Thunderbolts* (2025)

MCU har länge varit sönder och denna nya MCU-film sammanfattar läget för dem, oavsett om det är medvetet eller ej.

Det var fascinerande att beskåda MCUs uppgång och fall. Ibland undrar jag om problemet var att de inte riktigt förstod varför Phase 1-3 blev så ofantligt populära. När de störtade in i Phase 4 slarvades magin bort i ett virrvarr av multiuniversum som dödade den lilla "stakes" som fanns kvar, absurt dåliga val av regissörer, och för att tala klartext, tråkiga karaktärer.

Galleriet av karaktärer i Thunderbolts* är splittrat, fragmenterat. Det är en grupp själar som inte hör ihop. Som om Kevin Feige har gett upp och öppet erkänner att han inte har ett gäng att bygga en filmserie runt. Vi kan alla stanna upp och drömma oss tillbaka till eran före pandemin med Robert Downey Jr, Chris Evans, Chris Hemsworth, Scarlett Johansson, Elizabeth Olsen och alla de andra älskade favoriterna.

Visst flera av Phase 3 folket har kämpat vidare men det har varit med "diminishing returns". Gruppen av intressanta karaktärer har tunnats ut om och om igen. Vad Feige kanske inte har funderat på är att Phase 1-3 lyckades trots att historierna bygger på serietidningar som bas, inte på grund av det. För att kunna dra in miljarder dollars på filmerna måste bra många fler än serietidningsnördarna vilja se filmerna. 

Han byggde, kanske mer eller mindre av en slump, en historia om en grupp som vi, publiken, brydde oss om. I en värld där var och varannan var OP och odödlig brydde vi oss istället om deras relationer som kunde trasas sönder, och sönder de trasades. För att byggas upp igen. 

Jag kan krasst konstatera att jag nu för tiden inte känner något av det som gjorde de tidigare faserna så lyckade. Trist.

I Thunderbolts* försöker de återgå till en vinnande strategi för dessa filmer, en blandning av spektakel, drama och humor. Det är lika splittrat som gänget är, otroligt splittrat. Alla skådespelarna spelar i olika filmer känns det som.

Florence Pugh som Yelena spelar i en klassiskt grekisk tragedi. Hon är superallvarlig, deprimerad och fördömd. Hon är en bra skådespelare men hon kommer inte till sin rätta i denna film. Sebastian Stan i rollen som Bucky Barnes spelar i en old school Captain America-film. Han är "the straight guy" alla kan bolla sina karaktärer emot. Han var en "minor" Avenger förr, nu känns han som den enda som är "verklig" bland alla syntetiska karaktärer runt honom. 

Julia Louis-Dreyfus spelar "the main villain" Valentina. Hon spelar i en politisk satir vilket är kul men helt klart ett eget spår i denna film med multipla spår. Hon är dessutom för charmig för att övertyga som villain vilket blir ett problem i sig.

Den nya karaktären Bob spelas av Lewis Pullman. Han spelar en ensam, svårmodig emo-tonåring i en American Indy-film. Skulle passat på Sundance! David Harbour spelar Red Guardian som om han vore med i en spoof-film över MCU. Han är det mest underhållande elementet i filmen och värd entrépengen på egna meriter. Hatten av! 

Wyatt Russell i rollen som plast-Captain America blir endast en påminnelse om hur mycket bättre det var förr. Inget ont om skådisen, men hur lätt är det att ersätta den riktia Cap? Till sist fanns där två tjejer med liknande "skills", en heter typ Ghost. Helt ointressanta, vet inte ens vilka de är.

Thunderbolts* var underhållande och bättre än det mesta jag sett från MCU efter Endgame, Deadpool-filmerna undantagna vilka ändå känns som outliers inom MCU.

Helt klart en festlig film. Däremot tror jag det är lite väl tidigt att säga att MCU är tillbaka som fenomen och ett "måste ses"... Jag bryr mig helt enkelt inte längre. Men man ska aldrig säga aldrig, fast det ska till något mycket starkare för att jag ska åter komma tillbaka till fullo.

