Wake Up Dead Man (2025)

Rian Johnsons tredje i Knives Out-serien heter Wake Up Dead Man. Detta är en mysig mysteriefilm och en inlaga i serien som står på helt egna ben. Efter den så positivt överraskande första filmen, Knives Out, var uppföljaren en besvikelse, mest på grund av dess struktur. Denna film är ett steg upp.

Filmen utspelas i en liten by där en karismatisk religiös sektledare med en hängiven skara följare härjar. Filmen navigerar alla religiösa referenser och blinkningar på ett pompöst sätt. Men mysteriet är egentligen ett klassiskt "locked room mystery" och det är det jag tar med mig mest.

Som med många av Johnsons filmer är det mycket referenser och meta av alla slag. Kyrkans läslista innehåller böcker av Edgar Alla Poe, John Dickson Carr och både The Murder of Roger Akroyd och Murder at the Vicarage av allas vår älskade Agatha. Dessa böcker beskriver hur ett mord av detta slag kan och bör utföras.

Problemet med Rian Johnsons filmer är att de är gjorda av en själlös regissör. Filmerna känns ofta lika kliniskt fria från själ och hjärta som de är kompetent gjorda. Han öser på med popkulturella referenser och jag gissar att han då putar ut med bröstet som om han gjort något fantastiskt. Visst, jag ser dem och letar efter dem jag med, som alla fånar som följer hans lilla dans. Men betyder det något verkligt egentligen? 

Detta är en av två "murder mystery"-filmer jag sett från året. Den andra är kolossen Netflixs direkt till streaming* The Thursday Murder Club. Och lika mycket som Wake Up Dead Man är den "större" filmen med bättre production design och sådant är The Thursday Murder Club filmen med mer hjärta och själ. Jag vet vilken film jag skulle välja.

Jag ids inte diskutera hans avklippta LotR-skämt eller hans malplacerade lilla stick emot Star Wars-fansen vilket mest visar honom som en dålig förlorare. Istället förtjusas jag av en antagligen helt omedveten blinkning till The Wheel of Time då Glenn Closes karaktär Martha i slutet gör en Verin. 

Filmen rekommenderas till fans av Johnson och de som gillar genren men som inte bryr sig om själ eller hjärta.

Betyg: 2/5

Notes:

• Jeremy Renners första film efter den stora olyckan, himla skönt att se honom agera igen ju
• Jag gillar Mila Kunis men här var hon gravt fel-castad

*) Mer eller mindre

Hawkeye - miniseries (2021)

Efter att ha skippat MCU serien "What if?" efter några avsnitt var det till slut dags för nästa live action-serie, "Hawkeye". Jag hade inte så jättehöga förväntningar på serien. Inte för att jag inte gillar Clint Barton i Jeremy Renners skepnad utan snarare för att han mest hela tiden hamnat i skuggan av Scarlett Johanssons Black Widow.

Men attans detta var ju riktigt najs! Det inleds med en back-flash till 2012 och redan då satt jag mig upp i fåtöljen. Jag blev inte besviken av resten heller. Serien har en skön humor blandat med oväntat gripande dramatiska partier. Just blandningen mellan kul och allvar var överraskande och mycket lyckat. Lustigt nog var det just kopplingen till Natasha som gjorde serien så dramatiskt givande. Marvel har misshandlat henne så länge så detta kändes som det minsta de kunde göra som minne över den första och bästa svarta änkan.

Seriens framgång vilar på tre skådespelares axlar; Jeremy Renner, Hailee Steinfeld som Kate Bishop  och Florence Pugh som "mini-Black Widow" Yelena. Det ger en bra blandning av gammal och nytt. Hailee Stanfelds Kate är frejdig och hon har ett bra samspel med Clint. Det är en typ av humor som fungerar jättebra för mig, en dialogdriven och karaktärsorienterad humor. Tony Dalton i rollen som den svärdintresserade Jack Duquesne var en annan källa till lustigheter.

