar på de viktiga frågor som behandlas i samhället i vår samtid. Men de gjorde inte frågorna rättvisa genom att erbjuda något nytt, varken i format eller innehåll. 

Actioninnehållet var uselt mestadels. De flesta scener var dåligt genomförda där scenerna kändes mer kaosartade än snyggt filmade bad ass action. Orimligheter som att Sam Wilson slogs mot super soldiers som om han vore lika stark. Hur funkade det egentligen? Kontinuitetsproblem med vad skölden gör och inte gör. Skulle inte den absorbera all kraft som trycks in i den och "ge tillbaka"? Verkar funka olika i denna serie jämfört med filmerna i alla fall. Hur funkade det egentligen? 

En massa frågor om oväsentligheter rumlar runt i mitt huvud istället för att serien drar in mig i världen som spelas upp.

Men sämst av allt var ändå handlingen. Den ytterst trista och menlösa skurken Karlis syften och motiv var så grumliga att alla försök att skapa en dynamisk och komplex situation där Sam både besegrar och sympatiserar med henne blev till pannkaka. Vet inte om man ska skratta eller gråta men i efterbehandling om serien med ett annat fan visade det sig att vi hade uppfattat Karlis politiska mål helt olika. Det är uselt berättande, mina vänner. Sen fann jag Sams "fina" tal i sista avsnittet vara så smärtsamt övertydligt och patetiskt att skämskudden kom fram.

Serien var överhopad med ointressanta karaktärer. Lustigt nog fann jag endast några biroller vagt roande. Helmut Zemo i Daniel Brühs skepnad var ganska festlig i sin stora vinterrock. Han påminde om en överdriven main villain från Bondvärlden och jag gillade Brühls överspel. 

Julia Louis-Dreyfus som Valentina Allegra de Fontaine spelade på samma sätt över och gav mig några leenden i alla fall. Mer av henne vill jag ha. 

John Walker, som spelas av Wyatt Russell, var inte en favorit egentligen, men hans karaktär gav i alla fall något tuggmotstånd. Det fanns något intressant i en karaktär som vill göra rätt, men som inte klarar av det. 

Slutgiltigen kändes Emily VanCamp först bara som en cameo för att roa fansen, men den lilla post credit scenen efter sista avsnittet öppnade upp för något spännande. Vad vet jag inte.

Och till slut kokade säsongen ner till att The Winter Soldier gick i terapi, och Sam Wilson våndades i fem avsnitt över att ta på sig ansvaret som Captain America. Tyvärr var det inte speciellt intressant att se honom vela fram och tillbaka.

Kan inte undgå att tänka på hur kort tid det tog för Tony Stark att bestämma sig att "bli" Iron Man...

Men så är ju Robert Downey Jr liiiite mer karismatisk än Anthony Mackie också, eller hur va? 

Fan, bra film det där. Första Iron Man! Dags att se om filmserien än?

Betyg: 1/5

WandaVision - miniseries (2021)

Ojoj, himla kul att MCU har startat med tv-serier. Det jag gillar mest med WandaVision är hur MCU har använt tv-serieformatet för att bygga en brygga till Phase 4. De har också använt serien för att bredda sitt universum. Nu har vi fått en origin story för Scarlet Witch men också att häxor nu har en etablerad plats vid bordet i MCU.

Så, ja, jag är en av dem som verkligen gillade serien. Den har uppenbarligen tagits emot på olika sätt av den galna hop av fans som suttit ner och tittat på serien.

Jag har alltid gillat Wanda och Elizabeth Olsen så jag gick in till serien med positiv grundkänsla. Jag menar, hur kan jag inte älska Wanda, hon är det närmaste en Aes Sedai jag har sett på film eller tv... Än så länge.

Och detta är trots att hon alltid varit butter och allt annat än en glad gamäng. Wanda har helt enkelt varit deprimerad om man ska prata i klartext. Det är naturligt på grund av allt hon upplevt under sin barndom, uppväxt och inte minst vad som hände i Age of Ultron. 

Vid sidan av Wanda fick vi se mycket av Vision. Jag tycker att Paul Bettany växte under serien och mot slutet gillade jag hans insats som Vision mycket. 

