Warfare (2025)

 

Warfare är en biprodukt från Civil War. Före detta Navy SEAL Ray Mendoza arbetade för Garland som militärexpert och det ledde till att de tillsammans skrivit och regisserat Warfare. Det är en BOATS om the Battle of Ramadi i november 2006 där Medoza själv deltog och där hans vän Elliott blev invalidiserad. Medoza ser filmen som en hyllning till sin vän Elliot. 

Warfare bygger på minnesbilder från killarna i teamet, minst minnen från två olika detlagare krävdes för att "grejen" skulle kvalificeras. Filmen utspelas mer eller mindre i "real time", 90 minuter av ett rent krigshelvete.

Detta är en av de mest obehagliga krigsfilmerna jag sett. Ljudproduktionen spelar en stor roll här. Filmen har inget score, istället är det klafsande från människokroppar, skrikande och smattret från automateld som står för ljudintrycken och intryck gör dem. Inledningsvis, innan helvetet bryter ut, spelas ljud inne från killarnas huvuden upp, som en tung andning hos Elliott när han ligger med sitt sniper rifle och övervakar korsningen de har i uppdrag att övervaka.

Filmen är en svettig upplevelse, men tyvärr svalnar filmupplevelsen ganska snart. Den kommer inte upp i nivå med de bästa krigsfilmerna som bygger på verkliga händelser såsom Black Hawk Down, We Were Soldiers eller 13 Hours.

Efter några dagars funderande har flera saker som inte känns så lyckat med filmen poppat upp.

Jag skulle vilja hävda att filmen är något av en "one trick pony", det är så enkelt att krig är ett helvete. Allt annat har klippts bort. Vi ser endast denna grupp i närbild under 90 minuter. För att ge en helhetsbild måste man zooma ut, men det är filmen inte intresserad av.

Insatsen som gick överstyr beskrivs alltså inte alls. Garland och Mendoza vill visa att krig är meningslöst för den enskilde soldaten med "boots on the ground". När man läser på verkar det som att hans team hade i uppdrag att skydda andra soldater som utförde "the main objective". I vissa kretsar skulle det haft betydelse, att stå upp för dina bröder i fält, men här nämns det inte alls.

Filmen vill också visa på "the fog of war", hur all moral och etik kastas ut genom fönstret. Här symboliserat med hur de invaderar en privat familjs hem och sätter upp sin postering vilket resulterar i att hemmet totalförstörs. Filmen ska också visa kaoset som uppstår då mannar i gruppen blir sprängda och allt går åt fanders. Det är här jag blir lite tveksam. Detta ska föreställa ett team Navy SEAL som är de mest disciplinerade, tuffaste och vältränade soldaterna amerikanerna har, endast slagna av Delta Forces. I alla fall om man generaliserar. Teamet beter sig inte som att de vore eliten.

Eftersom Medoza var där själv har jag väl inget att säga till om, men jag fann vissa saker konstiga och de kändes rent ut sagt felaktiga. Det finns flera exempel. En av killarna i filmen är lite knubbig. I eftertexterna får vi se "split screens" med den verklige soldaten och hans skådepelare sida vid sida. Soldaten var i detta fall tränad, muskulös och allt annat än knubbig. Mycket förvånande i en film som så tydligt aspirerar på att vara en autentisk återskapelse av händelsen. Ett annat exempel är då en av dessa Navy SEALs råkar administrera en morfinspruta bakofram så att han fick dosen i sin egen tumme istället för hans kompis som ligger på golvet och skriker av smärtorna. Lite pajasaktigt. Det blir en konstig vajb.

Dessutom, när det andra Navy SEAL-teamet till slut når fram till våra hjältar är killarna i det teamet större, mer vältränade och mycket mer disciplinerade. De håller huvudet kallt och efter de anlänt är det helt slut på kaoset. Det är något som inte känns helt rent här. 

Men man får ge Garland och Mendoza att det antagligen är så här minnet fungerar och att det vi ser är vad första teamet kommer ihåg... Å andra sidan, det finns ju alltid två sidor, sägs det ofta att anledningen till att elitteam tränar så otroligt mycket är just för att de ska agera med ryggmärgsreflexer i kaos och under max stress. Men det behöver ju inte betyda att minnet hos de inblandade ser det så. Intressant att fundera på...

Warfare hade nog varit ett snäpp mer intensiv om jag sett den på IMAX just på grund av ljuddesignen som var filmens "huvudkaraktär". Jag hade ändå ont i magen efter att ha sett den hemma i filmrummet, tänk då hur det varit i en biograf. 