Jag tror att det är en fråga om "branding", bro. Musikalavsnittet var bäst, bro.

Men serien har också dramatiska scener. Det bränner till rejält några gånger. Till exempel då Clint är fångad och blir utfrågad om Ronin, då Clint säger att han var där när Black Widow dödade Ronin. Mycket starkt med tanke på Nat och hennes öde. Senare när Yelena introduceras bjuds vi på flera bra scener mellan henne och Clint som berör deras respektive förhållande till Nat.

Överlag konkurrerar denna serie med WandaVision som den bästa MCU-serien till dags datum. Bra det.

Betyg: 4/5

Wind River (2017)

Jag trodde att "Wind River" från 2017 skulle vara en ordinär polisthriller som utspelades i ödsliga vildmarkstrakter i norra USA. Och den beskrivningen stämmer på pappret om man endast orkar skrapa på ytan.

Innehållet i den påhittade historien var dock mycket mer kargt och brutalt än jag förväntade mig. Redan när jag såg scenerna med den unga kvinnan springandes barfota i snölandskapet stramade det åt i hjärtat på mig. Jag började må dåligt, fick yrsel, och den känslan lämnade mig aldrig under resten av titten. För även om manus är fiction bygger det tyvärr på en verklighet som existerar.

Filmen tar sin handling från morden på unga kvinnor ur indianbefolkningen i reservat som Wind River (ett av de största reservaten i USA). När jag läser mer om bakgrunden till filmen och varför regissören Taylor Sheridan ("Sicario", "Hell or high water") valde detta projekt blir jag akut panikslagen.

Amerika har uppfuckade lagar runt polisens befogenheter och lagar i övrigt för indianreservat. Under förberedelserna inför filmen besökte Sheridan ett reservat med 6.000 invånare. Vid det tillfället fanns 12 olösta mordfall på unga kvinnor från stammen. En fullständigt horribel siffra. Det skulle vara som att vi hade 20.000 olösta mordfall på unga kvinnor i Sverige. Enligt Noa, polisens nationella operativa avdelning, hade vi i Sverige i slutet av 2018 ca 630 olösta mordfall totalt.

Elizabeth Olsen spelar den oerfarna FBI-agenten som försöker så gott hon kan i en karg och ogästvänlig miljö. Jag får vibbar av hennes genombrottsfilm "Martha Marcy May Marlene", en film jag för övrigt starkt kan rekommendera. Olsen är alltid bra. Jeremy Renner spelar jägaren som hjälper henne och han är likaledes superb i denna film.

Filmen är solid rakt igenom överlag. Jag har issues med några små detaljer i manus men dem väljer jag att ignorera nu. I stort tar jag med mig en bubblande vrede över hur USA hanterar sin ursprungsbefolkning. Det är uselt. Jag känner en avgrundsdjup sorg över ämnet, och jag försöker, men misslyckas, att sluta tänka mer på det nu.

Betyg: 5/5

Läs fler tankar om filmen från vännerna, såg de det jag såg?
Sofia
Jojjenito

"Yes she did."

MCU rewatch: Captain America: Civil War (2016)

Captain America: Civil War är en otroligt bra superhjältefilm. Snart så bra det kan bli i denna genre tycker jag. Den knyter på ett snyggt sätt ihop historien om Steve och Bucky från de två tidigare Captain America-filmerna med konsekvenserna av de två inledande Avengers-filmerna.

Gammal vänskap och lojaliteter inom Avengers-gruppen ställs på prov när ansvar ska utkrävas och rationella beslut ställs mot känslor och "gut feeling". Filmen skurk spelar en undanskymd roll till en sådan grad att man kan undra om han ens är med. Istället slits gruppen med de goda mitt itu. Hjältar från de tidiga filmerna blandas med nytillkomna förmågor och vi får till slut en fajt sex mot sex.



