Hawkeye - miniseries (2021)

Efter att ha skippat MCU serien "What if?" efter några avsnitt var det till slut dags för nästa live action-serie, "Hawkeye". Jag hade inte så jättehöga förväntningar på serien. Inte för att jag inte gillar Clint Barton i Jeremy Renners skepnad utan snarare för att han mest hela tiden hamnat i skuggan av Scarlett Johanssons Black Widow.

Men attans detta var ju riktigt najs! Det inleds med en back-flash till 2012 och redan då satt jag mig upp i fåtöljen. Jag blev inte besviken av resten heller. Serien har en skön humor blandat med oväntat gripande dramatiska partier. Just blandningen mellan kul och allvar var överraskande och mycket lyckat. Lustigt nog var det just kopplingen till Natasha som gjorde serien så dramatiskt givande. Marvel har misshandlat henne så länge så detta kändes som det minsta de kunde göra som minne över den första och bästa svarta änkan.

Seriens framgång vilar på tre skådespelares axlar; Jeremy Renner, Hailee Steinfeld som Kate Bishop  och Florence Pugh som "mini-Black Widow" Yelena. Det ger en bra blandning av gammal och nytt. Hailee Stanfelds Kate är frejdig och hon har ett bra samspel med Clint. Det är en typ av humor som fungerar jättebra för mig, en dialogdriven och karaktärsorienterad humor. Tony Dalton i rollen som den svärdintresserade Jack Duquesne var en annan källa till lustigheter.

Jag tror att det är en fråga om "branding", bro. Musikalavsnittet var bäst, bro.

Men serien har också dramatiska scener. Det bränner till rejält några gånger. Till exempel då Clint är fångad och blir utfrågad om Ronin, då Clint säger att han var där när Black Widow dödade Ronin. Mycket starkt med tanke på Nat och hennes öde. Senare när Yelena introduceras bjuds vi på flera bra scener mellan henne och Clint som berör deras respektive förhållande till Nat.

Överlag konkurrerar denna serie med WandaVision som den bästa MCU-serien till dags datum. Bra det.

Betyg: 4/5

Death Wish (2018)

Ramlade in på denna film. Det finns något instinktivt härligt med hämndfilmer.

Detta är förstås en nyinspelning av Charles Bronsons klassiker från 1974. Denna gång är det Bruce Willis som spelar hämnaren. Jag gillar Brucan. Han är fasen solid i det mesta han gör. Nu för tiden är kanske inte alla hans filmer de bästa, men det är alltid kul att se honom in action. Jag tyckte att denna re-make var mycket lyckad. Jag har inget nostalgiskt sänke bundet vid min ankel så jag kan simma fritt och gilla den nya filmen mer än den gamla.

Dottern i familjen spelas av Camila Morrone. Ni vet fotomodellen som är ihop med Leo och har Al Pacino som styvfar? Detta var tydligen hennes första film. Jag såg henne i huvudrollen i den amerikanska indy-filmen Mickey and the bear på filmfestivalen i höstas. Hon är bra i den filmen och hon funkade bra även i denna film även om hon inte alls fick lika mycket screen time här.

Death wish är spännande och lagom våldsam. Den når inte upp i klassikers i genren som Man on fire men Eli Roth är tillräckligt bra som regissör och filmen är helt klart duglig. En perfekt film för en fredagskväll i den självpåtagna isoleringen.

Betyg: 3/5

 

Run All Night (2015)

Flygningar innebär förlorad sömn men också tillfälle att "catch up" på dåliga actiondängare och komedirökare. Lite spänning för stunden var vad jag väntat mig, men detta var till och mer tunnare än vad jag kunde tänka mig. Inget nytt under solen så att säga. Detta är ytterligare en svagare kopia av Taken med Liam "Big Dickus" Neeson i huvudrollen. Han spelar, som vanligt nu gör tiden, en gammal alkad bad ass. Denna gång är det hans son Michael (Joel Kinnaman) som Neeson ska skydda. Mot sig har han halva New Yorks undre värld med gangsterbossen Shawn (Ed Harris) i spetsen.

