Thunderbolts* (2025)

MCU har länge varit sönder och denna nya MCU-film sammanfattar läget för dem, oavsett om det är medvetet eller ej.

Det var fascinerande att beskåda MCUs uppgång och fall. Ibland undrar jag om problemet var att de inte riktigt förstod varför Phase 1-3 blev så ofantligt populära. När de störtade in i Phase 4 slarvades magin bort i ett virrvarr av multiuniversum som dödade den lilla "stakes" som fanns kvar, absurt dåliga val av regissörer, och för att tala klartext, tråkiga karaktärer.

Galleriet av karaktärer i Thunderbolts* är splittrat, fragmenterat. Det är en grupp själar som inte hör ihop. Som om Kevin Feige har gett upp och öppet erkänner att han inte har ett gäng att bygga en filmserie runt. Vi kan alla stanna upp och drömma oss tillbaka till eran före pandemin med Robert Downey Jr, Chris Evans, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Elizabeth Olsen och alla de andra älskade favoriterna.

Visst flera av Phase 3 folket har kämpat vidare men det har varit med "diminishing returns". Gruppen av intressanta karaktärer har tunnats ut om och om igen. Vad Feige kanske inte har funderat på är att Phase 1-3 lyckades trots att historierna bygger på serietidningar som bas, inte på grund av det. För att kunna dra in miljarder dollars på filmerna måste bra många fler än serietidningsnördarna vilja se filmerna. 

Han byggde, kanske mer eller mindre av en slump, en historia om en grupp som vi, publiken, brydde oss om. I en värld där var och varannan var OP och odödlig brydde vi oss istället om deras relationer som kunde trasas sönder, och sönder de trasades. För att byggas upp igen. 

Jag kan krasst konstatera att jag nu för tiden inte känner något av det som gjorde de tidigare faserna så lyckade. Trist.

I Thunderbolts* försöker de återgå till en vinnande strategi för dessa filmer, en blandning av spektakel, drama och humor. Det är lika splittrat som gänget är, otroligt splittrat. Alla skådespelarna spelar i olika filmer känns det som.

Florence Pugh som Yelena spelar i en klassiskt grekisk tragedi. Hon är superallvarlig, deprimerad och fördömd. Hon är en bra skådespelare men hon kommer inte till sin rätta i denna film. Sebastian Stan i rollen som Bucky Barnes spelar i en old school Captain America-film. Han är "the straight guy" alla kan bolla sina karaktärer emot. Han var en "minor" Avenger förr, nu känns han som den enda som är "verklig" bland alla syntetiska karaktärer runt honom. 

Julia Louis-Dreyfus spelar "the main villain" Valentina. Hon spelar i en politisk satir vilket är kul men helt klart ett eget spår i denna film med multipla spår. Hon är dessutom för charmig för att övertyga som villain vilket blir ett problem i sig.

Den nya karaktären Bob spelas av Lewis Pullman. Han spelar en ensam, svårmodig emo-tonåring i en American Indy-film. Skulle passat på Sundance! David Harbour spelar Red Guardian som om han vore med i en spoof-film över MCU. Han är det mest underhållande elementet i filmen och värd entrépengen på egna meriter. Hatten av! 

Wyatt Russell i rollen som plast-Captain America blir endast en påminnelse om hur mycket bättre det var förr. Inget ont om skådisen, men hur lätt är det att ersätta den riktia Cap? Till sist fanns där två tjejer med liknande "skills", en heter typ Ghost. Helt ointressanta, vet inte ens vilka de är.

Thunderbolts* var underhållande och bättre än det mesta jag sett från MCU efter Endgame, Deadpool-filmerna undantagna vilka ändå känns som outliers inom MCU.

Helt klart en festlig film. Däremot tror jag det är lite väl tidigt att säga att MCU är tillbaka som fenomen och ett "måste ses"... Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Men man ska aldrig säga aldrig, fast det ska till något mycket starkare för att jag ska åter komma tillbaka till fullo.

Betyg: 3/5  

The Falcon and the Winter Soldier - miniseries (2021)

 

Vad var det bästa med MCU's tv-serie The Falcon and The Winter Soldier egentligen? 

Det måste varit att mina förväntningar på kommande serier togs ner ett rejält steg (bra!), samt insikten att jag inte gillar all de släpper ut helt okritiskt (skönt!). Men tyvärr var detta den sämsta tv-seriesäsongen alla kategorier jag sett på mycket länge.

