Delivery Man (2013)

Delivery man är en oförarglig komedi med Vince Vaugh och Christ Pratt om en man som donerat en herrans massa sperma och som via omständigheter utom hans kontroll "råkat" bli biologiske far till 533 barn.

Jag gillar ofta "vassa" komedier som vågar sticka ut lite från mittfållan. Filmer som struntar i alla lättkränkta typer. Denna film är dock knappast en sådan då den är supersnäll och har hjärtat på rätt ställe. Den är över gränsen till mesig men dess värme vinner i slutändan. Det är en mysig film helt enkelt.

Vince Vaugh är en skön skådespelare. Han spelar ofta samma typ men han gör det bra. Han är som en fattigmans Steve Martin. Här kommer mycket av humorn från hans samspel med Chris Pratt. Jag har länge haft lite svårt att ta Pratt på allvar men här måste vi konstatera att han har en viss karisma ändå. De är mycket roliga ihop och Pratt är något av en "scene stealer"...

Cobie Smulders spelar flickvännen och hon är allt som oftast bra men här får hon nästan ingen speltid och absolut inget att göra. Lite synd kan jag tycka.

Men överlag en varm och mysig komedi från New York City.

Betyg: 2/5

Spider-Man: Far from Home (2019)

Sådärja, DÅ var Phase 3 slut och med den har vi fått den sista installationen av Infinitysagan. Sista filmen är en liten avrundning och en touch av "vad hände sen". Och liten är också denna film, i alla fall om man jämför med Infinity War och Endgame.  Men det är ok och vad man förväntar sig.

Det finns en hel del bra saker i denna film, men också delar som inte funkar fullt ut i mina ögon. Men låt oss börja med det som är bra!

Jag älskar humorn i filmen. Den lever väldigt mycket på en varm och ibland nostalgisk humor. Ned och Bettys kärlekssaga var den mest lysande subplotten. Men allra bäst var hur filmen knöt ihop Infinitysagan och visade efterspelet. Vilken hjälte Tony Stark blivit! Stora leenden från mig. Såg ni alla målningar och planscher som hyllade honom? Inledningsscenen med skolelevernas hyllning till de fallna hjältarna var underbar, både rolig och känslofull. Jag gillade skarpt att de faktiskt adresserade "the blip"-problematiken. Det var ju något vi nördar funderat över några varv sedan Endgame. Sen gillade jag Happy och aunt May, roliga saker mest hela tiden.

Tom Holland är charmig som Peter Parker, jag gillar honom. Jon Favreau gör mig alltid glad. Marisa Tomei, Cobie Smulders och Samuel L. Jackson var härligt att återse. Jake Gyllenhaal var riktigt bra som Quentin Beck. De lyckades sälja in att han skulle kunnat bli den nye Tony Stark. Men så blev det nu inte riktigt. Det var också riktigt bra att de skalade ner hotet från Endgame till att "bara" bli en galen veetenskapsman. Ett tag var jag orolig att alla big bads skulle vara fantasymonster "over 9000".

Filmen är dock riktigt svag då det gäller actioninnehållet. Dessutom är hela Mysterio-grejen direkt svag. Illusionstricket är ungefär lika dåligt som Bonds osynliga bil i "Die another day". Det kändes inte det minsta rimligt, ens i den värld vi lärt känna i MCU-serien. Detta med att Spider-Man fajtas mot vattenmonster, eldmonster och till sist en stark vind, en bris(?) med sina små klibbiga trådar och sin vighet var smått skrattretande. De actionscenerna funkade inte alls på mig. Jag fick aldrig känslan att det fanns några riktiga stakes, inte ens på en liten eller personlig nivå.

Men karaktärsutvecklingen, relationerna, när Peter fick Tonys glasögon. Det var riktigt najs! Kul manick. Jag undrade länge hur Peter skulle lyckas återfå kontrollen över EDITH efter att han lämnat iväg den (kontrollen). Men det gick ju väldigt enkelt. Så kan det vara ibland.