Bra film, men det hade varit mycket mer intressant med en film där vi fått veta kontexten, att de zoomat ut för helhetens skull. Men, åter igen, det var inte syftet med filmen så då blev det som det blev.

Betyg: 3/5

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Jag har funnit de tidigare Guardians-filmerna festliga men harmlösa. Långt från den dramatiska nivå som de bästa underserierna i MCU besitter. Guardians har varit de av MCU-filmerna som allra mest känns som filmad serietidning... Javisst, alla MCU är detta men de ligger trots allt på en skala.

Chris Pratts humor har alltid varit lite fånigare än humorn från de tunga huvudpersonerna i fas 1-3, och det kanske är den enkla anledningen till att jag hållit Guardians lite lägre på rankningen. Min Guardians-favorit är Karen Gillans Nebula och hon är den minst flamsiga av dem alla. 

Förväntningarna var trots allt ovan ganska högt ställda inför den avslutande delen i trilogin. Men tyvärr blev resultatet minst sagt problematiskt. Filmen levererade på allt jag förväntat mig och en hel del därtill, varav mycket till dess nackdel. Filmen lider bland annat av problem som vi såg i Thor: Love and Thunder och andra som sågs i Star Wars: Episode IX - The Rise of  Skywalker.

Precis som i fjärde Thor-filmen är denna film tondöv. Den blandar drama som sticker i ögonen med tortyr av djurbebisar med flamsigheter och banaliteter. Jag fann det absurt hur James Gunn blandat tonaliteten genom filmen. Det är än värre här än blandningen mellan dystert cancerdrama och skojjerierna i Thor 4. 

Det andra problemet är att den trots sina 150 minuter känns överfylld, likt SW 9. Den övergripande handlingen är enkel och rättfram, men varenda hjälte ska få sin tråd och till det försöker sig Gunn på något slags mäktigt slut som för att efterlikna Endgame. I mina ögon blev det en splittrad känsla som inte adderade till filmen. Dessutom måste man förtjäna starka känslor. Det Endgame lyckades med kom inte Guardians 3 i närhet av. Guardians är filmer på en mycket lägre dramatisk nivå helt enkelt.

Det var en bergochdalbana att se filmen, först uppåt, uppåt och sedan snabbt utförs. Jag skrattade, förfärades, ryste och grät innan jag hann registrera den osannolikt osmakliga blandningen. Sedan äcklades jag av alla onödiga "fake deaths" och till slut dränktes jag i sentimentalitet.

Ett tag i mitten trodde jag att Gunns skulle ha ballar nog att göra en mörk och dyster film av sin avslutningsfilm. Att han skulle våga ge oss en film med riktiga "stakes", det hade jag verkligen gillat. Men det var såklart att hoppas på för mycket.

Men nog med alla negativa grejer. De handlar trots allt om filmens tonalitet och övergripande struktur, men vi har ju en drös med härliga karaktärer också. Och det är de som står för värdena i filmen.

Mina favoriter var Nebula i första hand men också Rocket, Drax och Mantis. Som vanligt tycker jag att Groot är överskattad och att Gamora är extremt tråkig. Star Lord har jag svårt att ta på allvar och det blev inte lättare med Pratts lockiga hår... Ny frisör i produktionsteamet?

Skurkarna då? Där kan man finna roliga karaktärer, eller hur? Nja, huvudskurken var inte speciellt karismatisk eller skräckinjagande. Han var enerverande skrikig och jag önskade mest att någon skulle banka honom i huvudet. Det var kul att se Nathan Fillion igen, men han hade inte den roligaste karaktären att spela direkt.

Istället blir det med ett tungt hjärta jag lämnade biografen. Lylla, Teefs och Floor är dem jag kommer ihåg mest... 

Betyg: 2/5

 

Why Didn't They Ask Evans? - Miniseries (2022)

En ny adaption av en Agatha Christie roman? Sign me up!

Denna version har skrivits och regisserats av brittiske skådisen Hugh Laurie. Han spelar också den obehaglige Dr. Nicholson. Detta är en fristående historia, dvs varken Hercule Poirot eller Miss Marple dyker upp för att lösa mordgåtan. Istället får vi följa en ung ex-militär och en ung förmögen kvinna som känt varandra sedan barnsben. De undersöker ett mord på en i bygden okänd man och undersökningen leder dem till insikter om något de vetat hela tiden, dvs att de gillar varandra och skulle vilja typ ligga sked ihopa... 

