Superman (2025)

Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster. 

Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.

Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna  film.

Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...

Sam Van Hallgren (Letterboxd):

"Zero stars, an abomination.

This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.

And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.

Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.

It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence. 

Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."

Josh Larsen (Larsen On Film):

"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.

You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)

Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.

Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.

Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."

Betyg: 1/5

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.

Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla. 

Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of  Skywalker.

Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4. 

Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.

Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.

Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.

Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.

Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?

Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.

Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest... 

Betyg: 2/5

 

The Guardians of the Galaxy Holiday Special (2022)

Plötsligt dök denna Holiday Special upp. Är det en hyllning till julen eller är det helt enkelt en ny typ av trailer eller promotional material för den nya Guardians-filmen som kommer våren 2023?

Det är lustigt hur mycket bättre Guardians är nu för tiden! Nu när vi inte längre har Tony, Steve, Nat och de övriga från Phase 1 som huvudpersoner. Thor kvarstår ju men hans, och Waititis, stjärnor har sannerligen falnat efter den tråkiga fjärde Thor-filmen. Spindelmannen har jag hela tiden varit lite sval för så nu är det alltså bara Guardians som inte är pretentiöst, fullständigt underkastat av Disneys kvalitetsmanual och tight assed som en sträng lärarinna i grundskolan. Det är lustigt hur perspektiven har ändrats.

Chris Pratt är långt från den bästa av Chris men han är charmig. Favoriten i gänget är dock sedan länge den Karen Gillian. Hennes Nebula är nervig och asocial på ett skönt sätt. Asociala är ju i princip alla utom Peter på hela båten men det är en del av charmen.

Här i denna julspecial får vi hänga med när Mantis och Drax åker till Jorden för att kidnappa Kevin Bacon som överraskning åt Peter. Han blir överraskad. Peter också. Filmen är kort, endast drygt 40 minuter men de hinner få in en massa kul skämt. Det är en kul stund och Kevin Bacon bjuder på sig själv.

Filmen inleds som tecknad film och jag var nära på att stänga av. Lyckligtvis var det bara en flash back till Peters barndom och snart blev det riktig film av det hela. Men de fick mig att bli orolig där ett tag.

Japp, jag ser nu fram emot Guardians Vol 3 mer än vad jag gjorde tidigare. Då lyckades Disney med det knepet också!

Betyg: 3/5

Peacemaker - Season 1 (2022)

Joss Whedon är inte den enda regissören som jobbat för DC efter gjort fina filmer inom MCU. Whedons kompis James Gunn som gör Guardians of the Galaxy-filmerna har nu replikerat bedriften. Och med ett klart bättre resultat också! 

Förra året hoppade han över till DC och slängde ihop "The Suicide Squad" vilken erbjöd en stor portion välbehövlig "glimten i ögat" till DC. Där möter vi John Cena som Peacemaker, ett ganska korkat muskelberg som dödar alla han stöter på (som det verkar). Och nu har Gunn givit oss en hel serie om Peacemaker och hans vänner. 

Detta är en helfestlig serie. Fans av Amazon Primes "The Boys" lär enligt djungeltrummorna älska detta. Och jag är med på tåget ganska länge. Peacemaker visar sig vara en hjälte också. Han har ju haft en trist uppväxt med en pappa som är nazist, så man får väl förlåta honom för att han dödade lite fel folk i filmen. Nja, det håller inte, men skit samma. Då showen inte tar sig själv på så förtvivlat stort allvar behöver vi heller inte göra det.

Handlingen inte är det viktigaste, nej den är snarare hejdlös och totalt orimlig. Men det betyder inget då det showen ger oss är ett skönt häng med kul karaktärer. Det är som en blandning av "The Boys" och "Community", dvs superhjältar men med hjärtat på rätt ställe.

John Cena är hyfsad som Peacemaker. Framför allt gillar jag att han bjuder på sig själv. Han påminner lite om Drax i Guardians. Showens roligaste är dock utan tvekan Freddie Stroma som Vigilante. Sen går det inte att inte mysa med resten av gänget; Adebayo, Murn, Harcourt och Economos.