Filmen har två extrascener, en mid credits och en post credits. Mid credits var en liten charmig scen med Peter och MJ som slutade i en ren cliff hanger inför tredje filmen, av tre får man väl anta? Post credits-scenen hade gärna fått vara en störtskön tease inför nästa Asguardians of the Galaxy, kanske med en staring contest mellan Peter Quill och Thor? Men nej, istället ryckte de undan mattan från under publiken och sköt sin egen film i sank med att vsia att Fury och Hill hela tiden varit några gröna marisaner. Dålig tease inför nästa Captain Marvel och extremt trist slut på denna film.

Som helhet är filmen en mindre "viktig" del av hela Infinitysagan om 23 filmer. Jag kommer se om den med glädje för humorn, nostalgin och karaktärerna, men som helhet var den inte tillräckligt bra för att komma på övre halvan av serien.

Jag ger filmen en stark trea.

Betyg: 3+/5

 

MCU rewatch: Avengers: Age of Ultron (2015)

En av de mest spännande sakerna med att se om alla MCU-filmer och dessutom se dem i tät följd var att få reda på vilka som skulle upplevas bättre eller sämre eller på annat sätt annorlunda andra gången. Jag var nyfiken på många av filmerna i MCU men speciellt den andra Avengers-filmen. När jag såg Ultron på bio var jag mycket nöjd men sedan dess har filmen falnat och inför denna titt trodde jag att den var direkt dålig. Jag vet inte om det var den tråkiga bombastiska slutscenen, den lite stiffa motståndaren i AI-roboten Ultron eller att "alla" andra ogillar den som mest gjorde att jag trodde att filmen var kass? Den hade i alla fall inte åldrats med värdighet i mitt huvud.

Döm om min förvåning när jag stortrivdes med filmen igen! Det är något med Joss filmer som tilltalar mig... Det måste vara något i hans dialog, karaktärer eller kan det vara att det alltid finns ett stort hjärta i hans historier. Jag vet inte jag. För det är helt klart så att jag fortfarande tycker att den flygande staden är kass och att Ultron är inte en jättebra big bad. Men dessa två svagheter täcks lätt upp av filmens styrkor. Dessutom tyckte jag faktiskt att Ultron var mer intressant än jag kom ihåg honom.



Några saker var svaga men det positiva väger alltså över. Jag gillar att det är så många av de "riktiga" avngersmedlemmarna här. Det är ju ändå en Avengers-film! Chris Hemsworth och Chris Evans - två riktigt bra Chrissar. Så har vi såklart Scarlett Johansson, älskar henne. Som ni vet gillar jag Robert Downey Jr och även om jag inte är såld på figuren Hulken så gör Mark Ruffalo Bruce Banner så bra man kan göra honom. Jag är dessutom förtjust i Jeremy Renner. Tänk vad bra han var i Bigelows The hurt locker! I denna film får vi också lära känna Elizabeth Olsens häxa och skurken från Nocturnal animals som hennes brorsa. Många bra skådespelare och härliga karaktärer! Precis som i Buffy så gör det inte så mycket om actionscenerna inte är fullständigt bad ass om man får bra karaktärer och intressanta relationer.

Inledningsscenen må lida av lite för mycket cgi men jag gillar scenen ändå. Vi ser alla avengers samarbetar och de återetableras i våra huvuden. Inledningsscenen är nog Joss sätt att säga att nu är det en Avengers-film du ser på. Inte en av de mindre MCU-filmerna!



Senare under filmen låter han karaktärerna ha flera bra scener mot varandra. Han låter flera scener "andas" istället för att hasta vidare. Jag tänker framför allt på scenen med festen i Avengers-huset samt scenerna på Clints bondgård. Men det finns flera små fina passager som den mellan Clint och Scarlet Witch under slutfajten, en scen mellan Agent Hill, Cap och Thor i högkvarteret, scenen mellan Cap och Nat på kanten av den flygande staden, scenen mellan Tony och Nick i ladan osv.



