Saltburn (2023)

Jag var ganska pepp på Saltburn. Detta är en mysteriefilm som delvis utspelades i universitetsmiljö och det är en genre som jag ofta gillar. Dessutom var det en buzz om filmen bland filmnördar så jag såg fram emot den. Spänningen!

Filmens första halva är helt klart intressant och jag gillar stämningen. Handlingen är ordinär om en fattig stipendiat som börjar umgås med de rika och populära slynglarna på campus. Sommarlovet närmar sig och vår huvudperson blir inbjuden av skolans populäraste kille att följa med på sommarlov på hans familjs slott - Saltburn.

Vår huvudperson Oliver spelas av Barry Keoghan. Detta är en skådespelare som jag aldrig riktigt gillat. Det är lite synd för jag tror att en varmare skådespelare med mer charm hade gjort filmen mycket starkare. Med Keoghan i filmen blir twisten inte lika effektiv.

Vid sidan av Oliver står familjen Catton i centrum som presenteras med en illa dolt avsky av Emerald Fennell. Pappan spelas av Richard E Grant som knappt står att känna igen. Han är inte bra i denna film, så synd på en annars utomordentlig skådis. Den extremt spåniga mamman spelas av Rosamund Pike och hon är ännu sämre (än Grant), men det är kanske inte mer än vad man räknar med från henne. Däremot gillade jag alla tre skådespelarna som gjorde syskonen Felix och Venetia Catton samt deras kusin Farleigh. De gör sina karaktärer rätta. Jacob Elordi som Felix är otroligt snygg och charmig som få. Ingen tvekan om att han gör Felix närvarande och levande. Archie Madekwe är suverän som den motsträvige kusinen Farleigh. Han är briljant som ömsom arrogant och elak, ömsom sårbar och undflyende. Till sist har vi Alison Oliver som systern Venetia. Hon är likaledes riktigt bra som fragil och på förhand dömd till olycka.

Det är när filmens stora twist kommer som filmen faller pladask som korthuset som byggts för högt och rämnat. Hela premissen vi köpt under filmens första del kastas undan då det visar sig att Oliver planerat och utfört en ondskefull plan. Han är en psykopat och förgörare av världar.

Hela filmen bygger på twisten, utan en effektiv twist är det inget kvar förutom regissörens förakt mot överklassen. Jag älskar smarta manus som lockar åskådaren att se om filmen, att fundera på teman och sanningar i filmens mylla, att tillsammans med andra filmnördar diskutera och försöka förstå. Denna film har inget av detta, inget i filmens första halva sätter upp twisten eller avslutningen på ett bra sätt. Oavsett hur fans av filmen försöker skohorna in "bevis" under inledningen.

Och anledningen till detta har att göra med "unreliable narrator"-problematiken. Ofta i mysteriefilmer har vi en "point of view" från en neutral person som försöker förstå vad som händer/hänt. Ibland råkar vi ut för en "unreliable narrator" som ett vittne och då skapas lager på lager av lögner och villspår. Rätt utfört kan det addera mycket till en mysteriefilm.

Men här har vi Oliver (Barry Keoghan) som inte bara spelar ett spel och föreställer sig när han umgås med Felix, Farleigh och deras gäng. Oliver spelar detta spel också när han är ensam med kameran!! Vi ser alltså Oliver i scener då han inte har någon i filmens värld att lura, de enda som ska bli lurade är vi åskådare via Olivers agerande. Filmen för åskådaren bakom ljuset på ett "oärligt" sätt och då faller hela mystiken med en mysteriefilm. Detta är "sloppy writing" och det gör twisten ganska uddlös, "lame" som de skulle sagt på engelska.

I mina ögon blev filmen inte speciellt spännande. Ganska intetsägande under första delen, det kändes som om vi satt och väntade på något, för att sedan bli meningslöst efter twisten. Ondskan Oliver visade upp var inte spektakulär och sättet han utförde sin plan var menlös, eftersom allt var tillrättalagt av regissören och inte byggdes upp organiskt.

