The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

Rules of Engagement (2000)

Rules of Engagement är ett snart 25 år gammalt krigsdrama av William Friedkin med Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson. Jag har sett snippets av den på TV några gånger men nu när den nyligen gick på TV en kväll tog jag chansen att se hela filmen. 

Det går inte att komma ifrån att detta känns som en minor A Few Good Men. Fast å andra sidan är både  Tommy Lee Jones och Samuel L. Jackson mycket trevliga skådespelare så jag hade en mysig stund med dem framför TV'n. 

Jones lite skruttiga men engagerade advokat och Jacksons anklagade överste är lätt att tro på som karaktärer och lätt att heja på i den till synes svåra sits de hamnat i. Strukturen är den förväntade och filmen hoppar mellan ett domstolsdrama à la krigsrätt, och Jones utredning för att hitta förklaring på vad som hänt.

Filmen blev tydligen häftigt kritiserad som fientlig mot islam när den kom ut, men jag tror knappast många kritiker skulle dra det kortet idag. Det är som att verkligheten har kommit ikapp filmen och det finns allt för många attacker på amerikanska ambassader etc nu för tiden för att kunna vifta undan denna fiktiva film som ljug och skräp. Attacken i Benghazi 2012 är bara ett av exemplen.

Helt ok underhållning för stunden, men välj hellre A Few Good Men för ett tajtare och mer explosivt  domstolsdrama, eller 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi om ni önskar mer action (samt based on a true story).

Betyg: 2/5

Sneakers (1992)

Sneakers är en kriminalkomedi från tidigt nittiotal som var en av många blinda fläckar på min filmkarta. Efter att dubbelkollat med Joel som är vår expert på underhållningsfilm från nittiotalet så slog jag till.

Egentligen är det lite konstigt att jag inte hade sett den med tanke på vilka namn som blänker från postern; Robert Redford, Dan Aykryod, River Phoenix och Sidney Poitier. Dessutom har vi Mary McDonnell och David Strathairn i betydande roller.

Först måste frågan ställas. Vad tusan gjorde Sidney Poitier i denna film? Jag trodde han bara spelade i seriösa (tråkiga) filmer. Han blev kanske indragen av Redford eller så kanske han var kompis med regissören Phil Alden Robinson... Vem vet?

Ok, här har vi i alla fall ett brokigt gäng hackers som våra hjältar. De blir inblandade i internationell terrorism inom datahackeri. Tidigt i dataåldern... Ett ämne som inte alltid åldras jättebra på film, se till exempel The Net från 1995 och diskutera sedan i grupp vad som gjordes bra respektive dåligt. Men här funkar det helt ok så länge man hanterar grejjen som utgör hotet som en McGuffin.  

Filmens behållning ligger mindre i dess spänning och mer i skådespeleriet och roliga tolkningar av enigmatiska karaktärer. Akroyd, Phoenix och Strathairn spelar alla "funny guys" i kontrast med Poitiers och Redfords "straight guys". Mary McDonnell får spela representanten för oss tittare.

Man blir än en gång imponerad av Robert Redford och det är lätt att förstå att han blev en stor stjärna. Sen tycker jag det är spännande att se den som alltid duktige River Phoenix som gick bort allt för tidigt. Knarket ni vet. 

Ok, vad ska jag säga om denna film då? Underhållande? Absolut. Bra? Nja, helt ok i alla fall. Den saknade ett starkt ben, den var ganska bra på mycket men inte superstark inom något.

Betyg: 2+/5

Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings (2021)

Ännu en ny MCU-film och det blir ett givet biobesök. Efter att ha blivit mycket nöjd med den första filmen i Phase 4 gick jag in till denna film med vissa förväntningar och de blev uppfyllda. Det är  fascinerande att se MCU utforska olika filmiska genrer. Tidigare har de gjort konspirationsteori, heist movie, dansfilm, komedi och drama. Nu har turen kommit till fantasy blandat med karatefilm. Just fantasyinslagen var en trevlig överraskning.

Detta är en actionfylld film med hjärtat på rätt ställe, och den känns framför allt snäll. Är detta en ny trend? Har Ted Lasso ritat om kartan totalt? Bort med dystergökar som Batman och cyniska serier som "The Boys", in med lite mer snällhet? Vem vet...? Spaningen är svag.

Vad man kan sakna i denna film och de flesta MCU-filmer (utom några av de bästa filmerna från Phase 2 och 3) är riktiga "stakes". Trots att det utförs farliga saker och de fajtas på alla möjliga omöjliga ställen känns det aldrig som att våra hjältar är i fara. Detta är något som jag saknar. Jag skulle vilja se riktigt barnförbjudna filmer från MCU, som komplement till de filmer som vi normalt erbjuds. Ryan Reynolds "Deadpool"-filmer är fantastiska och när det nu ryktas om att han ska flyttas in i MCU spinner jag som en katt av belåtenhet. Då återstår endast att de i några filmer tar steget till hårdare, mer realistiska actionfilmer som får rating R, som "Logan" till exempel.

