Kodachrome (2017)

Här har vi ännu en liten American Independent-film från 2017, precis som "The last movie star" som jag skrev om häromsistens. Denna är ännu mer personlig och har ett snäpp bättre skådespelare. Jag rös ibland av igenkänning och ibland kände jag mig som en voyeur som tittade in i någon annans liv. Jag älskar denna typ av film som friskt blandar genrer, allt från humor till tunga frågor men som alltid fokuserar på väl skrivna karaktärer och deras relationer. Desto mer specifikt desto bättre då det allt som oftast också blir mer allmängiltigt, det specifika är en genväg till det allmängiltiga. Historier som blandar mellan saker jag känner igen med totalt nya intryck är ofta mycket spännande och givande.

Här spelar den numera gråhåriga Ed Harris en universellt hyllad fotograf i slutet av sitt liv som beter sig som ett asshole mot sin familj. Filmen inleds när den gamle mannens PA och tillika sjuksköterska kontaktar mannens son om att fadern önskar att sonen ska köra dem alla tre till en liten håla som kan framkalla en drös med gamla filmrullar. Enligt utsago det sista stället i USA som kan framkalla. Sonen och fadern har givetvis inte pratat med varandra på flera år, det finns ont blod dem emellan.

Ed Harris joinas av Elizabeth Olsen och allas vår egen Jason Sudeikis. Ed Harris är vass i denna film, han går sannerligen all in och spelar sin gamle patriark som ett riktigt svin. Det känns befriande att varken han eller regissören ryggade tillbaka för elakheterna. Elizabeth Olsen är som alltid jättebra men hon står ändock i skuggan av karlarna i denna film. Jason Sudeikis är inte "Ted Lasso" i denna film, långt därifrån. Här är han snarare en drömmare utan roder på livets hav. Hans personlighet skiner dock igenom, precis som den gör i "Ted Lasso", och det är svårt att inte känna sympatier för honom i alla lägen.

Jag gillar denna genre och detta är en film jag fann mycket varm och rörande. De, både genren och filmen, är kanske inte för alla, men för de av er som känner igen er får Kodachrome mina starkaste rekommendationer.

Betyg: 4/5

Doctor Strange in the Multiverse of Madness (2022)

Jag var ändå hyfsat underhållen och det är alltid kul att gå och se den nya Marvel-filmen med Johan och Markus, och denna gång hade vi nöjet att ha Linnea med oss också. Men det går samtidigt inte att komma ifrån att det känns som en "missed opportunity".

En mycket stor anledning att Marvels filmiska universum varit så lyckat är på grund av den osannolikt bra castingen av huvudpersonerna. Det och karaktärernas vänskap och lojalitet. Nu när tre av de största och charmigaste stjärnorna serien hade, Robert Downey Jr, Chris Evans och Scarlett Johannson, har klivit av tåget är de upp till nästa "trio" att axla huvudrollerna. De som ag ser som de bästa, största och charmigaste stjärnorna vi har kvar är Chris Hemsworth, Guardians-gänget samt Elizabeth Olsen. 

Jag är ett stort fan av Wanda och älskade den mycket överraskande mini-serien WandaVision. Jag visste att hon skulle vara med i denna film men inte så mycket mer. Och visst var hon med... men de hade sannerligen kunnat göra så himla mycket mer av den interna kampen mellan Wanda och Scarlet Witch! Det var ju liksom det som hela WandaVision byggde upp till. Vi fick endast en kort, kort scen när Charles gick in i Scarlet Witch's huvud och där fann Wanda fångad i en skreva. Mera sådant hade jag velat ha. Det påminde mig om den trippiga och tämligen fantastiska tv-serien Legion.  

Men tyvärr vågade inte filmen gå på djupet in i Wandas psyke. Istället blev det mycket magi och hoppande mellan parallella universum. Och det var kul i början, men mot andra halvan blev filmen mindre och mindre spännande när filmens "stakes" förtvinade i samma takt som mer och mer obegriplig magi användes. 