I huvudrollerna ser vi Will Poulter, känd från The Maze Runner, Midsommar och We're the Millers. Den kvinnliga rollen spelas av Lucy Boynton som vi såg i Kenneth Branaghs Murder on the Orient Express.

Will Pulter har "äntligen" vuxit upp eller in i sin vuxna kropp. Han är nu en ståtlig ung man helt enkelt. Fascinerande att se. Han har sett så ung och barnslig mest hela tiden förr. Lucy Boynton har jag inte sett i lika mycket men jag fascineras av henne också då hon har liknande aura och energi som den lite mer kända Emma Stone.

Miniserien är mycket välproducerad och extremt lättsedd. Miljöerna är magnifika, som alltid med denna typ av serier från landsbygden i England. Det är "top notch" när det gäller mysfaktorn. Flera kannor te sattes på spisen.

Tyvärr lyfter det inte riktigt för mig. Den är bra men inte jätte. En viss skärva av Agathas mörker tittar fram men överlag är denna historia harmlös, i denna adaption i vilket fall. Seriens behållning blev "spänningen" över hur Bobby och Frankie skulle få ihop det. Det var mysigt att följa deras uppvaktningsdans under tiden som de löste mordmysterium. Fint helt enkelt.

Betyg: 3/5

Midsommar (2019)

Midsommar är en intressant film, mycket intressant, och speciellt för oss svenskar eftersom filmen utspelas i Sverige och berör välkända kulturyttringar och det älskade midsommarfirandet. Det är kul att se hur en utländsk filmskapare tolkar och förvanskar svenska seder. Filmen handlar om fyra amerikanska collegestudenter som blir inbjudna av en svensk klasskompis på midsommarfirande hos hans familj i Sverige. Den somriga resan blir inte riktigt som de amerikanska ungdomarna hade tänkt sig, om man nu säger så.

Stämningen i filmen byggs upp mycket väl. Gästerna upplever det mesta som väldigt exotiskt i den nya miljön. Allt är mer eller mindre oförståeligt; det starka sommarljuset och midnattssolen, alla blonda och vitklädda människorna, den konstiga maten, de inavlade barnen och dansen kring midsommarstången. Det är kul att pricka av seder och bruk som känns igen, om än i förvridna versioner.

Filmen påminner en hel del om Jordan Peeles Get out då båda visar på gäster i en udda miljö och hur utanförskapet snart blir obekvämt och hotfullt. Båda filmerna är också mardrömslika i mångt och mycket. Vem har aldrig haft mardrömmar där du ställs inför något fasansfullt men ack, du kan inte röra dig, du kan inte fly, du kan inte fäkta? Den känslan förmedlas väl i båda dessa filmer.

Stämningen är tät och en av filmens styrkor. Tyvärr är filmen minst en halvtimme för lång med sina två timmar och tjugo minuter. Detta är en typ av film som bygger upp mot slutet och där slutet är otroligt viktigt för helheten. Det är en uppbyggnad och väntan på vad som ska hända i crescendot, precis som i Get out. Tyvärr är Midsommar som bäst under första halvan och det så viktiga slutet är ett om inte gigantiskt så åtminstone ett litet magplask. Filmen ballar ur i en surrealistisk kaskad av konstigheter. Det är så synd. Hade de istället gjort slutet mer realistiskt som en renodlad horror hade jag nog uppskattat filmen mer. Nu var det mer skrattretande än spännande och mer hemskt på pappret än hur det blev i filmen. Mycket trist.

I en spänningsfilm som denna kan man kanske inte vänta sig att huvudpersonerna ska bete sig logiskt eller ens naturligt. Men trots det är även i denna fråga Midsommar svagare än Get out, där Daniel Kaluuyas Chris åtminstone kände på sig att något var fel. I Midsommar beter sig alla fyra, eller i alla fall de tre killarna, svagt, naivt och för mig onaturligt. Deras beteende är så osannolikt att det förtar känslan av riktig fara och tar mig ut ur filmen lite för mycket.

Filmen får av mig ett stort plus för blodörnen. En blodörn! Damn.

Det andra pluset får den för att alla biroller spelas av svenskar och att de pratar svenska på riktigt. Den amerikanska publiken får vissa obehagliga överraskningar som vi som förstår dialog i bakgrunden redan fått nys om... De svenska skådespelarna är inte speciellt bra vilket passar utmärkt i denna film. Hela "familjen" är ju en bunt galningar så de fyrkantiga skådespelarinsatserna passar in. Eller så är skådisarna superbra.