Filmen funkade bra som tidsfördriv på en lång flygning. Men egentligen var detta knappt godkänt. Väldigt lite var minnesvärt. Actionscenerna var inte speciellt bra, och jag tycker man kan ställa vissa krav på actionscenerna i en film som inte erbjuder speciellt mycket annat än action och en lång jakt. Karaktärsutveckling och mänskliga relationer checkas ut i dörren när filmmakarna gör en av dessa Neeson-actionfilmer. Trist, trist, för alla filmer, actionthrillers inklusive, blir bättre när man har med mer än bara action.

Neeson är ok i rollen och om du gillar honom i liknande filmer är kanske detta något dig. Kinnaman gör dock inte speciellt bra ifrån sig. Han spelar en ganska eländig och trist karaktär. Jag antar att manusförfattaren ville att publiken skulle känna med Kinnamans karaktär Michael och hans familj. Av någon anledning känner jag inte ett skvatt för denne Michael. Det kan mycket väl kan bero på att han spelar roller super-stiff och helt utan en gnutta charm. Jag hoppas till slut att någon ska ta kål på den sure och otacksamme jäveln. Men ack icke, såklart att han klarar sig. Liam Neesons gamle man dör dock. Alltid något. På tal om döden... Ed Harris såg utmärglad och sjuk ut.

Vincent D'Onofrio som den ärrade polisen Detective John Harding var filmens enda ljusglimt.

Till sist undrar jag bara var den albanska maffian tog vägen?

Jag ger Run all night två berusade jultomtar av fem. Med nöd och näppe.

Betyg: 2/5

Jurassic World (2015)

Jurassic World blev månadens filmspanarfilm. Portarna slogs upp till den magnifika parken som John Hammond jobbade så hårt med i Jurrasic Park (1993). Det var första träffen för mig på några månader och trevligt nog var det en stor grupp som slutit upp för att se denna äventyrsfilm, tillika en av sommarens förväntade blockbusters. Efter en trevlig visning på Saga intogs middag på Vapiano då ytterligare en spanare anslutit. Det krävdes ett långbord för att alla skulle få plats. Jag valde en pastarätt med scampi i tomatsås och den var fantastiskt god. Till pastan tog jag en liten sidosallad och den var också jättegod. Mycket nöjd med mina val denna gång. Under slutet av middagen gled samtalet in på Game of Thrones. Jag, Cecilia, Jennifer och Carl vände och vred på alla trådar som hängde löst inför säsongens sista avsnitt (som gick i söndags, revy kommer imorgon). Mycket trivsamt samtalsämne!

Nedan följer några tankar om filmen som innehåller vissa spoilers. Varning!

Hjälte

Vad kan man säga om Jurrasic World då? Det är en riktigt risig film. Ok, ok, ok, ok (med Joe Pesci-röst) den är "fine" som matinéfilm. En rackarbajsare som man kan ha en skön stund med om man inte har allt för högt ställda krav på karaktärer, spänning eller logik.

Ingen hade blivit gladare än jag om den hade lyckats med bedriften att återskapa magin som fanns i den första filmen. Jurassic World saknar dock det som gjorde originalfilmen så bra. Jag fann ingen av karaktärerna jättebra. Dalla Bryce Howard är helt ok och förvillande lik Jessica Chastain i vissa scener. Men tyvärr är det något off med henne. De behandlar inte hennes arc från att sätta företaget i centrum till att bli "god" speciellt bra. Och vad var det med hennes högklackade skor? Vad var det bra för? Filmen sätter fokus på hennes skoval men det rinner ut i sanden. Ingen pay off där inte. Hon framstår bara som korkad. Filmens manliga hjälte spelas av Chris Pratt som tydligen är superhet enligt internet. Jag tyckte att han gav ett vagt intryck och mest stod bredbent och såg tuff ut. Hans karaktär var extremt tunt målad.

Smart skoval? Så tokigt de tänker, "kvinnorna"...