Det är ett stort problem med filmer av denna typ då allt till slut kan lösas med magi. Rätt gjort sätts tydliga regler upp så att åskådarna kan uppfatta när det är farligt eller ej. Man om svåra situationer fixas med oetablerad hokus-pokus blir filmen tom och sladdrig. Därför kan vi redan nu sluta oroa oss över hur det gick med Wanda i slutet. Hon hokus-pokusade sig i säkerhet innan hon blev krossad av templet.

Det nya ansiktet America Chavez var väl helt ok, men mycket intetsägande och tyvärr kände jag ingen kemi mellan henne och Stephen. Trist nog verkade hon besitta väldigt stora krafter. Hoppas, hoppas att hon inte råkar ut för problematiken med OP som Stålis och Cap Marvel. Nu får vi också hoppas att Xochitl Gomez inte är en idiot som B.L.

Men som sagt, filmen var underhållande. Elizabeth Olsen är som vanligt bra som attans. Jag gillar Cumberbatchs och McAdams samspel. Gomez, den nya, var kul men lite anonym och platt som sagt. Några Marvel-figurer överraskade mig rejält. Ha, jag hade lyckats hålla mig ren från spoilers!

Filmen kommer dock antagligen inte vara speciellt omtittningsbar som de bästa MCU ofta är. Den hade inte mycket av humorn som kan lyfta även det svagaste manuset, men än värre inte en stark känsla av vänskap och lojalitet. Snarare motsatsen.

Phase 4 har inte startat speciellt bra. Black Widow var bra men resten har varit undermåligt, inklusive otroligt nog sämsta filmen i hela serien. Jag vill inte ens skriva titeln här igen. Dagens film är kanske den näst bästa i P4 ändå?

Betyg: 3/5

Om du vill läsa fler tankar om filmen, hoppa över till Sofia.

WandaVision - miniseries (2021)

Ojoj, himla kul att MCU har startat med tv-serier. Det jag gillar mest med WandaVision är hur MCU har använt tv-serieformatet för att bygga en brygga till Phase 4. De har också använt serien för att bredda sitt universum. Nu har vi fått en origin story för Scarlet Witch men också att häxor nu har en etablerad plats vid bordet i MCU.

Så, ja, jag är en av dem som verkligen gillade serien. Den har uppenbarligen tagits emot på olika sätt av den galna hop av fans som suttit ner och tittat på serien.

Jag har alltid gillat Wanda och Elizabeth Olsen så jag gick in till serien med positiv grundkänsla. Jag menar, hur kan jag inte älska Wanda, hon är det närmaste en Aes Sedai jag har sett på film eller tv... Än så länge.

Och detta är trots att hon alltid varit butter och allt annat än en glad gamäng. Wanda har helt enkelt varit deprimerad om man ska prata i klartext. Det är naturligt på grund av allt hon upplevt under sin barndom, uppväxt och inte minst vad som hände i Age of Ultron. 

Vid sidan av Wanda fick vi se mycket av Vision. Jag tycker att Paul Bettany växte under serien och mot slutet gillade jag hans insats som Vision mycket. 

Jag tyckte showen var modig som drog ut på grejen de gjorde i de inledande avsnitten. Före vi kom ut utanför hexagonen fattade jag inte vad som hände riktigt. Däremot tyckte jag att det var spännande och spekulationerna om var showen skulle ta vägen spirade. Jag gillade deras balls att dra ut på det i tre hela avsnitt. Coolt. Förväntningarna var stora på vad allt detta kunde leda till. Mer om hur förväntningarna uppfylldes nedan.