Betyg: 3/5  

A Working Man (2025)

Actionthriller med en våldsam Jason Statham i huvudrollen har blivit en egen genre känns det som. Det är som actionthrillers med en våldsam Liam Neeson. Av dessa två väljer jag självklart Jason Statham varje dag i veckan.

De båda ligger dock i lä för Denzel i hans egen serie av samma slag, The Equalizer. Men jag digressar.

Dagens film är årets bjudning inom denna nya genre. Kan det komma fler i år? Hoppas!

Jason Statham inger förtrodende i sitt våldskapital och han har en skön aura. A Working Man har allt det jag har kommit att gilla med Stathams filmer. De är som en snuttefilt och det känns bara mysigt att sätt sig ner en fredagskväll med en öl i handen och kolla in den nya actionthrillern med den gode Jason.

Våldet är ofta av varierande kvalitet, och så i denna film. Det är som bäst när det kommer oväntat, sker mellan några få personer i närkamp. Det känns mer brutalt så. När det är smygande i skog eller mellan hus och skjutande kan det bli jättespänannde men det blir ofta lite överdrivet när scenerna dras ut på. Så också i denna film.

Just denna films största svaghet är att hela processen att rädda tjejen tar så lång tid att det känns helt osannolikt att hon skulle klara sig över huvud taget. Jag reagerade redan när hon blivit tagen på att Statham hade tid med att åka ut i skogen och ha ett filosofiskt samtal med sin vän från kriget. I en bister verklighet hade hon redan varit förbrukad sedan länge när han till slut började närma sig upplösningen på dramat.

Men detta är i sanning petitesser när det är en film som denna. Det är allt som oftast ganska små "stakes" i denna typ av film, och de gånger det finns riktigt saftiga "stakes" blir det alltid en chockerande och ofta en positiv överraskning (The Counselor, Man On Fire etc).

Filmen är av sin tid vilket den stora graffitin "Ukraine" som skymtade i bild några gånger vittnar om. Att det finns några i USA som inte vill överge Ukraina känns skönt att se.

Till sist en kul detalj med städfirman "Chicago Professional Cleaning Services" som dök upp då och då. Den ryska maffian hade mängdrabatt hos dem uppenbarligen. 

"What was that?"
"Bluetooth."

Betyg: 3/5

Violent Night (2022)

En av de mest intressanta sakerna med denna film är kanske att den är regisserad av norske Tommy Wirkola som gjrde de underhållande Død snø-filmerna. Denna gång låter han David Harbour spela tomten i en salig blandning av filmserierna Bad Santa, Home alone, Die Hard och Død snø. Det är våldsamt och humoristiskt. Det funkar hyfsat bra men filmen känns spretig som om Wirkola inte riktigt visste vilken film han skulle kopiera mest.

Största överraskningen var kanske när jag insåg att det var Beverly D'Angelo, känd från Ett päron till farsa-filmerna från 80- och 90-talen, som spelade den bitchiga matriarken i familjen.

Allt är lagom i denna film. Den är lagom kul, lagom vass och lagom våldsam. Men som helhet var det ändå mest av all lättglömt, så till den grad att jag inte ens kommer ihåg så mycket mer om den nu. Det får bli en tvåa.

Betyg: 2/5

Stranger things - Season 4 (2022)

Jag är sannerligen glad att jag tog mig an att se ikapp S3 så att jag kunde se S4 redan nu i sommar. Denna säsongen var ett klart steg framåt och med bred marginal den bästa säsongen hittills. Det känns som att The Duffer Brothers har blivit mer självsäkra som "show runners" och framför allt "story tellers". Manus för denna säsong är tajt, det hänger ihop och planteringar följs upp på ett organiskt och väl planerat sätt. Allt funkar bra. 

Även under denna säsong delas gänget upp i mindre grupper mest under hela säsongen och jag vet inte om det är jag som blivit van, eller om det är det förbättrade manuset som gör att jag inte tycker att det drar ner. 

