Tionde och sista avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: The Hero of Canton
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Detta var det sista avsnittet i Castlepodden. Tack för att ni har lyssnat!
Podden hittas där poddar finns.
Åttonde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Fantastisk? Autentisk?
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:
Podden hittas där poddar finns.
Sjunde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Klockan är nio en lördagkväll.
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:
Podden hittas där poddar finns.
Sjätte avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Beckett har överraskande expertkunskaper
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:
Podden hittas där poddar finns.
Femte avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Did you also draw a bubble bath?
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:
Podden hittas där poddar finns.
Fjärde avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: I know the perfect costume for you.
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Nästa vecka avhandlas följande avsnitt:
Podden hittas där poddar finns.
Andra avsnittet av Castlepodden. Avsnittet har döpts till: Gate down, train's coming
Denna vecka avhandlar vi följande avsnitt:
Idag startar vi en ny full säsong av Shinypodden. Denna gång är det Henke och Frans som nördar ner sig i den kära amerikanska tv-serien Castle som ursprungligen gick på tv i Amerika mellan 2009-2016.
Vi kommer inte gå igenom alla avsnitt i ordning, istället hoppar vi runt som ett par galningar. Det kommer bli elva avsnitt om vi har tur och vi kommer ha ett huvudnummer, teman, prologer och Firefly Corner.
Första avsnittet har döpts till: Castle börjar hitta sin identitet
Hemläxan till episode 1 Castle börjar hitta sin identitet:
Shinypodden hittas där poddar finns. Vi ses i podden!
Jösses vilken gojja. Man kan sannerligen konstatera att "yours truly" inte synkar med James Gunns humor och blanding av tonaliteter, speciellt i hans senaste alster.
Jag är oftast inte intresserad av den tråkige Stålmannen som är omöjlig att döda. Det enda som dödas i hans filmer är alla former av "stakes". Men med det sagt har jag ändå koll på vad han står för. Här har vi en film som på ytan är en film om "stålis", men som under ytan är något annat. Glöm hjärta, uppriktighet och patos.
Jag tog mig an filmen för jag ville se vad Gunn fått Nathan Fillion att gå med på den gång. Kunde vara kul tänkte jag, men Fillion är en av många otroligt tråkiga element i denna film.
Nej! Jag ids inte skriva mer om denna skitfilm så jag citerar istället några recensenter jag följer. De sammanfattar vad jag kände i magen rörande filmen...
Sam Van Hallgren (Letterboxd):
"Zero stars, an abomination.
This was like watching that sadistic neighbor kid from Toy Story steal, dismember, and torture your most beloved childhood toy.
And not just dismember and torture, but make your toy behave in ways that were not only wrong and unsettlingly perverse, but in ways that felt counter to their very essence.
Placing Superman in a geopolitically complex world is probably a fool’s errand (in addition to being No Fun At All), but when doing so requires us to believe that Supes/Clark - whose most underrated superpower is his cleverness - is a political nitwit (and defensive and shouty to boot), well, you lost me in act one.
It’s also clear that James Gunn is not for me. His sense of humor is of the Nothing is Sacred kind. But, sorry, Superman is sacred. Gunn gestures at Superman’s iconographic power, but he lacks the reverence.
Or, if I’m being generous, I’d say that I guess there can be all kinds of Superman movies and I just hated this one."
Josh Larsen (Larsen On Film):
"Superman, the character, is corny, earnest, and kind. Superman—as written and directed by James Gunn—is “cool,” callous, and cruel. It’s an irreconcilable difference the movie cannot overcome.
You may not notice this at first. In David Corenswet, the film has a likably handsome face in the traditional Superman mode, with a gee-whiz temperament to match. (Corenswet doesn’t use the word “swell,” as Christopher Reeve did in 1978’s Superman, but he does toss off a “golly” here and there.) And Gunn, veteran of all three Guardians of the Galaxy films, employs peppy punk songs and bright, primary colors (the latter likely to distinguish this installment from the grimly gray Man of Steel and Batman v Superman: Dawn of Justice). But this is also a Superman film that includes a lethally “comedic” game of Russian roulette; an alien baby held hostage in a black-site prison; a robot repeatedly stabbing itself in the head; and Krypto the Superdog forced to run endlessly on a treadmill in pursuit of digital squirrels. (After all the animal torture in Guardians of the Galaxy Vol. 3, I’m not sure what Gunn has against pets.)