När vän slåss mot vän, där målet inte är att döda utan att hindra respektive att agera ställs alla de vanliga troperna på huvudet. Vem ska man hejja på? Vilka kommer vinna? Och hur? Kommer någon skadas eller till och med dö? Och vad kommer hända med mödosamt uppbyggda relationer? Filmen har så höga "stakes" att det är svårt att hitta någon annan film i genren som kan matcha den.

Civil War känns som att den är på riktigt och det är på allvar problem i gruppen. Filmen överraskar mig gång på gång. Vem kunde anat att jag skulle vara på Lag Cap mot Lag Iron Man? Vem skulle vinna i en fajt dem emellan? Vad händer när de slåss sex mot sex och varför och hur vinner ena sidan? Om och om igen blir jag överraskad av filmen och att bli så "blown away" som denna film gör mig känns fantastiskt.



Jag gillar ju de flesta av hjältarna i MCU och i denna film får vi se en uppsjö av dem. Jag kallar filmen för Avengers 2.5 då inte mindre än elva eller tolv Avengersfolk deltar i bråket. Jag är som i himlen. Actionscenerna är som en blandning mellan de i The Winter Soldier och första Avengers-filmen. De är inte seriens allra bästa men bland de bättre.

Men det jag blir allra mest imponerad av är dramat och karaktärsbyggande scener. Det finns en uppsjö av dem i denna film. Jag tänker på Peggys begravning, mellan Nat och Steve, mellan Wanda och Vision, flera mellan Steve och Tony. Tänk vad bad ass Hawkeye är! Och sen när är Tony Stark självkritisk och tveksam?



Denna film inleder Phase 3 men den är som en slutpunkt för det mesta som hänt i Iron Man-, Captain America- och Avengers-filmerna i Phase 1 och 2. Detta är kronan på verket av Phase 1 och 2. Punk slut.

Jag engagerad och medryckt i handlingen, jag roas och oroas samtidigt. Jag finner den rolig och överraskande. Det kan knappt bli bättre än så här för en serietidningsfilm.

Jag ger Captain America: Civil War fem Stanks av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Falcon: What do we do?
Captain America: We fight.

Vi diskuterar filmens förtjänster i  Shinypodden avsnitt "To plant ypurself like a tree".

MCU rewatch: Avengers: Age of Ultron (2015)

En av de mest spännande sakerna med att se om alla MCU-filmer och dessutom se dem i tät följd var att få reda på vilka som skulle upplevas bättre eller sämre eller på annat sätt annorlunda andra gången. Jag var nyfiken på många av filmerna i MCU men speciellt den andra Avengers-filmen. När jag såg Ultron på bio var jag mycket nöjd men sedan dess har filmen falnat och inför denna titt trodde jag att den var direkt dålig. Jag vet inte om det var den tråkiga bombastiska slutscenen, den lite stiffa motståndaren i AI-roboten Ultron eller att "alla" andra ogillar den som mest gjorde att jag trodde att filmen var kass? Den hade i alla fall inte åldrats med värdighet i mitt huvud.

Döm om min förvåning när jag stortrivdes med filmen igen! Det är något med Joss filmer som tilltalar mig... Det måste vara något i hans dialog, karaktärer eller kan det vara att det alltid finns ett stort hjärta i hans historier. Jag vet inte jag. För det är helt klart så att jag fortfarande tycker att den flygande staden är kass och att Ultron är inte en jättebra big bad. Men dessa två svagheter täcks lätt upp av filmens styrkor. Dessutom tyckte jag faktiskt att Ultron var mer intressant än jag kom ihåg honom.



Några saker var svaga men det positiva väger alltså över. Jag gillar att det är så många av de "riktiga" avngersmedlemmarna här. Det är ju ändå en Avengers-film! Chris Hemsworth och Chris Evans - två riktigt bra Chrissar. Så har vi såklart Scarlett Johansson, älskar henne. Som ni vet gillar jag Robert Downey Jr och även om jag inte är såld på figuren Hulken så gör Mark Ruffalo Bruce Banner så bra man kan göra honom. Jag är dessutom förtjust i Jeremy Renner. Tänk vad bra han var i Bigelows The hurt locker! I denna film får vi också lära känna Elizabeth Olsens häxa och skurken från Nocturnal animals som hennes brorsa. Många bra skådespelare och härliga karaktärer! Precis som i Buffy så gör det inte så mycket om actionscenerna inte är fullständigt bad ass om man får bra karaktärer och intressanta relationer.

