Wake Up Dead Man (2025)

Rian Johnsons tredje i Knives Out-serien heter Wake Up Dead Man. Detta är en mysig mysteriefilm och en inlaga i serien som står på helt egna ben. Efter den så positivt överraskande första filmen, Knives Out, var uppföljaren en besvikelse, mest på grund av dess struktur. Denna film är ett steg upp.

Filmen utspelas i en liten by där en karismatisk religiös sektledare med en hängiven skara följare härjar. Filmen navigerar alla religiösa referenser och blinkningar på ett pompöst sätt. Men mysteriet är egentligen ett klassiskt "locked room mystery" och det är det jag tar med mig mest.

Som med många av Johnsons filmer är det mycket referenser och meta av alla slag. Kyrkans läslista innehåller böcker av Edgar Alla Poe, John Dickson Carr och både The Murder of Roger Akroyd och Murder at the Vicarage av allas vår älskade Agatha. Dessa böcker beskriver hur ett mord av detta slag kan och bör utföras.

Problemet med Rian Johnsons filmer är att de är gjorda av en själlös regissör. Filmerna känns ofta lika kliniskt fria från själ och hjärta som de är kompetent gjorda. Han öser på med popkulturella referenser och jag gissar att han då putar ut med bröstet som om han gjort något fantastiskt. Visst, jag ser dem och letar efter dem jag med, som alla fånar som följer hans lilla dans. Men betyder det något verkligt egentligen? 

Detta är en av två "murder mystery"-filmer jag sett från året. Den andra är kolossen Netflixs direkt till streaming* The Thursday Murder Club. Och lika mycket som Wake Up Dead Man är den "större" filmen med bättre production design och sådant är The Thursday Murder Club filmen med mer hjärta och själ. Jag vet vilken film jag skulle välja.

Jag ids inte diskutera hans avklippta LotR-skämt eller hans malplacerade lilla stick emot Star Wars-fansen vilket mest visar honom som en dålig förlorare. Istället förtjusas jag av en antagligen helt omedveten blinkning till The Wheel of Time då Glenn Closes karaktär Martha i slutet gör en Verin. 

Filmen rekommenderas till fans av Johnson och de som gillar genren men som inte bryr sig om själ eller hjärta.

Betyg: 2/5

Notes:

• Jeremy Renners första film efter den stora olyckan, himla skönt att se honom agera igen ju
• Jag gillar Mila Kunis men här var hon gravt fel-castad

*) Mer eller mindre

The Thursday Murder Club (2025)

Tänk vad lockande det kan vara med en mysig "murder mystery"-film. Här har vi "pensionärerna" Helen Mirren, Pierce Brosnan, Ben Kingsley och Celia Imrie som löser både "cold cases" och som det visar sig även dagsaktuella diton.

Gruppen kallar sig The Thursday Murder Club som är en kärleksfull blinkning till Agatha Christies The Tuesday Club Murders. Det var den samling av noveller med Miss Marple som i UK heter The Thirteen Problems.

Filmen bygger på böcker av brittiske TV-mannen Richard Osman, den roliga domaren i Pointless. Han är lite som en fattigmans Stephen Fry. Filmen regisseras av Chris Columbus så vi allt som behövs för en supermysig film. 

Helen Mirren som den knivskarpa och envisa tanten med ett mystigt förflutet är såklart jättebra, det var givet. Sedan har vi numera silverryggen Pierce Brosnan som gammal fackpamp som gillar West Ham och vars son var en framgångsrik boxare före skadan. Han spelar på gränsen över men det funkar i denna miljö. Ben Kingsley spelar den bokälskande och intellektuelle Ibrahim med bravur. Min favorit var dock Celia Imrie som klubbens nya medlem Joyce, hon som bakar goda tårtor. Intressant karaktär.

Policerna de Freitas (Naomi Acki) och DCI Hudson (Daniel Mays) stod för mycket av filmens humor. Uppskattar blandingen mellan mysterie, lite allvar och en stor portion humor, à la Only Murder in the Building. David Tennant var också njutbar som en av filmens villains Ian Ventham.