Let’s consider one Superman sequence in particular. After Lex Luthor (Nicholas Hoult, sweating in an underwritten take on the villain) detains Superman and takes him to the aforementioned torture site, Lois Lane (Rachel Brosnahan) teams up with superhero Mr. Terrific (Edi Gathegi) to rescue him. Arriving to face a squadron of mercenaries, Mr. Terrific unleashes a protective “T-Sphere” around Lois while he uses a variety of proprietary projectiles to take out the bad guys. Gunn and cinematographer Henry Braham enclose us in the sphere with Lois, employing an extended, swerving, single take to match her perspective as the action swirls around her. Add Noah & The Whale’s bopping “5 Years Time” to the soundtrack (“Fun! Fun! Fun!”) and it’s almost as if Lois is having her own IMAX movie experience. When the carnage is over and the bubble pops, she—and we—are clearly meant to be wowed, only able to utter an admiring “Holy shit!” as we gaze upon the bodies (some dead?) strewn about. Killing is rarely as clever as it is in a James Gunn film.
Like Corenswet, Brosnahan seems fully capable of anchoring a decent Superman movie. But aside from an early, extended conversation sequence, which means to bring us up to speed on their entire relationship history and dynamics in one scene, they’re not onscreen together much. Gunn’s strategic decision to begin this Superman installment in media res is a smart one, given how many iterations we’ve already had, but the movie still lacks the emotional and character context necessary to make us feel as if any of this is worth our investment.
Indeed, Gunn’s Metropolis hardly seems worth saving, given the the jokey violence, petrified pets, bullied women (poor Sara Sampaio has to endure endless humiliations as Luthor’s girlfriend), and blowhard superheroes (Nathan Fillion also appears as a one-note Guy Gardner/Green Lantern). By the movie’s merciful end, you wonder what a nice guy like Superman is doing in a mean place like this."
Betyg: 1/5
Precis som förväntat är Deadpool & Wolverine mycket rolig. Om man gillar metahumor. Fick både skrocka förnöjt för mig själv och skratta högt när jag tittade på filmen hemma i filmrummet. Jag är inte ett stort fan av Wolverine/Hugh Jackman men här fungerade han perfekt som "the straight guy" i relation till Deadpool/Ryan Reynolds som driver humorn.
"Marvel Jesus!"
Sannerligen!
Filmens handling är en ren McGuffin, det är något om parallella universum och hotet är att alla dessa universum ska upphöra att existera. Allt i filmen är skämt, och dess handlin är också ett skämt i sig, de driver hejdlöst med MCU och Phase 4-6 med dess multiverse saga. Jag håller helt med och skrattar så att tårarna rinner ibland. Det lär inte vara en hemlis att jag tycker Feige och hans gäng gått helt fel med Phase 4-6. De som gillar tv-serien Loki kanske gillar att få återbesöka TVA.
I princip alla skämt är meta och Reynolds bryter den fjärde muren så ofta att det känns som att han helt nedmonterat den i denna film. Den slår rekord i sammanblandning av filmens värld och åskådarens värld. Det är som att Deadpool sitter bredvid mig i gästfåtöljen och förgyller titten med satiriska repliker om MCU filmen igenom.
Reynolds har också lyckats få med flera andra stjärnor. Extra roligt blir det när några Avengers från Phase 1-3 dyker upp, eller gör de det? Den som tittar får se. Det blir roligt i alla fall.
Jag gillar också att Deapool fiskar upp fallna Marvel-hjältar som inte fått vara med i MCU tidigare. Det blir både en introduktion av dem (flera karaktärer som är på väg in i MCU) men också en massa metahumor om dem. Som när Deadpool säger till de tre:
Deadpool: "Welcome to the MCU. You're joining at a bit of a low point."
Sannerligen!
Förutom skämten, metahumorn och alla referenser till andra filmer och popkulturella fenomen har filmen mycket litet innehåll. Denna tredje film har ännu tunnare handling än vad ettan eller tvåan hade och man har helt skippat de lite mer känslosamma scener som vi hade en del av i de två första filmerna. Men ett gott skratt förlänger ju livet, som det sägs, och då är denna film guld värd.
Betyg: 4/5
Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.
Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla.
Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of Skywalker.
Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4.
Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.
Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.
Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.
Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.
Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?
Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.
Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest...
Betyg: 2/5
Spoilers nedan!
Detta är en rejält kul film, helt enkelt. Den har inte speciellt mycket kött på benen men rolig var den, speciellt under första halvan av filmen. Nu hade jag i och för sig mycket låga förväntningar då jag och DC inte går väl ihop. Men det var ändå en film av James Gunn så chansen fanns ju att det kunde bli bra och det blev det.
Gunn har tagit med sig flera kompisar från MCU-världen i denna produktion och faktum är att den känns mer som MCU än DC. Och då speciellt som en Deadpool-film med splatter och humor i en salig röra. Jag hade ingen koll på de tidigare Harley Quinn-filmerna och jag blev sannerligen lurad av den inledande sekvensen. Det var kul.
