Thor: Love and Thunder (2022)

Men hörrni, vad har hänt med MCU egentligen? Jag som var ett så stort fan av den osannolika filmserien i tre faser. Nu under Phase 4 har allt rämnat till skärvor och smulor av vad som byggts upp. De nya filmerna har inte alls fångat mitt intresse och uppföljarna i sedan tidigare etablerade filmserier inom serien har inte levererat. Jag hade dock hyfsat stora förhoppningar inför Thor 4 på grund av Chris Hemsworths charm och regissör Taika Waititis känsla för humor. Men detta var den första MCU-filmen på evigheter som jag inte iddes ta mig iväg till biograferna för en titt. Ett tecken starkt som något att MCU börjar tappa greppet om mig som kund.

Problemet med denna film är att jag nu en dryg vecka efter titten inte ens kommer ihåg vad den handlade om. Jag kan ärligt påstå att jag flera veckor, ja till och med flera månader efter jag såg de allra flesta filmerna i de tidigare faserna av projektet kom ihåg handlingen tydligt. Det känns som att historierna nu för tiden är onödigt komplicerade, invecklade eller bara menlösa. Det är som att manusförfattare måste hålla flera bollar i luften samtidigt och därmed blir resultatet grumligt och ofokuserat. De måste förhålla sig till vad som berättats tidigare i serien, och ta historien framåt enligt någon oklar road map samt dessutom checka ett antal boxar av "måsten" som gäller i Disneys övergripande kvalitetsplan. Det känns som ett 20-talsproblem som förhoppningsvis kommer brytas av nya unga kreativa filmskapare.

Så jag kommer inte ihåg vad filmen handlade om. Jag ser i listan av skådespelare att Christian Bale är med. Just det, han spelade någon slags stackars villain. Fan vad jag inte gillar den skådespelaren. Sen är ju giganten Russel Crowe med också. Han har blivit lite livsnjutande rund om magen och hans version av en dekadent Zeus var otroligt underhållande. Och där har vi nog kommit till insikt om denna film. Den är som att filmen består av en massa roliga sketcher intryckta i en oengagerande och riskfri familjefilm.

Jag gillade de skrikande getterna, Matt Damons cameo, Liam Hemsworths cameo (och ja, Sam Neill och Melissa McCarthy också), Chris charm och Thors kärleksrelation till sin nya hammare, Waititis Korg, Guardians cameo, Zeus, användningen av Guns'n'Roses låtar i filmen... 

"You flicked too hard, damn it!" Reaktionen has Zeus entourage, kvinnliga och manliga, för att inte tala om Tessas och Natalies!! Enkel under-bältet humor går alltid hem. "Looks like a shy courgette". Scenen i Omnipotence City är nog den roligaste enskilda scenen bland alla Thor-filmer, och därmed i hela MCU.

Ok, så denna film är redan en favorit för alla dess roliga, ibland hysterisk roliga, scener. Och som sådan är den högst omtittningsbar. Men ärligt talat var den så bra som film egentligen? Don't think so. Humor är bra och underskattat, men en film vars behållning är likvärdig med en en radda humorsketcher? Svårbedömt!

Betyg: 3/5

The Nice Guys (2016)

Shane Black har som manusförfattare varit ansvarig för flera höjdare som Lethal weapon, The last boy scout och framför allt Long kiss goodnight. Som manusförfattare och regissör har han inte varit lika lyckad. Den första film jag såg som han också regisserat var Kiss kiss bang bang, en crimeactionkomedi som jag såg på filmfestivalen. Den var ok, kanske "helt ok" men absolut inget mer. Sen fick han regissera Marvels Iron Man 3 vilken är den av de tre filmerna om Tony Stark som har mest problem i mina ögon. Sista delen med striden mot en miljard flygande robotar var smärtsamt tråkig.

Inför månadens filmspanarträff och Shane Blacks The nice guys visst jag mycket lite om filmen i fråga. Jag visste att den var skriven och regisserad av Shane Black, att det är en crimeactionkomedi och att den utspelades på 70-talet. Jag hade ganska höga förväntningar ändå. Men det blev ungefär som med Kiss kiss bang bang - en ungefär "helt ok" film. Inget att bli till sig över men heller inte superdålig. Helt ok helt enkelt. Vana läsare av min blogg kan därmed redan gissa betyget.

