The Ballad of Wallis Island (2025)

Ibland dyker det upp filmer som träffa mitt i sweet spotten för just dig. The Ballad of Wallis Island är en sådan film för mig. 

Detta är en ljuvlig liten brittisk film, två huvudpersoner som står för både fantastisk skådespeleri och manus. Till det några starka birollsskådisar med exekutiv producent Carey Mulligan i spetsen.

Comedy, Drama, Music. Javisst den är allt i ett. Ett drama förklätt som komedi.

En otroligt bra Tim Key spelar George som bjuder in den berömda men sedan länge splittrade folkmusikduon McGwyer and Mortimer för en konsert på ön Wallis Island utanför den walesiska kusten.

Herb McGwyer (Tom Basden) når destinationen nyvaket och kulturkrocken med "mega fan" George är hilarious. Det är underfundigt, pinsamt, hejdlöst roligt, weird och skämskudde all på samma gång. 

Vem var beroende av vem? Vem var och är autentisk, vem är ärlig mot sig själv ovh vem är en "sell out", allt ställs på sitt huvud. 

Filmens musik är underbar. Den får några få ögonblick stå i första rummet men mest är den kontexten, i form av bakgrundsmusik. Filmen handlar om relationen mellan artister och fans och om karriärer som slarvades bort. Men den handlar om så mycket mer om sorg, att orka gå vidare och om hur musiken stärker minnen och om dess magiskt helande kraft.

Tim Key spelar George med en exakthet som man knappast uppfattar förrän långt in i filmen. Han lyckas med bedriften att göra sin Geroge irriterande, fånig, lycklig, flamsig, i sjunde himlen, tafatt och besvärad och samtidigt i varenda scen vara precis på gränsen att bryta ihop av sorgen. Makalöst och så hjärtskärande att jag också nästan inte orkade hålla ihop det under titten.

En ljuvligt film med ett öppen och fint slut.

Betyg: 5/5

Saltburn (2023)

Jag var ganska pepp på Saltburn. Detta är en mysteriefilm som delvis utspelades i universitetsmiljö och det är en genre som jag ofta gillar. Dessutom var det en buzz om filmen bland filmnördar så jag såg fram emot den. Spänningen!

Filmens första halva är helt klart intressant och jag gillar stämningen. Handlingen är ordinär om en fattig stipendiat som börjar umgås med de rika och populära slynglarna på campus. Sommarlovet närmar sig och vår huvudperson blir inbjuden av skolans populäraste kille att följa med på sommarlov på hans familjs slott - Saltburn.

Vår huvudperson Oliver spelas av Barry Keoghan. Detta är en skådespelare som jag aldrig riktigt gillat. Det är lite synd för jag tror att en varmare skådespelare med mer charm hade gjort filmen mycket starkare. Med Keoghan i filmen blir twisten inte lika effektiv.

Vid sidan av Oliver står familjen Catton i centrum som presenteras med en illa dolt avsky av Emerald Fennell. Pappan spelas av Richard E Grant som knappt står att känna igen. Han är inte bra i denna film, så synd på en annars utomordentlig skådis. Den extremt spåniga mamman spelas av Rosamund Pike och hon är ännu sämre (än Grant), men det är kanske inte mer än vad man räknar med från henne. Däremot gillade jag alla tre skådespelarna som gjorde syskonen Felix och Venetia Catton samt deras kusin Farleigh. De gör sina karaktärer rätta. Jacob Elordi som Felix är otroligt snygg och charmig som få. Ingen tvekan om att han gör Felix närvarande och levande. Archie Madekwe är suverän som den motsträvige kusinen Farleigh. Han är briljant som ömsom arrogant och elak, ömsom sårbar och undflyende. Till sist har vi Alison Oliver som systern Venetia. Hon är likaledes riktigt bra som fragil och på förhand dömd till olycka.