Inledningsscenen må lida av lite för mycket cgi men jag gillar scenen ändå. Vi ser alla avengers samarbetar och de återetableras i våra huvuden. Inledningsscenen är nog Joss sätt att säga att nu är det en Avengers-film du ser på. Inte en av de mindre MCU-filmerna!



Senare under filmen låter han karaktärerna ha flera bra scener mot varandra. Han låter flera scener "andas" istället för att hasta vidare. Jag tänker framför allt på scenen med festen i Avengers-huset samt scenerna på Clints bondgård. Men det finns flera små fina passager som den mellan Clint och Scarlet Witch under slutfajten, en scen mellan Agent Hill, Cap och Thor i högkvarteret, scenen mellan Cap och Nat på kanten av den flygande staden, scenen mellan Tony och Nick i ladan osv.



En mycket intressant del i filmen är de olika hjältarnas mardrömmar som de får av Scarlett Witch. Jag tänker dels på vad de ser i sina drömmar, dels på hur mardrömmarna påverkar dem efteråt. Tonys mardröm är klart mest spektakulär och det är också hans reaktion på den apokalyptiska framtidsvisionen som gör att han han skapar Ultron. Hans ångest inför framtiden kan mycket väl ligga till grund för hans beslut i Civil War också. Som kontrast är det lite gulligt att Steves mardröm endast är att han inte fick chans på Peggy Carter. Jag fundera likt Tony, kan man verkligen lita på en person som inte har mer mörker inom sig?

Mycket av Joss bästa saker kommer när han beskriver grupper i kris, grupper eller individer som har "hit rock bottom". Det finns sådant i Buffy, Firefly, Serenity och nu i Ultron. Misstro och rädslor genomsyrar filmen och jag finner det intressant. Det blir ännu bättre när pay offen kommer i full styrka i Avengers 2.5. Det är det dramatiska skeendena inom gruppen, den mellan karaktärerna som driver denna film. Det är helt enkelt en dramafilm i första hand även om filmen är förklädd som en actionfilm.



Det finns mycket detaljer i denna film. Den känns på många sätt som den mest komplexa av alla MCU-filmer som kommit ut. Den är inte perfekt, den har många skavanker. Hur lång är scenen med den flygande staden egentligen? Ibland känns den som 45 minuter. I Shinypoddenn gissade jag på 10 minuter. Oklart! Men nu när jag nyligen sett den känner jag starkt för den och ser alla dess styrkor. Det är en film som jag gärna ser om igen. Huruvida den kommer falna i mitt sinne igen vet jag ej, men jag tror risken är något mindre efter denna noggranna genomlysning.

Jag ger Avengers: Age of Ultron fyra John Deere traktorer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på våran djupgående diskussion om filmen i Shinypodden avsnitt As a team.

MCU rewatch: The Avengers (2012)

The Avengers har länge varit en favoritfilm. Jag älskar känslan i filmen och mixen av humor och lagom orealistisk superhjälteaction funkar bra. Det är inte så konstigt att jag gillar filmen då jag allt som oftast gillar sättet manusförfattaren och regissören Joss Whedon berättar sina historier på. Här är det återigen en grupp med delvis ovilliga och helt olika personligheter ska samarbeta mot ett gemensamt mål. Som vanligt får Joss mig att känna för gruppen och se den som en familj med vänskapsband istället för biologiska band.