Jag gillade att showen gjorde hommage till gamla sit coms från 50-talet och framåt. Det gjordes med finess. Det intressanta var att de första avsnitten var mer mystiska än roliga. Showen blev inte lustig förrän Darcy och Jimmy Woo äntrade scenen. Efter lite funderande kom jag på att det måste varit per design. Varför var inte de tre första avsnitten speciellt roliga? Som vi får se i avsnitt 8 "Previously on" ser vi att Wandas pappa köpte piratkopierade tv-serier när hon var ung. Det är samma serier som WandaVision gjorde hommage till. Anledningen att dessa humorserier inte var roliga i WandaVision måste ju vara på grund av att det var Wanda som skapade WandaVision och att hon inte är en muntergök direkt. Hennes minnen från serierna färgades nog mer av hennes barndom med stråk av sorg och nostalgi än av humor.  Men senare när serien tar oss utanför hexagonen får vi se en del av den vanliga mixen av humor och allvar som MCU är känd för.

Som fan av MCU välkomnade jag de karaktärer från filmerna som vi fick besök av här. Darcy Lewis i Kat Dennings skepnad från Thor-filmerna. Dennings är jättekul. Sen har vi Jimmy Woo spelad av Randall Park, från Ant Man-filmerna. Till sist Monica Rambeau som spelades av Teyonah Parris. Henne har vi mött som liten flicka i Captain Marvel.

Att Wandas bror kom tillbaka och att han spelades av "den andre" Quicksilver, Evan Peters, var helt crazy. I slutet skohornade showen in en förklaring om hur det hängde ihop, men jag ser det mest som ett practical joke mot publiken. Meta så det förslår. 

Seriens big bad? Det saknades va? För Agatha Harkness var knappast hin håle... Det känns som att hon var opportunistisk och mest en annoyanace för Wanda. Och SWORD-chefen Taylor Hayward var inte heller mer än en annoyance. 

Personligen hade jag gärna sett att Emma Caufield hade haft en större roll. Det känns som att hon skulle kunnat spela en demon på ett extremt bra sätt! Med tanke på hur lite hon var med känns hon endast som ett elakt villospår från showen. Varför ens ha med henne om hon inte fick göra mer?  

Slutet av serien var en mixad bag. Jag fann sista avsnittet lite underwhelming först. Enligt the internets skulle det varit längre med en större kamp om den farliga boken The Darkhold. Monica Rambeau, Ralph Bohner, tvillingarna, Darcy och Jimmy Woo skulle tydligen försökt hindra Agatha Harkness få tag på boken, men misslyckats. Detta content övergavs på grund av reserestriktioner under pandemin då Kat Dennings inte kunde ansluta till inspelningen samt ont om tid för post production. Mycket trist. 

Dessutom skulle Benedict Cumberbatch ha gjort en cameo, en mycket väntad länk till den kommande Doctor Strange-filmen, men han var fast i Nya Zeeland och kunde heller inte ansluta. Ännu mer trist.

Vad sista avsnittet däremot hade mycket av var känslor. Scenerna när Wanda insett sitt vansinne och tog farväl till tvillingarna och sedan Vision var totalt hjärtskärande.

Summa summarum så gillade jag verkligen att de var så kreativa med formatet. Nu har mina förväntningar inför kommande serier inom MCU stigit rejält. Enligt Kevin Feige kommer de variera formaten på tv-serierna allt eftersom. Någon serie kommer vara som en lång MCU-film uppdelad i kapitel, någon kommer vara som WandaVision som bara kunde berättats i tv-serieformatet. Jag hoppas nu att den kommande The Falcon and The Winter Soldier tar fasta på det som gjorde filmen så kul, avancerad action och en svettig och nervpirrande känsla av 70-talets konspirationsteorithrillers...

Betyg: 4/5

Wind River (2017)

Jag trodde att "Wind River" från 2017 skulle vara en ordinär polisthriller som utspelades i ödsliga vildmarkstrakter i norra USA. Och den beskrivningen stämmer på pappret om man endast orkar skrapa på ytan.

Innehållet i den påhittade historien var dock mycket mer kargt och brutalt än jag förväntade mig. Redan när jag såg scenerna med den unga kvinnan springandes barfota i snölandskapet stramade det åt i hjärtat på mig. Jag började må dåligt, fick yrsel, och den känslan lämnade mig aldrig under resten av titten. För även om manus är fiction bygger det tyvärr på en verklighet som existerar.

