WandaVision - miniseries (2021)

Ojoj, himla kul att MCU har startat med tv-serier. Det jag gillar mest med WandaVision är hur MCU har använt tv-serieformatet för att bygga en brygga till Phase 4. De har också använt serien för att bredda sitt universum. Nu har vi fått en origin story för Scarlet Witch men också att häxor nu har en etablerad plats vid bordet i MCU.

Så, ja, jag är en av dem som verkligen gillade serien. Den har uppenbarligen tagits emot på olika sätt av den galna hop av fans som suttit ner och tittat på serien.

Jag har alltid gillat Wanda och Elizabeth Olsen så jag gick in till serien med positiv grundkänsla. Jag menar, hur kan jag inte älska Wanda, hon är det närmaste en Aes Sedai jag har sett på film eller tv... Än så länge.

Och detta är trots att hon alltid varit butter och allt annat än en glad gamäng. Wanda har helt enkelt varit deprimerad om man ska prata i klartext. Det är naturligt på grund av allt hon upplevt under sin barndom, uppväxt och inte minst vad som hände i Age of Ultron. 

Vid sidan av Wanda fick vi se mycket av Vision. Jag tycker att Paul Bettany växte under serien och mot slutet gillade jag hans insats som Vision mycket. 

Jag tyckte showen var modig som drog ut på grejen de gjorde i de inledande avsnitten. Före vi kom ut utanför hexagonen fattade jag inte vad som hände riktigt. Däremot tyckte jag att det var spännande och spekulationerna om var showen skulle ta vägen spirade. Jag gillade deras balls att dra ut på det i tre hela avsnitt. Coolt. Förväntningarna var stora på vad allt detta kunde leda till. Mer om hur förväntningarna uppfylldes nedan.

Jag gillade att showen gjorde hommage till gamla sit coms från 50-talet och framåt. Det gjordes med finess. Det intressanta var att de första avsnitten var mer mystiska än roliga. Showen blev inte lustig förrän Darcy och Jimmy Woo äntrade scenen. Efter lite funderande kom jag på att det måste varit per design. Varför var inte de tre första avsnitten speciellt roliga? Som vi får se i avsnitt 8 "Previously on" ser vi att Wandas pappa köpte piratkopierade tv-serier när hon var ung. Det är samma serier som WandaVision gjorde hommage till. Anledningen att dessa humorserier inte var roliga i WandaVision måste ju vara på grund av att det var Wanda som skapade WandaVision och att hon inte är en muntergök direkt. Hennes minnen från serierna färgades nog mer av hennes barndom med stråk av sorg och nostalgi än av humor.  Men senare när serien tar oss utanför hexagonen får vi se en del av den vanliga mixen av humor och allvar som MCU är känd för.

Som fan av MCU välkomnade jag de karaktärer från filmerna som vi fick besök av här. Darcy Lewis i Kat Dennings skepnad från Thor-filmerna. Dennings är jättekul. Sen har vi Jimmy Woo spelad av Randall Park, från Ant Man-filmerna. Till sist Monica Rambeau som spelades av Teyonah Parris. Henne har vi mött som liten flicka i Captain Marvel.

Att Wandas bror kom tillbaka och att han spelades av "den andre" Quicksilver, Evan Peters, var helt crazy. I slutet skohornade showen in en förklaring om hur det hängde ihop, men jag ser det mest som ett practical joke mot publiken. Meta så det förslår. 

Seriens big bad? Det saknades va? För Agatha Harkness var knappast hin håle... Det känns som att hon var opportunistisk och mest en annoyanace för Wanda. Och SWORD-chefen Taylor Hayward var inte heller mer än en annoyance. 

Personligen hade jag gärna sett att Emma Caufield hade haft en större roll. Det känns som att hon skulle kunnat spela en demon på ett extremt bra sätt! Med tanke på hur lite hon var med känns hon endast som ett elakt villospår från showen. Varför ens ha med henne om hon inte fick göra mer?  

Slutet av serien var en mixad bag. Jag fann sista avsnittet lite underwhelming först. Enligt the internets skulle det varit längre med en större kamp om den farliga boken The Darkhold. Monica Rambeau, Ralph Bohner, tvillingarna, Darcy och Jimmy Woo skulle tydligen försökt hindra Agatha Harkness få tag på boken, men misslyckats. Detta content övergavs på grund av reserestriktioner under pandemin då Kat Dennings inte kunde ansluta till inspelningen samt ont om tid för post production. Mycket trist. 