Det är synd att slutet inte lever upp till filmens inledning. Men som helhet är detta ändå klart intressant. Det finns scener som på egna meriter är spektakulära och som sitter kvar i minnet. Det är också en mycket spännande premiss Ari Aster har hittat på. Jag kan dock inte ge filmen mer en en trea med tanke på det svaga slutet.

Betyg: 3/5

The Revenant (2015)

The revenant betyder den återvändande från de döda. Jag får konstatera att titeln på filmen är väl vald. Leonardo DiCaprio spelar den historiska personen Hugh Glass, en erfaren pälsjägare som svårt skadad av en fajt med en grizzlybjörn blir lämnad av sina vänner att dö ute i vildmarken. Det är vinter och fientliga indiangrupper finns i området. Mot alla odds och hans moster tar sig Glass tillbaka till jaktlagets utpost, en antydan till civilisationen.

Detta är en film som absolut ska ses på bio. Den är otroligt intensiv mest hela tiden, även om den innehåller förvånansvärt få actionscener för att vara en western. Leo är filmens överlägset största stjärna och jag hoppas för hans skull att det i år är hans tur att vinna en Oscar för bästa manliga huvudroll,. Men det är naturen och dess obönhörliga och osentimentala hårdhet som är filmens stjärna. Mexikanaren Iñárritu (Birdman, Babel) har regisserat och det är som att han gått i skola hos Werner Herzog, den regissör som är mest känd för att visa upp naturen som vacker men också helt skoningslöst brutal. Tempo och filosofisk touch i The Revenant får mig också att tänka på Terrence Maliks tidigare verk.

Leo säger inte mycket i filmen men hans skådespeleri är extraordinärt. Jag tar hatten av för hans insats. Om ni frågar mig måste detta vara det bästa han gjort på film tillsammans med den magnifika insatsen i The Wolf of Wall Street. Övriga framträdan roller i The Revenant innehas av Domhnall Gleeson som den rättfärdige Captain Henry, Tom Hardy som aset John Fitzgerald och Will Poulter som den oerfarne Bridger. Gleeson som vi nyligen sett i både Star Wars, Ex Machina, Brooklyn och Harry Potter-serien gör som vanligt bra ifrån sig utan att sticka ut. Jag förundras lite över att han lyckas landa så många bra roller. Ok, han är bra, men så bra? Vet inte det jag. Tom Hardy har också haft mycket att göra den senaste tiden med filmer som Mad Max Fury Road, Legend, Locke och den senaste Batman-filmen. Han var ju så otroligt bra i Lawless men sedan dess har jag blivit mer eller mindre besviken på honom. Han ger mig inget nytt. det är same old, same old mest hela tiden. Will Poulter är en ung en som vi sett i The Maze Runner och den hysteriskt roliga komedin We're the Millers. Han är solid.

The Revenant är en tungt dramatisk film långt över gränsen till pretentiöst. Publiken sitter på helspänn och det är spännande som tusan mest hela tiden. Storyn bygger löst, mycket löst, på den riktiga Hugh Glass. Men bara det faktum att delar av handlingen är baserad på sanna händelser gör upplevelsen bara än mer hisnande. Filmen är ett testamente över att människan vilja att leva och ett skolboksexempel på de extra krafter vi har inom oss som kan "försätta berg". I filmen drivs Glass av ett hämndbegär. Verklighetens Glass drevs enligt internet kanske inte av hämnden utan mer av en vilja att överleva, likt en fånge i Sibirien kanske.



Filmen är dock inte utan skavanker. Filmen är lite odynamisk. Visst, det är en rakt berättad historia och jag kan inte peka på någon enskild del som skulle varit annorlunda. Men jag ändå en känsla av att hela filmens handling, efter den spännande inledningen, blir till en oformlig ström av scener där Glass lider, fryser, är hungrig eller badar i iskallt vatten. Det känns lite odynamiskt helt enkelt.