Jag lämnas med en akut känsla av att jag verkligen vill se en filmatisering av The Secret History. En filmatisering har potentialen att kunna bli en fantastisk adaption, inte enkelt såklart men med rätt manus och rätt regissör så...

Betyg: 2/5 

The Banshees of Inisherin (2022)

Detta är en allmänt hyllad, ja till och med hysteriskt hyllad film av Martin McDounagh. Jag finner mig smått tveksam till reaktionerna för detta är inte en jättebra film. Den är fint förpackad och den kan verka vara bra, men är den verkligen det...?

Efter McDonaughs senaste film Four Billboards Outside Ebbing, Missouri var förväntningarna höga inför den nya filmen. Den omskrivs som en dramakomedi och just filmens komiska inslag lyfts ofta som dess styrka. Jag fann den inte en gnutta rolig eller komisk, inte ens fyndig under ytan. Istället fann jag filmen beklämmande och lågintensivt sorglig.

Filmen handlar om två korkade män. En svagbegåvad men vänlig man som varken förstår vad som händer runt honom eller vad hans handlingar betyder. Den andra envis långt över gränsen till det absurda som håller fast vid en fix idé några rundor för långt. Filmen är en allegori över kriget mellan protestanter och katoliker i Nordirland. Som sådan är filmen stark, men som film är den tråkig och med tanke på filmens hyllningar mest frustrerande för mig.

Jag såg filmen hemma i filmrummet och häpnar när jag hör att publiken på filmfestivalen kiknade av skratt. Masspsykos? Publiken slog sig tydligen på knäna över hur roligt det var med den korkade Pádraic och den absurde Colm. Låt oss konstatera att detta är ett fall då filmens humor går mig över huvudet.

Vid sidan av Pádraic (Colin Farrell) och Colm (Brendan Gleeson) har vi en yngling som är ännu mer korkad, Dominic (Barry Keoghan). Lider ön av grav inavel kanske? Ger regissör McDounagh en känga åt de stridande parterna i Nordirland, att de är ett gäng inavlade idioter?

Siobhán (Kerry Condon) är den enda karaktären jag tyckte var rimlig. Hon tog sitt pick och pack och lämnade ön. Bra för henne.

Vad hade då den gamla häxan i svart för roll? The banshee? Något om döden får man anta. Hon översåg deras relation, hur den steg för steg dödades genom den ena oåterkalleliga handlingen efter den andra. Två gamla vänner som för alltid blir fiender. Precis som... 

Nja, jag finner det inte roligt. Slå sig på knäna av skratt? Nej.

Betyg: 2/5

Eternals (2021)

 

Oj oj, Phase 4 har inte startat med en positiv trend direkt, snarare tvärtom. 

Det tog ett tag innan The Infinity Saga tog form och planen från Feige blev tydlig. Nu är jag mycket nyfiken på vad de ska ta sig an med Phase 4 och framåt. Men starten har blivit vinglig.

Black Widow var mycket bra och en film som jag tänkt en hel del på och den växer. Shang-Chi and the Legend of the Ten Rings var mysig och gullig men den har tyvärr tappat lite sedan jag såg den. Nu kommer Eternals och trots, eller på grund av, att den känns som en "stor" MCU-film var den en  besvikelse trots svala förväntningar.

Filmen är lång och till bredden fylld med olika saker. Den öser obarmhärtigt  på och hoppar runt i tid och rum. Tolv nya karaktärer introduceras där ingen riktigt etableras eller förgylls med något djup. Allianser och förräderi flyger förbi. Humanism, kärlek, svartsjuka slåss om tiden med frågor om förintelse, folkmord och gudstro. Allt trycks in i en och samma film, och jag bryr mig inte om något i hela filmen. Karaktärerna är platta och manus är som skrivet av en trånande tonåring som sett ljuset.

Eternals har totalt fel energi och feeling för att ens vara en MCU. Har någon illasinnad agent från DC smugit sig in hos Marvel? Nej, det är regissören och manusförfattaren Chloé Chao som är ansvarig. Jag börjar inse att jag inte gillar hennes stil alls, och inom MCU är detta under all kritik.