Till att börja med handlar den om två av de minst intressanta från Avengers-gänget. Jag hade hoppats att serien skulle visa varför de kunde vara intressanta men icke, men det blev snarare tvärt om. 

Efter att WandaVision gjort mig förundrad, nyfiken och eggad av leken med formen och stilen blev The Falcon and The Winter Soldier en stor besvikelse. Istället för nya former blev det en ointressant, torr, blasé smörja där Feige och ekonomerna försöker tjäna pengar på de viktiga frågor som behandlas i samhället i vår samtid. Men de gjorde inte frågorna rättvisa genom att erbjuda något nytt, varken i format eller innehåll. 

Actioninnehållet var uselt mestadels. De flesta scener var dåligt genomförda där scenerna kändes mer kaosartade än snyggt filmade bad ass action. Orimligheter som att Sam Wilson slogs mot super soldiers som om han vore lika stark. Hur funkade det egentligen? Kontinuitetsproblem med vad skölden gör och inte gör. Skulle inte den absorbera all kraft som trycks in i den och "ge tillbaka"? Verkar funka olika i denna serie jämfört med filmerna i alla fall. Hur funkade det egentligen? 

En massa frågor om oväsentligheter rumlar runt i mitt huvud istället för att serien drar in mig i världen som spelas upp.

Men sämst av allt var ändå handlingen. Den ytterst trista och menlösa skurken Karlis syften och motiv var så grumliga att alla försök att skapa en dynamisk och komplex situation där Sam både besegrar och sympatiserar med henne blev till pannkaka. Vet inte om man ska skratta eller gråta men i efterbehandling om serien med ett annat fan visade det sig att vi hade uppfattat Karlis politiska mål helt olika. Det är uselt berättande, mina vänner. Sen fann jag Sams "fina" tal i sista avsnittet vara så smärtsamt övertydligt och patetiskt att skämskudden kom fram.

Serien var överhopad med ointressanta karaktärer. Lustigt nog fann jag endast några biroller vagt roande. Helmut Zemo i Daniel Brühs skepnad var ganska festlig i sin stora vinterrock. Han påminde om en överdriven main villain från Bondvärlden och jag gillade Brühls överspel. 

Julia Louis-Dreyfus som Valentina Allegra de Fontaine spelade på samma sätt över och gav mig några leenden i alla fall. Mer av henne vill jag ha. 

John Walker, som spelas av Wyatt Russell, var inte en favorit egentligen, men hans karaktär gav i alla fall något tuggmotstånd. Det fanns något intressant i en karaktär som vill göra rätt, men som inte klarar av det. 

Slutgiltigen kändes Emily VanCamp först bara som en cameo för att roa fansen, men den lilla post credit scenen efter sista avsnittet öppnade upp för något spännande. Vad vet jag inte.

Och till slut kokade säsongen ner till att The Winter Soldier gick i terapi, och Sam Wilson våndades i fem avsnitt över att ta på sig ansvaret som Captain America. Tyvärr var det inte speciellt intressant att se honom vela fram och tillbaka.

Kan inte undgå att tänka på hur kort tid det tog för Tony Stark att bestämma sig att "bli" Iron Man...

Men så är ju Robert Downey Jr liiiite mer karismatisk än Anthony Mackie också, eller hur va? 

Fan, bra film det där. Första Iron Man! Dags att se om filmserien än?

Betyg: 1/5

Ingrid Goes West (2017)

"There's science, logic and reason. And then there is... California!

Ingrid goes west var en jobbig film att se på. Audrey Plazas Ingrid är en människa med ganska grava problem. Hon känner sig ensam, hon ser inte en de i sin närhet som är med henne, och därför försöker hon bli bästis med tjejer som verkar ha perfekta liv på instagram. Problemet är att som alla förstår är inte livet samma sak som "happy perfect life"-bilden som kan spridas via insta. Och Ingrid har utvecklats till att bli en galen stalker ut i fingerspetsarna.



Objektet för Ingrids senast crush blir alltså Elizabeth Olsens Taylor Sloane som livnär sig på ett instagramkonto där hon produktplacerar konsumentprodukter. Taylor har givetvis sina egna problem men på instagram är det vackra solnedgångar och härliga inredningsprojekt sju dagar i veckan. Ingrid är för omtöcknad i sin egen depression för att förstå detta.

Via lite "single white woman"-beteende nästlar sig Ingrid in i Taylors glamorösa liv. Allt medan grannen Dan bara är en snäll och go kille. Prioriteringarna blir helt off och så går det som det går. Filmen avslutas mycket ärligt med några riktigt äkta scener. Det räddar filmen från ok till ett rejält steg uppåt på skalan.