Det är när filmens stora twist kommer som filmen faller pladask som korthuset som byggts för högt och rämnat. Hela premissen vi köpt under filmens första del kastas undan då det visar sig att Oliver planerat och utfört en ondskefull plan. Han är en psykopat och förgörare av världar.

Hela filmen bygger på twisten, utan en effektiv twist är det inget kvar förutom regissörens förakt mot överklassen. Jag älskar smarta manus som lockar åskådaren att se om filmen, att fundera på teman och sanningar i filmens mylla, att tillsammans med andra filmnördar diskutera och försöka förstå. Denna film har inget av detta, inget i filmens första halva sätter upp twisten eller avslutningen på ett bra sätt. Oavsett hur fans av filmen försöker skohorna in "bevis" under inledningen.

Och anledningen till detta har att göra med "unreliable narrator"-problematiken. Ofta i mysteriefilmer har vi en "point of view" från en neutral person som försöker förstå vad som händer/hänt. Ibland råkar vi ut för en "unreliable narrator" som ett vittne och då skapas lager på lager av lögner och villspår. Rätt utfört kan det addera mycket till en mysteriefilm.

Men här har vi Oliver (Barry Keoghan) som inte bara spelar ett spel och föreställer sig när han umgås med Felix, Farleigh och deras gäng. Oliver spelar detta spel också när han är ensam med kameran!! Vi ser alltså Oliver i scener då han inte har någon i filmens värld att lura, de enda som ska bli lurade är vi åskådare via Olivers agerande. Filmen för åskådaren bakom ljuset på ett "oärligt" sätt och då faller hela mystiken med en mysteriefilm. Detta är "sloppy writing" och det gör twisten ganska uddlös, "lame" som de skulle sagt på engelska.

I mina ögon blev filmen inte speciellt spännande. Ganska intetsägande under första delen, det kändes som om vi satt och väntade på något, för att sedan bli meningslöst efter twisten. Ondskan Oliver visade upp var inte spektakulär och sättet han utförde sin plan var menlös, eftersom allt var tillrättalagt av regissören och inte byggdes upp organiskt.

Jag lämnas med en akut känsla av att jag verkligen vill se en filmatisering av The Secret History. En filmatisering har potentialen att kunna bli en fantastisk adaption, inte enkelt såklart men med rätt manus och rätt regissör så...

Betyg: 2/5 

Inside Llewyn Davis (2013)

Tredje säsongen av Shinypodden tuffar på. Jag och Carl tittar på bröderna Coens filmer och nu har turen kommit till Inside Llewyn Davis. Detta ver an film jag ville se om då jag kände på mig att jag undervärderade den när jag såg den på bio våren 2014. Då fick den betyget 3/5. Skulle kanske en ny titt få mig att omvärdera denna film som jag gjort med Blood simple och The ladykillers?

Det står snart klart att jag fortfarande har lite svårt för denna film. Och det beror mest på att jag inte känner speciellt mycket för filmens huvudperson, den egocentriske och osympatiske Llewyn Davis. Han är en otrevlig jäkel som inte uppvisar en enda förlåtande sida under hela filmens gång. Man skulle kunnat vänta sig att huvudpersonen skulle lärt sig något under filmen och att han kommit ut som lite mer insiktsfull om sig själv och sina svagheter, men icke. Bröderna Coen påvisar snarare att Llewyn inte lärt sig ett smack med att visa samma scen som första och sista scen i filmen.

Nu kan jag tillägga att Carl har en helt annan syn på både film och huvudkaraktär, något som diskuteras i poddavsnittet.



Som slice-of-life film är denna helt ok och den lever på sina birollskaraktärer. En mycket bättre film om en persons liv under en vecka är Jim Jarmusch's Paterson som också omnämns i podden.

Det bästa med filmen är Justin Timberlake, Carey Mulligan, Adam driver och Stark Sands som den unge soldaten. Den väldige John Goodman har en liten roll som en än mer cynisk och eländig musiker som Llewyn stöter på under en av sina resor. John Goodman spelar över så kraftigt att man undrar om han har blivit en parodi på sig själv.