En av showens styrkor är den underbara kärleken till åttiotalets pudelrock. Vinjetten är underbar! Synd bara att vi aldrig fick höra Europes "obligatoriska" "The final countdown". 

Humorn är annars showens styrka men också dess svaga punkt då det blir lite väl repetitivt till slut. Kan man ha för mycket "glimten i ögat"? Ja, showen försöker nog allt! Jag vet inte riktigt vad de skulle gjort annorlunda, men mot slutet hade jag lärt mig typen av skämt och de började levereras utan överraskning vilket drog ner nöjet några snäpp. 

God underhållning i vilket fall.

Betyg: 3/5

The Suicide Squad (2021)

Spoilers nedan!

Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.

Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.

Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.

Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?

Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.

Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.

Det blir väl en stark trea tänker jag.

Betyg: 3+/5

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Det är nedräkning av dagar tills Avengers: Endgame har premiär. Min pepp slår i taket. Det är ändå årets mest emotsedda film! Episode IX får allt maka på sig.

Jag firar med att se om alla MCU-filmer som kommit ut efter vår poddning om de 14 första filmerna. Jag började därmed med Guardians vol 2. Jag var inte jätteförtjust i någondera av de två Guardians-filmerna när de sågs på bio. Men med stöd av Thor i Avengers: Infinity War fick jag en mycket bättre känsla för gamängerna i Guardians. Den tredje bästa Chris behövde tydligen lite draghjälp från den bästa Chris för att det skulle landa hos mig...

Jag gillade i alla fall Guardians 2 mycket mer vid denna titt än när jag såg den 2017. Denna gång brydde jag mig inte så mycket om handling och lyckades ignorera den svaga skurken Ego (Kurt Russell), mannen som är en planet. Det kanske funkade bättre i serieböckerna men jag finner honom urbota dum som koncept. Kurt Russel kan vara bra men han var inte tillräckligt charmig för att rädda Ego. Dessutom är hans föryngrade själv en pina att titta på. Urk. Dessa problem kvarstår men lyxen med att se om en film som denna är att man nu kan lägga dessa petitesser åt sidan och njuta av filmens kvaliteter.

Filmens styrka är dess charm och dess humoristiska inslag. Den är inte lika stark inom drama eller karaktärsdrivna känslomässiga scener. Därför är det lite apart att min favoritkaraktär är den enda karaktär i filmen som inte används för humor, Nebula (Karen Gillan). Hennes historia är stark och hon är den enda som skapar riktigt engagemang hos mig. Scener med systern är väldigt bra.

Jag gillar också "den fula" Mantis (Pom Klementieff) och hennes relation med Drax (Dave Bautista). Hennes förmåga är av den klassiska sorten som skapar en herrans massa intressanta situationer. Drax är dock lite för överdriven som karaktär för att funka helt och hållet för mig. Om de bara hade skalat av lite av hans autistiska drag hade han kanske blivit en än starkare karaktär. Hans sorg över sin förlorade familj måste balanseras med den humoristiska typ han är, nu blir han lite för mycket som Långben i Musse Pigg.

Relationen mellan Peter (Chris den tredje) och Gamora (Zoe Saldana) är direkt svag och där har jag samma känsla kvar som efter första titten. Visst, det bränner till lite i A:IW rörande deras relation, men det hela känns påklistrat. Jag känner inget för deras spirande "will they or won't they"-relation.

Rocket (Bradley Cooper) börjar jag dock bli mer och mer förtjust i, trots att han egentligen borde diskvalificeras på grund av fåneri. Till sista har vi väl Baby Groot (Vin Diesel) som såklart kan vara lite lustig här och där, men han är lite lätt överskattad.

Yondu (Michael Rooker) och hans "merry men" är MCU's version av Priates of the Carribean. Lite oklart dock hur mysigt det egentligen är att filmen gör Yondus massmord på sin egen besättning som en skojfrisk scen.

