Oppenheimer (2023)

Även om jag inte håller Christopher Nolan lika högt som många andra filmnördar, så måste jag direkt förkunna att detta är ett filmiskt mästerverk. Nolan har överträffat alla mina förväntningar.

Jag har annars ofta tyckt att Nolans filmer lite för mycket förlitar sig på gimmickar kopplat till tidsbegreppet i världen eller inom filmens ramar. Det blir spektakulärt men jag saknar ibland den personliga vinkeln som får mig att känna filmen i hjärtat lika mycket som den tilltalar hjärnan. Men i denna film får han glädjande nog till det på alla möjliga plan. 

I grund och botten är detta en biografi och de kan vara hur tråkiga som helst, typexempel kan vara den svintråkiga Lincoln från 2012. Men denna biografi är så mycket mer än en rak berättelse om en känd gubbe. Här får vi en mix av fysik, moralisk frågor, politiskt maktspel och en hel del poesi skulle jag hävda. Vi fick titta in i huvudet på Oppenheimer och fick där en glimt av hans uppfattning av verkligheten i stort och smått. Filmen är otroligt snygg och fantastiskt engagerande. Jag satt på helspänn hela filmen igenom. 

Nolan har dock såklart inte kunnat hålla sig helt från sina trix med tidslinjen. Historien berättas i minst tre tidslinjer. "Nutiden" är under Manhattanprojektet i Los Alamos, "dåtiden" är Oppenheimers bana fram till att han får uppdraget att bli projektledare för forskarna i Manhattan, samt efterspelet som en politisk thriller om hur Oppenheimer behandlas av de amerikanska atommyndigheterna åren efter kriget.

Det finns mycket att älska med denna film, det vet jag redan trots att jag antagligen inte har processat färdigt filmen än. Jag skulle inte bli förvånad om denna film i framtiden kommer räknas som en av 20-talets största filmer. Den är i vilket fall i mina ögon Nolans mest intressanta film tillsammans med Interstellar.

De funderingar som jag brottas med är trots ovan inte filmens struktur, vilken är mycket bra och sätter upp spänningen i filmen på ett fantastiskt sätt. Jag tänker snarare på att den trots sina 180 minuter inte fått med allt som kunde varit med. Det jag älskade allra mest var inledningen av filmen då vi fick följa akademikerna och deras diskussioner om matematik och fysik med en liten krydda moraliska betänkligheter. Jag kände igen miljöerna och hängde med i diskussionerna och jag hade hellre sett Nolan fokusera ännu mer på denna så viktiga del av Manhattanprojektet. Mera och djupare hade passat min smak.

Näst mest intressant var filmens "nutid" och allt om Los Alams. Det var underbart att se miljöerna som är så välkända. Jag har varit på besök i Los Alamos flera gånger då min gode vän Anders som jag lärde känna under studierna i Uppsala arbetar där på Los Alamos National Laboratory.

Delen om Lewis Strauss och Oppenheimer samt förhören om hans fortsatta "security clearance" var bra men trots allt filmens svagare del. På något sätt antog jag instinktivt, utan att känna till Oppenheimers öde sedan tidigare, att han skulle behandlas dåligt efter kriget. Därmed blev det inte så spännande i mina ögon. De delarna av filmen var långt från dåliga, men trots allt ett litet snäpp ner relativt sett.

Skådespelarna var överlag mycket bra. Jag hade inte läst på eller kollat trailers före titten så det blev nästan som att spela skådespelar-Bingo att räkna in alla kända namn som passerade revy i den ena mindre rollen efter den andra. Den klarast lysande stjärnan var dock Cillian Murphy i huvudrollen som J. Robert... I övrigt ingen nämnd, ingen glömd.