Dessutom skulle Benedict Cumberbatch ha gjort en cameo, en mycket väntad länk till den kommande Doctor Strange-filmen, men han var fast i Nya Zeeland och kunde heller inte ansluta. Ännu mer trist.

Vad sista avsnittet däremot hade mycket av var känslor. Scenerna när Wanda insett sitt vansinne och tog farväl till tvillingarna och sedan Vision var totalt hjärtskärande.

Summa summarum så gillade jag verkligen att de var så kreativa med formatet. Nu har mina förväntningar inför kommande serier inom MCU stigit rejält. Enligt Kevin Feige kommer de variera formaten på tv-serierna allt eftersom. Någon serie kommer vara som en lång MCU-film uppdelad i kapitel, någon kommer vara som WandaVision som bara kunde berättats i tv-serieformatet. Jag hoppas nu att den kommande The Falcon and The Winter Soldier tar fasta på det som gjorde filmen så kul, avancerad action och en svettig och nervpirrande känsla av 70-talets konspirationsteorithrillers...

Betyg: 4/5

The 40-Year-Old Virgin (2005)

Jag ville se om The 40-year-old virgin för att jag hade för mig att den antagligen var mycket bättre än hur jag kom ihåg den . Sagt och gjort och nu är den sedd igen. Nu vet jag att den inte är speciellt bra, men helt ok i alla fall.

Detta är en Apatow-film och de brukar vara bra som jag minns det. Filmen har många bra eller i alla fall populära skådisar som de flesta är stora stjärnor nu. Men ändå är det något som fattas mig. Jag tror att den helt enkelt har ett för svagt manus. De bra scenerna är i klar minoritet. De många skämten om Andys töntighet är inte speciellt fyndiga och det känns som att filmen inte har ett varmt "hjärta".



Steve Carell är ju bevisligen bra i många roller men här funkar han inte så bra som kanske krävs för att jag skulle kunna gilla filmen mer. Inte heller Catherine Keener lyckas med sin karaktär. Jag finner dem båda lite konstgjorda och inte speciellt charmiga.

Birollerna spelade av stjärngänget Paul Rudd, Seth Rogen, Elizabeth Banks, Jane Lynch, Kat Dennings, Jonah Hill och Mindy Kaling gör dock bättre från sig. Bland dem är Paul Rudd den svagaste och som alltid  hysteriskt roliga Jane Lynch den starkaste.

Jag blev tyvärr inte jättelycklig av denna film denna gång heller.

Typ av humor?

Mestadels ren humor om hur awkward det är för Andy att vara oskuld. Humorn är varierande från medvetet juvenil till karaktärsdriven. Filmen innehåller också en liten nya romantik, som för min del inte fungerar alls.

Filmkvalité vs. humorkvalité

Det är inget fel på filmens genomförande. Det är en god kvalitet på hantverket och jag gissar att filmskaparna fick fram det de ville ha. Felet ligger i att jag inte tycker humorn är speciellt kul i denna film. Vissa scener undantaget blir det tradigt med Andys osäkerhet och problem med det motsatta könet. Jag roas däremot av hans kollegors förtvivlade försök att hjälpa honom. Det finns humor i de sekvenserna. Andy är en ganska trist typ som har en kul sida som inbiten samlare. Jag känner igen mig och skrockar ibland åt skämt om ett samlarbeteende som jag känner biter på mig personligen. Alla samlarobjekt om att han övertalas att sälja... Jag lider med Andy!

Manus vs. skådespelare

Manuset är bitvis svagt och det hjälps inte upp av de ocharmiga personerna i huvudrollerna. Keener är direkt osympatisk. Hon ska förställa Andys motsats, en skön och lite oansvarig motpol till Andys kontrollerade jag. Lite som Jennifer Anistons karaktär i Along came Polly minus åldersaspekten. Inte direkt Zoey Deschanel- eller Kate Hudson-nivå på någon av dessa två insatser om ni frågar mig. Sen hade jag trott att Steve Carell skulle vara perfekt som Andy. Men han funkar inte fullt ut. Se honom hellre i en liknande roll i filmen "Crazy, Stupid, Love" där han fungerar bättre.

SST (Sensmoral, Stereotyper och Tropes)

En sensmoral som jag tog med mig är att man växer inte upp och blir vuxen bara för att man säljer av alla sina "collectibles", utan man växer upp och blir vuxen när man blir det. Jag tror att filmen menar att Andy kan ta nästa steg och inleda ett förhållande med Trish även utan att sälja av sin älskade Iron Man i oöppnad förpackning.