Även världens magi, dvs hur allt övernaturligt fungerar är mycket bättre etablerat vilket gör att jag som åskådare verkligen kan känna spänning över säsongen. Detta var den klart mest spännande säsongen, kanske i konkurrens med den första då allt var så nytt och okänt.

Så kommer vi då till Kate Bush och hennes låt Running up that hill som nu spelas överallt i världen en sådär 37 år efter den släpptes. Det är en tämligen fantastisk grej de lyckats med här. Låten har en central del av handlingen och den är mestadels med inne i handlingen (diegetisk), men den används också som "film score"! Det var verkligen häftigt att följa genom säsongen hur de använde låten. 

En stor anledning till att jag gillade säsongen så mycket kan också vara att barnen vuxit upp. Det känns som att det är mer på allvar. Max som jag mest tyckte var tröttsam under S3 med hennes barnsliga kärleksintriger var en av denna säsongs bäst och mest intressanta karaktärer. Hon betedde sig annorlunda och dramat var seriöst med vad hon råkade ut för i centrum för fajten mot huvudskurken.

Det hjälper också att Robin fortfarande är en skön karaktär men framför allt att Eddie Munson gör entré. Jag säger bara: Eddie Munson 4 ever!

Serien sysslar fortfarande med en massa åttiotalsnostalgi och även om jag gillar blinkningar och hommage (Molly Ringwald!) är det inte centralt för min uppskattning. För att beskriva serien är det istället lite kul att fundera på alla referenser eller jämförelser man kan göra. Vi har monsterfilmer som Carpenters "The thing" och Alien-serien med "Alien 3" mer specifikt. Elevens öden i andra halvan av säsongen tar mig tillbaka till den utflippade serien "Legion" (jag har bara sett S1). Men mest av allt påminner världen, monstren, dimensionerna och till viss del våra protagonister mig om den inte helt okända serien "Buffy". Detta är såklart inte lika bra som "Buffy" då det gäller karaktärer eller relationer, men världen som sådan är mycket lik den Buffy lever i.

Jag gillade vad jag såg och ser med glädje fram emot den femte och sista säsongen av serien.

Betyg: 4/5

Stranger things - Season 3 (2019)

Trots att de två första säsongerna varit underhållande och engagerande kände jag mig lite mätt på barngänget och 80-talsnostalgin när säsong 3 drog igång sommaren 2019, så jag skippade den helt enkelt. Jag var kanske inte så upplagd för den typen av serie då helt enkelt.

Hoppar fram till sommaren i år och allt snack om säsong fyra och Kate Bushs fantastiska Running up that hill. Men WTF? Det där vill jag ju också kolla in. Nåväl, det blev ett sommarprojekt att se ikapp säsong 3!

Sagt och gjort, nu har jag sett trean. Den var helt ok, men ändå showens svagaste hittills, eller hur va? Jag var inte jätteförtjust i kärleksgnabbet mellan barnen, och Max kom sannerligen inte ut på plussidan efter denna säsong. Jag var inte heller speciellt förtjust i Nancys sidospår som journalist på den lokala blaskan, lazy manus.

Mest kul var att följa Hopper och Joyce, samt Steve och Robin. Lucas lillasyster Erica var en udda, men frisk fläkt. Dessutom var den ryske forskaren Alexei ("Smirnoff") som Hopper plockade med sig mycket underhållande. 

Säsongen bjöd också på många roliga blinkningar till åttiotalet, inte minst den ryske mördaren Grigoris imitation av Arnolds Terminator i parti och minut. Och var jag den enda som tyckte att den ryska operationen under Starcourt shopping mall kändes som en nyare version av "The Initiative"?

Rent generellt sett är det lite trist att serien endast satsar på överraskningar och chockverkan. Det hade antagligen varit mer engagerande om världens magi hade varit mer tydligt etablerad. Nu känns det som att lite vad som helst kunde hända och då förtas spänningen avsevärt.