Jag tycker att filmen har en bra struktur. Hotet sätts upp, gruppen samlas, bråkar både fysiskt och verbalt, de försonas och till sist samarbetar de för att lyckas stoppa hotet. Sen har vi SHIELD med Nick Fury, Agent Coulson och Agent Hill därtill. Alla bidrar med olika saker. Den individualistiske Tony Stark, den plikttrogne Steve Rogers, den opportunistiska Natasha Romanoff, den lidande Bruce Banner, den arrogante halvguden Thor och den pricksäkre Cliff Barton (tja, hur beskriver man honom med ett enda adjektiv bäst?).



Gruppen består av idel favoriter. Black Widow, Iron Man, Thor, Son of Caul och Agent Hill har jag alltid gillat. Bruce Banner är som en helt annan karaktär i Mark Ruffalos skepnad, långt bättre än den abonimation som var Bruce Banner i den första filmen. Den största förändringen i mina åsikter idag jämför med när jag såg filmen första gången är att jag numera är ett fan av Captain America! Visst han är lite torr ibland, men damn vad jag gillar honom nu. Allt ät förlåtet!

Humorn i dialogen mellan Tony och Steve, Bruce, Thor, Nat och de andra är underbar. Phil får också en del fina scener. Alls personligheter kommer tydligt fram och jag köper att och ser varför de sammansvetsas till ett lag, ja en familj till och med. Sämre filmer hade inte givits tid att utveckla karaktärernas relationer. Speciellt under första halvan då flera av hjältarna har små skirmishar emellan sig framkommer motivation och förutfattade meningar dem emellan. Allt detta, hela uppbyggnaden gör dem så mycket starkare som team när de senare ställs inför det stora hotet...



Over 9000! Ett av problemen med denna film är att slutfajten blir för stor och lite för lång. Det blir för oengagerande med en invaderande armé av monster. Visst filmens "big bad" Loki är bra och hans spelas skönt av Tom men hela grejjen med slaget om New York blir inte så kul tycker jag. Men detta är ändå en ganska liten kritik. Scenen innehåller på plussidan flera fina scener där hjältarna samarbetar och besegrar fienden.

Vi pratar om en massa mer detaljer och synpunkter i Shinypodden. Hoppa över och lyssna!

Jag gillar fortfarande filmen mycket men jag kunde kanske känna en viss mättnad nu. Jag har trots allt sett denna film klart flest gånger av alla MCU, säkert en 4-5 gånger före detta (det var fler gånger än jag först trodde när jag satt mig ner och funderade).

Jag ger filmen fyra starka favoritskådespelare av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Arrival (2016)

 

Ibland diskuterar jag och filmvännerna vem som är den bästa regissören just nu. Åsikterna flödar i alla riktningar och min egen åsikt beror på många svårbegripliga och flyktiga faktorer. Nu har jag sett den fjärde filmen i rad av den kanadensiske regissören Denis Villeneuve som jag blivit mäkta imponerad av. Denis är min favoritregissör just nu!

Arrival är en makalös film. Den är helt underbar! Tyvärr kan jag vara slarvig och i onödan förbruka superlativ om film, men denna gång gäller de verkligen. Detta var en magisk filmupplevelse. Jag älskar denna typ av idédrivna science fiction-filmer. Filmens manus bygger på en novell av den amerikanske författaren Ted Chiang. Jag beställde boken där novellen ingår det första jag gjorde efter jag sett filmen. Boken var slutsåld på de tre första butikerna jag surfade in på men fjärde gången gillt blev bra.

För två år sedan blev jag blown away av Christopher Nolans Interstellar. Nu ger Arrival mig samma känslor som jag hade från den. Var ska man börja? Ljuddesignen var spektakulär. Den övergripande handlingen och manus var fantastiskt. Och Amy Adams! Hon är i ett kreativt stim just nu. Jag såg Arrival dagen efter jag såg Nocturnal animals. En överdos av Amy! Hon är grymt bra.