Två stereotyper:
- vi har den fumlige och pinsamma oskulden såklart. Andy. Tyvärr är han inget annat än det man kunde förväntat sig efter att ha läst filmens synopsis. Vad denna film behövde var att Andy skulle bjudit på fler och överraskande sidor av sin personlighet. Med det sagt var det ändå väldigt roligt när han beskrev känslan av en kvinnas bröst som "a bag of sand".
- den tuffe kvinnotjusaren som senare visar sig bara vara rädd och osäker. Jay var en ganska tråkig figur som inte bjöd på någon speciell överraskning trots att han bjöd på det som skulle vara filmens största "switch".

Tre troper
a. "breaking", flera skådespelare kunde inte hålla sig och undvika att skratta på riktigt i scenen då Mika vaxar Andys ectremt välbevuxna bröst. Paul Rudd, Seth Rogen och Miki Mia hade alla svårt att hålla maskens till Stev Carells mer och mer inspirerande svordomar. En mycket rolig scen där dialogen/Skriken var improviserade av skådespelarna.

b. "vänta med sex", först 20 dejter utan sex och på det Andys panik när han inte vet hur han ska göra.

c. den dumpade pojkvännen som går in i full "stalker mode". David (Paul Rudd)

Favoritkarakärer?

Elizabeth Banks sexgalning ("but what?") och Jane Lynch kåta chef blev mina favoriter. De är båda bra.

Trivia

Steve Carell was really being waxed in that iconic scene, with quite real screams of agony to boot.

A lot of the movie was improvised while shooting.

Omtittningspotential?

Nja, med tanke på historiens patetiska slut där Andy och Trish gifter sig före de haft sex och att just det lyfts upp som så himla gulligt och VIKTIGT, tror jag att jag inte kommer bli sugen på att se om denna film igen.

Filmens allra sista scen var däremot underbar. Alla bröt ut i en sång och dans-scen tagen från musikalen Hair. Scenen med "Aquarius / Let the Sun Shine in" är hilarious.

Slutomdöme

Simpel och konservativ syn på sex om en 40-årig man som är oskuld... Hur osexigt är det så säg. Det känns som att detta manus är supergammalt. Ändå är filmen ändå från 2000-talet. Crazy säger jag. Handling och arc är trist, men en hel del roliga scener räddar den till ett godkänt betyg ändå.

Betyg: 2+/5

MCU rewatch: Thor: The Dark World (2013)

Denna film är regisserad av Alan Taylor men tidigt i processen var det tänkt att Patty Jenkins skulle stå vid rodret. Hon hoppade av redan i december 2011 efter meningsskiljaktigheter mellan henne och studion. Istället hamnade Jenkins till slut som regissör för Wonder woman som nyligen hade premiär. Jag undrar hur Thor: The Dark World kunnat bli med Jenkins som regissör. Hade hon fokuserat mer på den roliga fyrlingen Thor-Jane-Darcy-Erik?? Hade vi fått mindre fantasy i space och fler scener från Jorden?



Nu fick vi istället en extremt erfaren tv-serieregissör som är känd för att ha regisserat avsnitt i tv-serierna The West Wing, Sex and the City, Deadwood, The Sopranos, Mad Men samt Game of Thrones. Just den sista serien kan kanske ha influerat honom i arbetet med denna film då vi får flera stora slag i fantasymiljö. Allt från en prequel om Odins krig, till Thors krig på en annan Realm, till två större actionscener i Asgård och slutet med en krisgscen i Greenwich på Jorden. Jag har dessutom säkert redan hunnit glömma någon eller annan fanmtasyinspirerad actionscen också. Känslan jag får är att det blir alldeles för mycket av cgi fajter! Det som var så bra i den första Thor-filmerna, nämligen samspelat mellan Jane, Erik, Darcy och Thor får mycket liten plats i denna film. Trots detta är de få scenerna guld och de räddar filmen från totalt magplask för min del.



Taylors fascination och fokus på de stora händelserna, kriget om "The Aether", är ganska meningslöst i mina ögon. Det är de övergripande händelserna i filmen och de bryr jag mig väldigt lite om. Jag känner mig inte speciellt engagerad i dessa "infinity stones" som så många av MCU-filmerna handlar om. Jag vill se karaktärerna och deras inbördes relationer, jag vill se bra villains och riktiga stakes på en jordnära och personlig nivå. Jag bryr mig inte om krig ute i space. Där går gränsen för min "suspension of belief".