Murphys porträtt av Oppenheimer är magnifikt, till lika delar lidelsefullt och innerligt. Kameran vilar i närbilder på hans ögon, ansikte och minspel. Alla tänkbara känslor ryms där, från ambition och envishet till frustration och en helvetisk ångest som byggs upp desto närmare projektet kommer sitt slut. Jag hade gärna sett filmen fokusera ännu mer på de moraliska diskussionerna som pågick före, under och efter Manhattan. I filmen kläs de diskussionerna väldigt mycket i en kontext av fackföreningar och kommunistjakten som kom upp under slutet av kriget. Den aspekten tycker jag inte var det mest intressanta i diskussionen som pågick bland forskarna.

Till sist har vi scenen med provsprängningen. Wow, jag säger bara wow. Vilken makalös scen! Klippningen, ljuddesignen, de praktiska effekterna, fördröjningen, den fruktansvärda och mäktiga kraften hos atomerna. Jag tror jag höll andan under hela scenen. 

Det är nästan så att jag hade önskat att den scenen hade fått avsluta hela filmen. Men samtidigt tyckte jag att filmens sista scen mellan Oppenheimer och Einstein var filmens känslomässigt starkaste scen så jag tror nog att Nolan tog rätt beslut till slut ändå.

Betyg: 4+/5

Thor: Love and Thunder (2022)

Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5

The Last Duel (2021)

Förra veckan nämnde jag något om dödsångest i min revy av Joachim Triers Verdens verste menneske. Detta återkommer i dagens text. Slutsekvensen i The last duel gav mig något av den starkast känslan av dödsångest jag känt på länge. Denna gång var det inte så mycket för min egen del utan för personer i filmen. Det om något är ett bra tecken på att jag var helt och hållet indragen i filmens värld och att jag till fullo kände med vissa av karaktärerna.

Egentligen vill jag inte säga för mycket om handlingen då jag tror att spänningen runt handlingen är en viktig del i hur man upplever filmen, bra eller tråkig. Så därför kommer jag mest prata om filmen utifrån. Den är regisserad av mästaren Ridley Scott. Han har flera klassikers på sin resumé men under många år nu känns det som att han varierar mellan toppenfilmer och tråkiga "cash grabs". Det kan kanske vara så att han är beroende av ett bra projekt med ett bra manus helt enkelt. 

För denna film har Matt Damon och Ben Affleck slagit sig samman med Nicole Holofcener för att skriva manus som bygger på Eric Jagers historiska bok. Manus är en av filmens styrkor.

The last duel är titeln på filmen och också exakt vad den handlar om. Detta är en film som är baserad på en mycket väl dokumenterad duell i Paris den 29:e december 1386. Det var den sista av staten (kungen) officiellt erkända duellen som avgjorde ett rättsfall, en så kallad "trial by combat". Vad det nu kallas på svenska egentligen? Något om tvekamp eller envig kanske?

Filmen är strukturerad likt Kurosawas Rashomon där samma skeende berättas ur de tre huvudpersonernas synvinkel en efter en; Jean de Carrouges (Matt Damon), Jacques de Gris (Adam Driver) och Marguerite de Carrouges (Jodie Comer). Jag tyckte att filmen var lite trög efter den spännande prologen, som fick sin förklaring i slutsekvensen, men allt eftersom historien utvecklades och jag insåg att vi hade med Rashomon-greppet att göra blev jag mer och mer engagerad. Alla skådepelare briljerar i sina roller. De tre huvudpersonerna imponerar och de har ett starkt stöd från Ben Affleck som spelar sin aristokrat på ett ypperligt sätt. Jodie Comer som Margueritte bär dock filmens hjärta och själ. Hon är alldeles förträfflig.

Superb film för att vara ett historiskt drama, världsklass på produktionsvärdet och överlag bra skådepelare. Så kommer vi då till slutet. Jag tror att om man är fullt investerad i karaktärerna när slutet och rättegången närmar sig kommer man gilla denna film. Jag tyckte i alla fall att slutet var horribelt spännande.  Vilken ångestkänsla! 

Quelle spectaculaire! Quelle magnifique! 