Tyvärr tappade filmen en hel del under andra halvan, framför allt då det stora monstret dök upp i Jotunheim. Det blev lite väl fånigt, även om blinkningarna till Alien var trevliga, med de små stjärnfiskarnas sätt att ta över människorna.
Det känns lite trist att Gunn fann sig nödgad att härma andra filmer så mycket när han nu gjorde sin DC-film. Detta med teamet som lätt dör vid attacken är som tagen från Deadpool 2, Nanaue är som Hulken, Harley Quinn skjuter "bad homres" med raka armar som IG-11 (Taika Waiti) i Mandalorian, den vidrige generalen spelade samma roll som han gjorde i Quantum of Solace och så vidare. Det saknas något med DC, damn, när det blir bra påminner det om en massa andra filmer. Var är originaliteten?
Under titten och direkt efter var jag mycket förtjust men filmen har tyvärr falnat snabbt. Den är dock mycket underhållande och ett bra val om man ville se lite av Nathan Fillion.
Bästa karaktärerna var polkamannen, Ratcatcher 2 och hennes pappa. Men inte polkamannens mamma, hmm, nej.
Det blir väl en stark trea tänker jag.
Betyg: 3+/5
Detta var en Pixar-film jag skippade när den kom ut då jag uppfattade att den inte fått så bra kritik. Nu är den sedd och den vita fläcken på Pixar-kartan är utsuddad. Men ack, tyvärr stämde min initiala bild av filmen. Denna är klart sämre än sin föregångare, "Monsters, Inc.".
Det var först lite svårt att sätta fingret på vad som saknas filmen. Min allmänna känsla var att filmen var lite tråkig och inte speciellt enagerande. Dels tror jag att nyhetens behag med världsbygget har falnat, dels saknas de sköna relationerna mellan Mike och Sulley respektive Sulley och Boo.
Men efter lite vidare funderande har jag börjat bena ut vad det är som inte funkar i filmen. Jag tycker att manus är klart svagare och då främst själva grundidén, inte dialogen. Idén kanske skulle räckt för en kortfilm egentligen, men en hel film? Allt för mycket tid och fokus läggs på tävlingen vilket drar ner på samma sätt som det ivriga tävlandet drar ner den fjärde Harry Potter-filmen, för övrigt.
Filmen saknar också en tydlig "villain". Jag antar att Johnny, ledaren för den coola studentföreningen, skulle vara den onde. Det är i och för sig förtjusande att höra Nathan Fillions välbekanta stämma i filmen. Den bästa Reynolds kan man aldrig för för mycket av. Men som main villain var karaktären blek. I första filmen var Randy en perfekt antagonist. Och den filmen hade höga insatser... High stakes! Och det är nog där vi har det. Vad denna film saknar är stakes!
Vi vet ju redan var Mike, Sullivan och Randy till slut kommer att hamna, och vi vet hur deras relationer kommer se ut senare. Därför blir det tämligen tråkigt att följa deras irrfärder hur de kommer dit, speciellt då manus inte erbjuder några andra stakes i filmen.
Med tanke på hur glimrande Pixars manus ibland är, ställer jag omedvetet höga krav. Jag tycker att de helt missat chansen att berätta en överraskande historia som leker med det faktum att vi vet var karaktärerna kommer hamna i framtiden, både karaktärerna själva och deras inbördes relationer. Denna historia är nästan fri från lek med åskådarnas förväntningar. Vi erbjuds en liten scen inledningsvis då det visar sig att Randy var en trevlig prick från början. Kul! Men annars väldigt lite av den varan. Jag tycker till och med att filmen gör ett dåligt jobb med att motivera varför Randy hatade Sulley så mycket senare i livet. En missad chans och ett stort "fail" på manus totalt sett.
Med det sagt var filmen ändå lite smårolig här och där. Att Mike alltid kommer på sniskan när det fotas var en välkomnad blinkning till den första filmen till exempel. Nathan Fillion och Helen Mirren var bra nytillskott och Billy Crystal och John Goodman var kul igen. Men totalt sett "minor Pixar".
Betyg: 2-/5
Den gode filmkonnässören Jojjenito var "the main villain" i verkligheten då hans projekt "tvingade" mig att se denna film... Hoppas bara nu att han hade mer nöje av filmen! ;-)
 |
| Nathan Fillion |
 |
| Helen Mirren |
 |
| Billy Crystal |
 |
| Selfie!! |
 |
| Alan Tudyk och Sean Maher |
 |
| Nathan Fillion |
 |
| Nathan Fillion, Summer Glau och Joss Whedon |
 |
| Gina Torres |
 |
| Jewel Staite |
 |
| Seth Green och Alan Tudyk |
 |
| Amy Acker |
 |
| Joss |
 |
| Henry Rollins |
