Hawkeye - miniseries (2021)

Efter att ha skippat MCU serien "What if?" efter några avsnitt var det till slut dags för nästa live action-serie, "Hawkeye". Jag hade inte så jättehöga förväntningar på serien. Inte för att jag inte gillar Clint Barton i Jeremy Renners skepnad utan snarare för att han mest hela tiden hamnat i skuggan av Scarlett Johanssons Black Widow.

Men attans detta var ju riktigt najs! Det inleds med en back-flash till 2012 och redan då satt jag mig upp i fåtöljen. Jag blev inte besviken av resten heller. Serien har en skön humor blandat med oväntat gripande dramatiska partier. Just blandningen mellan kul och allvar var överraskande och mycket lyckat. Lustigt nog var det just kopplingen till Natasha som gjorde serien så dramatiskt givande. Marvel har misshandlat henne så länge så detta kändes som det minsta de kunde göra som minne över den första och bästa svarta änkan.

Seriens framgång vilar på tre skådespelares axlar; Jeremy Renner, Hailee Steinfeld som Kate Bishop  och Florence Pugh som "mini-Black Widow" Yelena. Det ger en bra blandning av gammal och nytt. Hailee Stanfelds Kate är frejdig och hon har ett bra samspel med Clint. Det är en typ av humor som fungerar jättebra för mig, en dialogdriven och karaktärsorienterad humor. Tony Dalton i rollen som den svärdintresserade Jack Duquesne var en annan källa till lustigheter.

Jag tror att det är en fråga om "branding", bro. Musikalavsnittet var bäst, bro.

Men serien har också dramatiska scener. Det bränner till rejält några gånger. Till exempel då Clint är fångad och blir utfrågad om Ronin, då Clint säger att han var där när Black Widow dödade Ronin. Mycket starkt med tanke på Nat och hennes öde. Senare när Yelena introduceras bjuds vi på flera bra scener mellan henne och Clint som berör deras respektive förhållande till Nat.

Överlag konkurrerar denna serie med WandaVision som den bästa MCU-serien till dags datum. Bra det.

Betyg: 4/5

The Commuter (2018)

Joel förslog att vi skulle se The Commuter med Liam Neeson. Jaha, men det ska väl gå bra tänkte jag. Joel hoppades på bad ass action som taget från Renny Harlins nittiotalsfilmer. Det är lustigt att Liam Neeson i princip skapat sig en egen filmgenre eller filmpersona med filmer som Taken-serien, Run all night och Non-stop där han spelar en "air marshall". Ingen är bättre än Liam Neeson när det handlar om att skydda sin familj från bovarna!

I The commuter spelar han en före detta polis som jobbar som försäkringsmäklare. Han har pendlat in till Manhattan i tio år. En dag ändras allt och han blir involverad i en invecklad och politiskt het situation. På pendeltåget måste han hitta en person med en väska. Hitta personen på det fullsatta tåget som "inte passar in"... Inte så lätt uppgift, men heter man Liam Neeson är ingen uppgift för svår. Slagsmål och klättra under tåget och fundera, spela poker och ringa på mobiltelefoner. Han klarar allt, Liam "biggus dickus" Neeson.



Filmen inleds med snabba klipp som ska representera Liams vardag. Han går över tågcentralens golv med folk springandes runt honom som suddiga vålnader och hans kläder ändras och visar oss årstider och år som gått. Hans relation med frun och sonen klipps i ett collage som gör att i alla fall jag trodde att han hade två söner, fast det var bara en som visades i olika åldrar som det verkade i slumpmässig ordning. Till sist presenteras en medpendlare som han lärt känna under åren genom en sekvens med en kontinuerlig konversation trots att det klipps och konversatörerna sitter på olika platser och har olika kläder. Allt för att visa den monotona återupprepningen i ett pendlande.

Filmvisningen var mycket lyckad. Vi såg den i en mellanstor och nästan fullsatt salong på MoS. Joel skrockade gott åt Liams ibland absurda "one liners" och åt all Renny Harlin-action. Jag myste i stolen bredvid. Det är kul att se film med entusiastiska medtittare!

Jag ger The commuter tre skenande tåg av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Up In The Air (2009)

The miles are the goal.

Såg en trevlig film i fredags kväll (5/3-2010). Det är Jason Reitman's tredje film "Up in the air". Jag var mycket nyfiken på filmen då den unge regissörens tidigare filmer är "Thank you for smoking" och "Juno". "Up in the air" påminner en hel del om  "Thank you for smoking", båda handlar om företags-amerika och känslan i filmerna är liknande. Jag gillade filmen, men den nådde inte upp till de högt ställda förväntningarna. George Clooney levererar som alltid. Mest övertygar dock den kvinnliga birollsinnehavaren Anna Kendrick. Hon är sensationell i denna roll. Mer av henne, tack.

Betyg 3/5