Sen är det också inte så kul när det "goa" gänget är splittrade mest hela säsongen. Ska man ha en serie som till stor del bygger på ett tajt gäng med lojala vänner bör man kanske låta dem vara ihop, dvs bygga på sina styrkor istället för tvärtom?

Jaja, den var nog helt klart sebar i alla fall. Det var ju inte så att tiden den tog att se igenom kändes bortkastad. Men det där lilla extra för att den skulle höja sig över mängden saknades. Nu är jag redo för säsong 4!!

Betyg: 3/5

No Sudden Move (2021)

En ny film av Steven Soderbergh! Skulle inte han lägga av med att göra film? Nåväl han har uppenbarligen gjort en film till i alla fall.

Soderbergh är en mångsidig regissör som hoppar mellan genrer. Jag älskar inte allt han gjort men han har ändå några filmer som är otroligt bra. Tänker speciellt på filmer från hans kreativa höjdpunkt åren 2000-2001; Erin Brockovich, Traffic och Ocean's eleven.  

Nu har vi thrillern No sudden move. Titeln flyger mig helt över huvudet men det är kanske symptomatiskt för detta var ingen höjdare mina vänner. Visst den är bra gjort inom de tekniska kategorierna, men en thriller som inte är det minsta spännande är ett fail. En film där man inte bryr sig om karaktärerna eller deras relationer leder till avsaknad av engagemang och därmed ingen spänning.

Filmen bygger enligt eftertexterna på verkliga händelser från den amerikanska fordonsindustrin på 50-talet. Historien är rörig så in i helvete att jag efter halva filmen inte fattar över huvud taget vem som lurar vem och varför. Allt handlar sedan om katalysatorn till bensinbilar. Wow, vilken särledes trist fråga att spendera en hel film på.

Jag gissar att Soderbergh hade tänkt sig avslöja fuffens i industrivärlden som gjort hans egen Erin Brockovich, eller i någon av de två som avslöjar "Big Tobacco"; Michael Manns The Insider och Jason Reitmans Thank you for smoking. Filmen funkar inte som satir (som Thank you for smoking) eller som drama (som The Insider) på grund av att man inte förstår vad det handlar om förrän i slutet av filmen. 

Istället inleds filmen som ett mysterium likt Tarantinos Reservoir dogs. Några skurkar som inte känner varandra sätts ihop i ett team för att utföra ett brott. Snart glider filmen över till att bli en thriller där olika maffiasnubbar ska lura varandra och filmen påminner tematiskt om bröderna Coens Miller's Crossing. Till slut påminner den om Manns The Insider. Vilken soppa. Alla de filmer denna påminner om är ljusår bättre.

Jag varnar alla: Håll er borta! Filmen är dock bra gjord och jag gillar Don Cheadles karaktär så det blir en svag tvåa.

Betyg: 2/5

Black Widow (2021)

Mina helt färska tankar om Black Widow. Normalt sett brukar jag vilja sova på saken och låta filmen marinera lite men denna gång blundar jag och drar jag av plåstret med ett ryck.

Varnar för spoilers för er som inte sett filmen än... You have been warned!

Black Widow är den 24:e filmen i MCU och den första i Phase 4. Dels är den fruktansvärt försenad då Black Widow borde ha fått en egen film för länge sedan. Dels har filmen också den otacksamma uppgiften att kicka igång Phase 4 efter att MCU lyckats med sitt unikum med Phase 1-3. En bedrift som knappast någon studio kommer kunna replikera, inklusive Marvel Studios själva. En stor utmaning alltså. 

Jag hade på så när lyckats förbli helt ospoilad inför titten, men inte lyckats och jag gick in till filmen med en känsla att den nog inte skulle vara så bra. Jag trodde de skulle fokusera på Natasha Romanoffs bakgrund och hennes träning med aldrig sinande fysisk och psykisk misshandel. Jag spekulerade i en ganska mörk och dyster film. Men lyckligtvis och kanske på grund av att Red Sparrow redan gjort den grejen slapp vi det. Istället utspelades filmen under slutet av Civil War. Mycket lyckat drag må jag säga.