Men visst, alla scener ute i space är inte dåliga. jag gillar Loki till exempel. Hans roll var mycket mindre i originalmanus men efter att han blev så populär i The Avengers valde man att öka hans roll. Det är bra. Jag tyckte också att the big bad Malekith var smått underhållande även om hans mörkalvssoldater såg ut som teletubbies vilket gjorde dem mer fåniga än hotfulla.



Till sist var det alltså Darcy och Thor och delvis Loki som räddar filmen. Jag tror bestämt att 100% av Darcys repliker fick mig att le, skrocka eller skratta. Hon spelas suveränt av Kat Dennings och jag hoppas att det blir mycket mer av Darcy i nästa Thor-film men jag håller inte andan för det... Chris Hemsworth bevisar än en gång att han har en komisk tajming. Jag roades också av det nya tillskottet med "the intern". En av höjdpunkterna i filmen var annars när Loki imiterade Captain America och Chris Evans dök upp i en cameo.

Jag kom ihåg filmen som svag men än en gång växte filmen vid omtitten. Jag spekulerar i att de flesta filmerna i MCU växer när man ser dem med kort mellanrum då banden mellan filmerna och alla "cross overs" blir tydliga. Dessutom kan jag kanske njuta mer vid en omtitt då det ges tid att studera detaljer. Detta antagande bygger dock på att filmen är mer bra än dålig till att börja med, och det är denna film.

Jag ger Thor: The Dark World tre miew-miews av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Lyssna på Shinypoddens avsnitt "I am Tony Stark" där vi pratar om denna film.

MCU rewatch: Thor (2011)

Thor är en film med "två ansikten". Dels har vi scenerna uppe i rymden dvs i Asgård och andra utomjordiska "Reamls", dels har vi scenerna i New Mexico. I den delen är filmen otroligt rolig och det är framför allt scenerna på Jorden som är bra.



Kulturkrockarna mellan den landsförvisade och plötsligt dödlige halvguden Thor och forskningsteamet med Jane, Erik och Darcy är i all sin enkelhet både charmiga och underhållande. Filmens stjärna är Kat Dennings i rollen som Darcy. Hon är den perfekta "comic relief". Det är en vansklig roll som kan gå helt fel men här funkar det perfekt. Chris Hemsworth i rollen som Thor har också en fantastisk komisk tajming. När Jane (Natalie Portman) och Erik (Stellan Skarsgård) enligt manus ska vara "straight" guys är det Darcy och Thor som skapar dynamik i gruppen och deras scener känns lätta och roliga men ändå seriösa och känslosamma (när det passar). Jag tycker alla fyra är jättebra och castingen har lyckats bra här.



Scenerna uppe i Asgård är av en annan karaktär. Här är det Tom Hiddleston och hans illvillige Loki som firar triumfer. Thors roll som arrogant yngling är inte lika bra och Loki får ingen bra karaktär att spela mot. Anthony Hopkins som Odin är stiff, trött eller bara lat. Han ser bra ut i sitt skägg i alla fall.

Favoriten Rene Russo som Frigga får tyvärr inga bra scener. Vid närmare eftertanke finns det faktiskt ett gäng som kanske skulle vara "comic relief" i scenerna från Asgard och det är de fyra vännerna, Sif, norsken, den store dvärgen från The Hobbit och asiaten. De är milt underhållande, inget fel på dem egentligen, men här syns det tydligt hur både manus och casting inte funkar lika bra. Eller är det kanske regissören Kenneth Branagh som vill att alla scener i Asgard ska vara "shakespearianska" och därmed stiffa som om de hade en träpinne uppkörd där bak?



En intressant sak som kom upp på vårt snack om filmen i Shinypodden var att man vid första titten uppfattade SHIELD som en ond organisation. Nu för tiden jublar jag alltid lite när man ser Son of Caul i dessa tidigare filmer. Jag gillar framför allt Clark Gregg. Intressant dock att Sif dyker upp i ett enstaka avsnitt av Agents of SHIELD som en liten "cross over".

Och just det att filmen knyter an så tydligt till kommande Avengers-film och tv-serien Marvel's Agents of SHIELD är något som gör den ännu bättre. Jag gillade ju denna film redan när jag såg den för första gången för fem år sedan, och denna gång njöt jag för fulla muggar. En tidig favorit bland MCU och den första som orkar sig upp till en fyra.

Jag ger Thor fyra torsdagar av fem möjliga.

Betyg: 4/5 

Thor: The Dark World (2013)

Loki: Oh dear, is she dead?