Black försöker sig på något mycket svårt. Jag jämför det med att bildligt lägga två filmer ovanpå varandra och försöka blanda dem. Visst det kan bli fyndigt och fräscht om det lyckas. OM det lyckas. Men det är samtidigt otroligt svårt att få rätt ton när de två filmernas skilda tonlägen ska sammanblandas. Här är det dels ett kriminaldrama, en modern film noir, dels en actionkomedi med en hel del farsartad humor. Det är otroligt svårt att sammansmälta dessa genrer. Uppenbarligen.

Jag tycker inte att Shane Black lyckas speciellt bra här. Manus är bra i grunden, men som regissör verkar han ha svårt att klippa bort sina darlings, de mest prövande farsartade scenerna med folk som snubblar, ramlar, stammar och grimaserar. Jag lider under dessa. Samtidigt lyckas han bra med stämningen i övriga partier och hans Los Angeles i mitten av 70-talet är riktigt najs.

Ett annat problem som Black med tydlighet har som regissör är castingen. Hur tusan har han tänkt när han castade Russell Crowe och Ryan Gosling i denna film? Max en av dessa torrbollar får plats i filmens dynamiska duo. De båda kan under sina bästa (och hårt regisserade) dagar spela den straighte av de två, och ingen av dem klarar av att spela den korkade "goofy" karaktären. Nu försöker Ryan Gosling vara den tokrolige i denna film och han är katastrofal i den rollen. Han funkar som totalt uttryckslös och hård i Drive och han funkar som "the straight guy" i den romantiske komedin Crazy, stupid, love. mot den överlägset bättre skådespelaren Steve Carell. Här i The nice guys förstör Gosling tyvärr om och om igen känslan som byggs upp i de bra och sansade scenerna. Men sedan kommer ytterligare en av hans och Blacks "Abbot och Costello"-scener åter igen och jag tas omgående ut ur stämningen och filmen.

Jag vet inte riktigt vilken vinkling jag skulle se filmen från för att uppskatta den mer. Man skulle kanske sett den som en film där det är kul att en sådan känd skådis som Gosling bjuder på sig själv och i princip gör sig själv till åtlöje. Men är han verkligen av den kalibern att detta över huvud taget känns som överraskande eller spännande? Nej, inte i mina ögon.

Jag gillade dock en hel del av scenerna i filmen, även om helheten blev fördärvad. Unga fröken March (Angourie Rice) var kul i alla fall. Det fanns flera sorters humor i filmen och en del av den lite mer nedtonade humorn fungerade. Men Gosling var som sagt felcastad och det var han som skulle dra humorvagnen över mållinjen. Tyvärr.

Russel Crowe verkade dessutom ganska ointresserad. Var man gör vad han måste för att dra in nästa lönecheck... Han spelade en roll som känns passande men jag får också vibb av minsta motståndets lag. Han är en slafsig men "street smart doer". Hans karaktär här påminde mig om hans Cal McAffrey i den lite underskattade journalistfilmen State of play (en film som jag tydligen också underskattade när jag skrev om den).

Både Jackson Healy (Crowe) och Holland March (Gosling) är filmiska karaktärer som kräver rätt skådespelare som utmanar stereotyperna och som därmed lyckas överraska oss åskådare med något extra. Crowe var för trött och Gosling var för fånig i denna film. Jag håller i och för sig inte dem som ansvariga utan det ligger helt i händerna på regissören Shane Black.

Jag hade hoppats på en roligare och skådespelarmässigt mer intressant film. Därmed ger jag The nice guys två försvunna skådespelerskor av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Jag hörde spridda skratt från åtminstone några av mina filmspanarkompisar. Hoppa över till deras bloggar och kolla vad de tyckte om filmen:
Har du inte sett den? (Johan)
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
The nerd bird
Jojjenito

A Beautiful Mind (2001)

Jag gillar ju historier om matematik och matematiker, och historien om John Nash som kämpar med psykisk sjukdom men senare i livet får upprättelse och till och med nobelpriset är lika spännande som den om Alan Turing och han kodbrytarmaskin. Turing behandlades nyligen i filmen The imitation game och även om den bakomliggande historien är spännande behöver inte filmen bli bra. Jag var mer sval inför The imitation game än vissa andra, host*Halo*host.