Vad kan man gilla med dagens film då? Den har flera bra skådespelare, som Simu Liu, Awkwafina, Meng'er Zhang och inte minst Tony Leung i rollen som skurken. Men jag hade också mycket kul med Ben Kingsley i den återkommande rollen Trevor Slattery. Till skillnad från vissa andra superhjälteserier har MCU svårt att hålla sig från att inkludera element med glimten i ögat i sina filmer. Jag gillade lurendrejeriet med de två lurviga drakarna eller hundarna eller vad det var, och kände mig lite snopen att den omtalade draken som vaktade porten var så... gulliga. Men det blev ju bättre lite senare i filmen. Drakar är coola.

För att knyta ihop nya MCU-hjältar med serien i övrigt brukar de ibland låta karaktärer från tidigare filmer hoppa in som att för hjälpa de nya på vägen. I "Ant-Man" var det en av de tristare i Sam Wilson (ni vet, The Falcon) som stöttade, medan i den första "Spider-Man" var det självaste Tony Stark som satte strålkastaren på den nya filmen. Här blev det tematisk nog Wong från "Doctor Strange" som hjälpte till. Inte den största hjälten i MCU direkt, men mer behövdes inte i detta fall.

Nu till min stora förvirring. Den lustige muskelmannen Razor Fist spelas tydligen av en skådis med det sällsamma namnet Florian Munteanu. Jag satt under filmen och trodde att det var Wes Chatham som spelar den älskvärde Amos i "The Expanse". De var otroligt lika i vissa scener... tyckte jag i alla fall.

Filmens action var exalterande men jag är egentligen inte ett stort fan av kampsportsfilmer (utan "stakes"). Istället myste jag över känslan i filmen, fantasyelementen, dess miljöer och de engagerande karaktärerna. 

Betyg: 3/5

MCU rewatch: Iron Man 3 (2013)

Denna film är en av dem som vuxit mest under denna rewatch jämfört med hur jag kom ihåg dem från första titten. Shane Black har tagit över från Jon Favreau och filmen vinner på det. Filmen känns mer personlig och med grundad än de tidigare två. Vi får träffa Tony Stark när han är som mest sårbar (lidandes av PTSD) och utan sitt yttre skal (när han hamnar i Rose Hill och hans dräkt inte fungerar). Shane Black har också en bra tajming och känsla för att blanda humorn med lite mer allvar och action. Han har en lång rad med lyckade actionkomedier på sitt samvete som manusförfattare.

Tony Stark i Robert Downey Jr's tolkning är fortfarande en favorit och i denna film får hans älskade Pepper Potts (Gwyneth Paltrow) en mycket större roll. Det var välkomnat, men som vi diskuterar i Shinypodden är kanske inte Gwyneth det mest ideala valet att spela denna roll. Iron Mans kompis James Rhodes var oväntat lättglömd. Jag har redan glömt vad han gjorde i filmen och varför han var med.



Filmens tre skurkar är dock alla intressanta att se. Jag gillar Rebecca Hall som Maya Hansen. Det var mycket synd att de inte fullföljde Blacks idé om att hon skulle vara huvudskurken. Istället ville Kevin Fiege och studion ha en manlig big bad. Valet föll på Guy Pearce som med Killian är den svagaste av de tre skurkarna. Humorn från trion levereras istället av Beng Kingsley i rollen som den brittiske skådespelaren Trevor Slattery. Vid sidan av Tony är det ändå Slattery som är den karaktär jag tydligast kommer ihåg från filmen. Visst spelar han över, något som Carl påpekade, men jag gillar överspelet i en film som denna. Hela filmen är ju på ett sätt ett enda stort överspel. Serietidningsvärld.

Favoritscenerna är dock när vi får hänga med Tony och den lille pojken Harley i Rose Hills. Jag älskade att se Tony lösa saker utan att bara sätta på sig sin dräkt och skjuta sönder saker. I podden är jag inne på att dessa scener kunde ha blivit ännu bättre med en liten tjej som spelat mot Tony. Flickan skulle kunnat få Tony att möta sina demoner i form av att hans far (och mor) lämnade honom när han var ung vuxen. Jag hade velat se dynamiken som uppkom. Den åsikten står jag fast vid trots att jag fick mothugg från mina testosteronstinna manliga poddkollegor! :-)



Slutscenen var som vanligt en stor actionscen och som vanlig var den kanske lite för lång. Jag kom ihåg den som tråkig med alla dessa fjärrstyrda dräkter som flög omkring och sköt, men jag gillade scenen en hel del denna gång. Dels var den inte så dåligt klippt och koreograferad som jag kom ihåg den, dels var det kul att se de olika dräkternas olika egenskaper. Det senare var en aspekt som jag helt hade glömt.