Betyg: 4/5

No Sudden Move (2021)

En ny film av Steven Soderbergh! Skulle inte han lägga av med att göra film? Nåväl han har uppenbarligen gjort en film till i alla fall.

Soderbergh är en mångsidig regissör som hoppar mellan genrer. Jag älskar inte allt han gjort men han har ändå några filmer som är otroligt bra. Tänker speciellt på filmer från hans kreativa höjdpunkt åren 2000-2001; Erin Brockovich, Traffic och Ocean's eleven.  

Nu har vi thrillern No sudden move. Titeln flyger mig helt över huvudet men det är kanske symptomatiskt för detta var ingen höjdare mina vänner. Visst den är bra gjort inom de tekniska kategorierna, men en thriller som inte är det minsta spännande är ett fail. En film där man inte bryr sig om karaktärerna eller deras relationer leder till avsaknad av engagemang och därmed ingen spänning.

Filmen bygger enligt eftertexterna på verkliga händelser från den amerikanska fordonsindustrin på 50-talet. Historien är rörig så in i helvete att jag efter halva filmen inte fattar över huvud taget vem som lurar vem och varför. Allt handlar sedan om katalysatorn till bensinbilar. Wow, vilken särledes trist fråga att spendera en hel film på.

Jag gissar att Soderbergh hade tänkt sig avslöja fuffens i industrivärlden som gjort hans egen Erin Brockovich, eller i någon av de två som avslöjar "Big Tobacco"; Michael Manns The Insider och Jason Reitmans Thank you for smoking. Filmen funkar inte som satir (som Thank you for smoking) eller som drama (som The Insider) på grund av att man inte förstår vad det handlar om förrän i slutet av filmen. 

Istället inleds filmen som ett mysterium likt Tarantinos Reservoir dogs. Några skurkar som inte känner varandra sätts ihop i ett team för att utföra ett brott. Snart glider filmen över till att bli en thriller där olika maffiasnubbar ska lura varandra och filmen påminner tematiskt om bröderna Coens Miller's Crossing. Till slut påminner den om Manns The Insider. Vilken soppa. Alla de filmer denna påminner om är ljusår bättre.

Jag varnar alla: Håll er borta! Filmen är dock bra gjord och jag gillar Don Cheadles karaktär så det blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Stillwater (2021)

Tom McCarthy är en bra regissör, ibland briljant till och med. Min favorit från honom är dramat Spotlight. Dramakomedin The Station agent är nästan lika bra men i en helt annan genre. De båda bygger på mycket välskrivna manus. 

Stillwater å sin sida är helt klart gedigen men den lider av ett svagt manus utan tydlig inriktning. Filmen skrapar på ytan på flera intressanta frågeställningar utan att egentligen bryta igenom. Mer fokus generellt sett och en mustigare andra halva hade behövts. 

Matt Damon spelar Bill, en oljearbetare från Texas som beger sig till Marseille för att försöka rentvå sin dotter som sitter i fängelse. 

Bill är en enkel och rent ut sagt tämligen ointelligent "blue collar red neck MAGA screamin' Trump lovin'"-supporter. Intressant val som huvudperson i sig kanske. Historien om den lille mannen mot den stora maskinen? Men i detta fall en bättre idé på pappret än i slutresultatet. 

Vad han saknar inom för uppdraget relevanta områden som att kunna tala och förstå det franska språket, förstå det franska rättsväsendet, eller Liam Neesons Taken-skills för den delen, väger han upp med en otrolig envishet. Han tar sig an sin uppgift som en gruvarbetare en särdeles stor sten, genom att enträget hacka med sin hacka om och om igen. 

Filmen berör många områden; chansen till en andra chans, brusten relation till dottern, begynnande relation till nya dottern, relationen med modern och som lök på laxen en eventuell rättslig skandal. Tittaren utmanas att sy ihop filmens handling, budskap och moral. Slutet tes vara ganska stängt men trots det känns filmen allt annat än komplett. 