Jurrasic World har ett antal konstiga saker för sig. Den försöker blända oss med en metahumor som jag fann inte fungerar. Ett exempel är att den kommenterar produktplacering men kör med densamma fullt ut själv ändå. Hur många olika modeller av Mercedes-Benz såg vi i denna film egentligen? Det blir inte roligt bara för att de blinkar åt det hållet om de inte fullföljer "skämtet". En annan misslyckad meta-grej är då Claire förklarar för de potentiella sponsorerna i filmens inledning att publiken vill ha större, farligare och mer tänder. Det är en blinkning till oss i publiken och en kommentar om filmen i sig. Filmbolaget ville ju på samma sätt göra Jurrasic World större, farligare och med mer tänder. Men även den metahumorn föll platt då de inte gick en annan väg utan föll i exakt den fällan hon pekade på. Denna film har en massa mer tänder men det är inte antal tänder som gjorde den första filmen bra. Till slut blir Jurassic World mer lik en Godzilla-lik monsterfilm. Två monster som slåss i en lång, lång cgi-fajt är inte speciellt spännande.

Manlig huvudperson = hjälte, kvinnlig dito = dum och bitchig ?

Trots att det gått 22 år sedan första filmen känns denna film inte bättre med avseende på "special effects". Den känns lite plastigare om något. De har använt modeller och byggt riktiga huvuden i några fall och det är bra, men både monorailbanan och den stora dino-fisken såg väldigt cgi-aktiga ut.

En äventyrsfilm som denna måste vara spännande, inte som en renodlad skräckis, men den måste vara  "thrilling" som de säger på engelska. Jag fann den aldrig speciellt "thrilling". Trots att filmen är överlastad av Spielbergska element får jag aldrig upp pulsen. Det är barn i nöd, onda män som tänker på pengar och tar fel beslut, hjältar som står bredbent och reder ut allt. Ingredienserna finns för en "riktig" Spielberg-film men kockarna bakom denna soppa får inte ihop varken helheten eller kryddningen. Var är nerven och hjärtat som Spielberg har i överflöd när han är som bäst? Tänk scenerna om natten i regnet i första filmen och försök hitta något liknande i denna. Ok, barnen åker omkring i en glaskula men den scenen var långt från lika spännande. Det fanns vissa problem med kameravinklar och klippning i scenens klimax. Blev barnen kluvna på mitten av den vassa eggen i den trasiga glasfarkosten? Nähä, tydligen inte.

Mannen är hjälte i denna world

När filmen inte är "thrilling" eller gav mig en "wow"-känsla över miljö eller dinosaurier blir alla ologiska skavanker med manus påtagliga. Jag kan ta de flesta dumheter så länge en film griper tag i mig. Denna gjorde inte det och då blir dess plot holes mer problematiska. Det är ingen idé att nit picka dessa här men jag vill lyfta några av de mest avgörande. Slagsmålsscenen mellan I-Rex och T-Rex var filmens största actionscen.  Efter filmen vandrade gruppen upp längst Kungsgatan med sikte på Vapiano. Flera i gruppen diskuterade på allvar vilken av de stora dinosaurierna som blev uppäten av dino-fisken. För mig var det helt klart att det var I-Rex som strök med, men de var så lika till utseende och den sista scenen var så rörig att det tydligen gjorde vissa i gruppen osäker. Varför sedan den stora T-rex som överlevde helt plötsligt inte var farlig för människorna längre kan man bara spekulera över. Andra saker som var röriga var alla gånger The Raptors bytte sida. Med människorna, mot dem, med dem. En sista sak (men det finns fler) var det lustiga i att I-Rex snabbt blev kompis med The Raptors för att den hade vissa raptor-gener i sig, men den blev inte på samma sätt kompis med T-Rex trots att de delade ännu mer gener från det djuret. Jaja, sånt får man ta.

Olycklig assistent. Kul skämt tyckte regissören.

Trots att filmen är producerad av Steven Spielberg tycker jag att filmen avviker från hans äldre filmer. Här tar man inte dödsfall på allvar. Flera människor dödas väldigt lättsamt, nästan som "comic relief". Det brukar man inte se i Spielbergs filmer. Jag tänker på en viss assistent och en viss tjock säkerhetsvakt.