Filmen är välproducerad, Chris Columbus gör vad Chris Columbus gör. Men samtidigt är det en Netflix-produktion och den känns ibland som en tv-film eller varför inte ett pilotavsnitt för en tv-serie. Detta är antagligen också vad Netflix tänker på, en serie, då denna film bygger på Osmans debutbok i serien och det faktum att det finns fem böcker än så länge om de käcka pensionärerna.

För mig var detta perfekt, som handen i handsken. Brittiskt, snällt, okomplicerat och mysigt helt enkelt. Kommer långt med det.

Betyg: 3/5 

Picnic at Hanging Rock (1975)

Wow, vilken film. Picnic at Hanging Rock är en fantastisk film. 

Detta är en fiktiv berättelse! Jag skulle ha kunnat ta gift på att det var en BOATS. Allt känns som historiska händelser, men det är faktiskt en adaption av Joan Lindsays roman med samma namn. 

Detta var genombrottsfilmen av den nya Australiensiska filmvågen i mitten av sjuttiotalet och den är en fin representant för dem.

Filmen är vacker, drömsk och inte så lite skrämmande. Flickorna från en internatskola ute på visschan åker ut på utflykt med två lärarinnor och några som sköter hästarna. Året är 1900. Något händer efter lunchen, tre av studenterna och en lärarinna försvinner in i stenformationerna som kallas Hanging Rock. De övriga letar och letar förgäves. Varför tog de av sig kläderna? Vad var det som lockade dem in i labyrinten? Varför försvann de?

Filmens handling är inte speciellt djup. Flickorna försvinner, pojkar som var i närheten misstänks men de hjälper också till att leta. Samtidigt pågår något onskefullt på internatet där skolans rektor är skum. Hon verkar ha ett elakt öga till en stackars intagen. Ond bråd död. Varför? Varför? 

Filmen är mer en känsla än en rakt berättad historia. Den lever på sina mysterium. alla skådespelare är utsökta. Filmen påminner mig om andra filmer som Elvira Madigan, den franska Innocence, Altmans Short Cuts och kanske historien om Jack the Ripper.

Man blir ju sugen på boken må jag säga. Fascinerande film! Länge leve filmen!

Betyg: 4/5

Another Simple Favor (2025)

Precis som med förra veckans The Accountant 2 är Another Simple Favor en uppföljare till en filmer som jag blev positivt överraskad av och som jag gillade mycket. Även denna gång misslyckades uppföljaren att mäta sig med originalfilmen. Men denna film är lång från lika usel som The Accountant 2 i alla fall.

Filmen antar två skepnader. Under första halvan försöker de återskapa charmen med Anna Kendricks vloggande och bakande ensammamma Stephanie Smothers. Nu har hon blivit författarinna men det går trögt med hennes business. Allt ändras när Emily i Blake Livelys skepnad dyker upp på en boksignering. Hon är ute ur fängelset! Vad händer nu?

I ivern att återskapa magin mellan Kendrick och Lively från första filmen skruvar de upp allt "Spinal Tap"-style till elva. "One louder…" Resultatet blir inte mer kul eller en schysstare tonalitet, istället blir allt mer eller mindre hatiskt. Dialogen är inte vass och fyndig, den är krass och avtändande. Filmen är miserabel.

Miljöerna får däremot högsta betyg då filmen utspelas på Capri i Medelhavet. Och på ett mycket oväntat sätt lyckas filmen krångla sig igenom sin hatiska fas och blir ett kul litet mysterium under andra halvan. Även den första filmen var ett mysterium men som jag kommer ihåg den filmen så hölls de elementen i bakgrunden. I denna film lyfts de fram och dominerar filmen. Nu är det inte ett mysterium i världsklass men det är lite, lite vajb av klassiker i genren som Agatha Christie, eller modernare alster som Gone Girl eller Knives Out.  