Regin är tajt och Matt Damon är kompetent utan att göra det där lilla extra. Filmen är okeyish till bra men den är långt från så bra som McCarthys bästa. 

Tyvärr har jag på några få veckor nästan helt glömt denna film. Det hände sannerligen inte med Spotlight. 

Betyg: 2/5 

PS, det slår mig att Jesse Plemons antagligen hade spelat denna roll bättre än Matt...

Jay and Silent Bob Reboot (2019)

"Jay and Silent Bob reboot" är en överraskande film på många sätt. Jag blev i alla fall överraskad flera gånger. Det första var hur sliten Jay ser ut nu för tiden. Är han en fullfjättrad a-lagare nu för tiden eller? Det andra var hur mycket hjärta och familjefokus filmen har. Visst, de vanliga skämten under bältet som Kevin Smith är känd för finns där såklart, men filmen fokuserar lite mer på smartare humor och en stor portion varm sentimentalitet.

Det stora skämtet i filmen är hur dåligt det är att Hollywood gör en massa re-makes, sequels och reboots istället för arbeta med nya berättelser, och så är denna film också en reboot. Metahumor.

Men ganska snart fokuserar filmen på relationen mellan en dotter och en frånvarande far. Det är fint och det känns som att Kevin Smith förtvivlat försöker kommunicera med Jason Mewes om misstag som han inte vill att hans gamle vän ska göra. Dottern i fråga spelas av Kevin Smiths dotter Harley Quinn Smith. Hon var med som ettåring i de första filmen 18 år sedan. Denna gång är också Jason Mewes dotter i riktiga livet är också med på ett hörn, Logan Mewes. Hoppas att hon får ett bra liv.

Som vanligt med Kevin Smiths filmer som utspelar sig i detta universa får vi återbesöka en uppsjö av skådespelare som deltagit i tidigare filmer; Ben Affleck, Brian O'Halloran, Shannon Elizabeth, Justin Long, Matt Damon, Jason Lee och Joey Lauren Adams bland många många andra.

Scenen med Ben Affleck var mycket fin. Ben Affleck är en bra gubbe. Numera lite rund om kinderna.

Det roligaste, för mig, var att se hur Kevin Smith kastar Star Wars under bussen och välkomnar MCU istället. Det är flera lustiga referenser till den älskade filmserien och den bästa Chris Hemsworth är otroligt rolig i hans korta inhopp (cameor?).

Sätter bra betyg på denna för den är så snäll och go.

Betyg: 4/5

Val Kilmer?

Mor och dotter?

Jay and Silent Bob Strike Back (2001)

Jag blev rejält sugen på att se "Jay and Silent Bob reboot" när den dök upp på Carls topp 10 för filmer från 2019. Wow, vilken grej. Buffypodden-Johan var också sugen på att se filmen så vi sammanstrålade i min hemmabio häromhelgen för att se filmen ihopa. Vi bestämde snabbt att se om "Jay and Silent Bob strike back" först. Detta för att kunna hänga med i alla call backs och skämt dem emellan.

Jag såg inte denna film på bio men ganska snart efter den kommit ut på dvd i alla fall. Jag kom inte ihåg mycket av filmen, den är lättglömd. Min vaga känsla var dock att den inte var en av Kevin Smiths bättre filmer. Jag var mycket nyfiken på hur den skulle hålla upp nu nästan tjugo år senare.

Nja, den hade inte åldrats väl i mina ögon. Den kändes ganska fånig med en typ av humor som jag inte tycker är speciellt rolig. Visst har filmen en hel del humor under bältet och den kan vara bra, men det är nästan så att man om vartannat skrattar och letar efter skämskudden när de drar igång hela arsenalen. Lyckligtvis var det inte allt för mycket kiss- och bajshumor i alla fall för det hatar jag.