I en annan scen påminner filmen otroligt mycket om Aliens. Det är när det första militärgänget avancerar in i djungeln, dör som flugor och man ser från kontrollrummet på deras biodata hur de dör (hjärtfrekvensen blir en rak linje). Den scenen var bra, men mest för att jag fick tänka på Pvt Hudson och Aliens lite grann.

Jurrasic World är en ok matiné-film. Jag tror ändå att nostalgikänslorna i att återbesöka världen (och musiken) räcker långt för många. Jag tror också att fans av den första filmen kanske ser denna film genom ett Jurassic Park-filter och därmed få en trevlig "ride". Men fansen bör dock inte analysera filmen allt för ingående. Det håller den inte för. Ologik och ruttna könsroller förstör lite väl mycket kan jag tycka.

Jag ger Jurassic World ett knappt godkänt betyg och den får två olyckliga assistenter av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Hjältinna till slut

Kolla nu in hyllningarna till denna film av mina fellow filmspanare:

Har du inte sett den?

Jojjenito

Flmr

Movies-Noir

Rörliga bilder och tryckta ord

Fiffis Filmtajm

The Nerd bird
Filmitch

Full Metal Jacket (1987)

Private Joker: I wanted to see exotic Vietnam... the crown jewel of Southeast Asia. I wanted to meet interesting and stimulating people of an ancient culture... and kill them.

Stanley Kubrick's Full metal jacket var en film från 80-talet jag inte sett och då passade Decennier the 80's perfekt. Detta var en given film på min lista. Jag har inte varit överförtjust i de tidigare Kubrick-filmerna jag sett i Decennier. Han är en briljant regissör och filmerna är alltid otroligt bra gjorda men de är kalla och för mig opersonliga. Full metal jacket är likadan. Detta är en blå film, mörkblå på gränsen till metallisk. I jämförelse är Plutonen en grön och röd film, mycket varmare. Kubricks blåa stil passar i vissa filmer bättre än andra, tex rymdoperan 2001: A space odyssey och de nattliga irrfärderna i NYC i Eyes wide shut.

Ok, denna film har som alla vet två separata delar. Den första är under träningen hemma i USA där rekryterna drillas av en skrikande instruktör. Detta var rejält överspel, eller hur gott folk? Det kändes som att det var mera en spoof på denna typ av film. Jag var inte imponerad och filmen kändes plötsligt mycket gammal. Motsvarande scener i En officer och gentleman var enligt mitt minne klart bättre. Har kritiker som hyllar Full metal jacket blivit helt blinda av Kubricks namn? Sista scenen, "full metal jacket"-scenen är dock exceptionellt bra. Varför inte haft mer sådana scener kan man stilla undra.

Andra halvan utspelas i Vietnam. Huvudpersonen Joker, spelad av en förträfflig Matthew Modine, är nu krigsreporter för armén. Han följer med en pluton på "search and sweep" i en utbombad stad. Först blir jag lite förvirrad för att jag inte känner igen miljön. Såg det verkligen ut sådär i Vietnam? Sedan visar det sig att i princip hela filmen är inspelad i England. Tokigt.

Den andra delen av filmen är dock en klart förbättring. Vi får möta ett antal sköna typer med Adam Baldwins Animal Mother i spetsen. Nu blev det riktigt intressant för mig. Baldwin spelar ju Jayne i Firefly och det visar sig att Jayne i princip är en kopia av Animal Mother. De är båda bad asses, egoistiska, opportunistiska och lite småkorkade. Underbart. Det var som att träffa en gammal god vän igen.

Jag gillade helt klart sista delen av filmen med krypskytten. Däremot kände jag inte alls så mycket i de dramatiska scenerna som jag tror att Stanley hoppades. Nej, detta är långt från den bästa filmen om Vietnamnkriget jag sett. Men det kan hända att jag inom kort kommer få återkomma i just det ämnet.

Jag ger Full metal jacket tre spillda människoliv av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Escape Plan (2013)

Rottmayer: Have a lovely day... asshole!