I podden svamlar jag om den klassiska romanen Odysseus av James Joyce. Jag bad Carl klippa bort partiet på grund av grav skamsenhet över minne minnesförlust. Får se om så skedde. :)

Vi pratar om den gula katten en hel del. Gaslight Café. Bob Dylan. Please Mr Kennedy. Johnny Five.

Men nej, denna nya titt gjorde inte att jag upptäckte andra sidor av filmen, sidor som gått mig förbi vid första titten. Jag ger den fortfarande en trea och det är mest för det allmänna bra handlaget inom alla filmtekniska grenar samt en hel del kul bifigurer som fladdrar förbi.

Slutresultat: ingen förbättring.

Betyg: 3/5

Besök shinypodden.se för fler avsnitt från denna säsong eller tidigare säsonger. Hör gärna av er med kommentarer om filmerna eller om vårt sanck.

Doctor Who - Series 3 (2007)

Doctor Who är en fascinerande tv-serie. Den är komplex och kräver en rejäl investering för att man som åskådare ska komma in i stilen och känslan. Den är i någon mening ogästvänlig och långt ifrån för alla tittare. Jag börjar förstå mer och mer varför den blivit en kultserie med en klick av hårdnackade fans. Den är inte för alla, den är för finsmakaren!

Doctor Who är en serie vars starka sida är karaktärsutveckling och relationsdramat. Om man läser avsnittssammanfattningar (synopsis) beskrivs oftast endast handlingen i berättelsen. Det man då läst är allt som oftast inte alls det som är bra med avsnittet. Det bra ligger under ytan av berättelsen. I mångt och mycket påminner Doctor Who om Buffy i detta avseende. Precis som i Buffy är monstren ofta, men inte alltid, barnsliga och helt oväsentliga för avsnittens kvalitet. Det är små detaljer i relationerna, kommentarer, ansiktsuttryck eller en hand som frenetiskt slår i en glasruta som gör avsnitten bra. Det är dessa små scener, eller fragment av scener, som utgör säsongens höjdpunkter. Summan av delarna är magnifikt mycket större.

Produktionskvalitén är dock högre i Doctor Who än i Buffy. Det är egentligen inget större fel på genomförandet, men flera av monstren eller fienden är så fåniga att det riskerar att förstöra vissa avsnitt. Daleks är ett släkte som jag har svårt för, men jag förstår är att de utgör en nostalgisk del av serien. I första avsnittet kommer en intergalaktisk polis på besök och det är stora buffliga typer med noshörningshuvuden. Påminner lite om soldaterna i Luc Bessons film The fifth element. Där passar det bra men i Doctor Who blir det lite barnsligt.

Än så länge tycks jag uppskatta de avsnitt som är mer orienterade mot klassisk sci-fi och inte så mycket "fantasy"-inriktade. Jag gillade avsnittet 42 som faktiskt påminde mig om Firefly. Avsnittet påminde lite om Danny Boyles Sunshine också.

Jag gillade också dubbelavsnittet Human nature/The Family of Blood där Doktorn gömmer sig genom att anta en mänsklig form och sedan glömmer att han promt vem han är med nästintill katastrofalt resultat. Där slapp vi också allt för tokroliga monster. Zombieliknande fågelskrämmor och människor som blivit övertagna av aliens känns som mer sci-fi än fantasy för mig. I Human nature dyker en referens om Rose upp också, om så bara i form av ett ritat ansikte i en anteckningsbok. Jag älskar Rose!

I will save you!

Hur går det då med den nya följeslagaren Martha Jones då?. Jo men hon är ganska bra ändå. Hon är ingen Rose, men hon är bra. Första gången jag kände den där varma känslan man alltid längtar efter var i avsnittet 42 när hon skjuts iväg i räddningskapseln och slår förtvivlat med händerna mot glaset. Man hör det klickande ljudet från en ring på fingret och det blev plötsligt så intimt och personligt. Serien är som sagt outgrundlig i sitt sätt att ta sig in under huden på en.