Det är svårt att göra en film som utspelas mitt i en existerande filmserie utan att i efterhand förstöra den serie den samsas med. Därför var det extra kul att de gjorde just detta och lyckades. Jag tycker att den på så sätt påminner om Rogue One: A Star Wars Story. Båda filmerna lyckas hållas sig i en egen story och undvika att skohorna in kopplingar till de övriga filmerna i serien förutom att de slutar med en scen som efterföljs av redan existerande filmer. Black Widow-filmen följs av sista kapitlet före eftertexterna i Civil War.

Black Widow hade en bra mix av action och lugnare partier. Den var helt ok med sitt actioninnehåll även om det var långt från banbrytande. Medan den hade mer och bättre humor än väntat. Jag trodde det skulle bli en mycket allvarligare film. Men hey, det är ändå MCU!

Jag gillade skämtet om Natashas "power pose"/"hero landing" och hur lillasyster Yelena tjatar om det. Kul metanivå på grund av kritiken MCU fått för att Scarlett Johansson är för sexig i filmerna. Roligt när Nat respektive Yelena utför dem. Men sedan tror jag mig se en mindre utstuderad pose från Nat när hon nästan obemärkt använder den i en fajtscen som skulle kunna bevisa att hennes pose är en del av hennes naturliga rörelsemönster. Så det kan vara så att MCU lyckades med att både äta kakan och behålla den!

Det var flera blinkningar till James Bond inklusive att Nat kollade på Moonraker och dessutom kastar sig ut från ett plan (typ) utan fallskärm! Efter det fick vi lite blinkningar till Mission: Impossible också och kanske några diton till Fast and the Furious-serien med alla kvaddade bilar. Varför dessa blinkningar? För att när man är störst på gården har man råd att bjuda lite på sig själv?

Jag älskade scenerna från Norge! Första gången vi fick se en fjord undrade jag i vilket land de lyckats få till de filmsnuttarna och så var det ju Norge hela tiden. Dejligt!

Filmen hade sina svagheter också, i alla fall känns det så nu direkt efter titten.

Rachel Weisz gjorde inget intryck förutom en horribel rysk accent som var helt onödig. 

På tal om accent så var Florence Pugh bra filmen igenom men jag hade mycket hellre önskat att de skippat hennes rysk accent också. Varför inte bara låta henne prata amerikanska som hon gjorde som liten i Ohio och därmed ta bort denna distraktion? I vilket fall var hon överlag bra och hon fyllde rollen som mini-Black Widow.

David Harbour var trots allt festlig mest hela tiden. Det enda felet med hans Alexei var att det kändes som att han var med i fel film. Han spelade som att han var med i en Deadpool-film.

En sak som jag saknade i Endgame var en seriös begravning för Natasha. Att hon skulle få hyllningar på samma nivå som Tony Stark. Men det blev inget med det. Därför hade jag hoppats att de skulle göra något fint för henne i denna film, och sedär det dök faktiskt upp en sådan scen i mitten av eftertexterna. Den var fin till en början med tills det blev pajjigt när Julia Louis-Dreyfus dök upp i rollen som Valentina (som vi såg i MCU-serien The Falcon and the Winter Soldier). Trist att de inte kunde hålla den scenen seriösare. Nu är frågan om yngre systern kommer spela på det elaka laget i kommande filmer?

Filmens kanske största svaghet var dock att den fokuserade för lite på Natasha. Jag hade velat se mer av hennes "bad assery" och lite mer om hennes bakgrund, hennes "lore". Det känns som att Yelena var huvudkaraktären mestadels vilket är rimligt för Marvel Studios om de nu ska ge henne en stor roll i Phase 4, men det var inte det jag längtat efter att få se.