Ibland är man sugen på en hjärndöd actionrulle. Ibland blir man överraskad över att även gamla tjommar kan leverera!

Tänk vilken favorit Arnold Schwarzenegger var när vi växte upp i Skövde på 80-talet. Jag och Mr Magic citerade Arnolds bästa citat till leda... "I'll be back", "He had to split", "Stick around", "Give those people air" och favoriten "You're a funny guy Sully, I like you, that's why I'm going to kill you last". Dessa one liners var roliga nästan bara för Arnolds brytning och hans sätt att leverera replikerna. Självklart är kontexten de uttalas i också viktig. De måste höras och ses!

Nu för tiden känns det kanske inte lika fräckt att heja på Arnold längre! Hehe. Men han överraskade en hel del med den solida actionrullen The last stand som kom för ett år sedan. Nu slog jag mig ner i rummet för att se Arnold och Sly i filmen Escape plan. Jag hade ganska låga förväntningar på filmen. Jag var mest intresserad av att se hur gubbarna performade i denna film och jag måste tillstå att jag blev positivt överraskad. Filmen i sig är inte nydanande. Det är en actionthriller som det går tretton på dussinet av. Men den är ganska spännande och speciellt vissa fängelsescener gav mig rysningar av klaustrofobi. Jag tänker speciellt på de små glasburarna de hamnade i i specialfängelset. Det liknar den som Hannibal Lector satt i, eller rummet som Loki var inlåst i i den senaste Thor-filmen. Men här var de mycket mindre och det kändes helt omöjligt att fly från dem. Nu blev denna film som en blandning av Lock up, Flykten från Alcatraz och Water world.

Elak kille till vänster

Filmen har överraskande många kända skådespelare i diverse biroller och alla sköter sig bra. Vincent D'Onofrio, Amy Ryan, Sam Neill, Vinnie Jones, "50 Cent" (Curtis Jackson) och Jim Caviezel som en elak kille är ett bra gäng, om än inte från A-listan. Trots allt lyfts filmen av Sly och the Arnold. Kul att se dem ihop. Det funkar över förväntan, även om vissa one liners känns lite trötta. Samma element som jag älskade förr känns nu lite fåniga ibland. Eller är det jag som blivit gammal? Skulle dagens ungdom kunna gilla dessa one liners? Nä knappast, men så är inte dagens ungdom som den en gång var. De unga av idag är så mycket äldre än vad vi var. Om ni förstår vad jag menar.

Mark Ruffalo look alike, fast tjockare

Lagom spänning, lagom action och ett lagom klaustrofobiskt slut ger ett lagom bra betyg. Jag ger Escape plan två svindåliga jobb av fem möjliga.

Edit 22/4: efter ett kvartssamtal med Fiffi om betygsskalan insåg jag att jag måste jacka ner betyget på denna film ett snäpp. Den var ju godkänd och kul för stunden, men inte mer. Betyg 2 är då det korrekta betyget. Uppdateras härmed.

Betyg: 2/5

The Cell (2000)

Do you believe there is a part of yourself, deep inside in your mind, with things you don't want other people to see? During a session when I'm inside, I get to see those things.

Ja, vem är egentligen regissören Tarsem Singh? Jo, han är en indisk regissör skolad på filmskola i Los Angeles som gjort sig ett namn både via musikvideos, bland andra REM's Losing my religion, och inom reklamfilmsbranschen och som nu arbetar som långfilmsregissör. Jag såg nyligen Tarsems andra film The Fall och blev helt fascinerad av hans fantasirika filmvärld. Tarsem är en visuell mästare som lägger mycket möda på att hitta vackra och perfekta lokationer för sina scener. Fotot, kostymer och make up är viktiga ingredienser när Tarsem bygger upp sina fantastiska fantasivärldar.

Redan i min revy av The Fall nämnde jag att jag ville se Tarsems debutfilm, thrillern The Cell, och bland kommentarerna till min revy anmälde Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord att hon var sugen på att se och skriva om The Fall och The Cell. Sagt och gjort här bjuder vi nu på synkroniserade revyer av dessa filmer. Det blir ett litet mini-blogathon!

