A Simple Plan (1998)

A Simple Plan är en dramatisk thriller som tyvärr nästan helt saknar humor. Filmen följer tre vänner som hittar en väska med pengar och blir indragna i en farlig spiral av lögner och bedrägeri. Filmen valdes som "companion" till bröderna Coens Fargo och likheterna är månghövdade men det finns några tydliga olikheter också.

Båda filmerna utspelas i vintriga snöbeklädda landskap uppe i norra delen av Mellanamerika. De är filmer om vanligt fõlk som försöker hitta en genväg till rikedom men där det ena snedsteget bara leder till eskalerande misstag och elände. Båda filmerna berättar historier med budskapet att det lilla folket gör bästa att förbli där de är och förlikas med sin lott i livet. Ganska grymt synsätt på många sätt men folket i stugorna verkar ju gilla denna typ av historier. 

Skillnaderna är också månghövdade. Fargo är den bättre filmen, bättre regi och produktion. Den har bättre manus och därmed mer intressanta karaktärer. Men framför allt tycker jag att de har olika tonaliteter. Fargo har en mörk och ofta underspelad humor som gör att historiens grymheter balanseras upp. A Simple Plan är kallare som ett renodlat drama med överlag korkade figurer som fuckar upp allt för sig själv och sin omgivning. Det känns som att filmteamet inte gillar sina karaktärer lika mycket som i Coens film. Till sist har Fargo mycket bättre skådespelare. 

Tonen i A Simple Plan är mörk och dramatisk, vilket kan vara tröttsamt efter ett tag.

Den första halvan av filmen känns ganska seg och det är svårt att engagera sig i karaktärerna. Men i den andra halvan tar filmen fart men tyvärr driver filmen närmast med dess karaktärer. Billy Bob Thornton, som spelar en intellektuellt begränsad man, behandlas som rent ut sagt stenkorkad, inte bara bufflig och naiv person, vilket kan kännas tveksamt. Men under slutet av filmen växer hans karaktär och Thornton ger till slut filmens mest imponerande skådespelarinsats. Bill Paxton är en gammal nostalgifavorit så honom förlåter jag det mesta. Bridget Fonda sticker ut som det svaga kortet i denna film. Hon spelar någon form av femme fatale men karaktären känns inte förankrad. 

Regissören Sam Raimi lyckas skapa en spänning som håller tittaren på helspänn. Han skapar en kuslig och oviss stämning som håller mig hyfsat intresserad. Men jag kan inte undgå att känna att filmen hade kunnat haft mer djup.

Sammanfattningsvis så är A Simple Plan en dramatisk thriller som tyvärr saknar humor. Filmen tar sig dock och andra halvan är klart bättre än den första. Billy Bob Thorntons skådespelarinsats är filmens höjdpunkt och gör att filmen till slut blir "helt ok".

Betyg: 2/5

Lyssna på när Carl och jag pratar om Fargo och A Simple Plan i Shinypodden.

Sofia har också skrivit om filmen, läs hennes tankar här.

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Jag var ändå hyfsat underhållen och det är alltid kul att gå och se den nya Marvel-filmen med Johan och Markus, och denna gång hade vi nöjet att ha Linnea med oss också. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det känns som en "missed opportunity".

En mycket stor anledning att Marvels filmiska universum varit så lyckat är på grund av den osannolikt bra castingen av huvudpersonerna. Det och karaktärernas vänskap och lojalitet. Nu när tre av de största och charmigaste stjärnorna serien hade, Robert Downey Jr, Chris Evans och Scarlett Johannson, har klivit av tåget är de upp till nästa "trio" att axla huvudrollerna. De som ag ser som de bästa, största och charmigaste stjärnorna vi har kvar är Chris Hemsworth, Guardians-gänget samt Elizabeth Olsen. 

Jag är ett stort fan av Wanda och älskade den mycket överraskande mini-serien WandaVision. Jag visste att hon skulle vara med i denna film men inte så mycket mer. Och visst var hon med... men de hade sannerligen kunnat göra så himla mycket mer av den interna kampen mellan Wanda och Scarlet Witch! Det var ju liksom det som hela WandaVision byggde upp till. Vi fick endast en kort, kort scen när Charles gick in i Scarlet Witch's huvud och där fann Wanda fångad i en skreva. Mera sådant hade jag velat ha. Det påminde mig om den trippiga och tämligen fantastiska tv-serien Legion.  

Men tyvärr vågade inte filmen gå på djupet in i Wandas psyke. Istället blev det mycket magi och hoppande mellan parallella universum. Och det var kul i början, men mot andra halvan blev filmen mindre och mindre spännande när filmens "stakes" förtvinade i samma takt som mer och mer obegriplig magi användes. 

Det är ett stort problem med filmer av denna typ då allt till slut kan lösas med magi. Rätt gjort sätts tydliga regler upp så att åskådarna kan uppfatta när det är farligt eller ej. Man om svåra situationer fixas med oetablerad hokus-pokus blir filmen tom och sladdrig. Därför kan vi redan nu sluta oroa oss över hur det gick med Wanda i slutet. Hon hokus-pokusade sig i säkerhet innan hon blev krossad av templet.