Jag tyckte showen var modig som drog ut på grejen de gjorde i de inledande avsnitten. Före vi kom ut utanför hexagonen fattade jag inte vad som hände riktigt. Däremot tyckte jag att det var spännande och spekulationerna om var showen skulle ta vägen spirade. Jag gillade deras balls att dra ut på det i tre hela avsnitt. Coolt. Förväntningarna var stora på vad allt detta kunde leda till. Mer om hur förväntningarna uppfylldes nedan.

Jag gillade att showen gjorde hommage till gamla sit coms från 50-talet och framåt. Det gjordes med finess. Det intressanta var att de första avsnitten var mer mystiska än roliga. Showen blev inte lustig förrän Darcy och Jimmy Woo äntrade scenen. Efter lite funderande kom jag på att det måste varit per design. Varför var inte de tre första avsnitten speciellt roliga? Som vi får se i avsnitt 8 "Previously on" ser vi att Wandas pappa köpte piratkopierade tv-serier när hon var ung. Det är samma serier som WandaVision gjorde hommage till. Anledningen att dessa humorserier inte var roliga i WandaVision måste ju vara på grund av att det var Wanda som skapade WandaVision och att hon inte är en muntergök direkt. Hennes minnen från serierna färgades nog mer av hennes barndom med stråk av sorg och nostalgi än av humor.  Men senare när serien tar oss utanför hexagonen får vi se en del av den vanliga mixen av humor och allvar som MCU är känd för.

Som fan av MCU välkomnade jag de karaktärer från filmerna som vi fick besök av här. Darcy Lewis i Kat Dennings skepnad från Thor-filmerna. Dennings är jättekul. Sen har vi Jimmy Woo spelad av Randall Park, från Ant Man-filmerna. Till sist Monica Rambeau som spelades av Teyonah Parris. Henne har vi mött som liten flicka i Captain Marvel.

Att Wandas bror kom tillbaka och att han spelades av "den andre" Quicksilver, Evan Peters, var helt crazy. I slutet skohornade showen in en förklaring om hur det hängde ihop, men jag ser det mest som ett practical joke mot publiken. Meta så det förslår. 

Seriens big bad? Det saknades va? För Agatha Harkness var knappast hin håle... Det känns som att hon var opportunistisk och mest en annoyanace för Wanda. Och SWORD-chefen Taylor Hayward var inte heller mer än en annoyance. 

Personligen hade jag gärna sett att Emma Caufield hade haft en större roll. Det känns som att hon skulle kunnat spela en demon på ett extremt bra sätt! Med tanke på hur lite hon var med känns hon endast som ett elakt villospår från showen. Varför ens ha med henne om hon inte fick göra mer?  

Slutet av serien var en mixad bag. Jag fann sista avsnittet lite underwhelming först. Enligt the internets skulle det varit längre med en större kamp om den farliga boken The Darkhold. Monica Rambeau, Ralph Bohner, tvillingarna, Darcy och Jimmy Woo skulle tydligen försökt hindra Agatha Harkness få tag på boken, men misslyckats. Detta content övergavs på grund av reserestriktioner under pandemin då Kat Dennings inte kunde ansluta till inspelningen samt ont om tid för post production. Mycket trist. 

Dessutom skulle Benedict Cumberbatch ha gjort en cameo, en mycket väntad länk till den kommande Doctor Strange-filmen, men han var fast i Nya Zeeland och kunde heller inte ansluta. Ännu mer trist.

Vad sista avsnittet däremot hade mycket av var känslor. Scenerna när Wanda insett sitt vansinne och tog farväl till tvillingarna och sedan Vision var totalt hjärtskärande.

Summa summarum så gillade jag verkligen att de var så kreativa med formatet. Nu har mina förväntningar inför kommande serier inom MCU stigit rejält. Enligt Kevin Feige kommer de variera formaten på tv-serierna allt eftersom. Någon serie kommer vara som en lång MCU-film uppdelad i kapitel, någon kommer vara som WandaVision som bara kunde berättats i tv-serieformatet. Jag hoppas nu att den kommande The Falcon and The Winter Soldier tar fasta på det som gjorde filmen så kul, avancerad action och en svettig och nervpirrande känsla av 70-talets konspirationsteorithrillers...

Betyg: 4/5

Spider-Man: Far from Home (2019)

Sådärja, DÅ var Phase 3 slut och med den har vi fått den sista installationen av Infinitysagan. Sista filmen är en liten avrundning och en touch av "vad hände sen". Och liten är också denna film, i alla fall om man jämför med Infinity War och Endgame.  Men det är ok och vad man förväntar sig.