Säsongens bästa avsnitt är dock såklart det av Steven Moffat skrivna Blink. Det är ett av de avsnitt som kallas Doctor-lite. I avsnittet deltar inte Doktorn eller följeslagaren speciellt mycket. Istället är det Carey Mulligan i rollen som Sally Sparrow som har den stora huvudrollen. Damn, vad hon är bra! Detta är alltså från två år före jag själv upptäckte henne i filmen An education. Blink är ett rysligt avsnitt, så nära skräck-genren en serie som Doctor Who kan komma kanske. Monstren är änglar, gråtande änglar. Alla änglar är inte goda änglar kan konstateras.

Säsongens avslutande avsnitt hänger ihop i en tre delar lång mini-arc där Doktorn ställs mot en formidabel fiende. Tyvärr var dessa tre en stor besvikelse för mig och jag var varken road av The Master eller speciellt exalterad av att återse Captain Jack Harkness, som jag för övrigt hade glömt.

Chan, den enda roliga nyheten med avsnitten var Chantho, tho.

I slutet av sista avsnittet verkar det som att Martha hoppar av resan. Jag blev lite konfunderad... Efter bara en säsong? Really? Det verkar inte rimligt. Ska bli spännande att se vad som händer med henne...

Mellan series 3 och 4 får vi åter igen en julspecial, Voyage of the damned. Nästa destination på färden!

Sereis 3 var ibland bra, ibland fånigt, men sällan tråkigt. Precis som Doctor Who brukar vara. Suget efter att se mer är i alla fall kvar.

Betyg: 3/5

 

Inside Llewyn Davis (2013)

Llewyn Davis: If it was never new, and it never gets old, then it's a folk song.

Månadens filmspanarfilm blev bröderna Coen's nya film Inside Llewyn Davis. Den låg högst upp på min "att se före årslistan"-listan. Det är listan av filmer jag vill se från föregående år innan jag sätter mig ner och skriver min årsbästalista lagom till att de flesta av filmerna från slutet av året och oscarssäsongen kommit till Sverige på ett eller annat sätt.

Jag hade hoppats på att bröderna än en gång skulle ge oss en suverän film, fylld med deras sköna och ofta svarta humor. En film att försvinna in i. Jag hade hoppats på att jag själv skulle kunna skriva en underfundig revy med glimten i ögat. Jag hoppades på en 5/5 film och en kandidat till toppen på min årsbästalista men fick en 3/5 film. Jag sökte en varm humoristisk känsla men fann den inte. Japp, jag börjar min revy med slutet, kan lika gärna göra så eftersom de gjorde så med filmen. Min revy blir lika distanserad och oengagerad som jag fann filmen är jag rädd för.

Brödernas nya film har redan florerat högt upp på diverse årsbästalistor. Dessutom håller jag bröderna som nummer ett på listan "att ses vid ny filmrelease". Många gamla favoriter bland regissörer har falnat eller fallit bort på grund av ojämnhet (japp, du Ridley) eller felsteg (japp, du James).

Ok, så mina förväntningar var alltså väldigt högt ställda när jag bänkade mig inför filmen. För högt kan man kanske undra nu i efterhand. Filmen är otroligt bra gjord och alla skådespelarna gör riktigt bra jobb. Eftersom jag inte läst på speciellt mycket om filmen blev jag positivt överraskad över den ljuvliga Carey Mulligan i en halvstor biroll. Hon är alltid kul att se men va fan, hennes karaktär försvann just när den blev intressant. Detta var långt, långt från hennes bästa film. Andra bra skådespelarinsatser görs av Justin Timberlake, Adam Driver (killen med basrösten) och John Goodman.

Det bästa med denna film var den sköna känslan som infinner sig i filmen. Där har bröderna lyckats, som vanligt. Den utspelar sig i New York City i början av 60-talet och efter A serious man som utspelas i slutet av samma decennium kan man konstatera att de ha bra känsla för den tiden (såvitt jag kan bedöma i alla fall). Det mesta är som man kunde hoppas på med en film från Coens. Utom att denna film inte har någon handling. Vilket inte behöver var fel, men i detta fall var det inte så bra har jag kommit fram till.