Helt plötsligt anländer tolv rymdskepp till olika platser på jorden. Aliens, utomjordingar! Alla vill men ingen förstår dem. Vad vill de? Är de ett hot eller en möjlighet?  Dr Louise Banks (Amy Adams) är lingvistikexpert och hon får i uppdrag att lära oss att kommunicera med utomjordingarna. Mänsklighetens rädslor och beteenden i fokus. Politik, upplopp, religiösa sekter. Louise bjuds på en resa hon aldrig kunnat förespå. Är tiden linjär?

Filmen bygger på Sapir-Whorf hypotesen om lingvistisk relativitet. Otroligt spännande saker som de (Ted Chiang) gjort till en fantastisk historia.

Mot slutet av filmen satt jag med tårar i ögonen och ett brett fånigt leende över hela ansiktet. Snart är filmen slut och jag tillåter mig sluta tänka. Tiden kryper fram långsammare och långsammare och jag ser slutet komma som om jag kommer ihåg det från en senare omtitt.

Jag ville att den aldrig skulle ta slut. Och jag som i vanliga fall alltid måste få sova på saken innan jag vet hur jag egentligen, djupt där inne, känner om en film visste direkt att detta kommer bli årets film för mig. Betygsskalan räcker inte till.

Jag ger Arrival fem presens av fem möjliga.

Betyg: 5/5

Filmen sågs tillsammans med Christian och min kompis Danne. Johan, Erik och Markus var också där. Länkar till andra bloggares skrifter:
Movies-Noir
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Captain America: Civil War (2016)

Nej, jag bryter ihop direkt och inser att jag inte vill skriva denna revy spoilerfritt. Jag varnar därmed alla som inte sett filmen än att jag kommer tvingas till ett flertal spoilers nedan. Läses på egen risk.

SPOILERS BELOW. BEWARE!

Så, nu känns det bättre. Jag var extra noggrann att varna om spoilers eftersom jag hade hållit mig själv helt spoilerfri och denna gång betalade det sig flerfalt. Jag fick glädjen att bli överraskad över hur många karaktärer som var med i denna film. Den känns mer som en ny Avengers-film än "bara" en Captain America-film. Och jag älskade just detta och för mig blev det lite som på julafton. Karaktär efter karaktär dök upp och jag satt och kvittrade inombords över det. Hade jag varit spoilad om detta hade jag kanske inte gillat filmen alls lika mycket!

Men nu älskar jag denna film! Den var ju bad ass. BAD ASS. Fan vad bra det blev! Och jag som tappat feelingen runt Marvels filmer. Tillbaka med råge!

Vem vinner i en fajt mellan Iron Man och Captain America? Bad ass och mind boggling bara att fundera på. Vi får ju faktiskt svar på denna fråga. Åtminstone första ronden. Filmen innehåller en faslig mängd med snabbt klippta actionscener. Jag blir i vanliga fall bara trött i huvudet av dem men fajten mellan Iron Man och Captain America var riktigt spännande till skillnad hur jag normalt sett ser denna typ av scener. Anledningen till att jag gillade den så mycket var för att jag inte hade en aning om hur scenen skulle sluta. Vem skulle vinna? Haha, jag kunde aldrig tro att en film från Marvel's Cinematic Universe skulle kunna hålla mig i en sådan spänning.

Vem hejjar jag på mellan Iron Man och Captain America? Ja, men jag har alltid älskat Iron Man i Robert Downey Jr's skepnad. Däremot har jag, precis som Joss uppenbarligen, alltid sett Captain America som torr och trist. Men döm om min förvåning när jag fann mig hejja på den gode kaptenen i denna film. Givetvis är det för att filmen är skriven så, det fattar jag också. Men jag blir ändå imponerad av manus då jag byter mina sympatier från den sarkastiske företagsledaren till den plikttrogne soldaten, trots att Cap som karaktär inte ändrats nämnvärt. Folket bakom Marvels Cinematic Universe har en sådan bra koll på sina karaktärer och sin historia att de lyckats behålla både Iron Man och Cap's karaktärer och ändå skruvar till historien som de gjort i denna film.