En mycket intressant del i filmen är de olika hjältarnas mardrömmar som de får av Scarlett Witch. Jag tänker dels på vad de ser i sina drömmar, dels på hur mardrömmarna påverkar dem efteråt. Tonys mardröm är klart mest spektakulär och det är också hans reaktion på den apokalyptiska framtidsvisionen som gör att han han skapar Ultron. Hans ångest inför framtiden kan mycket väl ligga till grund för hans beslut i Civil War också. Som kontrast är det lite gulligt att Steves mardröm endast är att han inte fick chans på Peggy Carter. Jag fundera likt Tony, kan man verkligen lita på en person som inte har mer mörker inom sig?

Mycket av Joss bästa saker kommer när han beskriver grupper i kris, grupper eller individer som har "hit rock bottom". Det finns sådant i Buffy, Firefly, Serenity och nu i Ultron. Misstro och rädslor genomsyrar filmen och jag finner det intressant. Det blir ännu bättre när pay offen kommer i full styrka i Avengers 2.5. Det är det dramatiska skeendena inom gruppen, den mellan karaktärerna som driver denna film. Det är helt enkelt en dramafilm i första hand även om filmen är förklädd som en actionfilm.



Det finns mycket detaljer i denna film. Den känns på många sätt som den mest komplexa av alla MCU-filmer som kommit ut. Den är inte perfekt, den har många skavanker. Hur lång är scenen med den flygande staden egentligen? Ibland känns den som 45 minuter. I Shinypoddenn gissade jag på 10 minuter. Oklart! Men nu när jag nyligen sett den känner jag starkt för den och ser alla dess styrkor. Det är en film som jag gärna ser om igen. Huruvida den kommer falna i mitt sinne igen vet jag ej, men jag tror risken är något mindre efter denna noggranna genomlysning.

Jag ger Avengers: Age of Ultron fyra John Deere traktorer av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på våran djupgående diskussion om filmen i Shinypodden avsnitt As a team.

MCU rewatch: Captain America: The Winter Soldier (2014)

Detta var en film jag älskade redan när jag sett den för första gången och den har sannerligen inte tappat efter en omtitt. The Winter Soldier har en perfekt tonalitet för en superhjältefilm. Den är seriös i botten och har riktiga stakes med karaktärer som jag kan tro på och framför allt gilla. Samtidigt har den en lagom portion "glimten i ögat" som jag tycker är så viktigt i dessa i realiteten i orealistiska filmer.

Filmen kom ut mitt emellan första och andra Avengers-filmerna och man skulle mycket väl kunna kalla den för The Avengers 1.5. Självklart handlar den om Captain America, Steve Rogers, men vi får flera andra karaktärer som är kopplade till Avengers som Black Widow, Nick Fury, Falcon, Bucky, Agent Hill samt Peggy och Sharon Carter.



Strukturen påminner mycket om sjuttiotalets konspirationsteorithrillers vilket vi pratade om i Shinypodden. Det ger filmen en grundad känsla och bröderna Russo har på ett perfekt sätt blandat actionscener med långsamma karaktärsbyggande scener som är helt underbara. Jag gillar att vi får se Nick Fury mer än bara som ett figur som hoppar in i någon extrascen här och där. I denna film får vi se flertalet SHIELD-agenter in action som Maria Hill och Sharon Carter.

Filmens mest rörande scen är den mellan Steve och en gammal sängliggande Peggy Carter. Känslan av förlorad tid är stark i mig.