Om Kendrick dominerade första filmen kliver Lively fram desto mer i denna och hon gör det bra. Det är fascinerande att se Blake skådespela när man som jag följer henne och maken Ryan Reynolds på sociala medier. Det blir nästan svårt att skilja på privatpersonen och skådespelerskan. Jag kan iallafall rekommendera denna film för alla ni Blake Lively-fans därute.

Filmen blir till slut lite sådär i den stora massan av "helt ok"-filmer. Den var kul att se, till slut, men den kommer snart falla i glömska.

Betyg: 2/5

Saltburn (2023)

Jag var ganska pepp på Saltburn. Detta är en mysteriefilm som delvis utspelades i universitetsmiljö och det är en genre som jag ofta gillar. Dessutom var det en buzz om filmen bland filmnördar så jag såg fram emot den. Spänningen!

Filmens första halva är helt klart intressant och jag gillar stämningen. Handlingen är ordinär om en fattig stipendiat som börjar umgås med de rika och populära slynglarna på campus. Sommarlovet närmar sig och vår huvudperson blir inbjuden av skolans populäraste kille att följa med på sommarlov på hans familjs slott - Saltburn.

Vår huvudperson Oliver spelas av Barry Keoghan. Detta är en skådespelare som jag aldrig riktigt gillat. Det är lite synd för jag tror att en varmare skådespelare med mer charm hade gjort filmen mycket starkare. Med Keoghan i filmen blir twisten inte lika effektiv.

Vid sidan av Oliver står familjen Catton i centrum som presenteras med en illa dolt avsky av Emerald Fennell. Pappan spelas av Richard E Grant som knappt står att känna igen. Han är inte bra i denna film, så synd på en annars utomordentlig skådis. Den extremt spåniga mamman spelas av Rosamund Pike och hon är ännu sämre (än Grant), men det är kanske inte mer än vad man räknar med från henne. Däremot gillade jag alla tre skådespelarna som gjorde syskonen Felix och Venetia Catton samt deras kusin Farleigh. De gör sina karaktärer rätta. Jacob Elordi som Felix är otroligt snygg och charmig som få. Ingen tvekan om att han gör Felix närvarande och levande. Archie Madekwe är suverän som den motsträvige kusinen Farleigh. Han är briljant som ömsom arrogant och elak, ömsom sårbar och undflyende. Till sist har vi Alison Oliver som systern Venetia. Hon är likaledes riktigt bra som fragil och på förhand dömd till olycka.

Det är när filmens stora twist kommer som filmen faller pladask som korthuset som byggts för högt och rämnat. Hela premissen vi köpt under filmens första del kastas undan då det visar sig att Oliver planerat och utfört en ondskefull plan. Han är en psykopat och förgörare av världar.

Hela filmen bygger på twisten, utan en effektiv twist är det inget kvar förutom regissörens förakt mot överklassen. Jag älskar smarta manus som lockar åskådaren att se om filmen, att fundera på teman och sanningar i filmens mylla, att tillsammans med andra filmnördar diskutera och försöka förstå. Denna film har inget av detta, inget i filmens första halva sätter upp twisten eller avslutningen på ett bra sätt. Oavsett hur fans av filmen försöker skohorna in "bevis" under inledningen.

Och anledningen till detta har att göra med "unreliable narrator"-problematiken. Ofta i mysteriefilmer har vi en "point of view" från en neutral person som försöker förstå vad som händer/hänt. Ibland råkar vi ut för en "unreliable narrator" som ett vittne och då skapas lager på lager av lögner och villspår. Rätt utfört kan det addera mycket till en mysteriefilm.

Men här har vi Oliver (Barry Keoghan) som inte bara spelar ett spel och föreställer sig när han umgås med Felix, Farleigh och deras gäng. Oliver spelar detta spel också när han är ensam med kameran!! Vi ser alltså Oliver i scener då han inte har någon i filmens värld att lura, de enda som ska bli lurade är vi åskådare via Olivers agerande. Filmen för åskådaren bakom ljuset på ett "oärligt" sätt och då faller hela mystiken med en mysteriefilm. Detta är "sloppy writing" och det gör twisten ganska uddlös, "lame" som de skulle sagt på engelska.

