Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

Glass Onion borde vara den perfekta filmen för mig och jag försökte älska den, men det är något som skaver i anrättningen. Jag var lätt besviken efter titten men filmen har växt något under dagarna efter. Men låt oss backa bandet och starta från början igen.

Jag blev förtjust överraskad av Rian Johnsons Knives Out som gav en av de bästa filmupplevelserna under Filmfestivalen 2019. Jag gillar genren med mordmysterier, inte minst efter att ha följt tv-serien Agatha Christie's Poirot nästa ända in i mål (pågående). Dessutom var filmen mysig helt enkelt, och det om något är en aspekt av filmer jag har kommit att uppskatta mer och mer post-pandemic.

Allt detta ledde till att jag hade rejält höga förväntningar på Glass Onion vilket i sig kan vara problematiskt. Oket! Och visst är det en bra film men så var det där med skavet. Låt mig utveckla...

Men först, denna film bygger på överraskningar i massor så först måste jag varna för spoilers! Det kan vara värt att se filmen före ni läser vidare i denna text, och filmen är helt klart värd att ses!

Spoiler alert! You have been warned!

Inledningen är stark. Jag gillar sekvensen med de kluriga lådorna. Bra start! Karaktärerna presenteras och snart är vi på ön. Edward Norton som har något av en aura av kinkighet runt sig spelar den egocentriska miljardären Miles Bron. Liknelsen med Elon Musk skriks ut på ett tröttande sätt, men det låter jag passera.

Skådespelarensemblen är kul. Edward Norton var njutbar i rollen som Miles Bron. Han är alltid bra. Dessutom gillade jag Kate Hudsons diva utan spärrar, Jessica Henwick som hennes assistent, Janelle Monáe som den mystiska antagonisten och Dave Bautista som den burduse Duke. Men filmens "scene stealer" var Whiskey, Dukes älskarinna spelad av Madelyn Cline. Det är alltid kul med nya upptäckter. Hon var mycket lustig med små medel. Tydligen hade hon en liten roll i någon av Stranger Things-säsongerna men annars har jag nog inte sett henne i något förr.

Däremot är jag inte överförtjust i Daniel Craigs extrema överspel i rollen som Benoit Blanc. Jag vet inte om det är det underförstådda häcklandet av Poirot eller om det bara är hans grova dialekt som gör att jag inte kan ta hans karaktär på allvar. Hans tolkning faller mer inom ramarna för fars à la Stefan & Krister vilket läsare av denna blogg vet inte är en favorit hos mig.

Men den största anledningen till att jag inte till fullo hyllar filmen är dess struktur. Rian Johnson hoppar tillbaka och visar en massa scener och slår oss i huvudet med "överraskningar". Vi får se scener från en annan vinkel eller se mer från scenerna där ny information visas. Det hela känns som en gimmick som återupprepas om och om igen. Det är inte speciellt smart då åskådaren inte haft en chans att förstå något ändå. 

Under första titten kändes det som att alla dessa "överraskningar" var filmens huvudpoäng, inte karaktärerna, humorn eller ett på riktigt smart mysterium. Det enda som Rian Johnson bjuder på är ofullständig information i runda ett, för att visa mer information andra rundan. Huh? Är det så himla kul egentligen? Nej det känns som att han försöker vara lite för "cute". Nej manuset är inte så starkt som regissören själv verkar tycka, och då är detta en film som ändå bygger på mysteriet...

Jag tror att jag behöver se om filmen innan årets filmer ska sammanfattas för att kolla om den faller mig i smaken mer vid en andra titt.

Till sist en ofrånkomlig jämförelse med Poirot. Jag gillar de adaptioner som speglar Agatha Christies humanism och tragik mest. Tv-serien är mycket bra på detta. Av långfilmerna är Kenneth Branaghs nya filmer också mycket bra, även om Branaghs överdrivna version av Poirot själv tenderar att dra fokus från tonaliteten i filmerna i övrigt. De äldre filmatiseringarna är gjorda som glättiga kammarspel, med en pajjig tonalitet (Mordet på Orientexpressen och Döden på Nilen framför allt). Glass Onion har inget hjärta alls, inget allvar eller humanism. Den är endast till för underhållning och det är inte fy skam i och för sig, men den kan inte konkurrera med de bästa Poirot-adaptionerna.