Det finns en hel del bra saker i denna film, men också delar som inte funkar fullt ut i mina ögon. Men låt oss börja med det som är bra!

Jag älskar humorn i filmen. Den lever väldigt mycket på en varm och ibland nostalgisk humor. Ned och Bettys kärlekssaga var den mest lysande subplotten. Men allra bäst var hur filmen knöt ihop Infinitysagan och visade efterspelet. Vilken hjälte Tony Stark blivit! Stora leenden från mig. Såg ni alla målningar och planscher som hyllade honom? Inledningsscenen med skolelevernas hyllning till de fallna hjältarna var underbar, både rolig och känslofull. Jag gillade skarpt att de faktiskt adresserade "the blip"-problematiken. Det var ju något vi nördar funderat över några varv sedan Endgame. Sen gillade jag Happy och aunt May, roliga saker mest hela tiden.

Tom Holland är charmig som Peter Parker, jag gillar honom. Jon Favreau gör mig alltid glad. Marisa Tomei, Cobie Smulders och Samuel L. Jackson var härligt att återse. Jake Gyllenhaal var riktigt bra som Quentin Beck. De lyckades sälja in att han skulle kunnat bli den nye Tony Stark. Men så blev det nu inte riktigt. Det var också riktigt bra att de skalade ner hotet från Endgame till att "bara" bli en galen veetenskapsman. Ett tag var jag orolig att alla big bads skulle vara fantasymonster "over 9000".

Filmen är dock riktigt svag då det gäller actioninnehållet. Dessutom är hela Mysterio-grejen direkt svag. Illusionstricket är ungefär lika dåligt som Bonds osynliga bil i "Die another day". Det kändes inte det minsta rimligt, ens i den värld vi lärt känna i MCU-serien. Detta med att Spider-Man fajtas mot vattenmonster, eldmonster och till sist en stark vind, en bris(?) med sina små klibbiga trådar och sin vighet var smått skrattretande. De actionscenerna funkade inte alls på mig. Jag fick aldrig känslan att det fanns några riktiga stakes, inte ens på en liten eller personlig nivå.

Men karaktärsutvecklingen, relationerna, när Peter fick Tonys glasögon. Det var riktigt najs! Kul manick. Jag undrade länge hur Peter skulle lyckas återfå kontrollen över EDITH efter att han lämnat iväg den (kontrollen). Men det gick ju väldigt enkelt. Så kan det vara ibland.

Filmen har två extrascener, en mid credits och en post credits. Mid credits var en liten charmig scen med Peter och MJ som slutade i en ren cliff hanger inför tredje filmen, av tre får man väl anta? Post credits-scenen hade gärna fått vara en störtskön tease inför nästa Asguardians of the Galaxy, kanske med en staring contest mellan Peter Quill och Thor? Men nej, istället ryckte de undan mattan från under publiken och sköt sin egen film i sank med att vsia att Fury och Hill hela tiden varit några gröna marisaner. Dålig tease inför nästa Captain Marvel och extremt trist slut på denna film.

Som helhet är filmen en mindre "viktig" del av hela Infinitysagan om 23 filmer. Jag kommer se om den med glädje för humorn, nostalgin och karaktärerna, men som helhet var den inte tillräckligt bra för att komma på övre halvan av serien.

Jag ger filmen en stark trea.

Betyg: 3+/5

 

Avengers: Endgame (2019)

Var ska man ens starta? Det känns som en omöjlig uppgift att skriva ner alla mina känslor om denna film. Den är slutet på en 22 filmer lång serie och som sådan borde den inte ens finnas. Detta är en unik filmserie som kanske aldrig kommer återupprepas. Att de över huvud taget lyckades få ihop denna film är ganska fantastiskt. Avenger: Endgame är helt enkelt en helt galen film. Den är så mycket att jag fortfarande flera dagar efter titten inte riktigt kan kontrollera alla tankar om filmen. Hell yeah, de klarade det! Japp, jag älskar den. Nope, den är inte perfekt. Yup, högsta betyg.