Filmen tar sin handling från morden på unga kvinnor ur indianbefolkningen i reservat som Wind River (ett av de största reservaten i USA). När jag läser mer om bakgrunden till filmen och varför regissören Taylor Sheridan ("Sicario", "Hell or high water") valde detta projekt blir jag akut panikslagen.

Amerika har uppfuckade lagar runt polisens befogenheter och lagar i övrigt för indianreservat. Under förberedelserna inför filmen besökte Sheridan ett reservat med 6.000 invånare. Vid det tillfället fanns 12 olösta mordfall på unga kvinnor från stammen. En fullständigt horribel siffra. Det skulle vara som att vi hade 20.000 olösta mordfall på unga kvinnor i Sverige. Enligt Noa, polisens nationella operativa avdelning, hade vi i Sverige i slutet av 2018 ca 630 olösta mordfall totalt.

Elizabeth Olsen spelar den oerfarna FBI-agenten som försöker så gott hon kan i en karg och ogästvänlig miljö. Jag får vibbar av hennes genombrottsfilm "Martha Marcy May Marlene", en film jag för övrigt starkt kan rekommendera. Olsen är alltid bra. Jeremy Renner spelar jägaren som hjälper henne och han är likaledes superb i denna film.

Filmen är solid rakt igenom överlag. Jag har issues med några små detaljer i manus men dem väljer jag att ignorera nu. I stort tar jag med mig en bubblande vrede över hur USA hanterar sin ursprungsbefolkning. Det är uselt. Jag känner en avgrundsdjup sorg över ämnet, och jag försöker, men misslyckas, att sluta tänka mer på det nu.

Betyg: 5/5

Läs fler tankar om filmen från vännerna, såg de det jag såg?
Sofia
Jojjenito

"Yes she did."

Avengers: Endgame (2019)

Var ska man ens starta? Det känns som en omöjlig uppgift att skriva ner alla mina känslor om denna film. Den är slutet på en 22 filmer lång serie och som sådan borde den inte ens finnas. Detta är en unik filmserie som kanske aldrig kommer återupprepas. Att de över huvud taget lyckades få ihop denna film är ganska fantastiskt. Avenger: Endgame är helt enkelt en helt galen film. Den är så mycket att jag fortfarande flera dagar efter titten inte riktigt kan kontrollera alla tankar om filmen. Hell yeah, de klarade det! Japp, jag älskar den. Nope, den är inte perfekt. Yup, högsta betyg.

Jag kommer med stort intresse se om filmen och då insupa alla otroliga scener som sköljde över oss åskådare under första titten. Det finns så många känslor som jag skulle vilja återbesöka. Filmen är så mycket på samma gång. Den avslutar en elvaårig resa, den låter oss ta farväl till karaktärer och relationer, den blandar humor, allvar, vemod, starka känslor och action som kanske ingen film har gjort tidigare. Den tar sin position inom filmserien på största allvar och vårdar hela sagan på ett respektfullt sätt. Det var kul att ha varit en del av publiken när dessa filmer hände. Jag har levt med dem länge nu och det känns lite konstigt att det nu är slut.

Filmen är sprängfylld med tillfredsställande scener som verkligen förtjänats, scener som kändes i hjärtat och som gav serien det slut den skulle ha. Jag älskade filmens inledning med Clint Barton och familjen. En lugn scen som var en perfekt inledning, man kastas brutalt in i känslan som Infinity War lämnade oss med.

Scenerna mellan Tony och Nebula. Bara den lilla detaljen med Nebulas ansiktsuttryck när hon vann leken mot honom. Hjärtskärande.

Tonys farväl till Potts genom att prata in meddelandet i sin spruckna hjälm, och hans uppvaknande ur sömnen. De hade inte gått många minuter i filmen och vi hade redan tagits med på en känslomässig bergochdalbana.