Som filmens titel antyder handlar filmen om The winter soldier. Steves barndomskompis Bucky har blivit hjärntvättad och "förbättrad" av ryssarna med Hydra någonstans i bakgrunden. Som skurk är Bucky lite mer komplex än hur det normalt sett är i filmer som denna. Allt är inte svart eller vitt och det är så mycket bättre så. Historien om Bucky tas upp igen i nästa Captain America-film och den är en av de mest intressanta i MCU.

Den allra bästa relationen är dock den mellan Steve och Natasha. I och för sig är MCU inte en filmserie där romantiska relationer får speciellt stort utrymme, men om jag fick önska mig ett par som skulle få varandra är det Cap och Widow. De har en underbar personkemi och passar väl ihop helt enkelt. I Ultron får vi se dem samarbeta igen och där återkopplas det en hel del till scener från denna film. Kontinuitet mellan filmerna i serien adderar till den sammanslagna känslan!



Ingen MCU-film med självaktning utan bombastiska actionscener! Ofta kan dessa scener vara lite tråkiga och risken att man zonar ut är stor. I denna film har de dock lyckats mycket väl. Först och främst är flera av scenerna lite mindre i ambition och skala, tänk actionscenerna när de är som bäst i Bourne-trilogin. Men framför allt undviker Russos en orgie av cgi och de klipper inte sönder scenerna heller.

Det finns många favoritactionscener i denna film vilka alla också är bland de bästa i hela MCU; Avengers attackerar lastfartyget, Fury jagad under svettig biljakt, Rumlows team försöker ta Cap i hissen, Cap och Widow mot Bucky på motorvägen samt när Hydra tar över SHIELD. Den avslutande scenen när Avengers attackerar helicarriers är dock bombastisk och överdimensionerad. Fajten mellan Cap och Bucky påminde mig dessutom lite om Mals fajt mot The Operative i slutet av Serenity, den i den senare filmen led dock inte lika mycket av att vara för uppsvälld.

Som helhet var filmen precis lika stark som jag mindes den, om inte starkare. Jag ger Captain America: The Winter Soldier en sådär fyra-fem Smithsonians av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Lyssna på Shinypodden när vi pratar om filmen i avsnittet James Buchanon "Bucky" Barnes.

MCU rewatch: The Avengers (2012)

The Avengers har länge varit en favoritfilm. Jag älskar känslan i filmen och mixen av humor och lagom orealistisk superhjälteaction funkar bra. Det är inte så konstigt att jag gillar filmen då jag allt som oftast gillar sättet manusförfattaren och regissören Joss Whedon berättar sina historier på. Här är det återigen en grupp med delvis ovilliga och helt olika personligheter ska samarbeta mot ett gemensamt mål. Som vanligt får Joss mig att känna för gruppen och se den som en familj med vänskapsband istället för biologiska band.

Jag tycker att filmen har en bra struktur. Hotet sätts upp, gruppen samlas, bråkar både fysiskt och verbalt, de försonas och till sist samarbetar de för att lyckas stoppa hotet. Sen har vi SHIELD med Nick Fury, Agent Coulson och Agent Hill därtill. Alla bidrar med olika saker. Den individualistiske Tony Stark, den plikttrogne Steve Rogers, den opportunistiska Natasha Romanoff, den lidande Bruce Banner, den arrogante halvguden Thor och den pricksäkre Cliff Barton (tja, hur beskriver man honom med ett enda adjektiv bäst?).



Gruppen består av idel favoriter. Black Widow, Iron Man, Thor, Son of Caul och Agent Hill har jag alltid gillat. Bruce Banner är som en helt annan karaktär i Mark Ruffalos skepnad, långt bättre än den abonimation som var Bruce Banner i den första filmen. Den största förändringen i mina åsikter idag jämför med när jag såg filmen första gången är att jag numera är ett fan av Captain America! Visst han är lite torr ibland, men damn vad jag gillar honom nu. Allt ät förlåtet!