Det ligger i sakens natur att dessa filmer är BOATS och det är ofta tyvärr ett litet problem. Det blir ofta så formuläriskt och stelt. Filmen om John Nash, A beautiful mind, bjuder på ytan inte några nya grepp som BOATS. Den startar när han är helt ny på universitetet och slutar på galan i Stockholm. Egentligen handlar filmen dock bara sekundärt om hans forskning och idéer. Den handlar mest om hans paranoida schizofreni. Inom detta område är filmen både innovativ och lekfull. Jag gillar de bitarna av filmen.

Alla inblandade skådespelare är bra. De kända namnen är Russell Crowe, Jennifer Connelly, Ed Harris, Paul Bettany, Adam Goldberg, Judd Hirch och Christopher Plummer. Ingen av dem stod dock ut så mycket att filmen definieras av dem. Filmen är regisserad av Ron Howard vilket brukar borga för superstabilt men inte riskabelt eller nyskapande.

Som matematiker fick alltså Nash sitt erkännande till slut. Jag älskar filmens bästa scen då hans kollegor visar honom sin respekt med att lägga ner sina pennor vid hans plats i universitetets kafé. Det är någon sorts tradition som lever där. En stor del av filmen utspelas i universitetsmiljön och det är en miljö jag gillar i filmens värld (också). En bra film i den miljön är Wonder boys. En bra bok i den miljön som jag gärna skulle se filmatiserad är Donna Tartts The secret history.

Åter till A beautiful mind. Jag kände till att Nash var en nobelpristagare och ju längre in i filmen vi kom desto mer såg jag fram emot hur de skulle behandla detta. Jag tycker att scener då pristagare får veta att de vunnit är det bästa med priset. Ni vet det där samtalet från någon från akademin i fråga. Medaljutdelningen och festen är givetvis också kul, men att få se när pristagaren får informationen är spännande. Tyvärr fumlar filmen med detta moment. Det blir en halvmesyr med en "vetting" före priset annonseras. Trist då jag verkligen såg fram emot en "tear jerker" scen där.

Detta är en helt ok film, bland de bättre BOATS om en historisk person jag sett på ett tag nu, men den är inget mästerverk. Den blev ju oscarsnominerad i alla möjliga kategorier. Akademin är verkligen svag för BOATS-filmerna. Som om de inte kan skilja på filmen och personen/gärningen som filmen beskriver.

Jag ger A beautiful mind tre låtsaskompisar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Proof (1991)

Dags för en gemensam film nu igen. Jag hade aldrig hört om dagens film "Proof" före decennierbrodern Christian föreslog den. Det är en australiensisk film med Hugo Weaving och Russell Crowe i huvudrollerna. Intressant tänkte jag, den tar vi.

Filmen har en lite udda handling. Weaving spelar den blinda unga mannen Martin som spenderar all sin tid med en kamera runt nacken. Han fotar oavbrutet sin omgivning. Martin träffar Russell Crowes karaktär Andy som får jobbet att beskriva de framkallade fotografierna för Martin. En sällsam historia. Dramat kryddas med en tredje karaktär, Celia, spelad av Geneviève Picot. Hon arbetar som hushållerska och allmän hjälpreda åt Martin. Förhållandet dem emellan är mycket besynnerligt. Hon älskar honom. Han, oförmögen att låta någon komma honom in på livet, spenderar dagarna med att förnedra henne.

Vad är detta för film egentligen? En svart komedi? Ett drama om vänskap? En romantisk film om ett söndrigt förhållande? En studie i hur våra föräldrar för alltid fuckar upp våra liv? Kanske lite av allt. Det är en svår film att kategorisera. Filmens regissör och manusförfattare heter Jocelyn Moorhouse. Hon är kanske lite mer känd för filmen "American quilt" med Winona Ryder. En film som jag inte sett.