Mörkret måste ha varit överraskande för alla oförberedda, kanske nya, tittare. Superhjältarna är privatpersoner som gått ner sig och vägrar att gå vidare efter en förlust. De förlorade, bara en sådan sak! Och sedan fick de chansen mot Thanos igen och Thor högg huvudet av honom... Filmen slut? Nejdå, det har bara gått 15 minuter ungefär. Sen den långa mödosamma time heisten. Filmen är ett under.

Om Infinity War firade triumfer med nya konstellationer av kära karaktärer, fokuserar Endgame såklart på nostalgin och vi får njuta av de mest ursprungliga konstellationerna, Nat och Clint, Tony och Steve med Hulken på ett hörn och så vidare. Filmen är fylld av underbara och förunderliga scener men jag måste se om filmen föst. Avengers... assemble. Jubel och applåder i salongen, rysningar på armen.

Slutet blir det ofrånkomliga slaget mot miljoner orcher som ingen bryr sig om. Men det kommer med genren. Det går visst inte att undvika detta. Vilka är filmens andra svagheter då? Dels gillar jag ofta inte filmer med tidsresor. Men skit samma, det påverkar över huvud taget inte karaktärsdramat utan skapar snarare en massa tillfällen som annars inte hade fått ske, karaktärer från förr som träffas.

Hulken? Var det verkligen bra? Jag är osäker. Men Hulken har aldrig varit viktig för mig. Däremot är Thor en av seriens fem viktigaste karaktärer. Han har verkligen utvecklats under dessa år. Jag var mycket konfunderad efter visningen om vad jag tyckte om hur de behandlade honom. Jag är nu stilla i mitt sinne. Han är på en rättfärdig path. Asgardians of the Galaxy kan bli hur bra som helst. Börjar mjukna inför den tredje bästa Chris till och med.

Blev det dammigt i salongen under visningen? Japp, jag var tvungen att andas med öppen mun några gånger för att inte Johan och Markus skulle höra misstänkta ljud från mig. Jag reagerade nog starkare än förväntat vid den stilla och mycket tydligt annonserade dödsscenen som blev filmens känslomässiga höjdpunkt. Bitterljuvt minst sagt. För att vara en film med väldigt många storstjärnor fanns det till slut bara en karaktär som huvudperson. Rest in peace, Tony. Scenen med hans avskedsvideo var tung. Cheeseburgers.

Men min favorit i hela MCU är ändå Captain America. Steve Rogers avslut kändes rätt, och sannerligen förtjänad, och scenen med dansen var superfin.

Nats död kändes dock inte lika hårt i stunden då den scenen var lite för rörig samtidigt som den var bra, en riktig Spartacus-scen.

Damn, fatta hur enorm denna film är, jag räknar till mer än fyrtio mer eller mindre kända filmstjärnor i rollistan. Och att få ihop det hela... Well done, those guys at Marvel Studios, well done.

Betyg: 5/5

PS, tänk hur viktig den lugna scenen hemma hos Clints familj i Age of Ultron blev. Joss kämpade hårt för den och den scenen influerar hela Endgame.


Jojjenito, Filmitch, Sofia och Fiffi har också sett filmen.

MCU rewatch: Avengers: Infinity War (2018)

Jag har nu sett om Avengers: Infinity War två gånger på kort tid. Uppladdningen inför Endgame är intensiv, även om Game of Thrones sista säsong också pockar på uppmärksamheten såklart.

Infinity War står sig väl än idag. Det är mycket imponerande hur tajt berättad den är. Utmaningen var ju att få till en film som inte kändes helt fragmenterad med så många huvudkaraktärer. Jag tycker de lyckades mycket bra. Första gången jag såg om den, inför min topplista för 2018, hade jag tänkt att bara se inledningen. Två och en halv timmar senare hade jag sett hela filmen. Andra gången var i påskas när jag hade Joel på besök och vi blev sugna på lite peppning inför Endgame.

Det jag tar med mig från dessa omtittar är hur bra olika konstellationer av karaktärer (och inte minst skådespelare) fungerar ihop. Den första konstellationen jag tänker på är Thor och Guardians-gänget. Den tredje bästa Chris tillsammans med den bästa Chris blev en komisk match made in heaven.