Jag gav Rogue One en trea efter biotitten men den filmen har vuxit sig jättestark vid omtitt då jag ignorerat svagheter och omfamnat dess styrkor. Jag tror att denna film kan ha samma utveckling efter att den fått rumla runt lite i det undermedvetna och efter en given omtitt när den dyker upp på BR.

Mitt betyg "all fresh" blir någonstans mellan en stark trea. Något sådär ungefär.

Betyg: 3/5

Addendum: jag gillade användningen av den ryska visan Poljusjko-pole som systrarnas theme. Melodin kallas Röda kavalleriet på svenska. Den är för mig känd som nubbevisan Dryckesvisa från ett Chalmersspex från femtiotalet. Visan är i studentkretsar också känd som Livet är härligt eller Ta dig en vodka, tavaritj.

Extraction (2020)

Kommer ni ihåg den gamla klassiska actionrökaren "De vilda gässen" från 1978, den med Roger Moore och Richard Burton i huvudrollerna? Den handlar om ett gäng legosoldater som tar ett uppdrag att rädda och smuggla ut några personer i fångenskap någonstans i Afrika. Det var en av de första actionfilmerna jag såg som gryende filmälskare. Ta denna klassiker och modernisera den med lika delar "The Raid" och "John Wick" samt krydda med den underskattade actionthrillern "No escape" från 2015, då får du en känsla för vad denna film erbjuder.

Chris Hemsworth spelar Tyler, en livstrött legosoldat som gör grisiga jobb för högstbjudande. Hans sexåriga son dog i barncancer och han kan inte se sonens ansikte i sitt huvud längre. Sorgen är större än viljan att leva. Nu har han fått ett uppdrag att frita sonen till en indisk knarkkung som sitter fast hos en konkurrent i Bangladesh. Tyler och hans team beger sig in i en febrig och överbefolkad stad som visar sig vara svårare att ta sig ifrån än vad de räknat med.

Jag gillar denna actionrökare. Det är en perfekt film för fredagskvällen. "Action utan slut". Chris Hemsworth är en cool dude, jag gillar hans energi och tajming. Han har glimten i ögat och levererar både humor och allvar med samma lätthet. Filmen snyggaste är dock den mörka skönheten Golshifteh Farahani känd från Jim Jarmusch's "Paterson" bland annat. Här spelar hon en bad ass vilket funkar också. Hon har många strängar på sin lyra som det verkar.

Efter jag såg filmen upptäckte jag att den var gjord av bröderna Russo och deras Second Unit Director från "Infinity War" och "Endgame". Kul trivia på sin höjd. Som sagt var detta mer likt någon av alla filmer i samma stil som "John Wick" som kommit de senaste åren än MCU. Filmen bygger på en "graphic novel" som Joe Russo skrivit och han har också stått för manus till filmen. Bröderna har producerat tillsammans med den bäste Chris.

Random notes:
- är inte helt säker på att filmen blev bättre av den inledande scenen som tar oss rakt in i slutscenen för att sedan låta större delen av filmen vara en flashback.
- Tylers coole teammedlem med sniper-geväret, han som kallas för G, spelas av filmens regissör Sam Hargrave.
- filmen har mycket lite dialog under inledningen och slutet, den stannar upp en stund i mitten där karaktärerna får andas och utvecklas, men sedan är det full fart igen...

Överlag en positiv överraskning ur en genre som ofta underhåller för stunden men sällan når fram som riktigt tunga filmer. I samma nivå som "John Wick" dock men med en bättre huvudperson.

Betyg: 4/5

För den sugne finns fler tankar att läsa om filmen:
Sofia
Filmitch

Stranger Things - Season 2 (2017)

Stranger things har varit en av de mer spännande och omtalade nya serierna de senaste åren. Nu har jag sett säsong 2 och det känns som upp-och-nedvända världen. Den första säsongen var som bäst under första halvan när serien mer levde på stämning. Paradoxalt nog blev serien mindre intressant under andra halvan när den var mer spännande. Andra säsongen har den helt motsatta utvecklingen. Säsongen inleds svagt, den är trevande och sökande under flera avsnitt. Lyckligtvis vänder alltså den andra säsongen på perspektiven och blir som bäst under andra halvan. Avsnitten sex, åtta och nio är riktigt, riktigt bra.