Humorn i dialogen mellan Tony och Steve, Bruce, Thor, Nat och de andra är underbar. Phil får också en del fina scener. Alls personligheter kommer tydligt fram och jag köper att och ser varför de sammansvetsas till ett lag, ja en familj till och med. Sämre filmer hade inte givits tid att utveckla karaktärernas relationer. Speciellt under första halvan då flera av hjältarna har små skirmishar emellan sig framkommer motivation och förutfattade meningar dem emellan. Allt detta, hela uppbyggnaden gör dem så mycket starkare som team när de senare ställs inför det stora hotet...



Over 9000! Ett av problemen med denna film är att slutfajten blir för stor och lite för lång. Det blir för oengagerande med en invaderande armé av monster. Visst filmens "big bad" Loki är bra och hans spelas skönt av Tom men hela grejjen med slaget om New York blir inte så kul tycker jag. Men detta är ändå en ganska liten kritik. Scenen innehåller på plussidan flera fina scener där hjältarna samarbetar och besegrar fienden.

Vi pratar om en massa mer detaljer och synpunkter i Shinypodden. Hoppa över och lyssna!

Jag gillar fortfarande filmen mycket men jag kunde kanske känna en viss mättnad nu. Jag har trots allt sett denna film klart flest gånger av alla MCU, säkert en 4-5 gånger före detta (det var fler gånger än jag först trodde när jag satt mig ner och funderade).

Jag ger filmen fyra starka favoritskådespelare av fem möjliga.

Betyg: 4+/5

Jack Reacher: Never Go Back (2016)

Tom Cruise springer på film. Det är sedan gammalt. Här springer han på film med godingen Cobie Smulders känd från The Avengers. Detta är fantastisk underhållning för stunden, å ena sidan. Å andra sidan är den kanske inte så mycket en film för de av oss som vill fundera och fnula på filmen i efterhand. Som förströelse en fredagskväll då det gäller att kämpa mot tyngderna på ögonlocken är filmen dock perfekt.

Den första Jack Reacher-filmen från 2012 var en nyhet och positiv överraskning för mig. Kul med en ny bad ass-hjälte på film. Jag läste till och med en Jack Reacher roman på semestern efter jag sett filmen. Det kan bli fler böcker också för den delen. Denna andra film om den något vresige enstöringen och före detta militärpolisen Jack Reacher är i samma klass som den första filmen.

Jag gillar filmens actioninnehåll som påminner mig lite om de tidiga Jason Bourne-filmerna. Vi får följa Reacher och se hur han är mästerlig i det han är bäst på; närstrid, att skugga någon och att upptäcka att han blir skuggad, att förutspå de onda männens nästa drag, att vara en bad ass som utan vapen kan besegra fyra beväpnade män i ett mindre rum. Vissa actionfilmer, och framför allt superhjältefilmer, tenderar att bli för storslagna i sina actionscener. Här hålls det tämligen realistiskt för att vara Hollywood och scenerna är små i jämförelse med monstrositeten i vissa uppblåsta actionfilmer (tänk F&F bland andra). Jag gillar detta som omväxling.

I första filmen körde Reacher ett solorace. Här samarbetar han med Cobie Smulders Turner och dessutom får de unga Samantha på halsen. Hon spelas av Danika Yarosh. Det funkar hyfsat bra, men jag tänker att man kanske vill ha Reacher som en enstöring som hoppar in och räddar dagen för att sedan dra vidare in i natten som en annan Bruce Banner. Men givet att vi nu fick följa en trio under stora delar av filmen tyckte jag ändå att Reachers relation till Samantha var den mest intressanta. Cruises tveksamma kram i slutscenen var intressant då det kändes som skådespelarens privatliv nästan sipprade upp till ytan. Det gav scenen en extra dimension.

Allt som allt en gedigen fredagsunderhållning men inte en film som kommer gå till historien som den bästa i genren, men inte heller den sämsta för den delen.

Jag ger Jack Reacher: Never go back tre hopp från taket av fem möjliga.

Betyg: 3/5