Jag undrar hur de pitchade denna film för sig själva, filmbolaget, crew och cast? Vad kan det ha sagt? "Det handlar om en ledsen och misslyckad folksångare i NY på sextiotalet. Inget händer, sedan lite till inget och sen är det slut."? Jo, där finns en katt med svansen rakt upp! Där har vi det!

Under träffen efter filmen samspråkade jag med Sofia från Rörliga bilder och tryckta ord-bloggen och Johan B från Har du inte sett den?-podden om filmen och med deras och mina intryck i en salig blandning tror jag att jag nu tolkar filmen som en studie av en depression. Llewyn är som Garfunkel från Simon & Garfunkel, om Paul Simon hade dött efter deras första skivor, dvs Llewyn är den mindre begåvade från en duo. Den kreativa motorn i duon har försvunnit och kvar står den övergivne, vilsen med bara sina ambitioner och sin gitarr i handen. Vad händer med den mindre av de två om den större försvinner? Hur tar han sig fram i sin nyvunna solokarriär? Det är kanske det filmen handlar om.

Det finns en hel del scener som talar för att Llewyn har någon form av emotionellt problem med sin döde vän. Jag tänker bland annat på scenen vid middagen då värdinnan börjar sjunga den dödes bitar i sången. Llewyn får ett frispel. Var inte värdinnan väldigt lik tanten som uppträdde på klubben förresten? Jag trodde först att det var samma tant. Kan man kanske gissa att Llewyn hade haft ett romantiskt förhållande med den döde mannen? Oklart, då han också kanske gjort Carey Mulligans karaktär gravid. Han kan ha varit bi föreslog Sofia. Ja, kanske det, artister som lever och verkar i Greenwich Village och allt det där, ni vet...

Frågan är också hur man ska tolka slutet. Ett lyckligt slut? Knappast. Llewyn kommer inte vidare, han kommer bara fortsätta runt runt i sitt hankande på ruinens brant. Trogen sin ilskna artistiska frihet och hatande allt som är kommersiellt.

Innan filmen startade sa jag till min granne filmspanaren Jimmy att Coens låg som nummer ett på "att ses vid ny filmrelease". Nu vet jag inte längre. De bör och ska såklart alltid ses, men de kan inte ligga på plats nummer ett längre. Jag brukar alltid finna en värme och förståelse från bröderna för deras karaktärer. I denna film saknade jag det. Jag upplevde inte att Coens gillade Llewyn på samma sätt som de tex gjorde med huvudpersonen Larry Gopnik i A serious man. Coens filmer bygger ofta på en egenartad stämning och en stor portion humor, om än svart sådan. Denna gång fick jag inte de vibbarna från denna film. Den var bra gjord, men för kall på något sätt. Och jag fann i slutändan Llewyn vara en högst otrevlig karaktär, jag gillade honom inte.

Jag ger Inside Llewyn Davis tre roadkills av fem möjliga. När jag ser om filmen får jag kanske äta upp mitt betyg, men då är det ju bara att ändra på det!

Betyg: 3+/5

Befann sig de övriga filmspanarna inne i Llewyn Davis?
We could watch movies
Har du inte sett den?
Jojjenito
Movies-Noir
The Velvet Café
Fiffis Filmtajm
Rörliga bilder och tryckta ord
Moving landscapes
Except Fear

The Great Gatsby (2013)

He gives large parties, and I like large parties - they're so intimate. Small parties, there isn't any privacy.