Som summering, Glass Onion är en helt ok uppföljare till Knives Out men den kommer inte alls upp till dess föregångare i mysighet. Och om du är intresserad av en roligare film kan jag rekommendera Game Night istället.

Betyg: 3/5

Sugen på att läsa mer om filmen? Hoppa över och läs Sofias klarsynta betraktelser om filmen.

WandaVision - miniseries (2021)

Ojoj, himla kul att MCU har startat med tv-serier. Det jag gillar mest med WandaVision är hur MCU har använt tv-serieformatet för att bygga en brygga till Phase 4. De har också använt serien för att bredda sitt universum. Nu har vi fått en origin story för Scarlet Witch men också att häxor nu har en etablerad plats vid bordet i MCU.

Så, ja, jag är en av dem som verkligen gillade serien. Den har uppenbarligen tagits emot på olika sätt av den galna hop av fans som suttit ner och tittat på serien.

Jag har alltid gillat Wanda och Elizabeth Olsen så jag gick in till serien med positiv grundkänsla. Jag menar, hur kan jag inte älska Wanda, hon är det närmaste en Aes Sedai jag har sett på film eller tv... Än så länge.

Och detta är trots att hon alltid varit butter och allt annat än en glad gamäng. Wanda har helt enkelt varit deprimerad om man ska prata i klartext. Det är naturligt på grund av allt hon upplevt under sin barndom, uppväxt och inte minst vad som hände i Age of Ultron. 

Vid sidan av Wanda fick vi se mycket av Vision. Jag tycker att Paul Bettany växte under serien och mot slutet gillade jag hans insats som Vision mycket. 

Jag tyckte showen var modig som drog ut på grejen de gjorde i de inledande avsnitten. Före vi kom ut utanför hexagonen fattade jag inte vad som hände riktigt. Däremot tyckte jag att det var spännande och spekulationerna om var showen skulle ta vägen spirade. Jag gillade deras balls att dra ut på det i tre hela avsnitt. Coolt. Förväntningarna var stora på vad allt detta kunde leda till. Mer om hur förväntningarna uppfylldes nedan.

Jag gillade att showen gjorde hommage till gamla sit coms från 50-talet och framåt. Det gjordes med finess. Det intressanta var att de första avsnitten var mer mystiska än roliga. Showen blev inte lustig förrän Darcy och Jimmy Woo äntrade scenen. Efter lite funderande kom jag på att det måste varit per design. Varför var inte de tre första avsnitten speciellt roliga? Som vi får se i avsnitt 8 "Previously on" ser vi att Wandas pappa köpte piratkopierade tv-serier när hon var ung. Det är samma serier som WandaVision gjorde hommage till. Anledningen att dessa humorserier inte var roliga i WandaVision måste ju vara på grund av att det var Wanda som skapade WandaVision och att hon inte är en muntergök direkt. Hennes minnen från serierna färgades nog mer av hennes barndom med stråk av sorg och nostalgi än av humor.  Men senare när serien tar oss utanför hexagonen får vi se en del av den vanliga mixen av humor och allvar som MCU är känd för.

Som fan av MCU välkomnade jag de karaktärer från filmerna som vi fick besök av här. Darcy Lewis i Kat Dennings skepnad från Thor-filmerna. Dennings är jättekul. Sen har vi Jimmy Woo spelad av Randall Park, från Ant Man-filmerna. Till sist Monica Rambeau som spelades av Teyonah Parris. Henne har vi mött som liten flicka i Captain Marvel.

Att Wandas bror kom tillbaka och att han spelades av "den andre" Quicksilver, Evan Peters, var helt crazy. I slutet skohornade showen in en förklaring om hur det hängde ihop, men jag ser det mest som ett practical joke mot publiken. Meta så det förslår. 

Seriens big bad? Det saknades va? För Agatha Harkness var knappast hin håle... Det känns som att hon var opportunistisk och mest en annoyanace för Wanda. Och SWORD-chefen Taylor Hayward var inte heller mer än en annoyance. 

Personligen hade jag gärna sett att Emma Caufield hade haft en större roll. Det känns som att hon skulle kunnat spela en demon på ett extremt bra sätt! Med tanke på hur lite hon var med känns hon endast som ett elakt villospår från showen. Varför ens ha med henne om hon inte fick göra mer?  