I mina ögon blev filmen inte speciellt spännande. Ganska intetsägande under första delen, det kändes som om vi satt och väntade på något, för att sedan bli meningslöst efter twisten. Ondskan Oliver visade upp var inte spektakulär och sättet han utförde sin plan var menlös, eftersom allt var tillrättalagt av regissören och inte byggdes upp organiskt.

Jag lämnas med en akut känsla av att jag verkligen vill se en filmatisering av The Secret History. En filmatisering har potentialen att kunna bli en fantastisk adaption, inte enkelt såklart men med rätt manus och rätt regissör så...

Betyg: 2/5 

See How They Run (2022)

 

"See how they run" är en supermysig pusseldeckare i Agatha Christies anda. Det är en mordhistoria, en fiktiv berättelse, runt teatersällskapet som satte upp Christies pjäs "The Mousetrap" i London under tidigt 50-tal. Den kända författarinnan dyker till och med upp i en liten roll lite senare i filmen. Filmen leker en hel del med oss åskådare på en metanivå, för som vi alla vet har Christies "The Mousetrap" spelats och spelas fortfarande i London. Denna film utspelas 1953 då teaterfolket ska fira att pjäsen visats i ofattbara 100 visningar. Hehe, de kunde inte ana hur länge den skulle vara uppe på repertoaren. Endast en pandemi kunde tillfälligt stoppa den!

Nåväl. Det sker ett mord. Såklart! Detta är ändå en Agatha Christie pastisch. Erfaren och trött polis tillsammans med ung och naiv dito startar sin utredning. Huvudpersonerna är sablans kul, mästerligt spelade av Sam Rockwell och Saoirse Ronan. Rockwell har varit en av mina favoriter ända sedan jag såg honom i Duncan Jones "Moon". Ronan har jag aldrig gillat men här är hon mycket underhållande. Jag har nog aldrig sett henne i en humoristisk roll förut. Hon kan verkligen detta med komedi och jag tror inte att det är en förhastad slutsats att utnämna henne till filmens stjärna.

Filmen har en massa kul birollsinnehavare men jag känner inte igen så många. Gissar att de består av brittiska skådespelare från teatern. En biroll, och viktig sådan, är dock den sliskige amerikanske filmregissören Leo Köpernick som spelas av Adrien Brody. Han är alltid intressant och också vass på humor vilket vi fått bevisat i flertalet Wes Anderson-filmer.

Filmen är kul och underhållande. Den har en skön stämning som påminner mig om gammeldags film-film. Den påminner också i hög grad om Christies filmatiseringar förstås, men mycket mer lättsam än vad hennes alster brukar vara. Moderna filmer som skulle kunna användas som jämförelse kan vara Rian Johnsons "Knives out" och Greg Mottolas "Confess, Fletch". Jag anar, eller snarare hoppas på, en ny trend av mysiga filmer som inte bara fokuserar på mörker, elände och äckligheter. Omväxling förnöjer och nu är det hög tid för mysiga filmer! Jag kan starkt rekommendera denna film då detta är en redigt bra film och jag lovar att jag denna gång inte kommit till en förhastad slutsats!

Betyg: 4/5

The Private Life of Sherlock Holmes (1970)

Wow, har Billy Wilder gjort en Sherlock holmes-film? Damn, den vill jag se. Sagt och gjort. Inför 70-listan var det givet att se en osedd Billy Wilder (Double indemnity, Sunset Blv, Some like it hot, The Apartment med flera).