Månadens väljare av film för filmspanarträffen var The Velvet Café-Jessica. På förra träffen siade hon om att det nog skulle bli Star Trek Into Darkness på kommande träff och jag var mycket förväntansfull. Nu visade det sig att den rackarns filmen hade premiär helgen före vår majträff och då valde Jessica helt rimligt en annan film, en film som hade premiär på "vår" helg. Valet föll på The Great Gatsby. Jag går inte på så mycket film på bio som man kan tro och jag har därmed inte sett Star Trek-filmen än. Idag ska jag och kompisen Andy gå på bio och den blev då ett hett alternativ, men efter rekommendation från killarna i Har du inte sett den? samt från filmprofessorn Halo väljer vi Iron Man 3 istället.

I slutändan blev det så att The Great Gatsby puttade bort Star Trek Into Darkness från min lista av filmer jag kommer ha sett på bio... Ok, hur var då The Great Gatsby, denna bortputtare, denna bully? Hur förvaltade den det stora ansvaret att ta plats från en riktigt bra film?

Jag hade inte speciellt höga förväntningar inför titten på The Great Gatsby. Det är svårt att föra över en roman som lever på ett briljant språk till den vita tredimensionella duken. Visst du kan visa upp snygga kläder och lite roliga scener från hejdlösa om än känslolösa fester. Men i en film är karaktärer och handling viktigare än i en lyrisk text som kan leva på språklig känsla på ett helt annat sätt. Det är väl därför som så få dikter filmatiseras, och än mer sällan i 3D.

Jag hängde dock upp mina förhoppningar på Carey Mulligan, det nya stjärnskottet sedan några år tillbaka och crème de la cème av skådespelerskor från vår generation. Titta gärna på hennes framfart i filmer som An education, Never let me go, Drive och Shame. Den enda varningsklockan jag hade var att hon också deltagit i Wall Street 2.

Tyvärr hade The Great Gatsby två av mina antifavoriter på premiumplats i rollistan; Tobey Maguire som är allmänt trist, och en av vår tid mest överskattade skådespelare Leonardo DiCaprio.

Vad tyckte jag då om The Great Gatsby? Först måste jag nu berätta om filmen jag såg i söndags, dagen efter vi sett The Great Gatsby, men tvenne dagar före jag skriver denna revy. Jag såg nämligen David Lynch's Lost highway. Den stora förloraren på grund av detta är The Great Gatsby. Jag kanske skulle kunnat ge den ett snäpp högre betyg, men inte nu när jag sett hur bra film kan vara i händerna på en riktig filmkonstnär.

Jag hade så förtvivlat tråkigt när vi såg The Great Gatsby. Den berörde mig inte alls. Jag var mycket nära att göra som en av mina grannar och ta mig en liten lur mitt i filmen. Carey Mulligan försökte säkert, hon kämpade säkert med allt hon hade, men ack så stentrist kärlekshistorien mellan henne och DiCaprio's Gatsby var. Bara yta och inte en uns av känsla. Slutet av filmen borde känts romantisk, sorglig, engagerande, någonting! Men det enda slutet gav var att bilden gick från färg i 3D tillbaka till svartvitt i 2D som den var i början.

På den efterföljande diskussionen om filmen var några i gruppen mycket positiva. Vi som inte ville "gnälla" höll en mycket låg profil. Någon tyckte att man kunde se en film om klasskamp i detta epos, och tyckte det var så synd om Gatsby för att ingen kom på hans begravning. Jag vet inte om jag kan hålla med om att det berodde på hans fattiga bakgrund. Om det finns något land i världen som välkomnar "the self made man" är det väl just USA. Nej frånvaron av besökare på begravningen berodde nog på att han gjort sig rik med buffel och båg, med olagliga aktiviteter i form av "bootlegging" och kopplingar till maffian som antyds filmen igenom.

Nej, jag ser inte denna film som en film om klasskamp. Det den däremot kunde varit, ja borde varit, är ett bitterljuvt romantiskt drama. Men där fallerar den kapitalt för mig då jag som åskådare inte kände för de älskande tu. Alls. Inte ens Carey var spännande att se. Damn it!

Att känna sig uttråkad av en film är i min värld en dödssynd lika stor som att prata i biosalongen. Jag ger The Great Gatsby en amerikansk dröm av fem möjliga.