Jag har inget övers för Ego. Det var en osedvanligt trist fiende. Däremot gillar jag de guldfärgade Sovereign med Ayesha (Elizabeth Debicki) i spetsen. Mycket lustiga figurer. Lättkränkta!

Stan Lees cameo var sisådär. Men klart att det hugger till lite i hjärtat när han i en av alla "post-credits" scener utropar "I have so many stories to tell." R.I.P. Stan.

Jag jackar upp filmen från en tvåa till en stabil trea!

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Guardians of the Galaxy (2014)

När jag skrev om Guardians of the Galaxy förra gången gissade jag att filmen skulle växa vid en omtitt. Så blev nu inte fallet. Istället tappade filmen väldigt mycket efter en omtitt. Det känns som att jag kanske lät mig påverkas av mina önskningar på filmen. Ibland vågar man kanske inte lita på sin magkänsla och går för mycket på vad man tror sig borde gilla. Jag menar inte att man härmar vad andra tycker. Nej, mer att man tänker att en film borde passa ens tycke och smak bra. För detta borde vara en film som jag gillar känns det som. Men jag finner den tunn och på gränsen till fånig i partier.

Alla filmer i MCU har en portion humor i sig, enda undantaget är The Incredible Hulk, men en del har så mycket att de blir renodlade komedier. De flesta MCU är annars actionfilmer med humoristiska inslag. Detta är i mina ögon en komedi med actioninslag som tyvärr inte lyckas speciellt bra med humorn.



Oavsett genre måste en film lyckas med sina karaktärer. Jag finner filmens huvudperson Peter, spelad av Chris Pratt, helt ok vilket är för svagt för att dra en hel film på sina axlar. Jag har inget emot Pratt som så, men han är mer svag än stark som skådis i mina ögon. Han är en Chris närmare Pine än Hemsworth om man säger så...

I Shinypodden pratar vi lite huruvida gänget i Guardians är som en "familj" eller ej. Jag antar att det är rimligt att ställa frågan även om känslan i magen inte är i närheten av att de är som en familj. De är ett gäng individer på fel sida lagen som kastas i fängelse samtidigt och finner varandra när de tillsammans väljer att försöka fly. Carl jämför det med ligisterna som kallas inför rektorn i grundskolan. Jag håller med om att de är ett gäng, men för mig måste relationerna dem emellan byggas mycket mer gediget för att det ska kännas i magen att de verkligen smält samman till en familj. Det räcker liksom inte att bara befinna sig på samma ställer några scener i rad för att jag ska känna en sådan samhörighet dem emellan.



Istället finner jag hela sekvensen när Peter fajtas mot Gamora och Rocket och Groot, till att de kastats i fängelse och blivit vänner gå för fort, och hur de blir vänner är mer eller mindre ett hafsverk. Det känns snarare som att filmen skippar en central händelse där detta sker. Carl spekulerar i att det beror på att Peter blir kär i Gamora vilket nästan är ännu mer ogrundat än deras "kompisar pga default då de alla hamnat i fängelset och måste fly"-teorin.

En annan sak som är mer utmanande i denna MCU-film jämfört med flera andra är att den är så "far out" i space, så mycket mer fantasy än de "vanliga" MCU som Iron Man, Captain America och Avengers. Visst det finns fantasyinslag i de vanliga filmerna också, men i Guardians är det det som är huvudsaken. Detta är som en moderna och mindre charmig Star Wars med gröna, lila och blå personer med udda anatomi och perfekt amerikansk engelska. Detta är utmanande för mig! Visst går det att göra fantastiska filmer i denna miljö. Allt beror på bra manus och genomförande. Tyvärr är inte detta ett av de lyckade exemplen. Guardians blir mer Star Trek än Star Wars i mina ögon. Det upplevs lite fånigt nästan och framför allt barnsligt. Som om hela filmen är till för att sälja actionfigurer.