Filmen är inspelad på plats vid Loch Ness i Skottland. Detta är en lätt komisk och kanske ironisk bild över de två vännerna. Wilder lyfter fram att de var skillnad mellan Sherlock i hans "privata liv" och den bild som målades upp av Dr Watsons berättelser som publicerades i tidningen. Just denna historia är av privat karaktär och undanhållen allmänheten tills femtio år passerat efter Dr Watsons död.



Filmen inleds med en kort scen från öppnandet av manuskriptet. Det är en intressant scen och jag rekommenderar alla att se om den scenen efter hela filmen setts klart. Inledningsscenen ställer vissa saker i en annan dager när man vet vad som komma skall. Därefter kommer en kortare och ganska meningslöst uppdrag där Sherlock blir involverad med en känd rysk balettdansös. Vad som är intressant med denna sekvens är Dr Watsons reaktion när han får veta att Sherlock har antytt för societeten att han och Watson är ett par. Det är uppenbart att homosexualitet inte var acceptabelt under 1800-talet och kanske inte heller 1970 och kanske inte heller 2017 fast det i alla fall har blivit lite bättre med det...



Men större delen av filmen uppehåller sig uppe i Skottland och innehåller hemligheter, Mycroft, hemliga agenter, en femme fatale, Drottning Victoria och ett sjömonster. Filmen får mig att känna vibbar från Sherlock-avsnittet "A Scandal in Belgravia" (S02E01).

Lustigt nog liknar Robert Stephens som spelar Sherlock ibland Benedict Cumberbatch till utseendet. Sherlock är också här egocentrisk och socialt handikappad vilket resulterar i att han är elak mot de flesta i sin omgivning. Den stora skillnaden ses i Dr Watson (Colin Blakely). Han spelas upp som något av en jöns här medan han är mer seriös i tv-serien. Jag gillar Martin Freemans Watson.



The Private Life of Sherlock Holmes är en mysig film som känns gammal vilket i detta fall inte är negativt. Den är mer mysig än spännande eller mystisk. Dessutom drar den i vissa känslomässiga strängar när vi väl kommer fram till slutet. Mycroft är torr som alltid och en ung och ståtlig Christopher Lee gör honom bra, men han kommer inte i närheten av Mark Gatiss såklart.

Men glöm för all del inte att se om den fösta scenen efter ni sett klart filmen. Jag ger The Private Life of Sherlock Holmes tre luringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Topp 100: Mulholland Dr. (2001)

Topp 100
Placering: 19
Genre: Drama, mystery, thriller

Cowboy: Hey, pretty girl, time to wake up.


Cinemateket visade David Lynchs Mulholland Dr. på stor duk och jag, Johan, Linnea och Carl tog chansen att se den i sitt rätta format. Första gången jag såg den, för över 10 år sedan, var det hemma hos Johan S på hans lilla tv. Trots de långt från idealiska förutsättningarna den gången blev jag ändå helt blown away av mystiken i filmen och det mysterium filmen var. Jag spenderade en säkerligen ohälsosam lång stund på att fundera på hur allt hängde ihop. När den funderingen var till ända hade filmen cementerat sig som en av mina absoluta favoriter. Den fick placering 19 på min topplista. Skulle den behålla en så hög placering efter denna omtitt?

Miljön och stämningen runt visningen var perfekt. Den visade på filmhusets stora salong, Bio Victor. Jag och Carl tog en fika före visningen och när vi kom in var snart hela salongen fylld av förväntansfulla. Många av besökarna var tonåringar som kanske skulle se filmen för första gången. En och annan Buffypoddengäst syntes i vimlet. Förväntan var närmast elektrisk och kändes i luften.

Filmen är fantastiskt stämningsfull. Den är nästan två och en halv timme men jag upplever ingen seghet under visningen alls, om något flög tiden fram. Den stora skillnaden mot första titten är att mysteriet inte känns lika starkt denna gång. Däremot fascineras jag åter igen över skådespeleriet, framför allt från Naomi Watts.