Som helhet var detta den bästa av de tre filmerna om Iron Man. Jag blev lite överraskad av detta själv.

Jag ger Iron Man 3 fyra prototyper av fem möjliga.

Betyg: 4/5

Lyssna på mig, Carl och Jojje prata om denna film i Shinypoddens första säsong.

Ender's Game (2013)

Efter att boken blivit färdigläst klippte jag filmen också av bara farten. Det går ju så mycket snabbare att se en film än att läsa en bok. Åtminstone om man inte läser så mycket på kvällarna innan sömnen som man gjorde förr!

Filmen är snyggt gjord och för oss science fiction-nördar är den ett måste. Nu pockar den eviga frågan om hur bra en bok blivit adapterad då den görs som film på min uppmärksamhet. Jag föredrar egentligen att låta verken stå för sig själva, men jämförelsen blir ibland omöjlig att förbigå. De ha tagit med i princip alla viktiga partier från boken, men det är alldeles för tunt. Trots en såtlig löptid tycker jag att filmen bara skrapar lite på ytan av bokens innehåll. Och då kunde jag tycka att boken i sig inte dök in i vissa delar tillräckligt djupt.

En försvarlig del läggs i filmen på combat skolan, men de har dragit ihop olika sekvenser in absurdum och karaktärer likaså. Poängen med boken var mycket att beskriva strategierna och koppla dem till Ender's utveckling. Inget av detta får plats i filmen. De intressanta syskonen får ännu mindre tid och det var kanske lila bra det då de inte heller i boken fick tillräckligt.

Jag tycker nog att slutet av filmen är den del som funkar bäst både filmiskt och i jämförelse med boken. Jag hade gärna sett regissören spela med de vuxnas ansiktsuttryck lite mer.

Harrison Ford var ok som Colonel Graff, men vi kan nog konstatera att hans glansdagar antagligen ligger bakom honom. Killen som spelade Ender var inte speciellt engagerande och på tok för gammal. Boken börjar när Ender är sex år gammal och det hade varit lite kul om de tagit in en riktigt ung skådespelare. Sen att de valde en skådespelare till karaktären Bonzo som var en halvmeter kortare än Ender var mycket speciellt.

De häftiga miljöerna, den generella spänningen och filmens sista timme (eller vad det var) gör ändå att jag lämnade visningen ganska belåten. Den var allt annat än tråkig, även om den lämnade mer att önska.

Jag ger "Ender's game" tre myrsamhällen av fem möjliga.

Betyg: 3/5

PS, insåg först nu när jag skrev in etiketter att Enders storasyster Valentine spelades av Abigail Breslin, ni vet den lilla knubbiga flickan från "Little miss Sunshine". Hon har vuxit upp nu...

Iron Man 3 (2013)

Tony Stark: I'm Tony Stark. I build neat stuff, got a great girl, occasionally save the world. So why can't I sleep?

Och så blev det så att jag och Andy valde Iron Man 3 istället för den nya Star Trek-filmen. Vi satte vår tillit till Robert Downey Jr och humorn över det sci-fi pekoral som Star Trek antagligen bjuder på. Jag hoppades att den tredje filmen om Iron Man skulle leverera. Jag gillade första filmen en hel del, men kanske lite mindre än vad de flesta. Och jag tyckte tvåan var svagare men den gillade jag nog aningens mer än folk normalt gör. Jag försökte hitta en visning i 2D, men tyvärr var det så dåliga visningstider att vi tvingades se den i 3D. Det vill säga sämre bild med suddig text och mycket dyrare. Man kan till exempel inte använda rabattkortet för vardagar på 3D, den 50% rabatten gäller bara 2D. Arrgh.

Iron Man 3 är en sjudjäklans rolig film. Robert Downey Jr bär filmen på sina axlar och det är en otroligt skön snubbe, den där Tony Stark. Jag gillar framför allt filmens två första tredjedelar. I första delen får vi bakåtblicken, Tonys livvakt (förträffligt spelad av Jon Favreau) och Tonys meckande med sina leksaker. Där introduceras vi också till filmens dramatiska tråd om att Stark har postdramatisk stress. Han kan inte sova och har mardrömmar om vad som hände honom i The Avengers.

Just det faktum att The Avengers har hänt måste nu behandlas i varje kommande film om någon av figurerna i S.H.I.E.L.D. Så fort en av hjältarna råkar illa ut skulle han ju kunna kalla på sina kompisar. Varför Stark inte gör det i denna film är lite otydligt. Det antyds att Avengers bara ska användas mot utomjordiskt motstånd och en töntig grej som terrorism inte är stort nog för dem. Eller är det för att Stark skäms över sin PTSD som han inte vill kalla på de övriga?