Men filmens största svaghet, som säkert kan ses som styrka av andra, är Iñárritu's pretentiösa anslag i filmandet. Detta är sannerligen en snustorr film. Jag söker inte humor eller "comic releif", det är inte en film där sådant skulle passa in. Snarare är det lite självdistans och lätthet i filmskapandet jag saknar. Historien i botten av The Revenant är inte helt given så tung eller dyster, men i Iñárritu's händer blir den det. En annan film som jag också såg på Stockholms Filmdagar var Spotlight som behandlar ett mycket, mycket tyngre ämne än The Revenant. Ändå känns Spotlight som en film som gjort med ett lättare handlag. Om man gör en liknelse med en målare har The Revenant målats med den största och grövsta penseln som finns i burken medan Spotlight har målats med flera olika penslar, en del lite tyngre men också många nätta och lätta penslar. Slut analogi.

Jag har tänkt på filmen en hel del efter jag såg den. En av de saker som jag tänkt på är att oavsett hur spännande och bisarr Glass överlevnadshistoria var så fick vi antagligen bara se den näst mest intressanta historien. Jag hade velat se filmen om indianstammen och deras sökande efter den kidnappade dottern. Den historien var värd ett bättre öde.

Som avslutning måste jag dock försäkra er om att de positiva med The Revenant överväger de få skavankerna (som kanske inte ens är skavanker utan medvetna val av regissören). Detta är en intressant och mäktig film som med rätta behövs efterbehandlas i huvudet. Som filmupplevelse var den maffig, och jag var som många andra i biosalongen lite vimmelkantig när vi gick ut från den långa visningen.

Jag ger The Revenant fyra män som överlevt en brottningsmatch med en grizzly av fem möjliga.

Betyg: 4/5


Notis: Jag tyckte Leo blev otroligt lik Matt Damon i sista scenen när han tittar rakt in i kameran, en Matt Damon med skägg och kladdigt hår. Någon annan som såg det?

Läs också Johans text om filmen. Har han hämtat sig från upplevelsen?

Tror bestämt att Sofia också har plitat ner några välformulerade ord om filmen.
Fler texter om denna film:
Fiffis Filmtajm
The Nerd bird
Movies-Noir
Carl från Har du inte sett den?
Steffo

The Maze Runner (2014)

Note: She's the last one. Ever.

Var det Harry Potter som drog igång vågen av YA-filmserier? YA undrar du kanske? "Young adults" som konsumentgruppen kallas i USA. Eller har YA-filmer varit stora före det men jag har bara missat allt? Annars så tog väl Twilight vid efter HP. Och därefter fick vi Hungerspelen. Nu kommer ännu en filmserie som riktar sig till finniga och hormonstinna tonårskillar och tuggummituggande och pojkbandsskrikande tonårstjejer. Den nya filmen/serien heter The Maze runner.

Jag och en drös av mina filmbloggarkompisar såg en förhandsvisning av filmen ner på Malmö Filmdagar. Inför filmvisningen var alla besökare tvungna att skriva på ett papper om att man inte fick blogga, twittra eller prata om filmen före dess premiär. Filmen hade premiär i Sverige igår så nu antar jag att det är fritt fram. Tilläggas kan är att jag inte har läst böckerna i denna saga och jag bedömer därmed filmen helt dess egna kvalitéer. Jag hade inte ens koll på filmen från sociala medier eller via andra filmnyhetskanaler. Jag var lika blank när jag gick in till filmen som killarna var som vaknade upp i buren på färden upp...

The maze runner handlar om hur ungdomar, mestadels tonårspojkar skickas in i ett utrymme stort som en liten skog med en mur runt som egentligen är en mekanisk labyrint som kan konfigurera om sig a la kuben från Cube. När de anländer till gläntan har de alla tappat minnet och ingen vet varför de fångats där inne. När vår huvudperson och hjälte Thomas anländer börjar saker och ting hända och ganska snart börjar killarna förstå att de måste springa igenom den omgivande labyrinten och ta sig ut för annars kommer alla dödens dö.

Huvudrollen spelas av Dylan O'Brien som jag inte kände till förutom att han tydligen var med i The internship. En av de tyngre rollerna innehavs av Will Poulter som jag sett i filmen We're the Millers där han var mycket rolig. Den obligatoriska snygga tjejen spelas av Kaya Scodelario. Henne har jag nog aldrig sett förr, trodde jag tills jag såg på Imdb att hon var med i den utmärkta Moon. Vad tusan? Vem spelade hon där? Det enda ansiktet jag kände igen var Thomas Brodie-Sangster's. Han som spelar Jojen Reed i Game of Thrones. I denna film spelar han karaktären med det Aliens-klingande namnet Newt. Han var bäst i en skara av mycket färglösa karaktärer.