Det nya ansiktet America Chavez var väl helt ok, men mycket intetsägande och tyvärr kände jag ingen kemi mellan henne och Stephen. Trist nog verkade hon besitta väldigt stora krafter. Hoppas, hoppas att hon inte råkar ut för problematiken med OP som Stålis och Cap Marvel. Nu får vi också hoppas att Xochitl Gomez inte är en idiot som B.L.

Men som sagt, filmen var underhållande. Elizabeth Olsen är som vanligt bra som attans. Jag gillar Cumberbatchs och McAdams samspel. Gomez, den nya, var kul men lite anonym och platt som sagt. Några Marvel-figurer överraskade mig rejält. Ha, jag hade lyckats hålla mig ren från spoilers!

Filmen kommer dock antagligen inte vara speciellt omtittningsbar som de bästa MCU ofta är. Den hade inte mycket av humorn som kan lyfta även det svagaste manuset, men än värre inte en stark känsla av vänskap och lojalitet. Snarare motsatsen.

Phase 4 har inte startat speciellt bra. Black Widow var bra men resten har varit undermåligt, inklusive otroligt nog sämsta filmen i hela serien. Jag vill inte ens skriva titeln här igen. Dagens film är kanske den näst bästa i P4 ändå?

Betyg: 3/5

Om du vill läsa fler tankar om filmen, hoppa över till Sofia.

Oz The Great And Powerful (2013)

China doll: Someone needs to tuck me in.

Vissa filmer är som en skön åkattraktion på Liseberg; fantasifulla, lättsamma och mysiga, men samtidigt så flyktiga och utan innehåll att de snart faller i glömska. Oz the great and powerful är en sådan film. Jag gillade den och satt och njöt av den, men tyvärr rispar den bara på ytan. Jag blir inte så berörd jag skulle kunna bli, jag häpnas inte över handlingen, jag fascineras inte över karaktärerna. Och tyvärr har filmen en trist manlig huvudrollsinnehavare i James Franco.

Konceptet som filmen bygger på är spännande. Att göra en slags uppföljare till den klassiska Trollkarlen från Oz, fast ändå inte. När Oz flög upp med ballongen och hamnade i tromben satt jag och hoppades att vi skulle få se den flygande kon fladdra förbi. Det hade varit en så skön homage till den gamla filmen. Men tyvärr var det ingen i filmteamet som såg den idén lika ljus som jag.

Däremot får de in en koppling till originalfilmen som spe(g)lar en stor roll i slutet av filmen. Well done!

Oz the great and powerful är bra gjord och konstigt vore väl om annat. Det finns kompetenta människor bakom kameran och vid tangentborden. Inledningen av filmen i svartvitt är en jättekul detalj, även om de drar ut på det lite väl länge och missar övergången till färg som tyvärr inte blir till den häftiga omvandling som jag tror de ville ha. De första scenerna i Oz med Franco och Mila Kunis är filmens mest intressanta. Då lever filmen fortfarande på åskådarens förväntningar och förhoppningar. I början tror vi fullt ut på trollkarlen så att säga, för att skoja till det lite här i revyn. Men allt eftersom historien vecklas ut och filmen lider mot sitt slut känner jag att jag saknar överraskning eller en wow-känsla. Det är snyggt och glansigt men tämligen opersonligt.

Mila Kunis, Michelle Williams och Rachel Weisz är alla tre bra i sina roller. Kunis är ljuvlig som en mogen jordgubbe i de scener hon är sig själv i, och hennes öde står för filmens antydan till tragedi. Rachel Weisz är magnifik i någon scen i början för att sedan tyna bort, både som skådespelerska och som filmkaraktär. Michelle Williams är som alltid bra men här har hon fått en roll som är så sockersöt att jag nästan kräks av dess sliskighet. James Franco är trist och Zach Braff är kul men inte lika kul som flygande apa.

Humorn finns, extremt vackra människor finns, en sprudlande fantasifullhet finns och en kul snegling åt den gamla klassikern och dess historia finns där. Allt borde kunna bli hur bra som helst. Det räckte en bit, men inte ända fram till målet.

Det bästa i filmen blir för mig den lilla porslinsdockan! The China Doll. Som ett ensamt tomtebloss i vinternatten lyser hon på mig och jag försvann in i hennes öde. Hon har också en central del i att de goda krafterna kommer tillsammans och står upp mot de onda häxorna. Scenerna där hon inte kunde gå var mer hjärtskärande än förväntat i en film som i allt övrigt inte brydde sig. Denna lilla limmade docka fick mig på fall helt enkelt. Kalla mig blödig. Det kanske är så att även åkturer på Liseberg som inte ger mer än stundens nöje kan göra en lite vimmelkantig och den yrselkänslan stod den lilla dockan för.

Jag ger Oz the great and powerful tre rädslor av fem möjliga.

Betyg: 3/5