Vad är det då som skiljer säsongerna och varför upplever jag att slutet är bättre i S2? Jag har givetvis analyserat detta, allt för mina högt värderade läsares skull. Andra säsongen lider av en av de största dödssynderna en tv-serie som denna kan begå. Splittring! Serien är en multi cast-serie. Det är många viktiga och bra karaktärer som samverkar i ett härligt gäng. Tyvärr är gänget splittrat under hela jäkla säsongen. De kommer ihop först precis mot slutet (inte en spoiler för det var så givet att inte ens mormor Agata skulle missa det).



Serien blandar känslan från Spielbergs familjeäventyr med klassiska science fiction-filmer som Närkontakt av tredje graden, Aliens, Resident Evil och Aliens! Ja mycket referenser till Aliens är det i denna säsong och det älskar jag såklart. Vi får se Paul Reiser i rollen som ond företagsmänniska. Paul Reiser! Serien bjuder dock på en liten tvist när det gäller honom. Vi ser gänget springa och skrika i underjordiska gångar där det kommer monster ut ur väggen...

Private Hudson: They're coming outta the walls. They're coming outta the goddamn walls.

Serien är som starkast när Mike, Eleven, Dustin och Lucas hänger ihop. När Joyce, Will, Jonathan och Hopper kommer ihop till en grupp. Men nu lirar de solo mest hela säsongen. Visst får vi några höjdarscener lite här och där, men den långsiktigt höga nivån uteblir. Inledningen av andra säsongen av Stranger things är svag, men i och med att säsongen avslutas så starkt kan jag med glädje rekommendera den. Every breath you take!



I slutet av min text om Säsong 1 spekulerade jag om andra säsongen...

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Hur blev det då?

Säsongen blev nio entimmesavsnitt (avrundar till ten hours!). The lost knight kan mycket väl ha varit Hopper. The proud princess är uppenbarligen Eleven. Och The the weird flowers in the cave är the demo-dogs i tunnlarna med ansikten som öppnar upp sig som blommor. Verkar passa väl in i mina ögon i alla fall.

Betyg: stark 3:a (igen)

Stranger Things - Season 1 (2016)

Sommarens snackis har varit Pokemon Go, men tv-serien Stranger things kommer inte långt efter. Det är en originalserie från Netflix som utspelas i mitten av åttiotalet. För oss sextiotalister är detta 100% nostalgi. Serien har kallats för "a dark Amblin" och då menar man Spielbergs produktionsbolag Amblin Entertainment med filmer som E. T., Gremlins och The Goonies. Stranger things är nämligen som en blandning av Steven Spielberg, Stephen King och John Carpenter. Spielberg för miljöerna och det frejdiga kompisgänget, King för miljöerna och thrillerinnehållet och Carpeneter för monster och den suveräna musiken.

Jag brukar inte bli allt för exalterad bara av musiken i en serie eller film, men i detta fall skulle man kunna utnämna musiken som en av huvudkaraktärerna i serien. Musiken är absurt bra! Övriga huvudroller spelas bra av bland andra den gamla favoriten Winona Ryder samt ett gäng yngre förmågor som alla gör bra ifrån sig.

Serien får mig att jämför med andra serier som The X-files, Firefly och Stargate. Den blinkar gladeligen till en massa klassiska filmer från eran med scener som nästan är som kopior från orignalet. Man kan komma och tänka på filmer som E.T. (peruken!), Alien (äggen), The Goonies (chokladpuddingen!), Närkontakt av den tredje graden, Firestarter, Nightmare on Elm Street, Poltergeist, The shining, Stand by me (järnvägen!) och vapenarsenalen i Commando. I ett av pojkrummen i Stranger things ser vi Tom Cruise på väggen bredvid filmplanschen för The Thing. Alla dessa små detaljer skickar impulser till mitt nostalgicentrum och ger njutning...