Filmen är som ett jättepussel där vi har tilldelats för många pusselbitar. Alla bitar får helt enkelt inte plats i pusslet och tillhör därmed inte lösningen. Man kan säkert tolka denna film lite som hur man vill, men jag är ganska säker på att lösningen innehåller en fantasidröm som upplevs i de sista ögonblicken före ett självmord och sedan en återblick på vad som ledde till sagda självmord. Men det finns uppenbarligen flera tolkningar.



Detta är i vilket fall en film som är en fröjd för alla filmnördar. Den är komplex, mångfacetterad och svårförstådd och samtidigt är den på ett konstigt sätt ändå lättillgänglig och underhållande i all sin absurdism. Den kan nog passa till även lite simplare sinnen, och de som inte vill se sitt filmtittande som en hemläxa i symbolism. Detta är nämligen inte trots filmen beskrivning "på pappret" en av de svåra Lynchfilmerna, inte grotesk som Eraserhead eller tung och sorglig som The elephant man. Nej, detta är en skön film, även om man inte förstår den!

Filmens styrkor
Mysteriet
Stämningen
Skådespeleriet

Filmen har kanske tappat en aningens aning av sin stjärnglans, men den är och förblir en personlig favorit och den ska absolut behålla en plats på topp 50 i alla fall.

Betyg: 4+/5

Un long dimanche de fiançailles (2004)

Alternativa titlar: En långvarig förlovning, A very long engagement

Dagens gemensamma Decennier-film är den där filmen som Audrey Tautou gjorde efter Amelie. Först trodde jag att det var den första filmen efter hennes stora genombrott men interwebben kan berätta att hon gjorde en hel massa filmer mellan 2001 och 2004. Ok, men detta var i alla fall den första filmen med henne som jag kändes vid efter Amelie. Jag älskade Amelie-filmen så mycket att jag inte ens ville se denna när den kom ut. Inget skulle kunna matcha storheten i den förra.

Nu föreslogs filmen av min Decennier-broder och tiden var uppenbarligen inne för att ge den en chans. Intressant nog är filmen regisserad av samme regissör som stod bakom Amelie, Jean-Pierre Jeunet. Han kommer jag för alltid har ett problem med efter att han slaktat sista akten i Alien 4.

Ok, detta är ett episkt och smäktande historiskt romantiskt drama som utspelas under tiden runt första världskriget. Usch, bara där har filmen mer eller mindre tappat mig. Det är väl inte en BOATS men det kunde fasen lika gärna adderats också. Jag var misstänksam från ruta ett.

Filmiskt påminner den lite om Amelie-filmen i färger och feeling. Däremot är denna inte "quirky" utan episk som sagt. Inga applåder från mig. Handling är inte det viktigaste brukar jag tycka. Här är däremot handlingen allt. Det är en superinvecklad mysteriefilm visar det sig. Den var så rörig att jag inte hängde med bland alla franska bönder, bagare, snickare och allt vad de var. Swosh. Vem gjorde vad flög över huvudet på mig. Jag tror att storyn kanske såg bättre ut på papper än hur det blev på filmduken. Jeunet gjorde det inte direkt lättare med den ryckiga berättartekniken. Hoppade de inte fram och tillbaka i tiden en himla massa också?

Krigsscener. Damn, jag gillar inte första världskriget på film. Är inte supersvag för WWII heller. Jag ser hellre mer moderna krig eller konflikter på film. Ok,det var vidrigt i skyttegravarna. Seså, finns det några andra öppna dörrar att slå in? Den "djupa" insikten att krig är hemskt är lika utmanande som att kasta pil på en laduvägg från fem meters håll, om ni förstår min liknelse?

Men bitterljuv romantik då? Det brukar ju Henke-gubben gilla? Jovisst, men uppenbarligen inte i alla tappningar. Men vänta ni till senare i Decennier... Nåväl, jag satt i alla fall lydigt kvar och såg hela filmen. Den är ju bra gjord rent tekniskt så jag hade inte en supertråkig stund. Men desto närmare slutet jag kom desto mer såg jag fram emot slutscenen och den blev till syvende och sist en stor besvikelse. Som en pyspunka. Var det inte mer?