Filmens bästa sekvens är när de närmar sig rymdhamnen Nowhere och filmen spelar David Bowies Moonage daydream. Jag var i bowiansk nostalgihimmel. Det var också lite kul att se hur lik i handling och struktur andra halvan av Guardians var jämfört med Joss Whedons Serenity. Guardians är skriven och regisserad av Joss kompis James Gunn. Där ser man.

Jag ger Guardians of the Galaxy två Sony Walkmans av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Lyssna på vår diskussion om filmen i Shinypoddens avsnitt James Buchanan "Bucky" Barnes.

Guardians of the Galaxy Vol. 2 (2017)

Såg Guardians of the Galaxy Vol.2 med några vänner nu i helgen. Vi såg filmen i en fullsatt salong mestadels fylld med barn runt tio år. Det var ett ståhej och tjatter mest hela tiden. En liten blond pojke spelade lufttrummor till de låtar han gillade mest och klappade takten till andra låtar. Inget av detta störde min filmupplevelse nämnvärt. Filmen är en sådan film som snarare ska ses i en fullsatt salong fylld av barn som lever sig in i filmen.

När den första Guardians kom ut för några år sedan välkomnade jag den för att Marvel äntligen skapade något nytt. Bara det faktum att de avvek från den vanliga var bra i sig. Jag, Carl och Jojje har för övrigt just startat resan med att analysera de första 14 filmerna i MCU i första säsongen av Shinypodden. I podden ska vi analysera vad de gör med sin serie lite mer i detalj.

Redan under denna filmvisning satt jag och funderade på det faktum att när nu Marvel testar nya saker i sitt filmuniversa vänder de sig alltså sig till en yngre publik. Det är ungefär samma publik som gillar the Mos Eisley Cantina i Star Wars. FOX som kör X-Men har uppenbarligen valt en annan väg. Under det senaste åren har de överraskade mig med två filmer som båda råkar vara barnförbjudna; Deadpool och Logan. Och nu har de släppt den fantastiska tv-serien Legion på den mindre och smalare tv-kanalen FX. I Legion tar de risker och utvecklar hur en superhjältehistoria kan berättas. Jag tror faktiskt inte att en enda av de tioåringar som skrattade läppen av sig till Star Lord, Drax, Rocket och Baby Groot skulle fatta Legion över huvud taget och det är inte för seriens våld utan för dess intellektuellt sett utmanande berättarteknik.

Jag kommer inte ihåg speciellt mycket från första Guardians-filmen men inför tvåan jag gick in med förväntningar om ett underhållande space-äventyr. Jag blev dock tyvärr oväntat uttråkad av denna film. Jag tror att det mycket väl kan bero på att jag såg den mitt i min titt av Legion, jag hade sett fem av de åtta avsnitten av serien. Mitt huvud var inställt på den så mycket vuxnare serien än denna "barnfilm". Nu har jag i och för sig inget emot filmer som tilltalar barnasinnet, men denna gång funkade det inte jättebra på mig.

Under middagen efter filmen var det flera av vännerna som hade spaningar på detaljer i James Gunns film som påminner om saker som Joss Whedon brukar köra. Det var fokus på den informella familjen, cirkulära kameraåkningar, att följa en karaktär i närbild medan en "episk battle" pågår i bakgrunden samt typen av skämt där någon säger något för att genast bli motbevisad eller där någon säger något pompöst för att snabbt tas ner på marken. Jag förstår jämförelserna och de är sanna, men jag saknade något i kärnan av filmen som jag kopplar till Joss när han är som bäst. Jag kände det som min "poddmake" Johan uttryckte sig över vissa svagare delar av säsong 7 av Buffy, att det känns som att någon annan försöker göra som Joss gör men inte lyckas fullt ut.