Ojojoj, detta var väl ändå tämligen generiskt? Det är som en misch-masch av lite allt möjligt man har sett tidigare. Så känns det i alla fall. Ingen av karaktärerna står ut så mycket att filmen någonsin känns verklig eller angelägen. Det är snyggt och milt spännande men aldrig på allvar. Som förströelse är detta "helt ok" men det är inte en film man kommer ta med när det blir dags att lista årets intressantaste filmer. Mina systerbarn kommer med all säkerhet ha mer nöje av denna än vad jag
hade.

Fripp funderar: Hela gläntan är fylld av tonårspojkar med en medelålder om ca 17 år. Vissa av dem har varit där i flera år. Helt plötsligt dyker det upp en riktigt snygg tjej om ca 17 år i hissen. Vad händer i filmen? Inte ens den minsta konflikt eller alfahannebökande, än mindre lustfyllda smutsiga händer som sträcker sig mot de toppiga brösten. Jaja, man får väl motivera detta med amerikansk ungdomsfilm...

Jag ger The maze runner två experiment av fem möjliga.

Betyg: 2/5

Kolla in vad mina filmbloggarvänner tyckte, hittade de ut ur labyrinten? Länkar kommer när länkar finnes:
Johan
Sofia
Carl
Jonas

We're The Millers (2013)

This is not a smidge of pot! You got me moving enough weed to kill Willie Nelson, man!

Nu ska vi prata lite simpel amerikansk komedi. Anti-pretto kan man kanske säga. Pretto så att det står upp över öronen blir det på onsdag istället. Jag såg We're the Millers med Jennifer Aniston, Jason Sudeikis och Emma Roberts häromveckan. Hemma i mitt fina filmrum, kan tilläggas. Det var tredje gången gillt jag skulle se den. Första gången var nere på Malmö filmdagar, filmbranschens egna lilla filmfestival som några av oss inom Filmspanarna blev inbjudna till. Jag tänkte se den som första film på onsdagen men det slutade med att jag tog sovmorgon istället. Den andra gången den kom upp var då min kompis Frans var på besök. Vi var sugna på en inte allt för komplex film och startade upp denna road trip-komedi. Det var klart från och med första scenen att detta inte var en film för Frans. Han gillar nog inte den humorn. Nej, om man ska underhålla den gamle schackmästaren måste det tydligen till en film som My fair lady istället!

Tredje gången gillt alltså. Ensam och "mogen" för en simpel komedi med sex- och knarkskämt så långt ögat når satt jag mig ner i fåtöljen. Jag gillade den!  Den var kul och underhållande. Gav den mig något existentiellt att tänka på, eller något moraliskt dilemma att brottas med? Nej, absolut inte! Bra det! Den var samtidigt lite småmysig med hjärtat på rätt ställe och lite vågad med en del roliga skämt, av sorten "under bältet". Den är ungefär lika bra som Last Vegas och har ungefär samma sorts humor fast med en touch av Ett päron till farsa. Alla dessa är mycket, mycket bättre än Hangover-filmerna om man tänker på andra och tredje delarna.

I komedier som denna är karaktärerna och skådespelarna av central betydelse. Till det är givetvis manus tämligen viktigt. Detta har lyckats bra i denna film, om man nu tar den för vad den är. En simpel komedi, that's it. Jag tycker Jennifer Aniston kan vara lite smålustig i komedier. Ok, hon är ingen Anna Kendrick eller Amy Adams. Hon spelar i en lägre division, men jag har inga problem med henne. Hon passade dock inte som strippa.

Jason Sudeikis är en kul kille. Inte lika skrikigt överspel som från en Steve Carrell eller Vince Vaughn, men kul på ett lite sansat sätt. Bäst var nog Emma Roberts och Will Poulter som spelade låtsasbarnen. Speciellt Poulter var kul och en helt ny bekantskap för mig. En hysterisk birollskaraktär spelades av Kathryn Hahn som vi såg som Rachel i filmfestivalens Afternoon delight. Hon är kul. Vi ser också Castle's rödhåriga dotter lite malplacerad i denna film. Ed Helms gör en liten roll, liksom för att ge filmen lite stjärnglans i skådespelarlistan. Men är han så himla rolig egentligen?

Nej, om du vill ha en lättsmält komedi som "bara" underhåller kan du mycket väl ge We're the Millers en chans. Jag ger den tre "knarksmugglare är inte samma sak som knarklangare" av fem möjliga.

Betyg: 3/5