Skådespeleriet då? Audrey Tautou av adekvat men långt från hennes paradroll i Amelie. En udda fågel i sammanhanget var Jodie Foster. Vad gjorde hon där mitt i en superfransk film? Istället vaknade jag till lite när Marion Cotillard dök upp i en liten roll. Hon var vederkvickande och filmens behållning.

Jag ger En långvarig förlovning två återseenden av fem möjliga.

Betyg: 2/5

När det handlar om gemensamma filmer har ni som vanligt tre perspektiv av filmen att njuta av. Vad tyckte Christian och vice-sheriffen Jojje? Var förlovningen för lång?
Christian
Jojje

Barton Fink (1991)

"Barton Fink" blir min "Bröderna Coen"-tabberas. Nu har jag sett alla deras sexton långfilmer! Japp, yes sir. Deras filmskörd har en fin bredd och en ovanligt hög nivå men den innehåller långt från bara mästerverk. Skönt att kunna stänga boken på dem för ett tag i alla fall.

"Barton Fink" är deras fjärde film. John Turturro spelar den svettige huvudpersonen Barton Fink. Som firad teatermanusförfattare på Broadway flygs han över till Los Angeles och drömfabriken för att skriva manus "for the movies". Väl där får han dock skrivkramp. Barton tar in på ett sunkigt hotell med svettiga tapeter. Som granne har han den burduse och svettige Charlie Meadows spelad av den väldige John Goodman.

Med denna film får vi mycket av det som bröderna Coen gör bäst. Det är en tät stämning hela filmen igenom. Bröderna är bra på det. Andra filmer som lever på sin stämning är "Fargo", "Millers Crossing" och "A serious man". Vi får också typiska Coenianska karaktärer. De två huvudkaraktärerna är ena riktiga dårar, framför allt en skrikande John Goodman. Men som vanligt finns där en massa sköna bifigurer där den excentriske filmbolagschefen tar priset tätt följd av hans hunsade medhjälpare.

Men vad betyder allt det här? Når filmen in i mig, in i mitt innersta. Nej det gör den inte. Detta är en film som jag betraktar på avstånd mer än engagerar mig personligen i. Jag roas av de lustiga karaktärerna, den slemmiga miljön (svettiga tapeter!) och jag förfäras lite över mordmysteriet. Men att säga att jag "är med" är att ta i. Samtidigt har filmen så mycket detaljer och göttigt att suga i sig av att den inte kan klassas som dålig. Jag tror till exempel att den skulle vara mycket njutbar att se om. Den har en mylla som man med fördel kan sticka ner sina händer i. När man drar upp händerna kan det ju hända att man får upp en massa daggmaskar men det är ju alltid något.

Jag känner mig lite, lite kluven och tror att denna film hamnar högt upp på undre halvan bland brödernas filmlista (om jag skulle skriva en sådan..). Nu ger jag "Barton Fink" tre brinnande korridorer av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Äsch, va tusan, jag slänger ihop en lista över Coens filmer. Bara magkänsla, har inte sett om de flesta av dem, än mindre skrivit revyer på dem. Skjuter från höften här!

1. No country for old men (2007)
2. A serious man (2009)
3. Fargo (1996)
4. Miller's Crossing (1990)
5. The Big Lebowski (1998)
6. Burn after reading (2008)
7. The man who wasn't there (2001)
8. Inside Llewyn Davis (2013)
9. O brother, where art thou? (2000)
10. True grit (2010)
11. Barton Fink (1991)
12. Intolerable cruelty (2003)
13. Raising Arizona (1987)
14. Blood simple (1984)
15. The Hudsucker proxy (1994)
16. The ladykillers (2004)

Rear window (1954)

Stella: When two people love each other, they come together - WHAM - like two taxis on Broadway.