The Cell är en thriller om jakten på en sinnesstörd mördare i samma klass som Buffalo Bill från Silence of the lambs, och försöken att rädda hans senaste kidnappningsoffer. Vince Vaughn spelar FBI-agenten Peter Novak som kämpar mot klockan för att rädda den unga kvinnan i mördarens våld. Dramats andra huvudperson Catherine spelas av Jennifer Lopez. Catherine är en ung barnpsykolog som är involverad i experimentiella tester där hon kopplar ihop sig med koma-patienter och därmed kan besöka patienten i dess undermedvetna. Det är en manick liknande den som används i Inception, fast här kan man komma in i en persons huvud även när de är avstängda från omvärlden.

Tänk er vilka möjligheter som nu öppnas. Catherine kommer alltså vandra omkring i patienternas undermedvetna. Vilka miljöer kommer hon få se? Vilka änglar och demoner kommer hon få möta? Hur fungerar världen hon stiger in i? Tarsem måste blivit lyrisk när han såg manus för denna film. Här skulle han få bygga den ena mer fantastiska scenen efter den andra. Så länge Catherine besöker den unge pojken som hamnat i koma efter en båtolycka finner hon sig i tämligen säkra miljöer och hon kan kommunicera med pojken. Men han är ju inte en sinnestörd massmördare...

Den tredje huvudfiguren i The Cell är massmördaren Carl Stragher spelad med en kuslig precision av Vincent D'Onofrio. När FBI ganska tidigt i filmen fångar Carl visar det sig att han fått något slags anfall och befinner sig i en djup koma. För att få reda på var hans offer hålls fången måste Catherine stiga in i Carls skönt bisarra undermedvetna och försöka få fram sanningen ur Carl. Men i den världen är Carl inte en depraverad socialt handikappad enstöring, som han är i det verkliga livet, där nere, djupt ner i hans undermedvetna är han arkitekt, slavägare och kejsare...

The Cell är en helt ok film. Filmens svaghet är att Tarsem inte verkar veta vilken fot han ska stå på. Ska han göra en tajt och spännande FBI-jagar-mördare-thriller, eller ska han göra en fantastisk och spännande psykologisk thriller om en sjuk persons inre liv. Scenerna i de olika personers undermedvetna är underbara och jag skulle velat se en film som utspelades mycket mer i de miljöerna. Som det blivit nu fokuserar filmen minst halva speltiden på brottsutredningen och kampen mot klockan. De delarna är helt ok, men de är som en förenklad version av Silence of the lambs. Det hade blivit ännu bättre om mer av filmen utspelats i det undermedvetnas värld. När tex Peter kommer in i Carls undermedvetna för att lösa fallet sker det fort och simpelt, även om han får utstå en del del obehag på vägen fram. Därifrån kommer filmens enskilt häftigaste scen då Peter ligger fastspänd på en brits och Catherine är som förhäxad. Jennifer Lopez make up och mörka blick i den scenen var awesome!

Dags för en summering. Tarsems styrkor tas till vara på i denna film, men de får helt enkelt för lite utrymme. Jag tittade lite på bakom filmen-dokumentären och från den förstår jag att filmbolaget tvingat Tarsem till en hel del ändringar jämfört med hans egen vision. Det är väl något som en förstagångsregissör tyvärr får leva med. Filmen som den är nu är ändå spännande och häftig, men den kunde helt klart blivit mer fulländad.

Jag ger The Cell tre starka mardrömsscenarier av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Nu är jag mycket nyfiken på vad Sofia tyckte om The Fall. Hon skrev ju att hon gillade det visuella i The Cell, precis som jag också gjorde. Sofia kommer skriva om båda filmerna i sin post och det ska bli intressant att se om vi har liknande åsikter om filmerna, eller om det skiljer sig mycket. Jag gav ju The Cell en godkänd och positiv trea och The Fall det allra högsta betyget i en eufori efter den spektakulära filmupplevelsen, en femma. Hoppa nu över till Sofia och läs hennes revyer, ni finner dem här.