Jag vet inte om jag någonsin egentligen gillat konceptet med Jay och Silent bob. De är faktiskt ganska tråkiga och då är det inget fel på Kevin Smiths del. Det är Jason Mewes som är problemet. Han är inte bra. Annars är det kul med kända skådisar som man känner igen från Kevin Smiths tidigare filmer eller andra filmer från eran. Det finns en hel drös av dem; Ben Affleck, Matt Damon, Jeff Anderson och Brian O'Halloran från "Clerks", Shannon Elizabeth från American Pie, Eliza Dushku från den pågående Buffy the Vampire Slayer (men helt utan blinkning till Buffy orimligt nog), Jason Lee och Shannen Doherty från "Mallrats", Carrie Fisher och Mark Hamill, Chris Rock och Will Ferrell, Seann William Scott och Judd Nelson... Listan av cameos är ännu längre. Till och med Kevin Smiths lilla ettåriga dotter Harley Quinn är med i en liten scen i inledningen.

Handlingen är orimlig och bara en container för att kunna leverera skämt, under bältet, politiska, meta- och refenshumor blandas hej vilt. Ibland roligt, ibland funkar det lite sämre. Som helhet är dock filmen inte speciellt bra. Mer småkul att sitta och bocka av skådisar man känner igen från Smiths tidigare filmer.

Den får en slät tvåa av mig.

Betyg: 2/5

The Rainmaker (1997)

Behövde vi ännu ett rättegångsdrama på bio i slutet av 90-talet egentligen? Men hey! Jag gillar ju domstolsfilmer så detta var nog bra ändå. The Rainmaker är ännu en filmatisering av en bok av John Grisham. det känns lite oklart varför Coppola valde att satsa sitt krut på denna historia men han har fått till en hyfsad film. Den gör allt rätt som den ska, men den bidrar inte med något nytt i genren. det blir lite trist och mellanmjölkaktigt till slut.

Filmen lever upp i sin bra cast; en ung Matt Damon, den förträffliga Claire Danes, den lustige Danny DeVito och den iskalle Jon Voight som dominerar alla scener han deltar i. Mickey Rourke och Danny Glover gör också notabla insatser.

Trots att vi får se en klassisk David mot Goliat-historia där Matt Damons unge och idealistiske advokat går upp mot ett stort försäkringsbolag med horder av advokater saknar filmen udd. Storyn maler på men det bränner aldrig till ordentligt. Bi-historien med Claire Danes som ung kvinna som blir misshandlad av sin skitstövel till make är snarare där filmen hettar till lite.

Jag gillar genren, det finns något lockande i underdogsstories i domstolsmiljö men denna film är middle och the pack, 13 på dussinet.

Betyg: 3/5

True Grit (2010)

Shinypodden om bröderna Coens filmer fortsätter. Carl och jag tar oss an westernklassikerna True grit, både originalfilmen med John Wayne och Coens nyinspelning. Är filmerna lika? Vilken version är mest trogen boken? Är John Wayne överlägsen Jeff Bridges i rollen som Rooster? Har skådespelarens ålder betydelse när hon ska spela en fjortonåring? Dessa och andra viktiga frågor diskuteras i poddavsnittet.

Det är helt klart att bröderna Coens True grit är en bättre gjord film är originalet från 1969, men är den bättre som film? Coens film startar snabbare. Vi kommer in i handlingen när Mattie redan är på jakt efter sin fars mördare. Jag gillar det valet då den gamla filmen kändes aningen seg i början. Hela historien berättas med ett större driv i Coens version. Sen har deras film givetvis bättre produktionsvärdet där fotot och musiken i första hand sticker ut på den positiva sidan.

Men som alltid är det karaktärerna, skådespelarnas karisma och hur karaktärerna beskrivs, som har den största delen i hur bra en film blir. Om jag tillåts fokusera på de tre huvudkaraktärerna vinner Coens film med två mot ett.