Till skillnad från en film där de goda slåss mot de onda slåss ju nu de goda mot de goda. Och jag kan hålla med och sympatisera med båda gängens synvinklar. Men jag höll (såklart) på Cap och hans grupp av vigilanter. Den senaste filmen om läderlappen och stålmannen verkade så tråkig att jag inte ens sett den och såvitt jag hört var den filmen inte speciellt lyckad avseende manuset. Jag tycker man lyckats suveränt med denna film, Civil War.

Ok, så denna film var en grymt stor positiv överraskning. Jag hade inte fattat att det var en ny Avengers-film jag skulle få se! Detta var nästan lika bra som The Avengers och klart bättre än Age of Ultron, som var kul men hade en för grumlig fiende. Denna films bad guy var inte heller speciellt kul att se. Kommer inte ens ihåg vad han hette. Jag är trött på alla referenser till Slovakien eller vad det där landet i östra Europa nu kallas i denna filmserie. Tråkigt! Gå vidare!

Relationen mellan The Winter Soldier och Cap är däremot helt klart bra. Kör på bara. Men som sammanfattning älskade jag hela högen av Avengers. Lyckades de får det till att bli sex mot sex? Bad ass. Men hur kunde Black widow hamna på "fel" sida? Annars var ju de flesta av de coola på den ena sidan. Nästan. Om jag hade gissat hade Iron Man och Cap bytt plats. Iron Man är ju den som går mot strömmen och är individualistisk. Cap är den som kör "by the book". Ja, jag återvänder till hur kul det är att de lyckats utföra detta totala "mind fuck" på mig.

Men var filmen rolig då? Japp, såklart. Är det något bröderna Russo kan så är det det där som kallas underhållande och roligt. Jag älskade cameo av Jim Rash. La du märke till den? Som helhet flög de 150 minuterna fram och jag tittade inte på klockan en enda gång. Och det är större än vad du kanske inser, då mitt filmtittarliv nu för tiden nästan reducerats till att se filmer med ena ögat på klockan var och varannan minut...

Ant-Man passade bättre som krydda än huvudrätt. Spider-Man var en annan krydda som gick ner med lätthet och då har jag aldrig varit speciellt förtjust i någon av de tidigare serierna.

Filmens bästa scen? Måste ändå varit när Cap "högg" med skölden mot Tonys ansikte som skyddade sig med armarna. Cap lurade sin vän och högg honom i bröstet. Givet att jag har fått för mig att Robert Downey Jr inte vill spela in fler filmer som Iron Man trodde jag faktiskt att Tony skulle dö och om han gjort det hade filmen fått en femma utan tvekan.

Detta var den trettonde filmen i MCU. Jag orkar inte skriva ihop en distinkt 1-13 lista (!!). För det krävs nog en omtitt på alla filmerna, en Filmserier vid horisonten tror jag bestämt! Men jag kan gruppera dem i tre grupper i alla fall (tagit ur minnet och på ren magkänsla):

Svaga (4): The Incredible Hulk, Captain America: The First Avenger, Thor: The Dark world, Ant-Man

Stabila och underhållande (5): Iron Man 2, Thor, Iron Man 3, Guardians of the Galaxy, Avengers: Age of Ultron

Jättebra (4): Iron Man, Marvel's The Avengers, Captain America: The Winter Soldier, Captain America: Civil War

Damn, vad sugen jag blir på att se om första Captain American-filmen nu! Och nya säsongen av Marvel's Agents of S.H.I.E.L.D. (som kommer ses när den är klar).


Jag håller Captain America: Civil War som topp tre, nä topp två till och med från MCU. Japp, så får det bli.

Betyg: 4+/5

Jag såg filmen med min gode vän Johan och trots att han drogs med en svårartad förkylning och det efterföljande restaurangbesöket blev inställt hade vi en riktigt trevlig bioupplevelse. Johan har en säregen förmåga att se till att biobesöken med honom blir lyckade! Men vad tyckte han om denna Avengers-film? Blev han blown away eller söker han efter renheten?
Jojjenitos revy