Betyg: 1/5

Nu hoppas jag att du är lika nyfiken på vad de andra filmspanarna tyckte om filmen som jag är! Detta kan bli en av de klassiska vattendelarna!
Fredrik on film
The Velvet Café
Rörliga bilder och tryckta ord
Jojjenito - om film
Har du inte sett den?
Fiffis filmtajm

Drive (2011) Re-revy

Jag har inte sett om speciellt många filmer som jag revyat sedan bloggen startade (april 2010), men det kommer bli fler och fler ju länge bloggen finns. Nu har jag i alla fall sett om Drive som jag såg på filmfesten förra året. Jag gillade filmen starkt och gav den då en fyra.

Min gode vän från Uppsalatiden, Docent Niklasson var på sällsynt besök häromveckan. Bland annat kollade vi en film hemma i filmrummet. Jag plockade fram min nyinköpta blu-ray av filmen. Anders var sugen på att se filmen han hört så mycket om. Eftersom jag redan skrivit om filmen tänkte jag bara ta upp några punkter här.

Musiken är otroligt bra, speciellt den "vanliga" filmmusiken i bakgrunden som sätter stämningen på ett suveränt sätt. Det är mycket Michael Mann-känsla i denna film. Första gången jag såg filmen störde jag mig lite på några sekvenser med collage och popmusik men det var inget problem denna gång.

Filmens inledande biljaktsscen är sensationellt bra. Jag tycker ofta att biljakter med skrikande däck är tråkiga men den inledande i Drive måste var en av filmhistoriens mest spännande.

Jag måste också nämna de tre skådespelarna. Jag tycker ju att Ryan Gosling är bra, men jag ställer mig lite frågan till den ohejdade hyllningskören till honom som spridit sig som en löpeld på bloggarna. Han är bra, javisst, men han har lite kvar till de högsta nivåerna. Han blir ganska klart slagen av Michael Fassbender tycker jag till exempel. I denna film spelar han en fåordig och ofta uttryckslös karaktär. Jag gillar hans prestation och han lyckas få mig att tro att han är så hård som karaktären ska vara. Men blir jag blown away. Nej, inte fullt.

Det är två andra skådespelare som gör filmen för mig. Två biroller dessutom. Först har vi Albert Brooks som jag kanske aldrig sett så här bra. Han var helt suverän redan i Broadcast News, en film som jag inte sett om på länge. Hans Bernie Rose anno 2011 är i alla fall väldigt bra.

Bra filmer ska ses om. När jag ser en film för första gången är allt som oftast fokus på handlingen istället för enskilda delar av filmen (en skådespelare, en dialog, en stämning, musik, scen etc). Jag såg för övrigt en film igår kväll som inte följde det mönstret, en film vars stämning är dess allt. Se fram emot den revyn inom några dagar. Nu när jag såg om Drive satt jag och bara fascinerades av Carey Mulligans ansikte. Hon är helt makalös. Varje gång hon var i bild sögs jag in i skärmen. Mycket underlig känsla. Jag gav ett stort leende mest hela tiden. Jag undrar om hon kan göra fel? Lyckas hon bara välja rätt filmer för sin karriär så kommer hon gå långt, långt.

Till sist kan man konstatera att übervåldet känns ända in i benmärgen även vid andra sittningen. Och scenen då Bernie knivar Shannon är fortfarande filmens äckligaste scen.

Här finner du min ursprungliga revy.

Filmen var snäppet bättre denna gång, men jag känner fortfarande att den inte orkar klättra upp till femman. Den får en stark, stark fyra. Kanske blir tredje gången gillt någon gång i framtiden?

Betyg: 4+/5

Hon i förgrunden

Shame (2011)

I don't want you here!

"Shame" är andra filmen på filmfesten med Carey Mulligan i en av huvudrollerna, och precis som jag skrev i inledningen av revyn för "Drive" skriver jag här: Det är inte var dag man ser en ny film med Carey Mulligan! Vilken festival vi hade i år! I denna film, "Shame", spelar hon mot den kanske mest spännande manlige skådespelaren just nu, Michael Fassbender.