Jag fann "Proof" lite småintressant. Den har en sävlig stämning över sig. Som om ett starkare drama låg under ytan och väntade. Filmen fick tyvärr inte ut allt ur historien. Moorhouse skrapar på ytan av Martins livslånga problem att våga lita på någon. För hur skulle han som blind kunnat veta att det de säger till honom är sant. Filmens avslutning antyder en tragedi, men tyvärr känner jag den inte speciellt tydligt.

Det är inte en dålig film, men den sprakar inte heller. Jag ger "Proof" två trädgårdsmästare (eller inte?) av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Vi behöver bevis för att killarna har sett denna film, kolla här om de är sanna:
Christian
Jojjenito

American Gangster (2007)

Chinese General: It's not in my best interest to say this Frank, but quitting while you're ahead, is not the same as quitting.

Nu startar mitt minimaraton med filmer från 2007. Denna film ligger på nionde plats på Movie-Noir's topplista från 2007. Det är ett skäl till att se den. Ett annat skäl är att Ridley Scott regisserat filmen. Nu för tiden är i och för sig Ridley en 50/50 regissör. Lika många dåliga som bra filmer kommer från honom verkar det som. Det som oroade mig lite var att det är både en BOATS (Based on a true story - min nemesis) och en "uppgång och fall"-historia dessutom.

Filmen är två och en halv timme men känns som mycket längre. Den är så tråkig att jag höll på att slita av mig huden på underarmarna. Av någon anledning valde Ridley att göra denna film utan en gnutta självdistans eller ens en skärva humor. Torrt och smärtsamt pretentiöst. Oförlåtligt trist film helt enkelt. Vad är det med alla dessa producenter och regissörer som bara matar ut dödstrista BOATS-filmer? Va fan!

Självklart är det oklanderligt utfört, det är ett gott hantverk men är "snyggt + tråkigt" bättre än "sloppy + tråkigt"? Nej, snarare tvärt om. Skådespeleriet skulle kunna rädda en film som denna men tyvärr har de satt in världens godaste och gulligaste skådespelare Denzel Wshington som den skrupelfria heroinkungen Lucas. Helt fel casting och jag trodde inte för en sekund på honom. Russell Crowe spelar den genomärlige skitstöveln och tillika streetsmarte snuten som jagar Lucas. Han är inte speciellt karismatisk oavsett hur mycket australiensiska han bräker ur sig. Den enda skådespelare som stack ut lite var Josh Brolin, men han fick inte många minuter i filmen.

Nej, rent objektivt sett skulle jag kunna ge denna ett "helt ok" på grund av miljöskildringen, men om jag lurar en enda av mina läsare att se denna urtråkiga film skulle jag inte kunna förlåta mig själv.

Jag ger American gangster ett råd som inte togs av fem. "Quit while you're ahead..."

Betyg: 1/5

State Of Play (2009)

Do you have a pen?

Jag såg "State of play" med pappa Sveko förra sommaren och målet för biokvällen var en spännande thriller eller actionfilm som också hade lite hjärna. Filmen som valdes verkade uppfylla specifikationen. Och den levererar. Lite. Nu kan man direkt säga att jag inte blev speciellt uppfylld av den.

Russell Crowe spelar en gammal ärrad journalist, från den analoga tiden då blyertspennan var arbetsredskapet för dagen, som utreder en politisk skandal och några mord. Hans chef spelas förträffligt av Helen Mirren, hon är alltid bra. Mr Crowe är också bra i sin rolltolkning, med 15 kg extra vikt som det verkar. Hans medhjälpare spelas av Rachel McAdams och hans gamla studiekamrat av Ben Affleck. Affleck är ju ganska bra faktiskt, han är bra i de lite mer seriösa rollerna. Hur är han i de komiska rollerna? Oklart.

Jag har inget specialintresse av journalistfilmer, en del är bra som"Broadcast news"och "All the presidents men". "State of play" ska väl försöka att efterlikna och uppdatera den senare. Nu pratas det om att internet och bloggande förändrar den journalistiska arenan och att inte samma regler gäller längre. Resultatet blir en film som är värd att hyra för en god och spännande stund framför plasman, men den går inte till historien för min del. Filmen får två journalistiska dilemman av fem.

Betyg 2/5