Jag gissar att Marvel-cheferna var belåtna över att ha håvat in en Oscarsvinnare som regissör.  Filmen levererar mäktiga actionscener och en hel del häftiga miljöer och "locations", men jag har sedan länge nästan helt slutat bry mig om de obligatoriska actionscenerna i MCU-filmer, och jag är som läsare av denna blogg vet mer intresserad av "pratscener" där karaktärerna och deras relationer byggs, frodas och utmanas.

Marvel investerade ett tjugotal filmer för att få maximal payoff i slutet av Phase 3 med avseende på  relationerna mellan Tony, Steve, Bruce, Nat, Thor och alla de andra. Vi fick under resan se hur de lärde känna varandra, hur de splittrades och gick emot varandra och hur de till slut återförenades och samarbetade.

I denna film får vi lära känna tio nya mytologiska karaktärer flyktigt, för att senare se hur de bokstavligen sticker kniven i ryggen på varandra och karaktärer dör till och med. Men jag känner inget för dessa karaktärer. Där fanns någon form av "stakes" men utan engagemang faller även dem. Den enda figuren som känns tillräckligt etablerad är filmens fåniga "comic relief" och det endast för att sådana figurer inte behöver etableras nämnvärt.

Eternals är episk och storslagen men manus är gymnasialt och rent ut sagt patetiskt. Om man skulle gjort en spoof-film på MCU med en massa nya karaktärer skulle mycket av de som finns i filmen idag kunnat vara med i spoofen. 

När filmen är så svag hamnar man lätt i att notera petitesser. Ta detta med diversitet. Här har man gått "all in". Inget fel med skådisar från olika etniska grupper men det känns påklistrat och som att någon (filmens regissör?) vill göra en poäng och uppfostra publiken lite. Sånt älskar vi ju alltid! (Sarkasm)

Låt oss rekapitulera; några vita, några afroamerikaner, en mexikanska, en med Hong Kong-kinsesiskt ursprung, en med sydkoreanskt ursprung, en med indiskt, ett homosexuellt par där ena partnern är en arabisk man samt en handikappad superhjälte (för övrigt favoriten bland de nya). Ett slag på käften på det vita Hollywood, eller ett syniskt sätt att täcka in så många marknader som möjligt för maximal försäljning? 

En annan komisk detalj, på det dåliga sättet, var att ha med både Kit Harrington och Richard Madden från Game of Thrones i så stora roller. Det går inte att inte tänka på något annat när man ser dem ihop. Att sedan låta filmens huvudperson och tillika båda herrarnas kärleksintresse heta Cersei är närmast chockerande aningslöst. Jovisst, de stavar Cersei lite annorlunda, Sersi, men vem försöker de lura?

Ett tag trodde jag att Kit Harrington bröt den fjärde muren i slutet med sin kommentar om sin röriga familjehistorik, men tyvärr var det bara en tease för något annat.

Där finns ett romantiskt montage med Gemma Chan och Richard Madden som är på skämskuddenivå. Låtvalet till montaget är horribelt. 

På tal om låtval var utnyttjandet av Pink Floyds låt Time i inledningen en av få ljuspunkter i filmen.

Eternals är lång så in i helvete, och den längden kändes rejält i rumpan. De har tryckt in en massa handling vilken till stor del känns meningslös. Filmen hade vunnit på att fokuseras på några få frågor. I slutet blir det religiöst till och med, då undersåtar vill döda sin gud. Även detta mynnar ut i en halvmesyr där guden varken straffar eller belönar sina undersåtarna. Den enda som gjorde något oförlåtligt fick lomma iväg (flyga iväg) och ta livet av sig. Och jag brydde mig inte för fem öre... Vilken soppa.

En film som hade fått mig att bry mig om karaktärerna och erbjudit stakes som engagerar hade inte lämnat det öppet till denna typ av detaljerad analys. Mycket av svagheterna skulle inte ens ses om filmen vore bra. Men när filmen är dålig blir analysen om detaljer likt ovan. Så blir det.

Betyget är inte svårt att sätta, och jag funderar på om denna film inte är den svagaste i hela MCU. Än så länge!

Betyg: 1/5