Detta är brittiske Steve McQueens andra film, vilket sällsynt filmiskt namn dessa dagar. Hans första film var den allmänt hyllade "Hunger", också den med Fassbender i huvudrollen. "Shame" är ett starkt, starkt drama utspelat i New York City. Trots väldigt höga förväntningar gick jag från visningen bedövat förbryllad. Det var svårt att ta in allt direkt under visningen. Filmen har legat och skvalpat i huvudet på mig i över en vecka nu. Scen efter scen poppar upp i medvetandet, återupplevs, behandlas, tolkas, för att sedan glida ner i det undermedvetna igen. Jag tror att "Shame" inte har premiär i Sverige förrän i vår, men jag väntar redan otåligt på att få se om den.

Filmen är en brutalt ärlig studie av ett gravt och tvångsmässigt beroende, och en djupdykning in i en människas mörkaste vrår. Fassbender är Brandon, en yuppie i NYC som lider av ett svårt sexberoende. Han konsumerar sex och porr, dag och natt, på jobbet, ute på stan, hemma i lägenheten. Han har glidit så långt in i dimman att han inte ens verkar speciellt orolig för upptäckt. Filmen börjar med att Fassbender går omkring helt naken i sin rena men opersonliga våning. Denna scen sätter effektivt nivån på filmen. Lite överraskande med den myckna nakenheten, men med en så "magnifik" "sak" förstår jag att han inte skämdes för de scenerna, Fassbender alltså.

När den andra stora karaktären i filmen introduceras blir jag desto mer överraskad. Brandon kommer hem en dag och finner sin syster i duschen. Det är en spritt språngande naken och blonderad Carey Mulligan i rollen som "Sissy". Givet filmens innehåll och tema var det en passande scen, men jag blev ändå lite förvånad. Om du undrar, nej hon är inte en naturlig blondin.

Brandons liv som redan var på bristningsgränsen blir än mer rörigt med systern på långbesök. Båda syskonen har rejäla problem, men vi får aldrig veta vad de varit med om, men vi anar, spekulerar och oroas. De bråkar mer och mer, men ändå är det så tydligt att de båda är otroligt ensamma, och de har bara varandra i hela världen. I filmens viktigaste scen har McQueen valt att filma dem bakifrån, ett beslut som jag ifrågasätter, men trots att vi inte ser dem helt så sprakar det om scenen. Efter den rämnar tak, väggar och golv för dem båda. Som åskådare känner man Brandons skam på ett nästan fysiskt sätt i filmen slut. Detta är en riktigt djävla bra film.

Careys roll här är som dag och natt jämfört med hennes roll i "Drive". I denna film får hon ta mycket större plats och hon lever ut den spralliga och trasiga "Sissy" till sista blodsdroppen. Detta är hennes främsta framträdan hittills i hennes korta men intensiva karriär. Carey Mulligan har intagit och nu bevisat att hon tillhör crème de la crème.

Michael Fassbender då, ja vad kan man säga? Imponerande och modigt. Han utforskar alla hörn och vrår av Brandons psyke, i scen efter scen. Han är så otroligt varierad i sitt uttryck i filmens olika faser. Fassbender är otroligt bra och han tillhör eliten.

Skådespeleri av yttersta klass och en intressant historia som inte skrivs oss på näsan. Inget är övertydligt, allt går att tolka, både intellektuellt och känslomässigt. Miljöerna är perfekta, vi möter ett New York som erbjuder allt som går att konsumera, det bästa av det bästa och det sämsta av det sämsta. Och Brandon vill ha allt. Filmen kittlar din hjärna, boxar dig i mellangärdet och lägger sig till slut som en våt kall duk över ditt hjärta.

Jag kan inte sluta tänka på denna film, så jag ger "Shame" fem skuldkänslor av fem möjliga.

Betyg: 5/5