Hailee Steinfeld som var 13 år då hon spelade in filmen är lite bättre än sin äldre kombattant Kim Derby som var hela 21 år då hon gjorde rollen. Båda är egentligen riktigt bra men jag gillar mer att se Hailee som spelar sin ålder. Det är generellt sett lite trist när vuxna ska spela unga tonåringar. I båda fallen fascineras jag av den frejdiga unga flickan och hur hon tar för sig i en miljö som var allt annat än fredlig.

Då det gäller Rooster vinner John Wayne ganska klart över Jeff Bridges. The Duke spelar sin instabile supit med bravur och jag köper hans fader-dotter-relation med Mattie fullt ut. Jeff Bridges spelar över och ger oss en frustande och bullrig gammal vresig gubbe. Han är ok i rollen men inte lika karismatisk som Wayne. Såklart. Det står ett ett!!

Coens film vinner med två ett då Matt Damon är klart mycket mer intressant som La Boeuf än popartisten Glen Campbell som obegripligt nog fick spela rollen i Hathaways film. Här ger han filmen tre intressanta karaktärer, jag fann La Boeuf ganska ointressant i den gamla filmen.

Vad gjorde Josh Brolin i denna film? För denna och andra aspekter av filmen hänvisar jag till poddavsnittet. Gå in på shinypodden.se och lyssna.

Jag ger True grit fyra ormbett av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Downsizing (2017)

Alexander Payne är en filmmakare som ibland verkar hata sina karaktärer. Det är min slutsats efter att jag sett ett antal av hans filmer och sett karaktärerna i dem. Ibland är de helt ok, men de kan lika gärna vara stora ass holes. I Downsizing är Payne elak mot Matt Damons karaktär. Han tvingar honom gå med på att genomgå en "downsizing", från normal människostorlek till en liten variant av sig själv på en sådär 12,5 cm hög.

I en alternativ värld har norska vetenskapsmän forskat fram hur man kan förminska levande varelser, människor och djur. Detta blir på modet, delvis för att spara på jordens resurser, men än mer för att ens pengar räcker 50 ggr längre i den lilla världen. Eller något sådant.



Ok, så detta är en komedi som blandar ett allvarligt ämne (jordens undergång) med en massa eskalerande fånerier. Det är ju en riktigt kul idé. Problemet är bara att genomförandet är under all kritik. Istället för att ta fasta på alla dråpliga situationer och utforska människors förutfattade meningar, begränsningar eller fördomar i en värld där normalstora samexisterar med de ny-små, tar han historien in i bubblan och sedan vidare till utsidan av bubblan och till sist till ett läger för en galen dödssekt inne i en fjord i Norge.

Filmen inleddes ganska frejdigt, men den dog i princip när Kristen Wiigs karaktär försvann ut ur handlingen. Sedan blev filmen bara sämre och sämre och jag led mer och mer i den till slut hårda stolen på Skandia. Precis som inför The shape of water förkunnade festivalchefen Git att detta var... "the best!!". Precis som förra gången var det ljug, denna gången grovt. Sällan har jag skådat något sämre än sista akten i denna utförsbacke. Den halkade utförs hela vägen mot friheten utanför portarna. Trots novemberregn i Stockholm var det en frihetskänsla att komma ut i kylan.



Matt Damon är för bra för denna typ av dritt. Wiig var bara med en kort tid och fick inget att göra. Christoph Waltz har blivit en travesti på sig själv. Nu kan man knappt se honom utan att han gör till sig i ett desperat försök att kunna återskapa magin från Hans Landa. Han har blivit som Jack Nicholson som fastnat i sin joker och Sir Anthony Hopkins som fastnat i något gammalt geggigt.

Kan detta verkligen vara samma regissör som för The Descendants. Den var ju bra. Denna film är helt värdelös. Jag ger Downsizing en Rolf av fem möjliga.

Betyg: 1+/5

Om visningen: Filmen skulle bli kronan på verket på filmspanardagen. Jag hade valt filmerna och hade förhoppningar att mina bloggande vänner skulle få se en intressant film. Och visst, den var ju intressant på många sätt och vis, men kanske inte på det sätt jag hade hoppats.