Den andra delen är nog filmens bästa, dvs när han hamnat i South Carolina eller var det var han hamnade. Hans jabbrande med den lille pojken och perioden när han kastat dräkten och bara är sig själv var värt en långt större del av filmen. Attans, sitter jag här och önskar mig att Iron Man-filmen skulle vara utan Iron Man-dräkten? Kanske! Tänk på det.

I filmens actionfyllda sista tredjedel kommer några av filmens svagheter fram. Jag ska vara försiktig så att jag inte spoilar allt för mycket, men de flesta av er som velat se denna film har väl redan sett den? Filmen bjöd på cirka tre större twistar under slutet. Jag köpte nog både första och andra, men den tredje fattade jag inte ens vad den betydde. De första två twistarna handlade om folk som inte var vad de utsa sig för att vara. Vi fick en del riktigt roliga scener med en av dem. Även om de scenerna var roliga tar tyvärr den typen av scener ner filmen från en platå till en mindre seriös och lite mer banal nivå. Den sista twisten handlar om något som Tony kastade i havet i slutet av filmen. Vad betydde det? Halo förklarade det på ett sätt, Fiffi hade en helt annan förklaring. Vad betydde det inför framtida filmer? Att min önskning ovan går i uppfyllelse?

Till sist vill jag nämna den stora paradox som uppkommer då filmen har skurkar som i princip inte går att döda. Filmen blir mindre spännande av det. När dessutom skurkarna är så farliga att Stark måste använda sig av en armada av robotstyrda Iron Man-dräkter för att kunna förgöra motståndarna blir filmen ytterligare mindre spännande. Alla ambitioner att höja insatserna resulterar i motsatsen. Till detta kommer scenen med Pepper Potts. Insatserna, var tog de vägen? De var ju där ett tag, men ack alla försvann. Dramatiken i filmen tog slut ungefär runt Air Force One-scenen.

Men det gör inte så mycket, filmen var underhållande och Tony Stark är ändå Tony Stark! Vi satt på Halos uppmaning kvar under hela den långa eftertexten och skrattade gott åt extrascenen i slutet. Mycket roande, jag blev nästan grön i ansiktet av skratt!

Jag ger Iron Man 3 tre prototyper av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Shutter Island (2010)

We gotta get off this rock, Chuck.

Jag och Plymen såg en spännande film förra helgen. Nya Shutter Island är en thriller från regissören Martin Scorsese med Leonardo DiCaprio i huvudrollen (vem annars?). Filmen bygger på Dennis Lehanes omtyckta thriller med samma namn. Boken heter Patient 67 på svenska. Jag har inte läst boken (än). Den står i bokhyllan då jag fick den av svågern Pappa P för några år sedan, men jag ligger så långt efter med läsandet, just nu "Kafka på Stranden". Nåväl för filmupplevelsens skull var det bara bra att inte ha läst boken. Filmen är en tät thriller där det är en fördel om du som åskådare inte vet handlingen. Det är lite av "vem gjorde det"-spänning. Jag gillade filmen, jag satt ju på helspänn i biosalongen mest hela tiden. Den gick överraskande nog i vackra Skandia på Drottninggatan. Fotot är otroligt snyggt, stämningen dyster och miljön hotande. Det blåser orkan, regnet öser ner och Leo har mardrömmar. Man påminns av mästaren Alfred Hitchcock. Filmen är kliniskt befriad från humoristiska inslag, inte ens svart humor får plats, men gör den någonsin det i Scorseses filmer? Leo glänser i huvudrollen. Han har fortfarande något av ett "baby face" men han har växt till sig, kinderna putar till och med ut lite grand. Här spelar han en hård man med inre demoner, han spelar med en frenetiskt desperation, svetten rinner i pannan, och migränanfallen presenteras på ett övertygande sätt. Jag gillar hans spel starkt i filmen. Vilket betyg ska den få då? Trion bakom filmen är ju Scorsese, DiCaprio och Lehane. Filmfarbrorn gav den en femma. Allt talade för att filmen skulle vara en pärla. Men det är ändå något som saknas för att den ska för högsta betyg, den är för snygg, för perfekt producerad, jo, den är nästan själlös. Jag har tvekat mellan en trea och en fyra hela veckan och jag tycker nog att den ändå var den bästa thrillern jag sett på flera år så den får till slut en svag fyra på grund av det bra slutet.

(Betyg 4/5)

Update, Update: Nej, jag reviderar mitt betyg till en trea. Jag såg en film igår som var en klockren fyra och en annan idag som är en typisk tvåa. Allt föll på plats och Shutter Island är mitt emellan...

Betyg 3/5