Denna serie blanda mellan sköna miljöer och en rejäl dos spänning. Jag vet inte jag om jag håller med Sigge om att detta är en ungdomsserie. Tror nog att en och annan tolvåring skulle kunna tycka att den är nog så skrämmande. Jag satt i alla fall på helspänn flera gånger om, speciellt tidigt under säsongen. De två sista avsnitten är otroligt spännande men mer på grund av action än den psykologiska krypande terrorn.

Den kritik jag har mot serien är att den var starkare första halvan än andra. Det kändes som att den lovade mer inledningsvis än vad den kunde leverera. Och även om jag fann de sista avsnitten mycket spännande blev jag aldrig så där fullständigt engagerad i karaktärerna som man blir av de allra bästa serierna. Spänningen förtogs lite då jag inte riktigt hade en favorit i serien. På så sätt påminner den lite, lite om den misslyckade andra säsongen av True detective. Stranger things var dock bättre än den, fast givetvis sämre än True detective säsong 1 (för att besvara alla eventuella frågor om det).

Vissa scener i serien är också onödigt orimliga. Det var lite slappt manusförfattande här och där. Ett exempel är när Nancy (seriens svagaste karaktär?) trots att hon är livrädd för monstret kryper in i trädroten. Det kändes som att karaktären gjorde detta bara för att manusförfattarna behövde att hon skulle gå in där. Hon passerade portalen, a.k.a. The Hellmouth, och kom in i The Upside Down...

En annan snackis denna sommar är kanske uppsvinget för rollspel. Jag kommer ihåg hur instinktivt fascinerad av begreppet rollspel jag blev när jag såg E.T. första gången. Och precis som i den filmen spelar ungdomarna rollspel. Detta med rollspel var ju också en av de viktigaste delarna av Sara Bergmark Elfgrens förträffliga poddserie De dödas röster. På tal om Cirkeln-trilogin som jag nyligen läst kom jag att tänka på två liknande händelser i serien och i de böckerna. Dels tycker jag att de svarta rum som Elven hamnar i när hon flyter i tanken påminner mig en hel del om Gränslandet i Nyckeln. Dels påminner scenen när de två mobbarna tvingar Mike att hoppa över kanten i kalkbrottet om en liknande scen med Linnea i Eld.

Vad kan man säga om slutscenen då? Hehe, stackars Will. Jag kände för honom hela tiden. Men det är klart att en serie som denna måste få en uppföljning och jag antar att vi inte sett det sista av monstret eller The Upside Down. Frågan är bara om "the bad guy" Dr. Brenner (Matthew Modine) överlevde sista avsnittet.

La ni märke till dialogen under rollspelet som killarna spelade i slutet av sista avsnittet? Det var som att serieskaparna listade vilka kvarvarande trådar som finns kvar inför säsong 2. Betänk då att rollspelande i inledningen av första avsnittet förespådde handlingen i säsongen. De mötte ett monster, en "Demogorgon" och de blev oense om hur de skulle besegra monstret. Man kan tänka sig att äventyret de spelar i slutet av sista avsnittet förespår säsong 2 på liknande sätt. Denna gång möter de monstret "Thessalhydra" med flera huvuden (svårt att döda alltså).

Dialogen var ungefär så här:
- The campaign was way too short.
- It was ten hours!
- But it doesn't make any sense.
- It makes sense.
- Uh, no, what about the lost knight? And the proud princess? And those weird flowers in the cave?

Är The lost knight Chief Hopper? Vi vill veta mer om hans utveckling från suput till hjälte...
Är the proud princess Eleven? Vad hände med henne när hon dödade "The Demogorgon"? Förpassades hon till The Upside Down för gott?
Och vad hände med monstret, som kallas för The Tulip Head Monster på nätet, dvs the "weird flower in the cave"?

Sådär ja, det finns en del för The Duffer Brothers att ta tag i inför nästa säsong...

Jag ger säsong ett en stark trea.

Betyg: 3/5