Hoppa över och kolla vad de andra tyckte om den vetja:
Sofia
Johan
Fiffi

Jason Bourne (2016)

Tja, vad kan man säga? Låt oss börja med mina förväntningar inför filmen. Jag älskar Bourne-trilogin och anser att den omdefinierade actionthrillergenren för det nya millenniet till en så stor grad att till och med Bond-gänget hakade på och efterapade. Doug Liman gjorde första filmen och Paul Greengrass tvåan och trean. Dessa herrar står bakom denna femte (fjärde?) Bourne-film. Förväntningarna var höga.. Jag hade noggrant undvikit spoilers, inte sett trailern, inte läst på, slagit dövörat till när någon pratade bredvid mun. Jag visste inte ens att Alicia Vikander var med! Positiv överraskning.

Men damn, vilken besvikelse filmen var. Mycket av det som de gjorde bra i de tidigare filmerna har i princip försvunnit. Bourne-trilogin hade alla intressant story som kryddades med utmärkta actionsscener. Första filmen bygger såklart på den spännande premissen att Bourne vaknar upp utan minne men med ett "skill set" inom dödandets konst utan dess like. Samma premiss som så lyckat gjordes i Long kiss goodnight med Gena Davis.

Bästa scenen i hela filmen

Den första Bourne står ut i mitt huvud på grund av den suveräna storyn, men de två efterföljande var bra också. Borne letar sig långsamt fram till kärnan av hans förflutna. Nu inför nya filmer ställdes filmmakarna inför problem. Hur skulle du ta historien vidare. Den absurda fjärde filmen The Bourne Legacy med Jeremy Renner var ok i actioninnehållet men hade en allt för långsökt och helt meningslös handling. Dagens film har varken eller. Varken bra action eller en bra handling. Matt Damon är åtminstone tillbaka vilket höjer filmen men de står och stampar vatten när det gäller visionen om vad de vill göra med Bourne. Nu försöker de sig på att göra om tvåan och trean. Han ska leta ännu djupare i sin historik. Detta hade säkert kunnat blivit bra men de lyckas inte. Jag var aldrig känslomässigt engagerad i Bournes vedermödor eller ångest. Jag tyckte aldrig att filmen var spännande eller medryckande. Den måste bli underkänd när en actionthriller inte är det minsta spännande.

Actionscenerna är tyvärr "too much". Det är alldeles för långa jaktscener och snabba klipp. Totalt ointressant. Jag saknar de delikat koreograferade korta men brutala actionscenerna 1-on-1 som fanns i de tre fösta filmerna. Jag saknar också finessen med de lite större actionscenerna, som den på Waterloo Station i London. I denna film är de personliga närkampsslagsmålen dåligt koreograferade och orimligt långa (med undantag för den allra första i inledningen av filmen), och de stora scenerna är uddlösa och tradiga. Damn, jag är besviken som du hör.

Till filmens ljuspunkter hör Alicia Vikander. Denna gång inte lika mycket på grund av hennes bevisat fantastiska skådespeleri (hon var ganska alldaglig i denna film) utan att hennes karaktär var den enda intressanta i hela filmen. Hennes Heather Lee fick mig i alla fall lite att höja på ögonbrynen och ställa mig frågor. Jag antar att vi får lära oss mer om unga miss Lee i de oundvikliga uppföljarna...

Filmens sämsta karaktär var överraskande nog spelad av den annars så stabile Tommy Lee Jones. Här spelas hans Director Dewey upp som ett endimensionellt monster och han gick omkring med en elak grimas hela filmen. Hans skrynkliga nuna var lika stel och statisk som om han hade botoxat sig helt slät och stel. Synd på en sådan bra skådis.

Matt Damon...? Matt Damon! :-)

Jag ger Jason Bourne två fedorahattar av fem möjliga.

Betyg: 2/5