Den andra lyckade nya gruppen var Iron Man, Dr. Strange och Spider-Man. Perfekt personkemi mellan Robert Downey Jr. och Benedict Cumberbatch medan en lite lättare Tom Holland på inget sätt gör bort sig. Robert Downey Jr gör en av filmens mest känslosamma scener i slutet.

Sen måste jag givetvis hylla gruppen med Captain America, Black Widow, Scarlet Witch och Vision. Vilken supergrupp och vilken payoff på relationer som byggts upp! Elizabeth Olsens sista scen var fantastisk. Den näst bästa Chris kommer närmare och närmare toppen. Jag älskar Cap i dessa filmer.

Thor tillsammans med kaninen och trädet var också en bra grupp. För övrigt gillar jag Nebula mer och mer och jag hoppas att hon kommer mer till tals innan detta är slut.

Imorgon lördag ska Engame ses. Jag är otroligt peppad och såååå nyfiken på hur det kommer gå för våra hjältar. Jag är ganska säker på att filmen kommer bli bra, alla manusförfattare och regissörer är kvar från Infinity War och för övrigt samma som i alla tre Captain America-filmer också. Det bådar gott. Det ska bli riktigt intressant hur de knyter ihop Infinity-historien. Revy kommer under nästa vecka.

Betyg: 5/5

Avengers: Infinity War (2018)

SPOILERS AHEAD! WARNING! Denna revy är full av spoilers.

Mina förväntningar inför Avengers: Infinity War var blandade. Jag älskade vad Russo-bröderna gjort med Captain America: The Winter Soldier och Avengers 2.5 (Captain America: Civil War), men samtidigt var förra årets tre MCU-filmer endast fokuserade på humor gränsen till jönsighet överträddes till och med ibland. Årets första film ur serien, Black panther, var ju dessutom gräsligt dålig. Det fanns anledning att inte vara helt säker på att den nya Avengers-filmen skulle leverera. I mina mörkaste stunder stålsatte jag mig inför ett nytt magplask a la The Last Jedi. I mina ljusa stunder kom jag att tänka på att jag älskar de "stora" och bombastiska MCU-filmerna. Jag gillar till och Med Age of Ultron för tusan!

Men wow, att kunna bli så här positivt överraskad av duon som ändå gav mig en av 2016 års bästa filmer! Avengers: Infinity War, vilken underbar film. Jag tror att jag fick gåshud fem gånger under filmen och under sista akten satt jag med tårfyllda ögon. Det var tur att eftertexterna var så långa så att man hann samla ihop sig lite inför uttåget ur salongen. Den första och största rysningen fick jag när Captain America kom fram ur skuggan som räddaren i nöden för Wanda och Vision. Gåshuden!



Filmen är en makalös bedrift. Den lever mest i Avengers/Captain America-tonaliteten, men den blandar in den (ibland) jönsiga humorn från Guardians och Spider-Man på ett perfekt sätt. Gänget i Guardians är nedtonade till en nivå att de är oerhört mycket mer sympatiska. Det måste ändå ses som en gigantisk risk att ha med Peter Quill mer än Steve Rogers i denna film, men det lyckades.

De lyckades till och med få in Doctor Strange helt ljuvligt i tonaliteten. Honom gillade jag också mer här än i hans egen film. Den enda grupp med karaktärer som var lika tråkiga som i sin egen film var de från Black Panther. De har tråkig utstrålning och är helt humorlösa. Det kan ha att göra med att de var med i det något överdimensionerade och till slut lite tråkiga slaget när Wakanda blir attackerade av orcherna. Det känns som att vi sett den sekvensen tidigare i en annan filmserie. Dessutom tycker jag att Letita Wright som Shuri är det sämsta och mest fel-castade "supergeniet" sedan Denise Richards som kärnfysiker i Bondfilmen The World is not Enough.