Jag kommer med stort intresse se om filmen och då insupa alla otroliga scener som sköljde över oss åskådare under första titten. Det finns så många känslor som jag skulle vilja återbesöka. Filmen är så mycket på samma gång. Den avslutar en elvaårig resa, den låter oss ta farväl till karaktärer och relationer, den blandar humor, allvar, vemod, starka känslor och action som kanske ingen film har gjort tidigare. Den tar sin position inom filmserien på största allvar och vårdar hela sagan på ett respektfullt sätt. Det var kul att ha varit en del av publiken när dessa filmer hände. Jag har levt med dem länge nu och det känns lite konstigt att det nu är slut.

Filmen är sprängfylld med tillfredsställande scener som verkligen förtjänats, scener som kändes i hjärtat och som gav serien det slut den skulle ha. Jag älskade filmens inledning med Clint Barton och familjen. En lugn scen som var en perfekt inledning, man kastas brutalt in i känslan som Infinity War lämnade oss med.

Scenerna mellan Tony och Nebula. Bara den lilla detaljen med Nebulas ansiktsuttryck när hon vann leken mot honom. Hjärtskärande.

Tonys farväl till Potts genom att prata in meddelandet i sin spruckna hjälm, och hans uppvaknande ur sömnen. De hade inte gått många minuter i filmen och vi hade redan tagits med på en känslomässig bergochdalbana.

Mörkret måste ha varit överraskande för alla oförberedda, kanske nya, tittare. Superhjältarna är privatpersoner som gått ner sig och vägrar att gå vidare efter en förlust. De förlorade, bara en sådan sak! Och sedan fick de chansen mot Thanos igen och Thor högg huvudet av honom... Filmen slut? Nejdå, det har bara gått 15 minuter ungefär. Sen den långa mödosamma time heisten. Filmen är ett under.

Om Infinity War firade triumfer med nya konstellationer av kära karaktärer, fokuserar Endgame såklart på nostalgin och vi får njuta av de mest ursprungliga konstellationerna, Nat och Clint, Tony och Steve med Hulken på ett hörn och så vidare. Filmen är fylld av underbara och förunderliga scener men jag måste se om filmen föst. Avengers... assemble. Jubel och applåder i salongen, rysningar på armen.

Slutet blir det ofrånkomliga slaget mot miljoner orcher som ingen bryr sig om. Men det kommer med genren. Det går visst inte att undvika detta. Vilka är filmens andra svagheter då? Dels gillar jag ofta inte filmer med tidsresor. Men skit samma, det påverkar över huvud taget inte karaktärsdramat utan skapar snarare en massa tillfällen som annars inte hade fått ske, karaktärer från förr som träffas.

Hulken? Var det verkligen bra? Jag är osäker. Men Hulken har aldrig varit viktig för mig. Däremot är Thor en av seriens fem viktigaste karaktärer. Han har verkligen utvecklats under dessa år. Jag var mycket konfunderad efter visningen om vad jag tyckte om hur de behandlade honom. Jag är nu stilla i mitt sinne. Han är på en rättfärdig path. Asgardians of the Galaxy kan bli hur bra som helst. Börjar mjukna inför den tredje bästa Chris till och med.

Blev det dammigt i salongen under visningen? Japp, jag var tvungen att andas med öppen mun några gånger för att inte Johan och Markus skulle höra misstänkta ljud från mig. Jag reagerade nog starkare än förväntat vid den stilla och mycket tydligt annonserade dödsscenen som blev filmens känslomässiga höjdpunkt. Bitterljuvt minst sagt. För att vara en film med väldigt många storstjärnor fanns det till slut bara en karaktär som huvudperson. Rest in peace, Tony. Scenen med hans avskedsvideo var tung. Cheeseburgers.

Men min favorit i hela MCU är ändå Captain America. Steve Rogers avslut kändes rätt, och sannerligen förtjänad, och scenen med dansen var superfin.

Nats död kändes dock inte lika hårt i stunden då den scenen var lite för rörig samtidigt som den var bra, en riktig Spartacus-scen.

Damn, fatta hur enorm denna film är, jag räknar till mer än fyrtio mer eller mindre kända filmstjärnor i rollistan. Och att få ihop det hela... Well done, those guys at Marvel Studios, well done.

Betyg: 5/5

PS, tänk hur viktig den lugna scenen hemma hos Clints familj i Age of Ultron blev. Joss kämpade hårt för den och den scenen influerar hela Endgame.


Jojjenito, Filmitch, Sofia och Fiffi har också sett filmen.