Slutet av serien var en mixad bag. Jag fann sista avsnittet lite underwhelming först. Enligt the internets skulle det varit längre med en större kamp om den farliga boken The Darkhold. Monica Rambeau, Ralph Bohner, tvillingarna, Darcy och Jimmy Woo skulle tydligen försökt hindra Agatha Harkness få tag på boken, men misslyckats. Detta content övergavs på grund av reserestriktioner under pandemin då Kat Dennings inte kunde ansluta till inspelningen samt ont om tid för post production. Mycket trist. 

Dessutom skulle Benedict Cumberbatch ha gjort en cameo, en mycket väntad länk till den kommande Doctor Strange-filmen, men han var fast i Nya Zeeland och kunde heller inte ansluta. Ännu mer trist.

Vad sista avsnittet däremot hade mycket av var känslor. Scenerna när Wanda insett sitt vansinne och tog farväl till tvillingarna och sedan Vision var totalt hjärtskärande.

Summa summarum så gillade jag verkligen att de var så kreativa med formatet. Nu har mina förväntningar inför kommande serier inom MCU stigit rejält. Enligt Kevin Feige kommer de variera formaten på tv-serierna allt eftersom. Någon serie kommer vara som en lång MCU-film uppdelad i kapitel, någon kommer vara som WandaVision som bara kunde berättats i tv-serieformatet. Jag hoppas nu att den kommande The Falcon and The Winter Soldier tar fasta på det som gjorde filmen så kul, avancerad action och en svettig och nervpirrande känsla av 70-talets konspirationsteorithrillers...

Betyg: 4/5

Bad Moms (2016)

Bad moms är en ren komedi och som sådan bör den vara rolig. Det är inte Bad moms. Den misslyckas lite med det viktigaste, den verkar nästan vilja vara en pedagogiskt strängt pekfinger istället.

Det är inga problem med skådespelarna, det är fel på manus. Istället för att vara en film som skapar humor genom att vrida och vända och kanske till och med överraska oss åskådare om ett ämne, i detta fall hur det är att vara mamma, är detta en menlös medhårsstrykning vars enda budskap är att det är jobbigt att vara mamma och att de är himla bra det där mammor. Det känns som att filmen sparkar in öppna dörrar. För de som detta inte är öppna dörrar är inte filmens målgrupp.

Jag lockas att jämföra med en på riktigt rolig film, Bad Santa (2003). Där vrider och vänder filmmakarna på den så välkända och älskade jultomten. Det blev en kul film. Men filmmakarna stryker traditioner och förutfattade meningar mothårs och skapar det riviga och stickiga som humor lever av.

I Bad moms får vi en eller två "revolutionära" scener när mammorna festar loss och säger en massa könsord. Men det är lika andefattigt som ordvitsar i På spåret. Jag ser hellre komedier som upprör och får mig att fundera, lite i alla fall, och är roliga för att de upprör och får mig att fundera, lite i alla fall. Bad moms är så tillrättalagd och ofarlig att det får mig att förvånat skaka på huvudet. Men det sämsta med den är att den under långa partier är rent ut sagt tråkig.

Med det sagt finns det några bra scener och några sköna skådespelarinsatser i denna film. Mila Kunis spelar huvudrollen och hon är ganska ok, hon har sin charm, men detta var inte en av hennes starkaste filmer. Roligast men också enformigast var såklart Kathryn Hahn. Henne har vi sett i många amerikanska indie-filmer på Stockholms Filmfestival. Här fick hon en roll vars största utmaning var att säg "dick" och "cock" så många gånger som möjligt. Men ändå lite kul här och där. Kristen Bell är dock brottsligt underutnyttjad. Tyvärr för hon är en favorit i vanliga fall. Här spelar hon en potentiellt intressant karaktär men det lilla skaviga runt hennes karaktär och dennes man glöms snabbt av för att sedan hux flux bara försvinna i detta sällsamt lata manus. Christina Applegate har kanske filmens mest intressanta roll och hon gör allt hon kan i den. Även hennes karaktärs story arc tar oss på en färd som vi tror ska leda någon vart men den stannar av och störtar som en fyrverkeripjäs som tynar ut, tappar fart och sedan faller tyst mot marken.