Just att bröderna Russo har lyckas smälta samma de två så gravt olika tonaliteterna mellan Captain America-filmerna och Guardians är en av filmens största bedrifter. En annan bedrift är det fantastiska slutet. Som om det vore ett rött bröllop. Men visst detta är en PG-13 och ingen Logan-nivå på våldet inte. Istället får hjältarna dö genom att vittra och blåsa bort som damm. Men jag måste inte se blod för att storyn som berättas ska kännas ända in i hjärtat. Detta är sprängstoff efter att ha levt med dessa karaktärer i ett decennium och ha investerat så mycket engagemang. Jag var helt tagen av slutet. Dammigt i rummet! Jovisst, jag fattar att den gode doktorn har gjort ett drag som vi ännu inte riktigt kan skönja, som ett ess i rockärmen, och att den feta damen inte sjungit än...

Detta är seriens Episode V, den onda sidan vinner! Vad har vi då på skurken? Thanos är en intressant skurk. Givetvis inte lika ikonisk som Darth Vader, men ändå intressant på något sätt. Thanos må vara galen men han har ett resonemang som är komplext och inte helt ologiskt. Filmen vinner på att ha en sådan skurk gissar jag. Jag är dock inte helt såld på hur han framställs. Är verkligen Josh Brolin bra i denna roll? Den där hakan alltså... Och de digitala effekterna av Thanos var rent generellt filmens svagaste inom det departementet.



Åter till det göttiga i filmen. Jag älskade de nya konstellationerna som bildades. En av de stora styrkorna med filmerna från MCU är alla charmiga skådespelare. Väldigt få har en pinne uppe i rumpan (C Bale som Batman tex). Chris och Chris, Robert och Scarlett, de bjuder alla på sig själva och jag tycker att de är helt underbara. Nu får de nyare karaktärerna, som jag ofta finner lite svagare i deras egna filmer, spela mot superstjärnorna och det blir som ljuvlig musik i mina öron. De drar energi ur varandra, finner synergier och resultatet blir både överraskande och rörande.

Thor med Guardians var hysterisk underhållande. Tony Stark och Doctor Strange var en "match made in heaven". Lustigt nog passade Spider-Man in där också. Han har ju redan i sin egen film fått låna lite stjärnglans av Tony så den återträffen kändes naturlig. Cap och Nat ihopa var härligt. Gillade också när Cap träffade sin gamle vän Bucky igen.



Det var underbart att se Steve Rogers i skägg och vi fick se alldeles för lite av Black Widow. Skönt att hulken inte ville komma fram så ofta, Bruce är ändå mycket mer intressant. Jag hade glömt att Wanda och Vision hade en grej ihop. Var de inte på olika sidor i inbördeskriget? Härlig att se Wanda "in action" i filmen i alla fall. Men totalt sett alldeles för lite av Steve och Natasha, som sagt.

Slutet var något av en chock även om jag älskar denna typ av "mind fucks". Det var väldigt intressant att det bara var de ursprungliga Avengers som överlevde purgen; Tony, Steve, Thor, Bruce, Nat. Alla nya förmågor försvann inklusive Doktorn. Jag undrar jag vad det var för plan, den enda som ledde till seger..?

Kan det vara så att nästa Avengers-film, som får premiär i maj nästa år, är den sista för det gamla gardet? Att de kan besegra Thanos och återställa verkligheten till före hans knäppande med fingrarna, men att de kommer får betala det högsta, och denna gång permanenta priset? Det som är lite underligt är att Maria Hill och Nick Fury också blev dustade.



Jag vet inte... Det är svårt att jämföra filmer i olika genrer, och till och med inom samma genre ibland. Vilken är bäst, Avengers: Infinity War eller Logan från förra året? Det är lika svårt som att besvara frågan vilken kompositör är bäst, Vivaldi eller Beethoven, Mozart eller Bach? Olika typer av verk som passar i olika sammanhang.