Eftersom detta är ett actionäventyr i rymden som är totalt over-the-top måste karaktärerna sitta som en smäck för att jag ska falla för filmen. Även humorn blir lidande om jag inte känner för eller med karaktärerna. Tyvärr känner jag inte speciellt mycket för The Guardians. Chris Pratt som spelar Star-Lord är en trevlig kille och helt ok skådis men han är ingen ny Captain Reynolds eller Han Solo. Han är inte ens en ny Tony Stark eller en ny Thor då det gäller karisman. Karaktärerna skulle rimligen etableras i den första filmen men eftersom jag inte kommer ihåg dem med värme, eller över huvud taget, blir det ett problem när folket bakom denna film mer eller mindre skiter i att etablera dem igen. Den karaktär som jag gillar mest i filmen blir absurt nog Baby Groot. Ett litet träd som kan prata. Supergulligt ju!

Baby Groot är till och med gulligare än Jar Jar Binks! Marvel satsar alltså på en konstig blandning av humor blandat med space opera, informella familjen blandat med barnfilm. Jag blir nu ännu mer nyfiken på den första filmen vilken jag kommer se om inom några veckor i samband med Shinypoddningen. Om den är bättre än vad jag kommer ihåg den som kan det ju hända att denna Vol 2 också växer efter en omtitt.

Men om detta är den riktning MCU kommer gå i vill inte jag vara med längre. Jag hoppas att de tar intryck av vad FOX gör med X-Men och adderar filmer i sitt "universa" som vänder sig till en vuxnare publik. Visst, det är väl som Carl säger att så länge de tjänar miljarders miljarder dollars på denna typ av latjo-lajbansfilmer kommer de fortsätta att produceras men jag hoppas att de ändå tar chansen.

Varför inte göra som FOX gjorde med Deadpool? Skriv ett bra manus, skit i barnpubliken (dvs tillåt R-rated) och gör en totalt annorlunda film. Budgeten behöver inte vara så stor, vilket bevisades med Deadpool. Som sedan gick och blev den största kassasuccén de haft med X-Men! Deadpool är den film i serien som dragit in mest pengar, se data på Box Office Mojo X-Men series. Lyckligtvis har inte Guardians 2 gått så himla bra på bio*... Den slåss med den undermåliga The Incredible Hulk om sistaplatsen, se data på Box Office Mojo MCU. Kan vi kanske börja hoppas på en ny inriktning från MCU headquarters?

Under andra halvan av filmen får vi överraskande nog några riktigt sorgliga sekvenser. Systrarna som vuxit upp under aset Thanos bjöd på några hjärtskärande scener. Jag tycker Zoe Saldana som vanligt var svintrist och hennes karaktär Gomorra är tråkig. Jag hejjar på Nebula. Hon har inte haft det lätt den stackaren. Sen var det ju en fin scen när "insert random famous old actor" => Sly Stallone dök upp på begravningen för den blå mannen med den konstiga saken på huvudet. Klumpen i halsen undveks dock med tanke på att samme blå man en kort stund tidigare massmördat en 30-40 av sina närmaste kompisar. Snabba ryck var det.

Filmen var i slutändan vagt underhållande, helt ok för stunden. "Over 9000"-skurken i Kurt Russells skepnad var trist och mycket av alla slagsmål i slutet var allt annat än upphetsande. Hur kul är det egentligen att se gänget slåss mot en... planet? Man pratar ofta om stakes och det var något denna film saknade.

Sen kan man konstatera, som vi gjorde vid middagen, att filmen inte brydde sig alls om människoliv. Det avrättades, till synes tämligen lättvindigt, en massa folk i filmen som om det vore roliga skämt. Självklart såg vi inget blod, åldersgränsen måste ju vara "PG-13" etc, men dess konstiga mix av massmord och skämt gör att filmen inte kan tas på allvar. Om det nu var någon som ens tänkte ta filmen på allvar ändå? Det gjorde inte jag i alla fall.

Jag ger Guardians of the Galaxy Vol. 2 två utbytta kroppsdelar av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Filmen har lockat mången filmbloggare till tangentbordet. Hoppa över och läs hyllningarna:
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The Nerd Bird
Jojjenito - om film
Mackans Film
Flmr
Filmitch
Har du inte sett den? (Johan)


*) Filmen hade just premiär så siffrorna kommer säkert förbättras. Hur mycket vet jag inte.