Det är menlöst att skriva om någon manlig karaktär i denna film då de alla, onda som goda, är starkt förenklade stereotyper helt utan djup eller innehåll. Så tyvärr kan jag inget anat än konstatera att Bad moms är årets tristaste roliga komedi än så länge.

Några av filmens roligaste popkulturella referenser... När Mila Kunis karaktär ser 12 years a slave då hon är deppig. När Christina Applegates karaktär ska förklara att hennes liv suger och listar att hennes DVR slutat spela in Castle!

Det var också gulligt och underhållande att se skådespelerskorna och deras mammor under eftertexterna. Filmens höjdpunkt!

Jag ger Bad moms två orakade buskar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

PS, se hellre Mean girls för snarlik story men med skoltjejer istället för mammor mitt i livet. Bättre huvudroll, bättre "queen bitch" och bättre biroller.

Bad Words (2013)

Är Jason Bateman en av mina favoriter? Inte direkt men jag har väl gillat honom i filmer som Juno, Extract och Horrible bosses antar jag. Nu har han i alla fall regisserat sin första film. Han spelar också huvudrollen.

Detta var en mycket uppfriskande film. Helt hejdlös och allt annat än "politisk korrekt". Bateman är Guy Trilby, en 40-årig man som funnit ett kryphål i regelverket för en landsomfattande stavningstävling för elever i mellanstadiet. Med sig på resan inom tävlingen har han en journalist som ska skriva historien om honom. Hon spelas av indiefilmveteranen Kathryn Hahn.

Filmen är dialogdriven och den har en uppsjö av bra skådespelarprestationer också. Övriga framträdande roller görs av Allison Janney, Philip Baker Hall och den lille pojken Rohan Chand. Ja just det en liten pojke spelar en stor roll i denna film. Lyckligtvis är han stabil och inte alls så där jobbig som barnskådespelare ibland är.

Detta är en rolig film med en hel del fula ord. Vi får bland annat en av filmårets mest ordrika utskällning (restaurangscenen). Men egentligen har filmen hjärtat på helt rätt ställe och den är väldigt mysig.

Jag gillade Batemans första film så mycket att jag ger den fyra svordomar av fem möjliga.

Betyg: 4/5

The Secret Life Of Walter Mitty (2013)

Jag blev tipsad om denna film från den store Frans. Jag fick uppfattningen att detta skulle vara en mysig och "snäll" film och det var precis vad den är. Ben Stiller spelar huvudrollen och han har regisserat också. Han är en bra regissör tycker jag. Hans bästa film är kanske Reality bites. Fast då har jag faktiskt inte sett Zoolander än.

Filmen handlar om drömmaren Walter Mitty som arbetar som ansvarig för hanteringen av negativ på den gamla välkända tidningen Life. Precis som i verkligheten upphörde dock tidningen att komma ut i vanligt format och inför sista numret får Walter problem med ett försvunnet negativ. Sedan får vi följa Walter på en Forrest Gump-liknande resa som tar honom till Grönland, Island, Nepal och Cheryls hjärta.

Bra scen

En mysig film. Det känns bra efteråt, man skulle kunna kalla det feel so good movie. Ben är mysig i rollen som Walter. Sean Penn är majestätisk som den mytiske fotografen Sean. Men bäst av alla i filmen är Kristen Wiig som Cheryl. Hon är fan en stjärna den bruden. Otroligt bra tycker jag. Andra noterbara skådespelare var Shirley MacLaine, Ólafur Darri Ólafsson (som vi kommer ihåg från Reykjavik Rotterdam), Adrian Martinez, Kathryn Hahn och en "Bob Slydell"-liknande Adam Scott.

Jag ger The Secret Life of Walter Mitty tre "quintessence of life" av fem.

Betyg: 3/5

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Afternoon Delight (2013)

Första söndagen på festivalen bjöd på tre filmer, tre American independents, tre kvinnliga regissörer. Först ut var Afternoon delight. Rachel (Kathryn Hahn) och Jeff (Josh Radnor) är drygt trettio och glöden har slocknat. De lever sitt förortsliv i utförsbacke. Rachels spralliga kompis Stephanie (en förtjusande Jessica St. Clair) föreslår att de ska ta med sig sina män och gå på "nudie bar". Väl där dricks det lika mycket som kinderna flammar på de ovana besökarna. Jeff bjuder sin fru på en lap dance och Rachel får tjugoåriga McKenna (Juno Temple) i knät. En gnista och något börjar glöda i Rachels ögon. Dagarna efter söker Rachel upp McKenna och en oväntad vänskap inleds. McKenna är "emellan boenden" och Rachel vill rädda henne från gatan och det onda livet. Nu startar filmen... McKenna bjuds in till hemmet under täckmantel som Rachels nya "nanny" till den lille sonen. Jeff som oroligt undrar vad strippan gör i deras gästrum. McKenna som frankt berättar för Rachel och Stephanie att hon inte bara dansar, hon är en "sex worker " också.  LOL. Tala om kulturkrock.