Detta är i alla fall ett nytt kapitel i byggandet av ett filmiskt universum där karaktärer får tid på sig att utvecklas som om det vore en gigantisk tv-serie. MCU cashade in på sina investeringar i karaktärer och deras inbördes relationer i Civil War där alla gamla relationer sattes på prov och hotades. Redan då var jag blown away av hur filmserien äntligen började tvinnas ihop efter att länge mest byggt nya grenar. Nu har de sammanfört alla grupperna i en enda film, crossover galore. Det är inte perfekt men det är otroligt bra med tanke på utmaningarna. Denna film lyckades få ihop allt, damn it, och det är ofantligt imponerande.



Jag hade kanske önskat att scenerna från Wakanda hade varit kortare i utbyte mot någon lugnare scen, som den när Avengers besöker Clints hem (i Ultron). En scen där karaktärerna fått tid på sig att luftas och blomma ut. Men detta är en mycket liten svaghet som inte stör på helhetsintrycket som är full pott. Jag längtar så efter att se om den. På bio och flera gånger hemma når den släppts för hemmabruk.



Till sist en annan liten spaning. Det blev så tydlig i denna film, än en gång, att hela seriens huvudperson är Tony Stark. Därmed kommer det med säkerhet vara upp till honom att fixa så att det blir bra igen. Och jag tror att han till slut kommer få sin stora vila, någon gång under nästa Avengers-film...

Jag ger Avengers: Infinity War fem stjärnor av fem möjliga.

Betyg: 5/5


Fler texter om filmen:
film4fucksake
Jojjenito
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord

  

Ingrid Goes West (2017)

"There's science, logic and reason. And then there is... California!

Ingrid goes west var en jobbig film att se på. Audrey Plazas Ingrid är en människa med ganska grava problem. Hon känner sig ensam, hon ser inte en de i sin närhet som är med henne, och därför försöker hon bli bästis med tjejer som verkar ha perfekta liv på instagram. Problemet är att som alla förstår är inte livet samma sak som "happy perfect life"-bilden som kan spridas via insta. Och Ingrid har utvecklats till att bli en galen stalker ut i fingerspetsarna.



Objektet för Ingrids senast crush blir alltså Elizabeth Olsens Taylor Sloane som livnär sig på ett instagramkonto där hon produktplacerar konsumentprodukter. Taylor har givetvis sina egna problem men på instagram är det vackra solnedgångar och härliga inredningsprojekt sju dagar i veckan. Ingrid är för omtöcknad i sin egen depression för att förstå detta.

Via lite "single white woman"-beteende nästlar sig Ingrid in i Taylors glamorösa liv. Allt medan grannen Dan bara är en snäll och go kille. Prioriteringarna blir helt off och så går det som det går. Filmen avslutas mycket ärligt med några riktigt äkta scener. Det räddar filmen från ok till ett rejält steg uppåt på skalan.



Jag antar att filmen borde kallas en dramakomedi även om jag inte fann de komiska inslagen speciellt roliga. Jag kände mest smärta för Ingrid och hennes situation. Miljöerna i Venice Beach, sunny California, var givetvis underbara. Värmen strömmade ut mot oss i publiken, kall novembernatt utomhus.



Jag har alltid tyckt att Aubrey Plaza är en intressant skådespelare. Det är något "wreckless" över henne, något som kom i öppen dager i den suveräna tv-serien Legion. Här är hon perfekt castad, hon är så bra att det är svårt att värja sig för Ingrids galenskap. Elizabeth Olsen lärde vi känna i den fantastiska filmen Martha Marcy May Marlene (filmfestivalen 2011). Hon är läcker och ser ut som en stjärna. Även hon var mycket bra castad i denna film. Castingen har en ibland underskattad del i hur bra en film blir. Wyatt Russell (Everybody wants some!!), O'Shea Jackson Jr (Straight outta Compton) och Billy Magnussen var alla bra på lite olika sätt. Speciellt Billy Magnussen som spelade Taylors galna bror Nicky kändes nästan lika wreckless som Audrey Plaze. "Why so serious?"

Jag ger Ingrid goes West tre Mantis av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Wreckless översatt till svenska: obekymrad, lättsinnig, hänsynslös, obetänksam, skoningslös, orädd, våghalsig, vårdslös