Rear window är Hitchcock's klassiker med James Stewart i huvudrollen som krigsfotografen Jeff som sitter hemma med ett brutet ben. I tristessen över sin inaktivitet sitter han och studerar sina grannar runt innegården. En natt ser han mycket mystiska händelser i en lägenhet och han börjar misstänka att mannen i lägenheten har mördat sin fru!

Detta är en sån där supermysig film som man antagligen kan se om hur många gånger som helst. James Stewart har en superhög lägstanivå och han är med i bokstavligen alla scener i hela filmen så om man gillar Stewart, som jag gör, är detta en film man vill kolla upp. I rollen som Jeffs fästmö Lisa syns den ljuvliga Grace Kelly. Hon var 25 år när filmen spelades in och det var bara en 2-3 år innan hon gifte sig med prins Rainer från Monaco och efter det gjorde hon inga fler filmer.

Hitchcock's säkra hand syns i fler sekvenser i filmen. Jag gillar speciellt när kameran går 180 grader från höger till vänster och vi ser Jeffs alla gårdsgrannar. Denna lilla kameraåkning kör Hitch om och om igen som för att påminna oss om de brokiga grannarna och hålla oss investerade i mysteriet. Vid sidan av mannen med den eventuellt mördade frun har vi miss Lonely hearts - som äter sin middag med imaginära gäster på ett hjärtskärande vis, den frustrerade jazzmusikern som komponerar vacker klassisk musik om kvällen, Miss Torso - den mycket viga balettdansösen som roar både Jeff, mig och Hitch med övningar i vardagsrummet, det nygifta paret som utför egna gymnastiska övningar bakom persiennen, det gamla paret med hunden som får åka korg upp och ner från deras balkong samt den nyfikna skulptrisen på bottenplan.

Alla grannar är intressanta och spännande att följa. Till detta har vi två bifigurerna som besöker Jeff, hans fysiologiterapeut Stella var lite smålustig medan poliskompisen Doyle var ganska tråkig och stiff.

Filmen spelades in på 50-talet och en del av dialogen hade inte passerat idag. I en ganska intressant scen mellan Jeff och Lisa diskuterar de sin gemensamma framtid och huruvida Jeff kan tänka sig att stanna hemma med henne istället för att åka omkring till oroshärdar och fota elände. Lisa erbjuder sig att följa honom på resorna men det är otänkbart enligt Jeff. I denna scen och någon annan är han väldigt elak mot henne eftersom han inte vill gifta sig, bli låst i äktenskap. Jag fann den delen av filmen lite osympatisk. Han behandlade inte Lisa med respekt. Scenen får passera okommenterad och det är svårt att avgöra om det är en kritik till hans manschauvinistiska inställning eller om det bara ansågs som en normal diskussion under den tidseran.

Nej, det är inte filmens dialog som är dess styrka. Den får nog ändå anses som ett kriminaldrama med en liten touch av hitchcockian thriller. Jag antar att en del skulle kunna säga att det blir lite spännande mot slutet, men det är klart att det inte blir lika nervpirrande som i moderna filmer. Jag ska kanske då nämna att jag såg Rear window samma dag som jag såg den mycket nerviga Prisoners...

Jag kan kanske ha sett delar av Rear window i min ungdom men jag hade inga klara minnen i frågan. Därför kändes det viktigt att ta chansen under Decennier att se denna klassiker ordentligt.. Nu har jag sett den ordentligt i alla fall och för det är jag mycket glad. En riktigt skön rulle.

Några känslor jag har om filmen:
- filmen är himla mysig och en kandidat för flera tittomer, framför allt på grund av Hitchcock's regi
- filmen har två extra bra skådespelarinsatser, dels det givna från Jimmy Stewart, dels en ljuvlig uppenbarelse av Grace Kelly
- taggad som thriller eller mystery, jag fann inte denna film ens en gnutta spännande en enda gång

Jag ger Rear window tre vigselringar av fem möjliga.

Betyg: 3/5

Movies-Noir körde en (bättre) James Stewart-film igår, idag satsar han på en plats där solen syns.