Dawn of the Dead (2004)

Efter att ha slaktat martial arts-filmen igår här på bloggen skulle jag väl inte våga göra samma sak med zombiefilmen Dawn of the dead? Jodå, det hade jag vågat men det behövs inte för denna film var riktigt bra. Inledningen är mycket bra till och med. Jag skulle vilja säga att de första 15-20 minuterna är filmens starkaste. Japp, jag sa det.

Detta handlar om nyinspelningen av Romeros klassiker Dawn of the dead från 1978. Det är ofrånkomligt att jämföra filmerna. För den nya filmen har man lyckligtvis utvecklas manus en del så att det inte är en identisk film, scen för sen. Men den generella idén är där om hur några människor tar sin tillflykt till en shopping mall när zombieepidemin bryter ut.

Den nya filmen har mer blod, lite fränare action och mer spänning i vissa scener (speciellt i inledningen). Originalfilmen hade bättre karaktärer, djupare på något sätt, och klart bättre humor.

Egentligen finns det inte så mycket att säga om filmen. Den är underhållande. Är den bitsk i sin satir över konsumtionssamhället? Nja, är den så vass egentligen? Tyckte nog att originalfilmen lyckades med den saken klart bättre.

Den nya filmen har snabba zombiesar och till och med en novis som jag inom ämnet vet att det är en no-no. LOL. Jag gillar ju World War Z mycket så för mig var det inga stora problem att det var snabbisar i denna film också.

Jag måste ge en shout out till de innovativa eftertexterna där man får se vad som händer med de få som lyckades fly iväg på båten. Det var nästan som en hel liten uppföljare som man fick se där under texterna.

Några från höften om casten; Sarah Polley spelar huvudrollen och hon regisserar finstämda indyfilmer också, Ty Burrell är han från Morning glory, Jake Weber liknar Tim Roth och Michael Kelly känner vi igen från tv-serien House of cards.

Ok, jag gilla denna en hel del. Ett mästerverk? Nej. Etta på topplistan från 2004, Johan? Nej, inte riktigt. Men jag kan i alla fall ge Dawn of the dead tre stabila krissituationer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Guardians Of The Galaxy (2014)

Marvel har verkligen lyckats med det flesta av sina filmer den senaste tiden. The Guardians of the Galaxy var dock något annorlunda. Jag visste inte vad jag skulle vänta mig. Var det en komedi? Var den bra eller dålig? Oklara signaler från internet. Nåväl jag har till slut sett filmen och... My gosh vilken kul film! Detta var en störtskön äventyrskomedi från en galax långt långt bort.

Fem konstiga typer bildar det skönaste gänget busar sedan besättningen på Serenity senast syntes på duken. Ett träd! Groot. En gnagare eller var det en apa? Till det en utomjording som såg ut som en av det kvinnliga könet, en muskelknutte och en spellevink till ledare.

Detta låter som en soppa och det var det kanske. Jag kan till exempel inte för mitt liv dra mig till minnet vad det var för dyrgrip de jagade under hela filmen. Någon form av energikälla tror jag det var.

Nej, det är inte allvaret eller ens "realism" (inom filmens egen logik) som gäller här. Detta är "pure fun". Jag kan bara hylla filmen som något som liknar en "minor" Joss Whedon. Det visade sig också att filmens regissör är en privat vän till Joss. Han heter James Gunn och han har gett namn åt en av karaktärerna i Whedon's tv-serie Angel. Joss har nog hjälpt sin vän lite med manuset, säkerligen delar av dialogen i alla fall. Var där inte till och med en scen i filmen som påminde ganska mycket om scenen i Serenity då Mal håller tal till besättningen och avslutar med "So no more runnin'. I aim to misbehave."?

Ok, vad blir det för något betyg till en film som denna då? Underhållningsvärdet pekar på en fyra men jag har nästan glömt hela filmen trots att det bara var cirka två veckor sedan jag såg den. Inte så bra. Jag ger den en stark trea men med en "bullet" så att den kan jackas upp när jag ser om den nästa gång.

Betyg: 3/5