Jag antar att filmen borde kallas en dramakomedi även om jag inte fann de komiska inslagen speciellt roliga. Jag kände mest smärta för Ingrid och hennes situation. Miljöerna i Venice Beach, sunny California, var givetvis underbara. Värmen strömmade ut mot oss i publiken, kall novembernatt utomhus.



Jag har alltid tyckt att Aubrey Plaza är en intressant skådespelare. Det är något "wreckless" över henne, något som kom i öppen dager i den suveräna tv-serien Legion. Här är hon perfekt castad, hon är så bra att det är svårt att värja sig för Ingrids galenskap. Elizabeth Olsen lärde vi känna i den fantastiska filmen Martha Marcy May Marlene (filmfestivalen 2011). Hon är läcker och ser ut som en stjärna. Även hon var mycket bra castad i denna film. Castingen har en ibland underskattad del i hur bra en film blir. Wyatt Russell (Everybody wants some!!), O'Shea Jackson Jr (Straight outta Compton) och Billy Magnussen var alla bra på lite olika sätt. Speciellt Billy Magnussen som spelade Taylors galna bror Nicky kändes nästan lika wreckless som Audrey Plaze. "Why so serious?"

Jag ger Ingrid goes West tre Mantis av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Wreckless översatt till svenska: obekymrad, lättsinnig, hänsynslös, obetänksam, skoningslös, orädd, våghalsig, vårdslös

Everybody Wants Some!! (2016)

Richard Linklater gör sköna filmer. Jag gillar mycket av det han gör. Hans "Before"-trilogi är suverän och Boyhood är en av de häftigaste filmerna de senaste åren. Han har ett bra handlag med skådespelare, ofta mycket bra soundtrack i sina filmer och hans filmer är ofta varma med ett stort hjärta. Samtidigt bör man veta att hans filmer oftast har extremt mycket dialog och om man säker "hjärndöd" actionfilm få man söka sitt filmval någon annanstans, förslagsvis reabacken på den lokala Supermarket. För att gilla Linklaters filmer bör man också gilla den stämning som han bygger upp i dem. De är oftast inte handlingsdrivna utan bygger bara på en "state of mind". Hans söker något i sina filmer, en frihet från livets tvång och måstebn. Hans filmer är kanske till för oss drömmare?

Den nya komedin Everybody wants some! är inte riktigt lika bra som Linklaters allra bästa men ändå en väldigt bra film. Den påminner om hans film Dazed and confused och den har till och med omnämnts som en spirituell uppföljare till den. Åter igen får vi lära känna ett gäng som till stor del spelas av för mig helt okända skådespelare. Dazed and confused handlade om sista dagen i high school, denna handlar om de tre sista dagarna före college startar.

Under inledningen av filmen är jag lite konfunderad. Det är svårt att avkoda handling, stämning och vilka av karaktärerna som är goda eller onda. Det visar sig att handlingen är sekundär, stämningen är inbjudande och att alla är bara vanliga "dudes", ingen är ond eller utstuderat elak. Linklater har inte glömt att ta med ett stort hjärta i denna film. Dessutom är dialogen "hilarious" på sina platser. Allt eftersom filmen rullar på blir jag mer och mer engagerad. Det är som att filmen kryper in under huden på mig. Jag börjar gilla killarna i gänget, en "fraternity" bestående av skolans baseballag. Jag följer gärna med på deras fester och då de raggar brudar. Det är idel nya ansikten som är i fokus eller flimrar förbi i periferin. Den enda skådisen jag känner igen i hela filmen är Dora Madison som vi sett som Becky i Friday Night Lights och Niki Walters i Dexter.

Detta är dock en väldigt dude-ig film. Den handlar om killarna och deras vänskap. Det är en studie i gruppdynamik och en nostalgisk tripp till tidigt åttiotal. Filmen är till bredden fylld med sköna låtar från eran, det är mycket sjuttiotalsmusik inklusive en bra låt från Pink Floyd. Neils LP Decades syns också i bild! Linklater är tillsammans med Wes Anderson och Cameron Crowe bäst i Hollywood på soundtrack i sina filmer. Om nu denna film ens är från Hollywood? Det är kanske en American independent helt enkelt? Oavsett om det är en indiefilm eller ej så var detta en film helt i min smak. En film som jag håller som snäppet bättre än Dazed and confused men som självklart skulle kunna ses "back to back" med den filmen.

Jag ger Everybody wants some! fyra sköna snubbar av fem möjliga.

Betyg: 4/5