Juno Temple är en väldigt intressant skådespelerska. Hon är absolut inte ful, men jag finner henne heller inte speciellt attraktiv. Men hon har något som nästan är obeskrivbart, något häxartat. Och då tänker jag inte på att hon varit naken i två av de filmer jag sett henne i (Killer Joe och denna). Visst hon har visat sig vara modig i sina val. Men hon har något där bakom fasaden som jag skulle vilja lära känna mer.

Jag fann denna film bitvis mycket bra. Den hade en ton och stämning som var lite underlig. Mer hotfull än vad jag väntat mig. Var det ens meningen? Är detta en svart drama eller en komedi? Båda genrerna bubblar upp till ytan vid olika tillfällen. Komplext. Mycket av filmens humoristiska inslag ges av Rachels psykoterapeut Lenore, fantastiskt spelad av humoristen Jane Lynch.

Filmens bästa scen är då McKenna kommer hem och finner Rachel i säng. Hon kände sig lite vissen. Den unga amazonen övertalar den äldre att få ta hand om henne. Hon inleder med att smörja in fötterna i någon kräm och sedan går det över till en sensuell massage av mage och framsidan. Spänningen byggs upp i scenen tills den är så påtaglig att den skulle kunna skäras med kniv, tills Rachel med ett ryck kastar sig upp i sittande ställning och skjuter iväg McKenna som en projektil år sidan. Dunk, huvudet slår i väggen. Ingen av kvinnorna säger ett ord om vad som hänt. Vad hände? Inget och allt. Efter den scenen vill Rachel följa med och titta på när McKenna besöker en av sina reguljära kunder...

Filmens upplösning kommer efter ett ganska brutalt svek av Rachel mot McKenna som underspelas fantastiskt väl i filmen. En så viktig sekvens hade aldrig tillåtits göras så obemärkt i en film med större budget. Kudos.

Afternoon delight var sannerligen en intressant film, men den tände inte på alla cylindrar till slut. Mycket bra trots att en del saknades. Men den kan rekommenderas.

Jag ger Afternoon delight tre koscher-Amandas av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Jag såg filmen med Vanessa, Johan Sq, hans bror Henrik samt Johan. Visningen var inte slutsåld men ganska mycket folk var där. En lustig detalj var att en tjej bakom oss skrattade så att hon gjorde snarkljud, precis som filmens huvudperson. Blev lite extra krydda med den effekten.

How To Lose A Guy In 10 Days (2003)

You can't lose something you never had.

Detta är en ganska skön romantisk komedi med Kate Hudson i huvudrollen. Jag har varit betuttad i henne sen jag såg "Almost famous", en av förra årtiondets bästa filmer. Miss Hudson är kanske inte en ny Katharine eller Audrey men hon har en glöd som jag gillar. Hon är vacker, smart och stark. Denna filmen är något av en modern "screwball comedy". Det är det vanliga scriptet: en orimlig "set-up", en massa förvecklingar och till sist en stor kris med ett lyckligt slut. Häl!

Filmen är egentligen ganska dålig, men det är något speciellt med Kate i denna film. Hon spelar över en aning i vissa scener, men med vetskapen att flera av de mest hysteriska scenerna är improviserade gör att jag roas än mer av föreställningen. Man kan se hur förvånade medspelarna ibland ser ut, speciellt hunken Matthew McConaughey. Han är inte en favvis hos mig men här är han bra, han levererar en del roliga gester och miner. Han spelar helt klart (?) denna roll med en stor portion självdistans. Jag roades ganska mycket av "How to lose...", och frågan är om den ska får det bra betyget? Ja! Kate Hudsons charm och den sensationellt snygga klänningen hon har i slutscenerna får mig att smälta.

Betyg 3/5