Jag gillade den första Thor-filmen en hel del. Den var underhållande men lättviktig. Därför var jag nyfiken på uppföljaren. En del har sagt att denna var bättre än ettan och en del att den var lite svagare.

Det jag gillade mest ur ettan var scenerna med Thor, Jane, Selvig och Darcy nere på Jorden. De lite mer fantasifulla sekvenserna från Asgård och Frost...något, var jag inte lika förtjust i då det blir lite fånigt. Filmer som dessa ska antingen vara superseriösa, eller lättsamma med en rejäl portion glimt i ögat. Jag röstar för det senare.

I tvåan som fått det livliga namnet Thor: The Dark World får vi mindre av det som var bra i ettan, dvs lustigheter på Jorden där kulturkrockar mellan Thor och hans människovänner utgör humorn. Men istället stärks de övriga delarna en hel del när Loki är med. Även om jag var lite sval till Tom Hiddleston's Loki i början av filmserien måste jag säg att han funkar mycket bra i denna film. Supercool. Tyvärr kommer han inte riktigt med i handlingen förrän under andra halvan.

Ren generellt sett tycker jag att de lagt ner allt för mycket tid i filmen på actionsscener. Slagsmål med svärd mot hammare eller biljakter med rymdskepp mot flygande vikingaskepp! Om man inte har "riktig" action med "stakes", som i Bourne-trilogin eller de nyare Bond-filmerna, borde man kunna klippa ner spektaklet rejält. Både löptid, och pengar för den delen, borde satsas på karaktärer och humorn.

I slutändan tyckte jag att tvåan var sämre än ettan, men jag hade ändå ganska kul framför filmen. Helt ok blir slutomdömet.

Jag ger Thor: The Dark World två hämndlystna bröder av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Nick And Norah's Infinite Playlist (2008)

If you don't have a drummer, then why do you have drums you fistful of assholes?

Det lurar en mycket bra film under ytan här. Att den bra filmen inte kom upp till ytan är är förunderligt och trist. "Nick and Norah's infinite playlist" skulle kunna beskrivas som en blandning av "Juno" och "Almost famous". Det är en egensinnig romantisk komedi som utspelas under en lång natt i New York City. Filmen försöker vara independent så mycket att den glömmer att vara bra.

Michael Cera spelar Nick, en basist i ett queercore-band. Hans bandkompisar är homosexuella och de saknar en trummis. Nick skulle kunna vara en några år äldre Paulie Bleeker. När filmen börjar har Nick just blivit dumpas av sin flickvän, det bitchiga våpet Tris (Alexis Dziena). Nick kompisar dyker upp och de åker alla in till Manhattan för att leta upp en hemlig klubbspelning med favoritbandet Where's Fluffy?

Samtidigt åker kompisarna Norah (Kat Dennings) och bästa vännina och värsta partypinglan Caroline (Ari Graynor) in till stan för att leta efter Fluffy. Norah träffar Nick, Caroline festar, Nick längtar efter Tris, Caroline festar, Tris ser Norah och Nick, Caroline festar, Tris blir avundsjuk, Caroline kräks, Nick slits mellan Norah och Tris, Caroline tappas bort, osv.

Norah är en mörk skönhet med en intressant stil. det ska bli spännande att följa Dennings i framtiden. Nu senast var hon med i "Thor". Caroline är en blond bimbo som är ganska enerverande filmen igenom. Antingen tycker man att hon är hysteriskt rolig och då kanske denna film blir riktigt tjusig, eller så finner man henne jobbig och då blir filmen så mycket vekare. Till sist har vi den blonda Tris som är en manipulativ häxa, kul att "hata".

Kat Dennings som Norah

Det bästa med filmen är alla scener mellan Nick och Norah, samt de flesta scener med Nicks bandkompisar. Det mindre bra är scenerna med en borttappad och stupfull Caroline, samt den tröttsamt krystade och dåligt motiverade on/off-relationen mellan Nick och Tris. För att de scenerna skulle fungera borde det funnits liiite mer kemi dem emellan.

"Nick and Norah's infinite playlist" var underhållande för stunden, och filmen är helt klart värd att ses, men den når inte upp till de nivåer som filmerna jag hänvisade ovan till når. Både "Juno" och "Almost famous" är klart bättre filmer, utan tvekan. Nu ger jag "Nick and Norah's infinite playlist" tre bland-CD's av fem möjliga...

Betyg: 3/5

PS, Varför hette filmen "...infinite playlist" när de aldrig pratade om någon spellista?